Foto: Marcus Ericsson/Bildbyrån

Fuskets Juventus

Juventus har länge anklagats för att fuska till sig sina segrar, genom bearbetade domare eller andra metoder. Nu har en åklagare visat att det finns fog för anklagelserna; Juventus ska systematiskt ha dopat sina spelare under fyra år då klubben vann tre ligatitlar och nådde lika många Champions League-finaler.

Förre Ajaxspelaren Winston Bogarde kommer mycket väl ihåg Champions League-finalen mot Juventus 1996.

– Juventusspelarna kom ut som vilda hundar. Jag var den första spelaren som fick bollen efter avspark. De bara flög på mig. Den där killen med långt hår och skägg, Torricelli, sparkade mig direkt, säger han.

Juventus inledde matchen i ett ursinnigt tempo och tog ledningen med 1-0 efter 12 minuter. Fabrizio Ravanelli, som redan missat en bra chans fyra minuter tidigare, sprang ikapp en bakåtnick från Frank de Boer och hann före Edwin van der Sar. Ravanelli slog in bollen från en nästan omöjlig vinkel.

Annons

Jari Litmanen kvitterade för Ajax fyra minuter före paus men Juventus såg hela tiden ut att vara starkare, snabbare och hungrigare. Den här kvava majkvällen, med 70 000 åskådare på Olympiastadion i Rom, var Juventusspelarna nästan omänskligt bra. Ajax, regerande Champions League-mästare, hade tur som klarade sig fram till förlängning. Juventus seger på straffsparkar var mycket välförtjänt.

När jag pratar med Sonny Silooy, som spelade högerback för Ajax, är hans minnen från matchen påfallande lika Bogardes:

– Jag minns en spelare, men jag vill inte säga vem det var, vars ögon stirrade helt vilt. Han skrek hela tiden. Det såg inte normalt ut, säger han.

Silooy, Bogarde och de andra Ajaxspelarna tänkte inte mer på saken när matchen var färdigspelad. Nu har de börjat fundera igen.

– Om Juventus verkligen har dopat sina spelare ska de lämna tillbaka sina medaljer, säger en bitter Sonny Silooy. Jag vann Cupvinnarcupen och Uefacupen men aldrig Champions League. Matchen mot Juventus var min enda chans.

 

Juventus väcker känslor. Klubben är Italiens mest framgångsrika och har det största antalet supportrar runt om i landet. Det är också den klubb som är i särklass mest illa omtyckt bland övriga italienska fotbollsfans. Turinklubben anses stå för allt det som är fel med fotbollen: pengar, makt, arrogans, manipulation och fusk. Milan, som ändå styrs av den maktfullkomlige premiärministern och mediemogulen Silvio Berlusconi, har inte alls lika dåligt rykte.

Jag bodde nyligen i Italien i ett år; det tog inte många dagar innan jag insåg att hatet och misstankarna mot Juventus nu totalt genomsyrar det italienska fotbollssamhället. Jag behövde bara gå in på en sportpub och titta på en match där Juventus fick ett tveksamt mål godkänt. Alla i puben reste sig upp – män som kvinnor, unga som äldre – och förenades i ett ilsket vrål: »Laaaaaaadri, laaaaaadri.«

Ladri, tjuvar, är ett av två ord som förknippas med Juventus. Det andra är furbo, som betyder att vara smart men inte alltid på ett ärligt sätt. Klubben och deras supportrar anses vara tjuvar som vinner titlar genom att »råna« andra, mindre klubbar. Författaren och Juventussupportern Simone Stenti har till och med skrivit en bok på ämnet: Elogio del furto, vincere da juventini rubando senza rimorsi, »En eloge till stölden, att vinna som Juventussupporter genom att stjäla utan att känna ånger.« I förordet skriver Stenti: »Den här boken har skrivits med en penna stulen från Vip-logen på Old Trafford under Champions League-finalen mellan Juventus och Milan 2003. Vi förlorade matchen men lyckades ändå stjäla något.«

Stentis skildring av Juventus är ironisk, men har en allvarlig klangbotten.

Den vanligaste anklagelsen mot Juventus är att klubben sedan länge ska ha manipulerat domarna, och på så sätt fuskat till sig många av de 27 ligatitlar klubben vunnit sedan grundandet 1897. Ilskan över att Juventus ofta profiterat från tvivelaktiga domslut är inte olik situationen i England (Manchester United) eller Spanien, där diktatorn Franco ska ha sett till att huvudstadens Real Madrid gynnades på Barcelonas och andras bekostnad. Skillnaden är att de märkliga domsluten i Juventus fall blivit så många, även i modern tid, att större delen av den italienska befolkningen nu är övertygad om att domarkåren medvetet eller undermedvetet ger laget fördelar.

Listan på »bevis« för att domarna har hjälpt Juventus i viktiga matcher är lång. 1961 tilldelades Inter segern i en avgörande match som avbrutits sedan Juventusfans tagit sig in på planen. Juventus överklagade domen, besegrade Inters juniorlag (Milanoklubben vägrade att skicka sina A-lagsspelare igen) i det beslutade omspelet och vann ligan. 1971-72 fick lokalkonkurrenten Torino flera tvivelaktiga beslut mot sig under säsongen och Juventus vann ligan med en poäng. Likadant 1976-77. 1981-82 var det Fiorentinas tur att åka dit när Juventus vann i sista omgången mot Catanzaro tack vare en märklig straff – medan Fiorentina tappade poäng när ett till synes regelrätt mål blev bortdömt mot Cagliari. Juventus vann ligan med en poäng.

Under 90-talet växte antipatierna mot Juventus sig riktigt starka. 1996-97 hade Parma ett av sina starkaste lag någonsin med spelare som Hernan Crespo, Enrico Chiesa, Gianluigi Buffon, Lilian Thuram och Fabio Cannavaro. Laget låg bara två poäng efter Juventus när de två lagen möttes på Delle Alpi med tre omgångar kvar. Parma tog ledningen genom ett självmål av Zinedine Zidane och borde ha haft en straff innan Juventus Christian Vieri verkade trilla av sig själv i straffområdet när han väntade på en långboll. Pierluigi Collina blåste straff och Nicola Amoruso gjorde mål. Slutresultat: 1-1. Juventus höll undan och vann ligan.

»Ravanelli hade tagit Betotal, Neoton och pappa reale vid första testet; Betotal forte, ginseng, neoton 500 och pappa reale vid test nummer två…«

Året efter drabbades Inter av samma orättvisa på Delle Alpi. Ronaldo stoppades brutalt av Juvebacken Mark Iuliano i straffområdet men Piero Ceccarini blåste inte straff. Juventus vann med 1-0. Efter det återstod bara tre matcher och Juventus vann ligan igen.

Annons

Det kanske märkligaste domslutet kom i näst sista omgången under 1999-00 då Fabio Cannavaro gjorde ett helt regelrätt mål mot Juventus på Delle Alpi. Domaren Massimo De Santis hade emellertid blåst av redan innan bollen nått straffområdet. Fortfarande vet ingen varför. Trots detta lyckades Lazio och Sven-Göran Eriksson vinna scudetton, en poäng före Juventus.

 

Italienska fotbollsfans har ett gott minne. Under en dryg vecka runt om i landet möter jag motståndet mot Juventus överallt. Inför matchen Fiorentina-Juventus ältas säsongen 81-82 och andra oförrätter med lika stor intensitet som veckan innan, då Juventus mötte Liverpool – och i Liverpool handlade det ändå om två supporterskaror som inte mötts sedan 39 personer dog vid Europacupfinalen på Heyselstadion i Bryssel 1985.

– Det kommer att vara en hotfull stämning i Florens. Det kommer att vara annorlunda, hätskare än på Anfield, säger Juventustränaren Fabio Capello.

Det blir ganska otäckt. De två lagen har inte mötts sedan Fiorentina tvångsnedflyttades till Serie C 2002, och nu är matchen helt utsåld. Längtan efter att hjälpa det egna laget till en seger mot Juventus är så stor att biljettkassornas intäkter blir de största någonsin. 500 Juvefans har stängts in i en stålbur i ena hörnan på en vibrerande Artemio Franchi. Ändå lyckas de slänga in bengaliska eldar på Fiorentinaläktaren som är fullpackad. Ett ilsket avgrundsvrål hörs från Fiorentinasektionen.

Till lokalbefolkningens enorma lycka gör Fiorentina tre mål och varje gång exploderar arenan i ett öronbedövande oväsen. På pressläktaren hoppar journalister upp och ner av lycka och kramar om varandra. Nedanför mig sitter en dam i 60-årsåldern med enorma glasögonbågar. Hon skriker oavbrutet åt Juventusspelarna och domaren att dra åt helvete.

Fiorentina, som slåss för att undvika nedflyttning, klarar inte att hålla undan. Del Piero kvitterar en gång och Zlatan Ibrahimovic gör två mål, det första vaket och det andra briljant. Matchen slutar 3-3. Juventus fortsätter att dela ledningen i Serie A med Milan. Efter slutsignalen startar supportrarna bråk. Gator stängs av och poliserna skjuter tårgas. Det är inte första gången det har hänt efter en match mellan de två lagen.

Fyra dagar senare grips två Fiorentinaultras sedan de, av misstag, tänt och sedan skadat en tredje supporter med en rökbomb. Ligisterna satt i en bil på väg till Turin där de ville »hjälpa« Liverpoolfansen i Champions League-returen mot Juventus.

 

Själv flyger jag till Pisa och tar sedan tåget längs den vackra toscanska västkusten ner till det lilla samhället Piombino. Där träffar jag Aldo Agroppi som har varit tränare för just Fiorentina och innan dess spelat elva säsonger för Juventus lokalkonkurrent Torino.

Agroppi var en respekterad man i Fotbollsitalien.

I dag har hans röst tystnat. Anledningen är, enligt Agroppi, att han som expertkommentator sagt vad han tycker om Juventus.

– Jag är glad att jag har slutat att vara involverad i dagens fotboll, säger Agroppi. Den får mig att må dåligt. Om jag sade något illa om Juventus så ringde klubben eller direktörerna till Rai eller Mediaset och klagade. TV-ägarna ville inte ha några problem så de skickade ut mig – och tog in någon som inte sade någonting. Allt blev lugnt och jag hade inget jobb. Men om alla säger banala saker som inte stämmer så är ju det inget bra program för TV-tittarna.

Efter sina år på planen och som tränare är Agroppi numera helt övertygad om att Juventus får fördelar de inte borde ha.

– Folk hatar Juventus för att de alltid har fått så mycket hjälp av domarna. Jag tror att det har mycket att göra med att Juventus ägs av Agnellifamiljen, som äger Fiat och har massor av makt och anseende i Italien.

Agroppi säger att domarna som dömer Juventus inte vågar annat.

– De blir så här små, säger han och måttar två, tre centimeter mellan tumme och pekfinger.

– Att sätta sig upp mot Juventus betyder att domarna inte kan göra karriär. Så domarna säger bara varsågoda. Det är en realitet som existerar inom den italienska fotbollen, alla stora lag har hjälp från domarna, men Juventus…  mooolto di più, moooooooolto di più. Mycket mer.

– Och hur är det möjligt att en klubb som vunnit 27 ligatitlar bara vunnit Europacupen två gånger? Jo, utanför Italien får de inte den här hjälpen av domarna längre. De får klara sig själva och då går det inte så bra.

 

Den påstådda hjälpen från domarna är en av två stora anledningar till misstänksamheten mot Juventus. Luciano Moggi är den andra. Juventus klubbdirektör har mer än någon annan person bidragit till Juventus rykte som en klipsk, kalkylerande klubb som använder sig av alla medel för att vinna.

Det tidiga 90-talet var en svår tid för Juventus eftersom de hade spenderat alltför många år i skuggan av ett närmast oslagbart Milan. Juventus hade inte vunnit ligan sedan 1985-86 trots att man köpt in spelare som Michael Laudrup, Ian Rush, Alessandro Altobelli,

»Toto« Schillachi, Roberto Baggio och Thomas Hässler. Situationen blev alltmer desperat och 1994 såg klubbledningen sig tvungen att svälja stoltheten och anställa Luciano Moggi – väl medvetna om att Moggis rykte redan var skamfilat, och trots att han hade arbetat för lokalkonkurrenten Torino i flera år.

Moggi föddes 1937 och började sin yrkesbana som stins i Civitavecchia. Som 30-åring avslutade han en medioker spelarkarriär och blev talangscout. Han var perfekt i rollen: smart, charmig och ekonomiskt kunnig.

Det tog inte lång tid förrän Moggi kom i kontakt med dåtidens superagent Italo Allodi, som arbetade för Juventus. Den före detta stinsen fick sitt genombrott när han upptäckte Paolo Rossi och Claudio Gentile, två spelare som senare gick till Juventus och vann VM-guld med Italien 1982.

1976 skrev Moggi på för Roma. Den 25 november 1979 slog Roma Ascoli på Olympiastadion tack vare några tveksamma domslut. Efter matchen var Ascolipresidenten Costantino Rozzi rasande; en Ascolianställd hade sett Moggi tillsammans med domaren Claudio Pieri på en restaurang i Rom kvällen före matchen. Rozzi krävde att Moggi skulle stängas av och att Ascoli skulle tilldömas segern. Trots att Moggi ändrade vissa aspekter av sitt vittnesmål under ligaföreningens förhör slapp han och Roma straff.

Året efter gick Moggi till Lazio, som genast blev indragna i den största spelskandalen i den italienska fotbollshistorien. Moggi blev inte ens förhörd av myndigheterna och fick inte heller någon offentlig kritik. Redan då hade Moggi förstått vikten av att kontrollera media. Han gav journalister presenter och ibland hemlig information. Journalisterna hade redan blivit beroende av honom.

Moggi fortsatte till Torino innan han 1988 fick jobbet som sportdirektör i Napoli, där han var en av få personer som fick prata med Diego Maradona. Moggi hittade till och med en klubb, Ascoli, åt Maradonas lillebror, Hugo, trots att denna inte hade någon som helst talang som fotbollsspelare.

Under Moggis tre år i klubben var Napoli inblandade i flera skandaler. Bland annat har klubben anklagats för att ha sålt ligatiteln 1988 till Milan efter påtryckningar från en del av den napolitanska maffian.

En bok om Moggis liv, Lucky Luciano, beskriver hur napolitanare efter ligasegern 1987 satsade miljontals kronor på att Napoli skulle vinna ligan igen 1988. Oddset var fint: 13 gånger pengarna. En bra bit in på säsongen, när Napoli ledde med fem poäng, erbjöd vissa vadslagningsfirmor fortfarande fem gånger pengarna. Det var som om de maffiastyrda vadslagningsfirmorna visste att Napoli inte skulle vinna ligan. Den 10 april slog Napoli Inter hemma med 1-0 och låg fortfarande fyra poäng före Milan men sedan – efter att endast ha förlorat två matcher på de inledande 25 omgångarna – förlorade laget fyra av de fem sista matcherna och blev tvåa.

Annons

Moggi återvände till Torino 1991. Det ska poängteras att Moggi aldrig blev dömd för något brott – men det förefaller otroligt att han, som sportdirektör, inte var inblandad i något av det som försiggick i klubben under de åren. Det var svarta pengar, svindleri, licenser och löner för spelare som inte existerade och, inte minst, prostituerade kvinnor som »hjälpte« domarna som dömde Torinos hemmamatcher i Uefacupen 1991-92.

Torinos kassör Giovanni Matta och före detta president Gian Mauro Borsano vittnade om att det var Moggi som hade beställt de prostituerade inför matcherna mot Reykjavik, Boavista och AEK Aten. Moggi ändrade, återigen, sitt vittnesmål gång på gång. I början kallade han de prostituerade »översättare«, sedan »värdinnor«. Till sist, efter att ha sagt att han inte kände till damerna, erkände han att han visste vilka de var. Trots detta kom Moggi undan med en varning eftersom allt skylldes på hans assistent Luigi Pavarese. Moggi har hittills bara dömts för tre mindre förseelser – och aldrig för något i samband med en fotbollsklubb.

 

Säsongen 1994-95 blev inledningen på en ny epok i Juventus. Klubben fick en ny vicepresident, Roberto Bettega, en ny administrativ chef, Antonio Giraudo, en ny sportdirektör, Luciano Moggi, och en ny tränare, Marcello Lippi. Den före detta presidenten, den respekterade Giampiero Boniperti, försvann och med honom många trotjänare. En av dem som fick gå var klubbdoktorn Pasquale Bergamo, som ersattes av sin assistent, Riccardo Agricola.

Moggi, som genom sitt kontaktnät fortfarande var bäst i Italien på att upptäcka nya talanger, möblerade också om i truppen inför säsongen. Dino Baggio, Julio Cesar och Andreas Möller lämnade klubben och in kom spelare som Paulo Sousa, Alessio Tacchinardi, Didier Deschamps och Robert Jarni.

Juventus började säsongen starkt och var obesegrade efter fem omgångar. Sedan kom en formsvacka och laget kunde inte skaka av sig Parma på andraplatsen. Spelet hackade och Moggi var uppenbart frustrerad.

Den 18 december mötte Juventus Genoa hemma och fick bara 1-1 efter en sen kvittering av Genoas Fabio Galante. Parma, med Tomas Brolin i laget, övertog ledningen i Serie A. Moggi tog ut ilskan på domaren Pasquale Rodomonti.

– Det här är en skandal. Jag kan säga till er att vi inte kommer att tolerera att skadas på det här sättet igen.

Samma kväll ringde Moggi Serie A:s domaransvarige, Paolo Casarin. Dagen efter meddelade domarföreningen att Rodomonti inte fick döma Juventus på tre år. Halva säsongen hade gått och Juventus låg tvåa, en poäng efter Parma.

»Så Ni har alltid varit lycklig. Vilket tur för Er. Men varför tog Ni då Liposom som Ni sa till dopningskontrollanter den 24 september 1995?«

Samtidigt verkade det som om någonting hade hänt med Juventusspelarna, de hade blivit större och kraftigare. Unga stjärnor som Alessandro Del Piero och Gianluca Vialli hade blivit otroligt muskulösa på kort tid.

Matchen efter Moggis utbrott mot domarna, den 8 januari, slog Juventus huvudkonkurrenten Parma på bortaplan. Till slut vann laget lo scudetto med hela tio poäng före Parma och nådde finalen i Uefacupen, som dock Parma vann.

 

Jag sätter mig på tåget mot Parma. När jag, tio minuter försenad, kommer in i vänthallen på stadens centralstation ser jag två personer som står och skrapar nervöst med fötterna i golvet. Till slut vågar en av dem sig fram.

– Marcus?

Jag nickar. Han ser enormt lättad ut.

– Tack gode Gud för det. Vi undrade om det var Juventusultras som hade använt falskt namn och adress på mejlet och skulle komma hit och spöa upp oss.

Under tio år har Michele Ampollini och Leonardo Cagnolati samlat bevisade och obevisade indicier, misstankar och domarsnedsteg på www.antijuve.com. Sajten bjuder på ett slags omvänt supporterperspektiv; jubel när Juve förlorar och besvikelse när laget vinner. Här finns tidningsurklipp och böcker med en anti-juveagenda, bilder och videoklipp på mål gjorda mot Juventus samt en lista på hjältar – spelare som misslyckats i Juve – som till exempel Edwin van der Sar, Michael Laudrup (0 mål på 27 matcher) och Ian Rush. Det finns även sektioner om den nuvarande dopningsrättegången och säsongen när Juventus spelade i Serie B (1912-13).

Michele berättar att han startade sajten 1995 efter att ha blivit inspirerad av en anti-Backstreet Boys-sajt. Nu har antijuve.com 10 000-15 000 besökare varje dag; Michele visar stolt upp veckans Sunday Times, där sajten nämns inför Juventus Champions League-match mot Liverpool.

Vi pratar om alla domslut som Juventus fått med sig under åren, men både Michele och Leonardo säger att det naturligtvis är svårt att bevisa sådana saker. Dopningen är en helt annan sak.

– Jag kommer ihåg den där matchen på Tardinistadion här i Parma då vi slogs i toppen med Juventus, säger Michele. Juvespelarna sprang som galningar i 90 minuter den matchen. Varenda spelare. Det var helt otroligt. De spelade med tre anfallare; Ravanelli, Del Piero och Vialli – och de sprang så in i helvete hela matchen. De vann med 3-1. Alla bara tittade på varandra, de såg ut som utomjordingar. Paulo Sousa till exempel. Jag har aldrig sett något liknande.

– Redan då visste alla att Juventus använde sig av mycket mediciner, eftersom till exempel Del Piero, på bara en säsong, växte enormt. Spelarna såg ut som ett gäng He-man. Vialli la på sig nio kilo i muskler på två år.

När jag träffar Michele och Leonardo toppar Juventus Serie A medan Parma kämpar för att undvika nedflyttning. Innan vi skiljs åt säger de åt mig att sprida ryktet om sajten i Sverige, »vi behöver allt stöd vi kan få«.

Michele konstaterar:

– Det känns tråkigt med dopningen eftersom de åren troligen var enda gången Parma kunde ha vunnit ligan. Nu har vi inte en chans att slåss i toppen längre.

 

Misstankarna om att allt inte stod rätt till i Juventus växte år för år under 90-talet. Men det var inte förrän 1998 som någon talade ut. I veckomagasinet L’Espresso beklagade sig Romatränaren Zdenek Zeman över att fotbollen numera spelades i »apoteket«, och använde Juvespelarna Alessandro Del Piero och Gianluca Vialli som exempel. Zeman menade att dopning var så vanligt i den italienska fotbollen att det höll på att förstöra sporten: »Fotbollen är inte längre vad den var. Fotbollen behöver inte droger och pengar för att vara populär. I varje hörn av världen finns det ett barn som spelar fotboll och tycker det är roligt att bara ha en boll att leka med.« Han fortsatte: »Numera är fotboll mer en industri än en sport. Det finns direktörer och spelare som tycker att pengar och framgång är viktigare än spelarnas hälsa. Det handlar inte bara om de medel som finns på den förbjudna listan. Det är minst lika illa att ge en frisk spelare en massa mediciner som han inte behöver.«

Under de fyra åren som gått mellan den nya Juventusledningens tillträde och Zemans intervju, hade Juventus nått tre raka Champions League-finaler. De vann dessutom tre ligatitlar, en interkontinentalfinal och en italiensk supercup.

Med bland annat Zemans uttalanden som grund inledde åklagare Raffaele Guariniello en undersökning mot Juventus i augusti 1998, som mynnade ut i en rättegång 2002. På vägen framkom det att klubben hade 281 olika mediciner i omklädningsrummet, varav minst fem otillåtna.

»Det var ett utbud som man kan förvänta sig hitta i ett mindre sjukhus, inte hos en fotbollsklubb«, sa den inkallade experten Gianmartino Benzi, professor i farmakologi på universitetet i Pavia.

Två av favoritprodukterna var Neoton och kreatin, mediciner som hjälper idrottsmän att bygga upp sin muskelmassa och återhämta sig snabbt i perioder med kraftig fysisk ansträngning. Varken Neoton eller kreatin är förbjudna enligt italienska fotbollsförbundet eller Fifas dopningsregler men användare manas till försiktighet. Den italienska hälsomyndighetens övre gräns för kreatin är sex gram per dag, högre doser än så riskerar att skada njurar och framkalla diarré. Doktor Agricola har sagt att Juvespelarna ibland tog mellan 20 och 30 gram kreatin per dag.

I februari 1995 samlade den nyanställde doktor Agricola spelarna till ett hemligt möte i Frankfurt i samband med bortamatchen mot Eintracht i Uefacupen. Han förklarade att kreatin kunde hjälpa spelarna ännu mer, och han förklarade hur det användes. Han sa också att det var frivilligt att använda preparatet. Under rättegången visade det sig att i stort sett alla spelarna började använda kreatin.

Fabrizio Ravanelli var en av nyckelspelarna i Juventus under den framgångsrika säsongen 1994-95. Under rättegången hävdade han att han var väldigt noggrann med vad han stoppade i sig. Anfallaren sa att han tog C-vitaminer, Supradin, Tad 600 och sedan kreatin i 15 dagar – 6-8 gram om dagen. Ravanelli sa också att han slutade med kreatin eftersom han fick magproblem och gick upp två kilo på två veckor.

När åklagaren visade vad Juventus doktor Agricola och hans assistent Fabrizio Tencone hade sagt till dopningskontrollanterna efter Juventusmatcher våren 1995 framkom en betydligt längre lista än den Ravanelli först medgav.

»Värdena på Conte och Tacchinardi var i jämnhöjd med de som gjorde att cyklisten Marco Pantani anklagades och senare avstängdes.«

Från den 8 mars till den 9 april testades Ravanelli fyra gånger. Han hade tagit Betotal, Neoton och pappa reale vid första testet; Betotal forte, ginseng, neoton 500 och pappa reale vid test nummer två; Betotal forte, Neoton 500, pappa reale och Tad den tredje gången och slutligen Betotal forte, Epargriseovit, Neoton fiale och den antidepressiva medicinen Samyr den 9 april.

Medicinerna var inte förbjudna, men de skulle förbättra spelarnas prestationer, och de utnyttjades i många fall på helt andra sätt än vad som egentligen är avsikten, Neoton används till exempel ofta vid hjärtoperationer.

Från rättegången:

Domare Giuseppe Casalbore: »Hade Ni några psykiska problem eller kände Ni er någon gång deprimerad när Ni spelade för Juventus?«

Ravanelli: »Nej, aldrig.«

Casalbore: »Aldrig?«

Ravanelli: »Nej. Jag har en fru och två söner och har varit mycket lycklig.«

Casalbore: »Så Ni har alltid varit lycklig. Vilken tur för Er. Men varför tog Ni då Liposom som Ni sa till dopningskontrollanten den 24 september 1995?«

Ravanelli: »Det tror jag inte, det enda jag tog var Epargriseovit och Tad, men det var doktorn som pratade med dopningskontrollanten, inte jag. Jag har aldrig haft några psykiska problem och hoppas att jag inte får det i framtiden heller. Men står det att jag tog det så gjorde jag nog det.«

Åklagare Guariniello: »Ni säger att ni tog Samyr men endast när laget spelade tre matcher i veckan. Stämmer det?«

Ravanelli: »Ja.«

Guariniello: »Men den 11 september sa Ni att Ni hade tagit Samyr. Trots att Ni spelade Er senaste match den 31 augusti.«

Ravanelli: »Ja?«

Guariniello: »Var den matchen speciellt tröttsam?«

Ravanelli: »Tja, den som, er, hmmm, känner till Juventus vet att vi jobbar hårt alltid. Nu pratar vi om 1994, va?«

Guariniello: »Ja.«

Ravanelli: »Då var det så att vi ändrade lite saker i vårt program efter att Ventrone kommit till klubben. Vi hade jobbat hårt. Kanske tog jag Samyr då. Jag kände mig trött.«

Gian Piero Ventrone, med smeknamnet »utmattningsgurun« kom också till Juventus 1994. Han tog sina spelare på militärliknande läger där de tvingades jobba stenhårt, springa i led och sjunga krigssånger. Juventus hävdade i sitt försvar att spelarnas växande muskler berodde på Ventrone och inte på dopningspreparat.

 

Sommaren 1995 köpte Juventus Gianluca Pessotto från Torino samt Michele Padovano och Attilio Lombardo. Pessotto gick upp tre-fyra kilo direkt och Juventus såg ännu starkare ut än säsongen före. Agricola och läkarteamet bytte kreatinleverantör och spelarna började ta medlet i halvtidspauserna. Säsongen slutade med Champions League-seger och därefter seger mot argentinska River Plate i Interkontinentalfinalen. Juventus kunde för andra gången i klubbens historia titulera sig världens bästa klubblag.

De flesta dåvarande Juventusspelarna vill inte prata om de här framgångsåren. Till slut får jag tag på Moreno Torricelli. Försvararen, som flög på Bogarde efter några sekunder av Champions League-finalen 1996, ger gärna sin syn på varför Juventus var så framgångsrika.

– När man spelar för Juventus kan man slappna av och bara tänka på fotbollen. Allting är perfekt organiserat och allt du behöver göra är att träna hårt och göra bra ifrån dig på planen. Direktörerna tar hand om resten.

Torricellis uttalande stämmer överens med uppgifterna från rättegången då det framkom att det var doktorerna, och inte spelarna, som berättade för dopningskontrollanterna vilka mediciner spelarna hade tagit.

– Man kunde helt enkelt lita på Juve, säger Torricelli. Det händer i alla klubbar att spelare bråkar. Om du gjorde det i andra klubbar kunde du vara säker på att det var i tidningarna dagen efter. Det hände aldrig i Juve.

Han säger också att Juventusspelarna kände sig mentalt väldigt starka under de här åren.

– Vi var väldigt bra förberedda fysiskt men kanske ännu bättre mentalt. Det kändes som om vi kunde vinna varje match. Vi hade ett ruskigt bra lag med spelare som Vialli, Ravanelli och Ferrara. Otroligt proffsiga spelare. De personer som säger att vi var dopade vet inte vad de snackar om. Det finns ingen som kan säga något för att svärta ner våra triumfer, vi vann för att vi var det bästa laget.

Jag återvänder till Sonny Silooy, Ajaxbacken som var på den förlorande sidan i Champions League-finalen – han var en av syndarna i straffsparksläggningen.

Silooy är nu 41 år gammal och ungdomstränare i Ajax. Han säger att han fortfarande tänker på matchen ibland.

– Om det slås fast att de dopade sig måste de straffas. Då ska de lämna tillbaka Champions League-bucklan och bli degraderade till Serie C, det är inte mer än de förtjänar om de har vunnit med fusk. Vi i Ajax fick ett tufft straff från Uefa när en supporter slängde in ett järnrör i slutet på 80-talet.

Silooy säger att han aldrig tagit mer än några C-vitamintabletter när han spelade för Ajax – »de kom i flera smaker, jag minns apelsin och citron« –  och att han slängde kreatinet och de andra supplementen rakt i papperskorgen när tyska klubben Arminia Bielefeld försökte få honom att ta en massa piller.

Silooy säger att han inte vet hur mycket droger som förekommer inom fotbollen. Han säger också att han kanske är lite naiv.

– Jag kommer ihåg när vi spelade mot Bohemians Prag i Tjeckoslovakien 1983-84. Där stod allt inte rätt till, de spelarna var inte rena. De hade vidöppna, vilda ögon och tuggade fradga.

Är du förvånad att det nu är ett italienskt lag som står anklagat för att ha dopat sina spelare?

– Egentligen inte. De har möjligheterna och det är mer tryck på spelarna och klubbarna att vinna i Italien. Det ser man ju på deras cykling också.

Juventus nådde Champions League-finalen även 1997 och 1998 men förlorade båda matcherna. På sommaren 1998 gick Zeman ut med sina anklagelser, och Juventus slutade att vinna. 1999 blev laget sexa i ligan, 16 poäng efter Milan, och tvingades kvala in till Uefacupen genom att spela i Intertotocupen.

En epok var över.

En första omgång av förhör med Juventusspelare, doktorer och ledare hölls 1998 och 1999 men åklagare Guariniello lyckades inte bevisa något då. Han gav inte upp utan samlade mer bevis – över 40 000 sidor. Han tittade på Juventusspelarnas dopningstester efter matcher under de fyra åren, kontrollerade läkarjournaler från sjukhusen när spelarna var skadade och konfiskerade mediciner från Juventus klubblokaler. Till slut var han så övertygad om att Juventus hade fuskat till sig framgångar att han inledde en rättegång mot klubbläkaren Riccardo Agricola och den administrativa chefen Antonio Giraudo för att »ha försökt manipulera utgången av sportresultat genom att ha dopat klubbens spelare«.

»Pieroni menar också att Moggi styr italiensk fotboll genom sin son Alessandro, som är en av de mest inflytelserika agenterna i landet.«

Rättegången inleddes den 31 januari 2002 och Giuseppe Casalbore fick ansvaret för att leda fallet. Casalbore hade i tidigare rättegångar, som enda domare i Italien, dömt Juventus- och Fiatägarna Gianni och Umberto Agnelli för att ha sålt bildelar utomlands på ett olagligt sätt. Han hade också satt stopp för Silvio Berlusconis försök att helt ta över den italienska TV-marknaden så tidigt som 1984.

Närmare tjugo Juventusspelare som spelade i klubben mellan 1994 och 1998, inklusive Del Piero, Vialli och Zidane, kallades till förhörsbåset. Doktor Agricola och Giraudo likaså.

Rättegången var trots detta mycket svår för åklagaren. Guariniello fick hela tiden höra »non lo so«, jag vet inte, eller »non posso ricordare«, jag kommer inte ihåg. Men den 28 juni 2004 svängde rättegången oväntat: åklagarsidan visade upp nya bevis, den här gången om bloddopning, något som är helt förbjudet inom all sport och som har lett till flera proffscyklisters avstängning. Skidåkaren Johann Mühlegg och det finska skidlandslaget åkte också fast för att ha bloddopat sig.

Professor Giuseppe D’Onofrio sa att det var »praktiskt taget säkert« att två spelare, Antonio Conte och Alessio Tacchinardi, blivit bloddopade genom injektioner av erytropoietin (epo) och att det var mycket troligt att sju andra spelare, Alessandro Birindelli, Del Piero, Deschamps, Manuel Dimas, Paulo Montero, Pessotto och Torricelli, också blivit det. Enligt åklagarsidan var blodtransfusion den enda alternativa förklaringen – och det är lika förbjudet det.

Värdena på Conte och Tacchinardi var i jämnhöjd med de som gjorde att cyklisten Marco Pantani anklagades, och senare avstängdes, för bloddopning året innan. Conte skadade sig i vänstra vaden och åkte till Molinettesjukhuset den 23 maj 1996. Dagen efter var hans hemoglobinvärde (hemoglobin är det ämne som binder syret i de röda blodkropparna, en ökning av hemoglobinvärdet kan förbättra prestationsförmågan hos idrottsmän) 12,8. Värdet fortsatte neråt men efter fem dagar, då mittfältaren flyttades till Fornacakliniken skedde »miraklet«: Den 29 maj var Contes hemoglobinvärde 13 och den 20 juni 16.2, en abnorm ökning på bara tre veckor.

Tacchinardi skadade sig under en match den 14 oktober 1997 och åkte till Molinettesjukhuset dagen efter eftersom han även hade haft magproblem på grund av en medicin han fått av Juventus. Den 17 oktober var hans hemoglobinvärde 13,7. Efter att han flyttades till Fornaca ökade även hans hemoglobinvärde snabbt. Och ett halvår senare, i maj 1998 före Champions League finalen mot Real Madrid, hade Tacchinardi ett blodvärde på  16.2. Spelare som Didier Deschamps och Angelo Di Livio hade också så höga värden att de inte hade tillåtits att ställa sig på startlinjen för Giro d’Italia.

Efter sex år fyllda av intriger, rykten, anklagelser och motanklagelser summerade åklagare Guariniello sitt arbete. Han påminde alla i sin slutplädering om att det »är viktigt att inte bara titta på de preparat som var förbjudna utan också på om Juventus hade givit mediciner till fullt friska spelare för att förbättra deras prestationer«.

Guariniello yrkade på tre år och två månaders fängelse för doktor Agricola och ett något kortare straff för Juventus administrativa chef Antonio Giraudo.

En månad senare, den 26 november 2004, hade juryn slutligen bestämt sig. Klockan 14.40 meddelade domare Casalbore att Riccardo Agricola hade dömts till ett år och tio månaders fängelse medan Antonio Giraudo frikänts helt. Bevisen var helt enkelt inte tillräckliga för att fälla den administrativa chefen, en av Juventus absoluta höjdare.

Domen mot Agricola var ändå en delseger för dem som hävdat att Juventus fuskat till sig en Champions League-vinst och tre ligatitlar. Men kampen är långt ifrån över. Juventuslägret meddelade genast att de skulle överklaga. Försvarsadvokaten Paolo Trofino lät självsäker när han sa:

– Agricola har blivt fälld för den åtalspunkt där det fanns minst bevis, det vill säga epo, och det kommer att bli svårt att få igenom den här domen i nästa instans.

Agricola var indignerad:

– Jag är helt oskyldig. Det som är viktigt för mig är att mina spelare vet att ingenting hände och att de vann på grund av deras egen styrka. Alla lag använder mediciner och, om jag får tillåta mig lite polemik, det finns andra lag som gör det mycket mer än vad vi gjorde.

»Vi vinner för mycket. Det är därför folk inte har någon sympati för oss. Men vi är inte rädda eftersom vi vet att vi inte har begått något brott.«

Agricola kritiserade också hematologen D’Onofrio, vars vittnesmål om bloddopningen hade stor inverkan på domen.

– Vi pratar om en person som hade kapaciteten att, inom en tidsperiod på två år, säga precis motsatta saker om en och samma vetenskapliga situation. Jag har varit tvungen att delta i ett juridiskt experiment under den här rättegången. Jag har blivit använd som en försökskanin. Jag känner mig dissikerad och dissektionen var inte ens utförd enligt de rätta reglerna.

Zdenek Zeman, nu tränare i Lecce, såg domen som ett litet steg mot en rättvisare och renare fotboll:

– Den fällande domen innebär inte slutet på den här sagan. Tvärtom, nu måste vi titta noggrannare på vad som hände. Rättssystemet måste göra något nu. Alla lag som har vunnit något på grund av fusk måste lämna tillbaka det de har vunnit. Det är så det är i de olympiska spelen och det måste vara detsamma i fotboll.

– Det är en skammens dag för fotboll och för oss som arbetar inom fotbollen. Juventus har raderat bort fyra år av fotboll, fyra år av kärlek och hänförelse.

Gianfranco Zola, som spelade för Parma när de kom tvåa efter Juventus i Serie A 1996-97, kände sig också lurad.

– Det här är en skandal. I Parma arbetade vi alla hårt för att uppnå ett mål på ett lagligt sätt och om vi då har tävlat mot dopade spelare… det gör mig illamående.

Parallellt med dopningsdomen fortsätter anklagelserna mot Luciano Moggi. I februari i år sade Ermanno Pieroni, tidigare bland annat spelaragent och president för Ancona, att Moggi »förstört hans karriär«. Moggi ska ha blivit arg för att Pieroni inte såg till att Perugia, där Pieroni då hade uppdrag, förlorade en avgörande ligamatch 2000. Strax efter matchen drog Torino tillbaka ett erbjudande om jobb till Pieroni.

»Moggi äger italiensk fotboll«, sa Pieroni till La Repubblica. »Han kontrollerar åtta Serie A-lag genom sina kontakter och har de senaste veckorna försökt ersätta Romas sportchef« (denne avgick mycket riktigt några veckor senare).

Pieroni menar också att Moggi styr italiensk fotboll genom sin son Alessandro, som är en av de mest inflytelserika agenterna i landet. »GEA har mer än 200 spelare och tränare under kontrakt. Ta Siena i år. GEA lyckades få in en av sina tränare, Gigi Simone, och bara några dagar senare fick laget låna Igor Tudor (som klubbar runt hela Europa jagat) från Juventus. Moggi gör som han vill i italiensk fotboll. Han har skickat före detta tränare som Aldo Agroppi och Picchio De Sisti in i pensionen och hans nästa mål är att få Zbigniew Boniek att hålla käft eftersom han säger sanningen på Rais söndagsshow. Moggi har vänner överallt inom fotbollsförbundet och blir aldrig undersökt eller straffad.«

 

Frågan är om straffet kommer till sist. Uefa har meddelat att man inte kommer att fatta något beslut om ändrade matchresultat och tabeller innan dopningsfallet gått igenom de tre rättsinstanserna i Italien, vilket kan ta flera år.

Och Juventus ledning, till stor del densamma som tillträdde 1994, fortsätter att försvara sig mot anklagelserna.

– Ingen kan ta ifrån oss det vi gjorde på planen. Jag är stolt över det vi vann och lugn med tanke på framtiden, säger vicepresidenten och förre italienska landslagsstjärnan Roberto Bettega.

– Vi vinner för mycket, säger Luciano Moggi. Det är därför folk inte har någon sympati för oss. Men vi är inte rädda eftersom vi vet att vi inte har begått något brott.

Sonny Silooy hoppas däremot på en slutgiltigt fällande dom:

– För mig skulle det vara fantastiskt att byta ut min silvermedalj mot en av guld. Jag är säker på att Ajax inte skulle tacka nej till att ha vunnit Europacupen fem gånger istället för fyra. Vi spelare skulle nog samlas och festa till i så fall.

Några dussin pensionerade stjärnor i Milan, Parma, Lazio, Inter och River Plate skulle också få ytterligare medaljer till prisskåpet. Annars har den här historien inte några vinnare, bara förlorare.