Jul i Parma

Bar Red på Via Sette Fratelli Cervi i Parma är ett enkelt hak med några få sittplatser som vissa dagar befolkas av medlemmar av Boys Parma, en av Italiens äldsta ännu existerande ultrasgrupper. Trots att det inte bor mer än 175 000 invånare i Parma har dess matkultur spridits över hela världen och författare som Stendhal och Proust har skrivit uppskattande om staden. Därför är det svårt att inte bli besviken när den bastanta damen bakom bardisken presenterar dagens lunch: en inplastad pastarätt som hon erbjuder sig att skicka in i mikrovågsugnen. Hon noterar min skeptiska min och ler pillemariskt.

– Ja, säger hon. Sedan har vi så klart även 36 månader lagrad parmesanost och 30 månader lufttorkad parmaskinka.

Hon lyckas även trolla fram nybakat bröd, och när jag njuter av den fenomenala lunchen i solskenet på terrassen kommer ställets ägare fram för att prata fotboll. Framför allt vill han diskutera Parmas derbyseger borta mot Reggiana två dagar tidigare. För de flesta supportrar var det årets viktigaste match, och så här tre dagar före julafton ser läget ganska ljust ut för stadens fotbollslag.

Annons

Annat var det våren 2015 då Parma FC gick i konkurs efter en lång tids ekonomiska problem. Några månader senare återuppstod klubben i fjärdedivisionen Serie D, som Parma Calcio 1913. Ny ordförande blev Nevio Scala, som lämnade livet som lantbrukare på familjegården utanför Padua för att återvända till klubben där han firat så stora framgångar som tränare på 90-talet. Scala ville inte ha någon lön för att ta sig an jobbet men hade två krav för att tacka ja. Det första var konkret: han ville ha två årskort till Parmas berömda operahus Teatro Regio. Det andra var något mer abstrakt: att klubben med öppenhet, ärlighet och långsiktighet skulle tjäna som en motvikt till allt fiffel och den resultathets som Scala menade hade förpestat den italienska fotbollen alldeles för länge. Som tränare respektive sportchef anställde han sitt gamla mittbackspar från 90-talet: Luigi Apolloni och Lorenzo Minotti. Med denna trio av gamla klubbikoner och en satsning på vad Nevio Scala kallade calcio biologico, ekologisk fotboll, lyckades Parma sälja över 10 000 årskort i Serie D. Inte illa för en stad som annars är känd för att fotbollsspelarna kan röra sig relativt obehindrat på dess gator efter såväl segrar som förluster. Laget betalade tillbaka publikens förtroende genom att storma igenom serien utan en enda förlust.

Barägaren kommer ut igen, den här gången med en tallrik pancetta, och den lågt stående solen skänker ett trolskt lyster över de omgivande byggnaderna. Tänk så bra man kan ha det! Att sitta här på en soldränkt terrass i ett gammalt hertigdöme och mumsa i sig lokala delikatesser för att sedan släntra bort till fotbollsplanen och rapportera om en kravmärkt klubb på väg mot toppen igen. Men så enkelt är det förstås inte. När det gäller fotbollen i Parma är det nästan aldrig det.

Jag ringer Nevio Scala. Han svarar, men låter bestämt meddela att han inte vill ställa upp på en intervju. Med årsbiljetterna till operahuset gick det fint. Resten sket sig.

Luigi Apolloni står och väntar vid Garibaldistatyn på det centralt belägna Piazza Garibaldi. Förutom sitt tränaruppdrag i Parma var han spelare i klubben mellan 1987 och 1999. Under den tiden hann han även med att vinna VM-silver med Italien i USA 1994.

Innan vi hinner slå oss ner på torgets inglasade uteservering rusar Apolloni fram till grannbordet och kramar om en vithårig tant, som inte vill sluta prata med honom. Hon visar sig vara hans första granne i Parma, när han kom till staden som 20-åring 1987. När Apolloni återvänder till vårt bord berättar han att Parma vid hans ankomst var känt som ett jojolag som pendlade mellan andra- och tredjedivisionen.

– Parma var också en förebild för många andra klubbar på grund av satsningen på de egna ungdomarna. Under mina första år i klubben byggde vi långsamt upp ett lag som 1989, då Nevio Scala hade blivit tränare, lyckades gå upp i Serie A.

Jag säger att det måste ha varit stort. Apolloni ler och nickar ivrigt.

– Ja, för under den säsongen hade vi en period då vi bara tog en poäng på sju matcher. Vi fick mycket kritik av både publik och medier. Vi var nere i en rejäl svacka både fysiskt och psykologiskt, men vi lyckades ta oss samman och gick till slut upp i Serie A. Enligt mig visade laget prov på en enorm styrka och karaktär när vi tog oss ur de svårigheterna, utan att låta oss påverkas av all skit som kastades mot oss.

Luigi Apolloni ser fortfarande märkbart stolt ut när han berättar om den tiden. Han pekar på ryttarstatyn av Giuseppe Garibaldi och berättar att någon satte en Nevio Scala-mask på den italienska frihetshjälten när hela torget fylldes av firande Parmabor efter avancemanget till Serie A.

Lagom till debuten på Italiens största fotbollsscen klev mejeriföretaget Parmalat in som huvudsponsor och majoritetsägare i klubben. Calisto Tanzi, som 1961 hade grundat företaget i Collecchio strax utanför Parma, blev ny ordförande. Med det snabbt växande multinationella företaget i ryggen kunde Parma värva sina tre första utländska spelare, som alla spelade VM i Italien denna sommar. Från Sveriges annars så olycksaliga VM-äventyr anslöt det 20-åriga fyndet Tomas Brolin, från Belgien kom den rutinerade backen Georges Grün, medan målvakten Claudio Taffarel köptes från en av Parmalats viktigaste marknader: Brasilien. Under åren som följde skulle flera stora namn tillkomma. Stjärnor som Faustino Asprilla, Dino Baggio, Fabio Cannavaro, Gianluigi Buffon, Hernán Crespo, Lilian Thuram, Gianfranco Zola, Adriano och Juan Sebastián Verón gladde alla publiken på Stadio Ennio Tardini.

Annons

Luigi Apolloni minns särskilt Brolins ankomst med glädje.

– Han hade spelat VM för Sverige, vilket var stort för oss. Trots att Tomas var väldigt ung märkte vi snabbt att han skulle bli viktig för laget.

Brolins öppna sätt gjorde också att han snabbt blev omtyckt bland medspelare och fans. Luigi Apolloni berättar om ett tillfälle under stadens karneval när han och några lagkamrater ringde på hemma hos Tomas Brolin iförda maskeradkläder. Utan att tveka slängde svensken på sig lite kläder han också och hoppade ner på gatan från terrassen på andra våningen där han bodde för att ansluta till festligheterna.

– Tomas är en så skön typ, säger Apolloni. Han har sysslat med en massa olika saker. Ett tag höll han på med speciella dammsugarmunstycken som han sålde. Jag har flera stycken där hemma.

Ett tag hade han en bar också.

– Nej, en restaurang, Undici hette den, precis som hans tröjnummer. Vi var där hela laget. I början av 90-talet var vi i Sverige tre somrar i rad. Vi var i Stockholm samtidigt som det var vattenfestival, och Brolin tog med oss till sin restaurang och till Café Opera. Vi var även uppe i Hudiksvall, där vi spelade träningsmatch och fick pröva på forsränning. Efter hårda försäsongsläger uppe i Alperna var de här turnéerna i Sverige en liten belöning för oss spelare.

Just sammanhållningen i laget som byggdes upp under sådana resor var nyckeln till att det gick så bra i början av 90-talet, menar Apolloni.

– Vi var ett kollektiv utan primadonnor i laget. Det var aldrig någon som såg sig som viktigare än laget.

Vilken betydelse hade tränaren Nevio Scala?

– Han var bra på att få oss unga spelare att växa. När vi gick upp hade vi egentligen bara två riktigt erfarna spelare: Stefano Cuoghi, som hade spelat i Serie A, och Daniele Zoratto, som hade mångårig erfarenhet av Serie B. Scala lyckades förena deras erfarenhet med all vår ungdomliga entusiasm. Ska man lyckas krävs både entusiasm och ödmjukhet. Scala sa alltid att vi måste kunna acceptera våra medspelares begränsningar, och hjälpa dem om det krävdes. Jag tror att det var därför vi lyckades så bra redan första säsongen i Serie A.

Nykomlingen Parma slutade femma i tabellen och kvalificerade sig för Uefacupen. De kommande åren ökade Parmalat satsningen på fotbollslaget sakta men säkert. Tack vare företagets internationella verksamhet var man tidiga när det gällde att knyta till sig sydamerikanska talanger, som den oberäknelige colombianen Faustino Asprilla. Publiken älskade hans yxiga dribblingsräder på planen och skvallrade roat om salsafesterna som avlöste varandra i Asprillas hus.

Snart märkte Apolloni och de andra i klubben att mejerikungen Tanzi inte nöjde sig med att vara en uppstickare som ibland kunde störa de mäktigaste italienska klubbarna. Nej, precis som hans företag hade växt till en jätte på världsmarknaden ville han att Parma skulle utmana de stora elefanterna – inte bara i Italien, utan också internationellt.

– Grejen är att Parmalat alltid hade varit en vinnande sponsor, var de än har gått in, säger Apolloni. De sponsrade det italienska alpinlandslaget med Thöni i spetsen, och vann flera VM-guld. De sponsrade Formel 1-förarna Niki Lauda och Nelson Piquet, och vann flera pokaler. De sponsrade Palmeiras i Brasilien, en klubb som inte hade vunnit ligan på många år men som blev mästare med Parmalatloggan på bröstet.

Han ställer ner sin espressokopp på bordet och låter blicken svepa över torget.

– Parmalat var helt enkelt ett vinnande märke.

 

Även Parma AC, som klubben då hette, blev framgångsrika med Parmalat som ägare och huvudsponsor. 1992 vann klubben sin första stora titel då laget besegrade Juventus i finalen i Coppa Italia. Följande år kom den första internationella titeln, då Antwerpen betvingades på Wembley i finalen av Cupvinnarcupen. 1995 vann Parma även Uefacupen, en prestation som upprepades fyra år senare. På ett decennium gick Parma från anonym provinsklubb till en av Europas stora. Inför säsongen 1995/96 lyckades klubben till och med värva superstjärnan Hristo Stoitjkov, kontinentens hetaste spelare i egenskap av nybliven Ballon d’Or-vinnare.

Företaget Parmalat och fotbollsklubben Parma var två framgångssagor som gjorde Calisto Tanzi till en mäkta populär man. Pojken från enkla förhållanden hade växt upp, och med hjälp av driftighet och affärssinne hade han gjort den lilla staden till en internationell angelägenhet, och på köpet gett jobb åt tusentals invånare. Som mest hade Parmalat 36 000 anställda världen över. Företaget stod för nästan en procent av Italiens BNP.

Våren 2001 gick Parma till final i Coppa Italia och lyckades ta hem en fjärdeplats i Serie A. I samma veva uppträdde komikern Beppe Grillo i en sporthall i Parma. Bland annat skämtade han om de ruttna finanserna i två av Italiens största företag: Fiat och Telecom. Efter framträdandet åt Grillo middag på en restaurang i staden tillsammans med Domenico Barili, en hög chef på Parmalat. De båda männen hade träffats tidigare, på Monte Carlos Formel 1-tävling, och medan de åt frågade Barili komikern varför han inte också skämtat om Parmalats ekonomi. »Vi har skulder på närmare sju miljarder euro, i ett normalt land hade vi gått i konkurs för längesedan«, sade Barili mellan tuggorna. När Beppe Grillo senare sökte på företaget på den italienska riksbankens hemsida fick han uppgifterna delvis bekräftade, och i kommande scenshower ingick även Parmalat i hans material. Skämten om ruttna ostar och sur mjölk väckte dock ingen större uppståndelse. I allmänhetens ögon var Parmalat fortfarande ett av Italiens mest framgångsrika och välmående företag. Bilden ändrades först i december 2003 då Bank of America fastslog att det konto på Caymanöarna med 3,95 miljarder euro som Calisto Tanzi använt som garanti för nya lån inte existerade.

Nyheten slog ner som en bomb i Italien. Parmalat hade närmare 14 miljarder euro i skulder, som ledningen en längre tid lyckats dölja med hjälp av falsk bokföring, politiska kontakter, ständigt nya lån och utgivande av företagsobligationer. Tack vare en lag utfärdad av Silvio Berlusconis regering räddades Parmalat från att gå i omedelbar konkurs. Istället blev mejerijätten satt under tvångsförvaltning med uppgift att sanera finanserna. De närmare 130 000 italienare som hade köpt aktier i det till synes så framgångsrika företaget återsåg aldrig sina besparingar. Det var den största näringslivsskandalen i Europas historia och Calisto Tanzi dömdes så småningom till 17 års fängelse för bedrägeri. Dessutom tvingades han betala 10 000 euro i böter för falsk bokföring i Parma AC säsongen 2002/03.

 

Trots Parmalatskandalen lyckades fotbollslaget bärga en femteplats i Serie A 2004 efter att in i det sista ha slagits med Inter om den sista Champions League-platsen. För att slippa börja om i Serie D på grund av ägarens konkurs bildades under sommaren en ny klubb, Parma FC, som tilläts ta vid där den gamla upphört. Parma FC drevs sedan av en konkursförvaltare fram till januari 2007, då affärsmannen Tommaso Ghirardi köpte klubben. Det sportsliga läget var då allt annat än ljust och klubben kickade snart tränaren Stefano Pioli, som efterträddes av Claudio Ranieri. Mot alla odds lyckades han rädda kvar Parma i Serie A efter en magnifik slutspurt. Lyckan över la salvezza förbyttes dock i förtvivlan när laget ett år senare åkte ur Serie A efter 18 raka säsonger i högsta ligan.

Sejouren i Serie B blev bara ettårig och de följande säsongerna såg Parma ut att ha återtagit sin plats som ett stabilt lag strax bakom den absoluta toppen i Italien. Tommaso Ghirardi anställde Pietro Leonardi som sportchef. Denne hade tidigare haft samma jobb i Udinese, en klubb känd både för sitt framgångsrika ungdomsarbete och sin förmåga att nosa upp talanger runt om i världen, talanger som sedan allt som oftast lånades ut till andra klubbar. I Parma drog Pietro Leonardi det arbetssättet till sin spets. Vid ett tillfälle hade Parma 250 kontrakterade spelare, varav de flesta var utlånade till klubbar världen över. En av brickorna i detta svårbegripliga spel var den svenske mittfältaren David Löfquist. När han värvades till Parma från Mjällby i januari 2012 talade han om »en dröm som gått i uppfyllelse« och såg fram emot att bosätta sig i den mysiga staden. När kontraktet två och ett halvt år senare bröts hade Löfquist tillbringat totalt sex veckor i Parma och inte spelat en enda minut för klubben. Däremot hann han lånas ut tre gånger.

2014 förde tränaren Roberto Donadoni Parma till en sjätteplats i tabellen, något som kvalificerade klubben för Europa League. Europadrömmen sprack dock när Uefa redan nästa dag kastade ut Parma ur turneringen på grund av för sent inbetalda inkomstskatter. Även löneutbetalningar till spelare och övriga anställda dröjde, och i december 2014 sålde en pressad Tommaso Ghirardi klubben till det ryskcypriotiska holdingföretaget Dastraso, som senare visade sig kontrolleras av den albanske affärsmannen Rezart Taçi. Efter bara några månader sålde Dastraso klubben vidare för en euro, enligt uppgift samma belopp som de köpte den för. Mer pengar ansågs den skuldtyngda gamla storheten inte vara värd.

Ny ägare blev Mapi Group och dess chef Giampietro Manenti. Han lovade mångmiljonsatsningar, men några sådana syntes aldrig till. I stället blev det allt mer uppenbart att Manenti inte hade några pengar att investera. I februari 2015 fick Parmas ägare sin Citroën C3 bortfraktad på grund av högar med obetalda parkeringsböter. Bilen var skriven på Manentis pappa, och det uppdagades att Manenti själv bara några år tidigare förgäves hade sökt ett jobb i charkdisken i en livsmedelsbutik. I samband med ligamatcherna fick han frottera sig med högdjur som Juventuspresidenten Andrea Agnelli och Milanbossen Adriano Galliani – vad de inte visste var att han var fattig som en kyrkråtta.

I mars 2015 gick så Parma slutligen i konkurs för tredje gången i sin historia. Skulderna var närmare 1,5 miljarder kronor. En summa vars enorma storlek ingen kunde förklara på ett tillfredsställande sätt. Parma tilläts spela klart säsongen med hjälp av fem miljoner euro som fotbollsförbundet fått in i bötesbelopp under säsongen, och spelarna gick med på att endast erhålla 75 procent av lönen. Laget slutade ändå ohjälpligt sist i tabellen, och senare åtalades den tidigare ägaren Tommaso Ghirardi och sportchefen Pietro Leonardi för förskingring. Även fattiglappen Giampietro Manenti åtalades. I hans fall löd åtalspunkten försök till pengatvätt. Han, som var ägare till en fotbollsklubb i Serie A, anklagades för att tillhöra ett kriminellt nätverk som försökt stjäla miljontals kronor med kreditkortsuppgifter de stulit med hjälp av hackade datorer.

I slutet av juli 2015 presenterades den nya klubben Parma Calcio 1913, som skapades ur askan av Parma FC och fick starta om i Serie D. För att stadens stolta fotbollsarv inte skulle gå förlorat gick en grupp lokala investerare, där bland andra pastabaronen Guido Barilla ingick, in med pengar. Det var också i den här vevan som den nye ordföranden Nevio Scala presenterade sin vision om »ekologisk fotboll« och lät sin gamla spelare Luigi Apolloni ta över tränarsysslan. Visionen höll i ett drygt år. Efter att ha sprungit igenom Serie D gick det lite knackigare i Lega Pro (gamla Serie C) under hösten, och till slut tappade ledningen tålamodet. Apolloni sparkades efter 1–4 hemma mot Padova den 19 november 2016. Scala avgick i protest.

Till skillnad från Nevio Scala har Luigi Apolloni inget emot att prata om det som skedde. Men lika stolt som han var när han berättade om de stolta 90-talsåren, lika bitter låter han över hur tränarsejouren i Parma avslutades. Framför allt retar det honom att ledningen inte i grunden verkar ha trott på det projekt de själva var med och ritade upp när Parma Calcio 1913 började om i Serie D.

– Vi släppte in fyra mål hemma mot Padova, säger Apolloni. Det är klart att det inte ser bra ut i en ambitiös fotbollsstad. Men jag kommer från ett Parma där vi bara tog en poäng på sju matcher säsongen då klubben gick upp i Serie A för första gången. Ändå gavs vi chansen att själva ta oss ur den svackan. Som jag ser det är den enda förklaringen till styrelsens agerande nu att de inte trodde på oss helhjärtat. De predikade fint, men när det väl kom till kritan levde de inte som de lärde.

Annons

Han skrattar till när han påminns om den »ekologiska fotboll« som den nya klubben sade sig vilja stå för.

– Det snackades mycket om den, säger Apolloni. Och det är det som lämnar en bitter eftersmak. Vi skulle ha kunnat bli en klubb som tjänade som en förebild när det kommer till etik och moral, ett alternativ till hur många klubbar i Italien fungerar. Vi skulle inte enbart se till resultatet på planen utan jobba mer långsiktigt. Den här bitterheten delar jag även med Scala och hela den gamla tränarstaben. Vi trodde alla så starkt på det här.

 

Parmas träningsanläggning ligger i Collecchio, ett samhälle utanför staden där Parmalat fortfarande har sitt huvudkontor. Även om gräset på träningsplanen har sett bättre dagar – när målvakten Kristaps Zommers slänger sig för att rädda ett skott blir hela han täckt av brun lera – är det en anläggning som de flesta lag i Lega Pro bara kan drömma om. Det är det sista öppna passet inför hemmamatchen mot Modena den 23 december och under träningen hörs flera spelare skorra på r:en på det sätt som är typiskt för Parma och andra städer i nordvästra Italien. Den nytillträdde tränaren Roberto D’Aversa instruerar strängt sina spelare inför en publik bestående av fyra supportrar och en handfull journalister.

Ytligt betraktat har tränarbytet i november gett resultat. När jag pratar med supportrarna på träningen säger de att laget verkar ha en tydligare spelidé under den något militäriske D’Aversa. Det har bara gått två dagar sedan Parma besegrade ärkerivalen Reggiana på deras hemmaplan, och staden är fortfarande full av klistermärken och banderoller som uppmanade fansen att invadera grannstaden. Det är bara 25 kilometer mellan städerna Parma och Reggio Emilia och de båda har legat i luven på varandra sedan medeltiden. Derby dell’ Enza är historiskt sett ett av de hetaste mötena i Italien, men årets match mellan lagen var den första på nästan två decennier eftersom klubbarna på senare tid har legat i olika divisioner. Redan vid ankomsten till Mapei Stadium möttes Parmas buss av bortasupportrar som kastade sten mot vindrutan.

En av spelarna som bidrog till att Parma vann prestigemötet var lagkaptenen Alessandro Lucarelli. Med solbränd hy, perfekta tänder och långt, välfönat hår ser han ut som sinnebilden av en italiensk fotbollsspelare. Bara de grå stänken i skägget avslöjar att han har hunnit fylla 39 år. När han släntrar fram till mig efter träningen berättar han att han fortfarande njuter av segern mot Reggiana.

– Det var känslofyllt, säger han. Ända sedan det stod klart att vi skulle gå upp i Lega Pro har våra fans inte pratat om annat än det här derbyt. Vi var väl medvetna om att det inte var vilken match som helst, vi fick bara inte misslyckas. Som tur var gick det bra. Det var ett riktigt kraftprov från vår sida.

Alessandro Lucarelli om någon vet en del om vilka prövningar supportrarna har tvingats utstå på senare tid. Han har varit Parma trogen i nio år och har en särställning bland fansen eftersom han efter konkursen var den enda spelaren som stannade kvar när den nya klubben startade om i Serie D.

– Jag känner att Parmas tröja är min tröja, säger han. Jag är lagkapten och har därmed ett ansvar gentemot fansen. Men jag trivs också här. Folk gillar mig och jag gillar dem. Därför kändes det naturligt att fortsätta även efter konkursen.

Det måste ändå ha varit ett svårt beslut, med tanke på att nästan alla andra spelare lämnade klubben.

– Jo, det var det, inte minst eftersom vi var vana vid de stora scenerna, att spela i Serie A. Så det var inte lätt att börja om i gärdsgårdsserien. Men det var som att all stolthet hos Parmaborna kom fram, vi ville visa att det inte var vi som hade gjort bort oss, utan det var enskilda personer som hade styrt klubben mot konkurs. Förra året skapades en väldigt fin sammanhållning mellan laget och supportrarna. Den hjälpte oss att vinna en serie, där vi fick uppleva saker på planer ute i små samhällen som var som en annan värld i jämförelse med Serie A.

Hur var det innan konkursen när ni inte fick lön? Jag misstänker att du hade pengar så du klarade dig ändå, men för de yngre spelarna i laget måste det ha varit svårt.

– Javisst. När det inte kom några löneutbetalningar gick våra tankar framför allt till de anställda i föreningen, och till ungdomarna – de drabbades betydligt hårdare än vi Serie A-proffs. Vi kunde leva på våra besparingar medan de var beroende av sina löner för att köpa mat och betala hyra. Alla de ansträngningar som vi gjorde för att försöka få fram pengar var framför allt för deras skull.

När förstod du att problemen var så pass allvarliga att klubben riskerade att gå i konkurs?

– I november 2014, när klubben var tvungen att betala ut de löner de var skyldiga för att inte få poängavdrag. Fram till dess hoppades jag fortfarande på att löneutbetalningarna skulle komma.

Vad hade ledningen sagt till er?

– De lurade oss! De gamla ägarna fick oss att tro att allt var i ordning, att det bara rörde sig om ett likviditetsproblem men att klubbens finanser i grunden var solida. I verkligheten var det ett stort hål i klubbkassan. Ett hål som de gömde ända in i slutet.

Det märks att de stormiga Parmaåren har gjort Alessandro Lucarelli luttrad. Nog saknar han både Nevio Scala och Luigi Apolloni, men det verkar inte som om han blev alldeles överraskad när de försvann för en dryg månad sedan.

– Det var personer som älskar Parma, säger han. Tyvärr nådde vi inte de resultat som vi ville, och när det sker är det alltid tränaren som får betala priset. Jag tyckte att det var synd, för jag vet hur viktigt det var för il Mister att det skulle gå bra för Parma.

Han kliar sig i skägget och rycker på axlarna.

– Men nu har vi tagit en ny väg med nya tränare. Så nu är det den som gäller.

Tror du fortfarande att det är möjligt för en klubb som Parma att stå för det som Scala kallade calcio biologico?

– Det är inte lätt. Il sistema calcio i Italien bygger på mäktiga intressen. Ibland är det stora företag i bakgrunden som agerar i det dolda. Men någon måste ju föregå med gott exempel om det ska kunna bli någon ändring.

 

Nästa dag marscherar Alessandro Lucarelli och de andra i Parma Calcio 1913 in på Stadio Ennio Tardinis plan för att möta Modena. Precis som vanligt gör de det till de pampiga trumpetstötarna från Triumfmarschen ur Giuseppe Verdis opera Aida. Stycket handlar om en faraonsk här som återvänder till Egypten i triumf efter att ha besegrat en etiopisk armé. Musikvalet känns symtomatiskt för en klubb som ofta balanserat på storhetsvansinnets rand. Den geografiska förklaringen är dock att Verdi föddes i byn Le Roncole i närheten av Parma. Fotbollsklubben bildades också från början som en del i firandet av hundraårsminnet av den store kompositörens födelse.

På en av Ennio Tardinis grå betongväggar har någon klottrat Leonardi verme, ett glåpord riktat mot den tidigare sportchefen som antyder att han är en ryggradslös mask. Det är fredagskväll och trots att polisen har varnat för bråk råder en avspänd och fredlig stämning på läktarna. Parmafansen på Curva Nord rullar ut en banderoll med texten »Vincere per sognare«, fritt översatt: »Vinn, så att vi kan fortsätta drömma.« Här har det drömts många gånger förut och just den här gången handlar drömmen om att Parma ska knipa förstaplatsen när säsongen är slut och därmed kvalificera sig till Serie B. Efter de senaste segrarna har supportrarna fått hoppet tillbaka och tomten har dessutom kommit med en tidig julklapp – inför Parmas kvällsmöte med Modena har serieledaren Venezia och tvåan Pordenone båda oväntat förlorat sina matcher.

När matchen sparkar igång får publiken fler anledningar att jubla. I backlinjen slår den vänsterfotade eleganten Lucarelli ständigt genomtänkta passningar framåt och efter en dryg kvart gör Emanuele Calaió 1–0 till Parma. Samma spelare utnyttjar lite senare ett misstag i Modenaförsvaret och serverar lagkamraten Davide Giorgino öppet mål. När domaren blåser för halvtid leder Parma med 3–1.

Medan spelarna vilar letar jag efter Parmas vice ordförande Marco Ferrari, född och uppvuxen i staden och en framgångsrik affärsman inom digital marknadsföring. Till slut hittar jag honom i vipboxen, varifrån han har sett första halvlek i goda vänners lag. Ferrari har ett glas vitt vin i handen och en andedräkt som avslöjar att det inte är kvällens första. Men han är på gott humör och tar med mig till ett konferensrum vars väggar pryds av foton från Parmas storhetstid på 90-talet. I korridoren utanför står alla pokaler uppradade i inglasade skåp. Alla utmärkelser beslagtogs i samband med den senaste konkursen, men för ett drygt år sedan auktionerade konkursboet ut alla pokaler. Parmaledningen svalde stoltheten, budade högst och köpte på så sätt tillbaka sina egna troféer.

Enligt Marco Ferrari handlade pokalköpen om att återta Parmas värdighet. Han säger också att den nya ledningen har skissat upp en treårsplan för klubben. Jag ber honom berätta hur den ser ut.

– Steg ett innebär att börja om på samma ställe där vi var när klubben gick i konkurs, och med det menar jag att det redan före konkursen stod klart att vi skulle åka ner i Serie B. Det är alltså meningen att vi på de här tre åren ska ta oss från Serie D till Serie B. När vi väl är där får vi utvärdera läget och se hur vi går vidare.

Marco Ferrari ler med hela ansiktet.

– Just nu går det bra! Men fotboll är konstigt. För fyra dagar sedan hade vi kunnat ligga tolv poäng från serieledarna och säsongen hade i princip redan varit över. Och nu, om de här halvtidsresultaten står sig, är vi plötsligt bara tre poäng från toppen. I så fall blir det verkligen en god jul för oss.

Någon plan för steg två har ni inte än?

– Nej. Självklart har vi som mål att Parma ska gå upp i Serie A – men när man spelar här är det rätt löjligt att snacka om det. Först och främst gäller det att tänka på den serien där man befinner sig.

Enligt Ferrari, som började gå på Parmas matcher säsongen 1982/83 och de följande åren åkte på åtskilliga bortamatcher i de lägre divisionerna, har många i staden undervärderat svårigheten att gå upp i Serie B.

– I själva verket är det extremt svårt att vinna Lega Pro. Skulle vi lyckas med det vill vi så klart med tiden också ta oss vidare till Serie A, men vi ska göra det på ett rationellt sätt. Det innebär att vi måste dimensionera bygget efter vad vi är: ett provinslag som även i viss mån är känt ute i världen. Sett till europeiska framgångar är vi trots allt det fjärde mest framgångsrika laget genom tiderna i Italien.

Jo, framgångarna på 90-talet var imponerande. Var de också större än vad en stad av Parmas storlek kunde upprätthålla?

– Jo, det var lite larger than life. Men man ska komma ihåg att början på il grande Parma inte byggde på pengar från Parmalat. Det Parma som Nevio Scala förde upp till Serie A var ett Parma baserat på spelare som spelat med laget i Serie B. Killar som Di Chiara, Melli, Donati, Coughi, Apolloni, Minotti – då var vi verkligen ett provinslag. Senare däremot, när Parma hade spelare som Zola och Verón, då var vi en klubb som antagligen spenderade liknande summor som Milan, Inter och Juventus. Det Parma som fanns då kommer omöjligen att komma tillbaka. Det är istället det Parma som fanns i perioden mellan Serie C och Parmalateran som är vår förebild i dag.

Parma har gått i konkurs tre gånger under klubbens historia. Hur kommer det sig?

– Om man tittar på den italienska fotbollen är det nog tyvärr ett ganska genomsnittligt resultat … Dagens italienska fotboll är inte särskilt hållbar ekonomiskt. De flesta klubbar går med förlust.

 

Ferrari tar en ny klunk vin och börjar gnola för sig själv. Andra halvlek har redan börjat, men han tycks inte ha något emot att sitta kvar här i konferensrummet, omgiven av bilderna och pokalerna från förr. Han går på om hur han vill vara med och skapa en klubb som är ekonomiskt hållbar. Han gör en lång utvikning som mer handlar om det allmänt tuffa läget för Italiens finanser. Sedan säger han att Parmaledningens tanke är »en stark ägare som ska ha en ekonomisk buffert om något oförutsett inträffar«.

– Vi ska kunna fylla hål som uppstår men allt vi gör bygger på att skapa en struktur där vi har koll på finanserna.

Allt han säger låter bra. Men det är långt ifrån första gången något låtit bra i Parma. Jag frågar Ferrari varför han och de andra i styrelsen nyligen sparkade den sportsliga ledningen, trots allt snack om uthållighet och långsiktighet.

– Det hade kanske varit mer elegant av oss att vänta till säsongens slut. Men alla i ägargruppen var överens om att vi inte såg några tecken på förbättring. Det är ingen rolig känsla när man befinner sig i november månad. Vi beslutade oss för att byta personal och än så länge är vi nöjda med de personer vi tog in istället. För några veckor sedan såg allt mörkt ut, nu ser det plötsligt ut att bli en spännande säsong!

Med fem procent av aktierna var du även minoritetsägare i den förra upplagan av Parma som gick i konkurs. Vad var det egentligen som hände?

– Det är en bra fråga, och vi är många som fortfarande väntar på svaret. Så länge alla rättsprocesser i ärendet inte är avslutade vill jag undvika att uttala mig. Min känsla är dock att man försökte ta kliv som var längre än de egna benen, och detta i en stad där det egentligen räcker med att vara ärlig och säga som det är: att vi spelar för att hänga kvar, att vi förmodligen måste sälja spelare.

Innan vi avslutar intervjun för att åtminstone hinna se några sparkar av den andra halvleken mot Modena vill Marco Ferrari berätta hur stolt han är över att han och hans barn aldrig har hållit på någon annan klubb än Parma. Det var hjärtat, menar han, som sommaren 2015 fick honom att satsa egna pengar på en klubb som gång på gång gått i konkurs.

– Att tänka sig den här staden utan ett fotbollslag, det gick helt enkelt inte. När vi reser utomlands märker vi att många bryr sig om hur det går för oss. Man kan lätt tro att det är parmaskinka och parmesanost som är känt ute i världen. Men när jag åker taxi i New York eller Shanghai är det alltid fotbollslaget, Asprilla eller Zola som chaffisarna börjar pladdra om. Jag är inte säker på att de ens vet vad parmaskinka och parmesanost är för något.

 

När Marco Ferrari återvänder till vännerna och vinflaskorna i vipboxen får han se sitt Parma kontrollera matchens slutskede. Halvtidsresultatet, 3–1, står sig och eftersom rivalen Reggiana samtidigt tappar poäng i sin match är lyckan total bland fansen.

Själv känner jag mig kluven.

Det återstår bara några timmar till julafton, en tid då man ska vara snäll, men jag vet ändå inte riktigt vad jag ska tänka om denna klubb som verkar ha en speciell förmåga att dra till sig lurendrejare och megalomaner. De nuvarande ägarna verkar vara förnuftiga personer med en äkta kärlek till Parmas fotbollslag, ändå är det oroande att de personer som fungerade som garanter för Parmas hemvävda och långsiktiga satsning så lättvindigt byttes ut. Vem ser nu till att klubben inte ännu en gång blir fartblind den dagen man är tillbaka i Serie A? I dag vet man att Parmalat redan hade stora skulder när företaget gick in som ägare i Parma AC 1990, så sett i backspegeln var klubbens framgångsrika 90-tal till stor del en effekt av ekonomisk dopning. Kanske är Parma helt enkelt en rutten förening som inte förtjänar bättre än att harva i de lägre divisionerna? Kanske går rötan ända tillbaka till hertigdömet Parmas grundande genom nepotism år 1545? Då gav påven Paulus III helt sonika Parma som förläning till sin oäkta son Pierluigi Farnese, trots att denne bland annat anklagades för att ha våldtagit en ung biskop.

Luigi Apolloni, den gamle spelarlegendaren, hade en annan intressant förklaring till varför Parma gått i konkurs tre gånger. Han räknade upp en hel radda med företag från regionen som snabbt blivit oerhört framgångsrika och lönsamma – bara för att några år senare gå i konkurs eller åtminstone tvingas skära ner kraftigt i sin verksamhet. Det lokala näringslivets tendens till meteoriska framgångssagor återspeglade sig helt enkelt på stadens fotbollslag, menade han. När jag skämtsamt sade att vi får hoppas att det inte snart är pastakungen Barillas tur att kollapsa blev han allvarlig. Barilla, menade han, var det stora undantaget – hans företag har alltid vuxit långsamt och genomtänkt. Trots att det är ett världsomspännande företag med Parma som huvudsäte gick Barilla aldrig in med pengar i fotbollen på 90-talet, tiden då det verkligen var attraktivt att synas på stadens stolta fotbollströja. Istället gjorde Guido Barilla sin fotbollsentré först för ett och ett halvt år sedan, när Parma skickats ner till gärdsgården. Han var också noga med att påpeka att han använde sina privata pengar – inte företagets.

När fredagskvällen övergår i julafton sitter jag i en bil på väg bort från Parma. I bagageluckan ligger julskinka som är lagrad i 30 månader. Jag räknar bakåt: för 30 månader sedan hade Parma precis slutat sexa i Serie A. Frågan är var laget befinner sig om lika många månader framåt i tiden. I Serie B? Rent av i Serie A? Kvar i Lega Pro? Ingen vet, men Parmafansen ser åtminstone ut att få en fröjdefull jul. Det var några år sedan sist.