La Famiglia

För 20 år sedan sågs Silvio Berlusconis Milan som den första »onda« storklubben. I dag är det rena kompisklubben. Offside åkte till Milano för att träffa gamla bekanta. Och för att se om vänskaps­banden håller när det krisar.

Filippo Inzaghi, 34, parkerar sin vita Audi-jeep på grusplanen. Vid entrén in till byggnaden står 35-årige målvakten Zeljko Kalac och inne i baren beställer 37-årige Cafú en espresso. Det är måndag eftermiddag, solen skiner över Milanello – AC Milans träningsanläggning norr om den norditalienska staden – och spelarna förbereder sig för åttondelsfinal i Champions League mot Arsenal, ett lag engelsk press kallar »Wenger’s young guns«.

I presskonferensrummet en trappa ner svarar tränaren Carlo Ancelotti på frågor: Hur ska Arsenal palla för trycket på San Siro? Hur ska Milan hänga med i tempot?

Annons

Första matchen på Emirates Stadium slutade 0-0. Reportrarna påminner om Milans förmåga att hålla tätt på bortaplan i Champions League och sedan avgöra hemma på San Siro.

– Vi har alltid spelat bra här, medger Ancelotti. Men 0-0 är ett speciellt resultat att ha när man går in i en sådan här match. Vi måste hantera det på rätt sätt, vara intelligenta, ha tålamod och ta kontroll över matchen.

En italiensk journalist räcker upp handen:

– Efter bröderna Coens senaste film har Milanello kallats »A country for old men«. Tror du att ni kommer att åka till Champions League-finalen i Moskva senare i vår och hämta hem er Oscar?

Ancelotti skrattar:

– I vår ålder ser man sig inte gärna som gammal, man kallar sig expert i stället. Vi ska försöka ta oss dit. Vi ska försöka gå hela vägen.

Milantränaren lämnar podiet och går uppför trappan till uppehållsrummen med biljardbord, bar och café. Allt går i rött, svart och vitt. Väggarna pryds av pokaler och fotografier med klassiska lag och segerjubel. Ancelotti skakar hand med journalister, spelarna minglar runt i väntan på träning och jag ställer mig vid espressobaren och granskar lagfotot på årets trupp. Där är Massimo Ambrosini som är inne på sin 14:e seniorsäsong, där står 36-årige Serginho, 35-årige Favalli och Emerson, som bara är 31 men ser ut som 47. Om inte ledarstaben på mittenraden burit vita tröjor i stället för spelarnas rödsvartrandiga, skulle jag haft problem att skilja spelare från tränare bland alla medelålders män.

Fotografiet innehåller också en gammal bekant. Uppe i vänstra hörnet, bredvid Kaladze, poserar Ibrahim Ba, 34.

För tre år sedan satt han på bänken i Djurgården.

Jag undrar vad fan han gör här.

 

Silvio Berlusconi köpte AC Milan i mars 1986. Då hade klubben inte vunnit Serie A sedan 1979, den största framgången på senare år var en förlorad cupfinal 1985. Med Berlusconi startade en ny era. Man värvade omedelbart inhemska stjärnor som Roberto Donadoni och Daniele Massaro. Nästa säsong köptes de holländska storstjärnorna Marco van Basten och Ruud Gullit.

Utdelningen kom direkt: Säsongen 87/88 vann Milan Scudetton. Säsongen efter vann de Champions League efter att ha besegrat Real Madrid med sammanlagt 6-1 i semifinalerna och gjort 4-0 på en halvlek mot Steaua Bukarest i finalen.

Det betydde inte att satsningen avstannade. Pengar var inget problem. Stora spelare värvades på löpande band, oftast för att de behövdes i truppen, ibland mest för att man skulle slippa möta dem som motståndare. Tränaren Arrigo Sacchi var en av de första att arbeta med rotationssystem för att få truppen att hålla hela säsongen. Berlusconi å sin sida skämdes inte för att säga att fotboll var business – klubben, hans medieimperium och hans politiska karriär gick hand i hand. Vänstermänniskor började hata högerpopulisten Berlusconi och hans Milan. Motståndarna hatade det nästan oslagbara Milan och dess rika ägare. Fotbollssupportrar världen över splittrades – det var ett fantastiskt fotbollslag, men det var också ett »köpelag« där storstjärnor satt bänkade i stället för att underhålla publiken på annat håll.

Kort sagt; AC Milan var starten på den nya tidens fotboll.

Annons

Det är 20 år sedan. AC Milan känns inte lika nytt längre. I en ligamatch mot Siena tidigare i år hade startelvan en genomsnittsålder på 33 år. När Gazetta dello Sport förra sommaren dag för dag redovisade senaste nytt på transfermarknaden kunde man läsa att Juventus värvade Vincenzo Iaquinta från Udinese, Inter plockade Cristian Chivu från Roma och Roma tog Ludovic Giuly från Barcelona. Under AC Milan stod två namn: Kakás lillebror Digão. Och Ibrahim Ba.

 

Före presskonferensen stod jag tillsammans med ett tjugotal supportrar utanför gallergrinden i väntan på att bli insläppt på Milanello. Fansen hoppades få en glimt av stjärnorna när de anlände i sina dyra bilar. När en lastbil kom körande med dagens råvaror till köket, upptäckte en av ungdomarna att chauffören var svart och hade rastaflätor.

– Ba! Det är Ibrahim Ba! ropade supportern och kasserade in ett par rejäla garv.

Jag insåg att Milans värvningspolicy måste vara än mer förvirrande för dem som följer laget varje dag.

När spelarna nu springer ut på träningsplanen ser jag ännu fler ansikten från förr. Tränaren Carlo Ancelotti och assisterande tränarna Mauro Tassotti och Billy Costacurta är allihopa gamla spelare, och en av deras gamla lagkamrater är fortfarande igång. Paolo Maldini debuterade för A-laget 1985, och har blivit kvar i klubben sedan dess. I en intervju med spanska El País för några månader sedan berättade han att det första han gjorde på morgonen var att kolla vädret: »Det är det viktigaste för mig. Jag får ont i lederna när det regnar«, erkände 40-åringen.

Jag frågar Alberto Costa, journalist och Milanexpert på tidningen Corriere della Sera, vad de regerande Champions League-mästarna egentligen sysslar med. Klubben som en gång stod för framtidsvision verkar mest titta bakåt. Costa säger att det är naturligt:

– Milan har samma ledning som de har haft i över 20 år. Silvano Ramccioni, som är lagledare, kom hit 1982. Adriano Galliani och sportchefen Ariedo Braida har haft sina poster sedan 1985. Klubbdirektören Umberto Gandini kom bara några år senare. Det är ingen tillfällighet att man brukar tala om Il Milan ai Milanisti – Milan åt Milanisterna. Det var Adriano Galliani som började med det uttrycket.

Tillbaka. Ibrahim Ba kom till Milan första gången 1997,samma sommar som Andreas Andersson. »Andreas var en bra spelare men lite för snäll«, säger Ibrahim.

När AC Milan i fjol skulle spela Champions League-final mot Liverpool i Aten kom ett brev adresserat till just vicepresidenten Adriano Galliani: »Den som, som jag, har haft turen att leva med Milan La Famiglia glömmer det inte och slutar aldrig att känna sig som en del av den. […] Milan går in i blodomloppet och lämnar inte kroppen efter det. Därför vill jag hälsa Dig, Presidenten, Carlo och alla grabbarna att mitt hjärta är med er i Aten.« Brevet, som publicerades på Milans hemsida, var signerat »er käre vän Manuel Rui Costa.«

Den före detta spelaren är långt ifrån den enda som öst kärlek över klubben offentligt. När Kaká förlängde kontraktet till 2013 talade han om att han ville »vara Rossonero i hela sitt liv«. När Carlo Ancelotti skrev kontrakt till 2010 sa han: »Jag har kommit allt längre in i Milan-familjen. Jag trivs väldigt bra här, mellan oss finns ett förhållande som går bortom det yrkesmässiga.« Vicepresident Galliani kommenterade samma kontraktssignering med att Milan var »en familj som ingen lämnar. Vi skrev vårt första kontrakt med Carlo 1987. Nu har det gått 20 år och han har blivit en fast del av Milanfamiljen. Med den här förlängningen närmar vi oss vårt silverbröllop.«

Familj. Ordet tycks återkomma så fort en milanista öppnar munnen. Och familjemedlemmar sviker man inte. Alberto Costa säger att många utanför klubben reagerade på att Milan gav Ancelotti fortsatt förtroende efter Champions League-finalen 2005, då Milan tappade en 3-0-ledning och till slut föll i straffsparksläggningen.

– Jag tvivlar på att någon annan klubb skulle ha uppträtt på samma sätt, säger Costa och påpekar att det också är mer regel än undantag att före detta spelare får en ny roll i klubben efter karriären.

– Berlusconi och Galliani menar att den politiken är vinnande eftersom den bidrar till att förstärka spelarnas gemenskapskänsla. De får känna sig som huvudpersoner i ett äventyr, ett projekt, en idé.

Jag frågar var Digão kommer in i ekvationen. Kakás lillebror har bara gjort en tävlingsmatch för A-laget, i Coppa Italia mot Catania strax före jul. Brasilianaren svarade för två misstag som gav motståndarna båda målen i 2-1-förlusten. Costa såg matchen:

– Digão är verkligen ingen lysande försvarsspelare men han betalas ändå som en storspelare. För att räkna ut Kakás lön bör man därför räkna in vad Milan betalar för hans bror varje månad.

Ute på Milanellos träningsplan samlas nu spelarna i mittcirkeln. På byggnaden bakom mig sitter ett gigantiskt foto på laget som bärgade fjolårets Champions League-titel. Texten: »Al settimo cielo« – i sjunde himlen – signalerar att det var den sjunde finalsegern i världens finaste klubblagsturnering.

Ibrahim Ba joggar sida vid sida med Daniele Bonera nere på gräset. Costa säger:

– Om historien om Digão är underlig, är den om Ba ännu märkligare. Ba är officiellt med i Milans trupp men i praktiken är han inte en del av den. Ancelotti har aldrig tagit ut honom, inte ens till de mest betydelselösa matcherna.

 

I ett inlägg på webbsajten goal.com, strax efter att Ibrahim Ba förra sommaren på nytt blivit klar för klubben, skrev signaturen »dejan69«: »Det här är absurt och får mig att skratta men jag tycker om ›Ibou‹, jag kommer aldrig att glömma hans firande på bänken året då vi vann Scudetton med Zaccheroni. En sann Rossonero.«

Signaturen »Filippo« replikerade: »Vad hände med Seedorfs kock?« Han fick inget svar.

Mannen han avsåg var Harvey Esajas, född 1974 i Amsterdam, god vän med Clarence Seedorf och en av alla dem som fått Milansupportrarna att höja på ögonbrynen de senaste åren.

Harvey och Seedorf lärde känna varandra redan i tonåren, i Ajax ungdomslag. Båda hade föräldrar bördiga från Surinam. Harvey – som kallades »den nye Rijkaard« – var den bättre av de två och flyttade redan som 18-åring vidare för att Ajax inte gav honom chansen i A-laget.

Han gick till Feyenoord. Där hamnade han i slagsmål med en motståndare i en försäsongsmatch mot amatörlaget Helderse Selectie och startade ett upplopp som än i dag är känt som »Helderse Affaire«. Därefter drog han till Groningen och sedan vidare till ett par mindre holländska klubbar. När Seedorf, som då flyttat till Madrid, ordnade en plats åt Harvey i Reals utvecklingslag, tvekade Harvey inte.

Det var 1999, Real Madrid hade nyligen vunnit Champions League och Harvey lyckades inte slå sig fram i den mördande konkurrensen. I stället trappade han ner och startade eget. Först en nattklubb som hette Metropolis och sedan en antikaffär. Han tog också jobb på en cirkus där han rev tält och jobbade i baren. Harvey rökte två paket cigaretter om dagen och njöt av livet. När cirkusen lade ner blev han turistguide i Madrid.

I januari 2004 ringde Seedorf igen. Spelaren hade nu flyttat till Milano och tyckte att Harvey skulle komma över och se derbyt mot Inter. När den pensionerade cirkusarbetaren landade på flygplatsen utbrast Seedorf: »Herregud, du är ju fetare än någonsin.« Harvey vägde 120 kilo och hade inte spelat fotboll på tre år.

Efter några dagar på Milanello sa Harvey: »Fan Clarence, så här har jag aldrig tänkt att man kan ha det som fotbollsspelare. Ni umgås, ni träffas med era barn, ni är som en stor familj. Hade jag haft det så här hade jag kanske fortsatt spela. Har ni ingen plats i laget?« Seedorf tog skämtet på allvar och frågade Ancelotti om det fanns någon farmarklubb som kunde passa. Milantränaren svarade att Harvey kunde få träna med utvecklingslaget under förutsättning att han verkligen visade viljan.

Minne för livet. Harvey Esajas bor numera i Amsterdam. Offside träffade honom på Vu-sjukhuset där hans 83-årige farfar behandlades för stroke. »Milanello är ett paradis. Alla umgicks. När någon bjöd till fest kom inte hälften utan alla. På Cafús grillfest var vi 400 personer«, säger Harvey.

Morgonen därpå kom personal från Milan Lab och väckte honom halv sju. De lade upp planerna för de närmaste månaderna: Tidig väckning varje morgon, gröt till frukost och kokta grönsaker till kvällsmat, fem timmars träning per dag, ingen alkohol och inga cigaretter.

För Milan Lab var det ett experiment för att se hur mycket en människa klarade av. För Harvey var det en chans att få ordning på livet. Vissa nätter grät han sig till sömns, men han var fast besluten att visa Ancelotti att han pallade. Efter fyra månader vägde han 85 kilo.

När sommaren kom sa vice president Galliani: »Vi vill ge dig ett A-lagskontrakt.« Harvey svarade: »Det är första gången i min karriär någon tror på mig – och det är AC Milan. Driver ni med mig?« Strax därefter berättade han för Ancelotti att han nått sitt mål, han tyckte inte längre att han var sämst i gruppen. Tränaren frågade nyfiket vilka som var sämre. »Det är faktiskt två stycken enligt mig – Kaladze och Serginho.« Ancelotti skrattade och sa: »OK, jag vet inte om jag håller med dig. Men om du känner så är det bara bra.«

Annons

Holländaren frågade om han fick spela med utvecklingslaget. Ancelotti svarade att det var första gången han hört en A-truppsspelare komma med den förfrågan och gjorde honom till viljes. Efter ett par matcher där Harvey gjorde bra ifrån sig, blev han i januari 2005 uttagen till den trupp som skulle möta Palermo på San Siro i Coppa Italia.

När matchuret stod på 80 minuter sa Ancelotti till Harvey: »Värm upp, du ska in.« Harvey svarade med ett leende: »Visst Mister, säkert.« »Jag är allvarlig, du ska in på vänsterbacken.« Ambrosini joggade ut, storbildsskärmen visade ett porträttfoto från Harveys tjocka tid och San Siro-publiken var i extas.

Harvey rörde bollen sju gånger och gjorde inte ett misstag. I en situation dribblade han av fyra killar, kom runt på kanten och slog ett inlägg som Jon Dahl Tomasson nickade i ribban. Varje gång han rörde bollen jublade publiken. Efteråt sprang han ärevarv i flera minuter.

Jag tänker på Harvey när jag nu tittar ut över Milanello. I norr har man utsikt över de snötäckta Alperna, en halvtimme söderut ligger en av Europas trevligaste storstäder och på planen springer stjärnorna omkring och arbetar med det bästa de vet. Det är en pojkdröm att ens befinna sig i den här miljön. Hur det känns att vara en i gänget kan jag inte ens inbilla mig.

På planen samlas spelarna i ring. Ancelotti håller en kort genomgång inför dagens träning. Sedan riktar han sig till Alberto Gilardino och gratulerar honom till att ha blivit pappa. Lagkamraterna applåderar samtidigt som anfallaren går in i mitten och omfamnar tränaren.

Ibrahim Ba har redan lämnat planen. Han är inne och styrketränar tillsammans med Maldini, Kaká och Seedorf.

 

I februari 2005 satt Ibrahim Ba och jag och åt frukost på ett hotell på Lidingö. Han berättade om sitt liv – från att han var tio år och lämnade Senegal fram till flytten till Stockholm. Vi pratade om när han slog igenom i Frankrike 1996, hur han värvades från Le Havre till Bordeaux, debuterade i landslaget och hade lekstuga med Roberto Carlos i för-VM sommaren 1997. Ba berättade att han såldes till Milan för 110 miljoner kronor, blev lovad en plats i VM-truppen men att han sedan ratades i sista stund när förbundskapten Aimé Jacquet krympte truppen från 28 spelare till 22.

Besvikelsen blev enorm och säsongerna som följde tunga. Milan lånade ut honom till Perugia och Olympique de Marseille. Ibrahim återvände båda gångerna till Milanello innan utlåningstiden gått ut.

När kontraktet med Milan upphörde 2003, valde han England och Bolton. Där stannade han en säsong innan han drog till turkiska Caykur Rizespor och sedan Djurgården.

– Jag har fått se en massa länder, jag har lärt mig flera språk, jag har vänner överallt på jorden och jag mår bra. Jag tycker faktiskt inte jag har något att ångra i livet, sammanfattade han karriären.

Han berättade om konflikterna han haft med Didier Deschamps och Marcel Desailly – och om vänskapen med Paolo Maldini och Andrej Sjevtjenko som han brukade semestra med i Miami på somrarna.

Nu, tre år senare, sitter han på min vänstra sida på en flott restaurang vid Corso Como i Milano, och talar om Jones Kusi-Asare:

– Han kom ner hit och hälsade på för ett tag sedan iklädd tjock rock fastän det var varmt ute. Jag sa: »Fan Jones, folk kommer tro att du är hallick om du går omkring i den.« Sedan var han med ute på Milanello. Jag presenterade honom för spelarna. Han stod där i rocken, sa ingenting. Iskall.

– Typiskt Jones, han är ganska tyst, säger Nassos på andra sidan bordet.

Han och kompisen Daniel kom precis med flyg från Stockholm. Nassos driver Café Crème, ett ställe som Djurgårdens spelare besöker så ofta de hinner. Ibrahim lärde känna honom där.

– Jag glömmer aldrig när Jones skulle bli pappa, fortsätter Nassos. Jag hade träffat honom varje dag i flera år och han hade inte sagt någonting om det. Så plötsligt en dag säger han: »Jag kommer inte i morgon. Vi ska ha barn.« Som om han kom på det då.

Klockan har passerat elva på kvällen, trattorian har börjat tömmas. Ibrahim beslutar sig för en enkel pasta, lägger ner menyn och säger:

– Så vem vinner Allsvenskan i år?

Jag blir förvånad över att han fortfarande intresserar sig för svensk fotboll.

– Han följer allt, bara det är fotboll, förklarar Ibrahims svenska flickvän Jenny.

– Men du tittar också mycket. Du gillar ju Hasse Backe, flinar Ibrahim.

– Ja, jag tycker han säger bra saker. Han låter smart, säger Jenny.

– Men ärligt; Hasse Backe! Vad har han gjort?

– Han tränade ju Köpenhamn, replikerar Jenny.

– Men det var ju först när han försvann som de tog sig till Champions League.

– Om du sköter din rehabilitering så kan jag nog fixa in dig i Manchester City. Jag och Hasse löser det. Jag blir din agent. Jag tar 80 procent, du får 20.

– Fuck! Du är stenhård. Jag ska kalla dig Hasse Backe från och med nu.

Ibrahim garvar. Han vägrar se tiden i Djurgården som bortkastad, trots att han nästan aldrig platsade. Han träffade ju Jenny, och han fick många goda vänner under sin tid i Stockholm. Nu har Jenny flyttat ner till Milano och skaffat jobb på en Pradabutik. Vännerna från Stockholm kommer också på besök med jämna mellanrum.

– Det är uppenbart för alla att tiden i Djurgården kunde ha gått mycket, mycket bättre på en massa sätt. När jag ser tillbaka är jag ändå glad över att jag gjorde det, säger Ibrahim.

Jag frågar Ibrahim vad som hände efter att han lämnade Sverige i januari 2006. Han berättar att han först åkte till England där Derby Countys manager Phil Brown – som var assisterande tränare när Ibrahim spelade i Bolton – ville ha honom. Strax efter att diskussionerna inletts sparkades Brown och övergången gick i stöpet. I stället tränade Ba med Leeds United men när hans gamla knäskada gav sig till känna bestämde han sig i stället för operation i Italien, där hans mamma och småsyskon bor. Rehabträningen skötte han sedan som vanligt hos en vän i Amsterdam.

När Milan kom till Bryssel för att möta Anderlecht i Champions League den 17 oktober 2006 åkte Ibrahim dit för att hälsa på sina gamla vänner. Laget vann med 1-0 och på banketten efter matchen på hotellet frågade vicepresident Galliani varför Ba aldrig kom till Milanello: »Vi vill träffa dig oftare. Du ska komma ihåg att Milan alltid är ditt hem.« Ibrahim berättade att han var nyopererad och behövde sköta sin rehabilitering. »Kom till Milano så ordnar vi allting där«, svarade Galliani.

Med Milans medicinska expertis – Milan Lab – i ryggen gick träningen lättare. Ibrahim var snart med i övningarna på planen och fick resa med laget runt Europa under den framgångsrika våren – trots att han var utan kontrakt.

– Jag har aldrig hört talas om något liknande, säger Ibrahim. Jag vet inte hur jag ska förklara det men det blev aldrig konstigt för det var hela tiden coachen som ville ha med mig. »Nu ska vi till Aten, du följer väl med?« »Nu ska vi ha taktikgenomgång. Sitt med.« Alla behandlade mig som om jag ingick i laget – Galliani, spelarna, tränarna…

När säsongen led mot sitt slut sökte Galliani upp honom och frågade om han ville bli talangscout. Ibrahim, som hade funderat på att sluta med fotboll, sa att det lät intressant och de enades om att talas vid igen efter Champions League-finalen.

Allting ställdes på ända när laget landade i Milano med Champions League-bucklan i bagaget. Ancelotti uppmanade Ibrahim att fortsätta med den aktiva karriären, och att meddela detta till Galliani. »Varför?« frågade Ibrahim. »För att jag vill ha dig kvar i truppen«, svarade Ancelotti.

– Jag hade verkligen övervägt att sluta. Min hjärna var inställd på det. Samtidigt sa jag till både coachen och Galliani att jag behövde operera ankeln igen. Båda sa: »Gör vad du måste och försök att komma tillbaka i träning så fort som möjligt.« Så vi skrev ett ettårskontrakt.

Jag säger att man kan se ett mönster i hans karriär; oavsett var Ibrahim Ba varit i världen, så har han alltid återvänt till Milanello. Han skrattar.

– Ja, det är hemma. Jag tror många spelare känner samma sak, man är välkommen här. Ta Jesper Blomqvist, han var nere på en match i höstas, jag tror det var derbyt mot Inter, och vi åkte tillsammans ut till Milanello. Alla kände igenom honom, alla var glada att se honom. I Milan bryr man sig om varandra. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Milan är en familj.

 

Journalisten Luigi Barzini gjorde på 1960-talet en kulturstudie av italienare. I boken The Italians skrev han: »Den första källan till makt är familjen. Den italienska familjen är en befästning i ett fientligt land: innanför dess väggar och bland dess medlemmar finner individen tröst, hjälp, råd, utrustning, lån, vapen, bundsförvanter och medbrottslingar som hjälper honom i hans strävanden. Ingen italienare som har familj är någonsin ensam.«

Det låter som en programförklaring för AC Milan. Det ger också viss förståelse för varifrån Silvio Berlusconis ledarskap härstammar. Presidenten är känd för att hellre bygga organisationer med »familjemedlemmar« än unga strebrar.

Det finns många historier om Berlusconis egenheter. När politikern besökte Göteborg på EU-toppmötet 2001 fick medarbetarna i presstaben order om att placera två tjocka kuddar på Berlusconis stol så att han inte skulle se kort ut. Han är också känd för att det ständigt hoppar grodor ur munnen (som »jag är politikens Jesus Kristus, jag är ett tålmodigt offer, jag står ut med alla, jag offrar mig för allt« eller »Mussolini var en godhjärtad diktator, han dödade aldrig någon, som mest kunde han skicka någon till internering, som en semester«). Och Offsides fotograf Peter Widing har sett ett av Milanpresidentens omtalade besök på Milanello, när han landade med helikopter i samband med en träning 1993, några dagar före Champions League-matchen mot IFK Göteborg. Det var ett effektivt PR-trick. Samtliga närvarande reportrar fick bevittna hur tränare Fabio Capello skyndade av planen för att hälsa på Berlusconi.

I en familj där alla känner alla – men alla också vet vem som är patriark – är sådana manifestationer lättare att acceptera.

– Han har många gamla kompisar i sitt affärsimperium. Till exempel började ju Adriano Galliani i hans företag, säger Thomas Nordahl som var tre år när pappa Gunnar flyttade till Milano 1949 – när de sju år senare lämnade Milan hade Thomas redan hunnit gå i italiensk skola, vara lagets egen maskot och ha Paolo Maldinis pappa Cesare som barnvakt.

Han borde därmed vara den svensk som känner klubben bäst.

– Jag skulle använda ord som tradition… familjekänsla… kontinuitet. Jag tror att det är viktigt för Berlusconi också. När man talar om honom, tänker folk på politikern. Men man ska inte glömma att han är en riktig milanista, han spelade i pojklaget under pappas tid i klubben. I grunden är han en stor supporter och Milan bygger på kamratskap. Man tar hand om de sina. Om jag någon gång har kommit till Milanello och bett om ursäkt för att jag stör har de svarat: »Du stör inte, detta är ditt hem.«

Thomas minns när han tog över tränarrollen i IFK Norrköping sensommaren 1995. Två veckor senare fick han beskedet att hans far avlidit på Sardinien. Det dröjde inte ens tre timmar innan en sekreterare från AC Milan ringde upp och sa: »Vi vet att din pappa skulle ha velat att du ägnade all kraft åt ditt nya jobb. Oroa dig inte för det praktiska. Det tar vi hand om.« AC Milan skötte såväl hemtransporten av kroppen som begravningen.

Nästa generation. Fabien Ba är 13 år och lovande anfallare i AC Milans pojklag. »Han har alltid hållit på Milan, därför ville han spela här«, berättar storebror Ibrahim.

När allt går bra på fotbollsplanen, ser omgivningen omtänksamheten, lojaliteten och traditionerna som ett värde. Ett år som i år – när lokalrivalen Inter tidigt drar ifrån i toppen av Serie A – ses samma sak som mossighet, och ett tecken på ett trött ledarskap utan idéer. I pressen ryktas det den här veckan om att Milan ska byta spår, att man ska plocka in demonmanagern José Mourinho som i sin tur ska ta med sig storstjärnan Didier Drogba.

Det skulle onekligen vara ett steg bort från Milans tradition. Berlusconi har helst anställt tränare som inte haft någon glimrande tränarkarriär före Milan. Ofta har det varit gamla spelare, ibland en sådan som Arrigo Sacchi som så sent som ett par år innan han tog över Milan jobbade som skoförsäljare.

Men Thomas Nordahl påminner om att klubben faktiskt har försökt byta spår genom åren. 1996 anställde man Oscar Tabárez som tränare. Tabárez var uruguayan, hade gjort bra ifrån sig som tränare för Cagliari och hade ingen koppling till Milanfamiljen. Efter fem raka förluster i början på säsongen sparkade Berlusconi honom och lockade tillbaka trygga Arrigo Sacchi.

2001 var det dags för nytt försök när Fatih Terim kom till klubben. Turken varade bara fem månader på posten. Ersättare blev förre Milanspelaren Carlo Ancelotti.

– Det talar för att man ändå ska vara försiktig. Båda gångerna man försökt plocka någon utifrån har det blivit katastrof, säger Thomas.

Marcello Lippi, nämnd som ersättare om Ancelotti nu sparkas, har sin inställning klar. I TV-kanalen Sky sa han i slutet av februari: »Milan är en familj. Känslan man får utifrån är just den, att det är en stor familj där folk tycker mycket om varandra. Den person som passar bäst för att leda detta lag är utan tvivel Carlo Ancelotti.«

 

Tisdag förmiddag. Gazetta dello Sport avslöjar kvällens startelvor: Arsenals uppställning har en genomsnittsålder på knappt 25 år, Milan snittar på 30,5, trots 18-årige brassen Pato.

En i gänget. Paolo Maldini debuterade som 16-åring och är klubbens främsta bandiere – fanbärare. Dessutom är han och Ibrahim bästa vänner.

Man slås av kontrasterna. Arsenal har genomgått en generationsväxling och är på väg uppåt, Milan har – efter att ha straffats i den italienska mutskandalen – fokuserat på att behålla de spelare man har. Arsenal är efter ett par år på efterkälken beredda att utmana Manchester United och Chelsea om ligaguld, Milan sliter för att nå en fjärdeplats i Serie A. Förra matchen spelades på hypermoderna Emirates Stadium i London, kvällens möte äger rum på kommunägda Giuseppe Meazza.

Tidningarna skriver om ett möte mellan framtid och dåtid. Carlo Ancelotti säger att det är för tidigt att döma ut dåtiden: »Champions League finns i den här klubbens DNA.«

 

Osteria Mimmo på Corso Garibaldi är en klassisk italiensk krog; vita dukar, ljus lokal och en mamma som räknar pengar medan resten av familjen sköter serveringen. Den här eftermiddagen är det ovanligt kändistätt. Eros Ramazzotti sitter vid ett bord, Marcello Lippi vid ett annat och längst in i lokalen äter Zinedine och Veronique Zidane lunch. De är i stan för att hälsa på Zidanes förre lagkamrat i Real Madrid, Luis Figo.

Eh, monsieur! Ça va? utropar Zidane när han får syn på Ibrahim Ba.

Ibrahim skyndar fram och hälsar på paret. Zidane lämnade Girondins de Bordeaux samma sommar som Ibrahim kom, och de känner varandra väl sedan tiden i franska landslaget och italienska ligan.

– Spelar du nu? frågar Zidane.

– Nej, jag har problem med ankeln, svarar Ibrahim.

– Fortfarande?

– Ja, jag opererade den förra sommaren.

Zidane nickar och frågar om de ska ses senare.

– Absolut. Vi kan ta det före matchen. Ring mig, säger Ibrahim.

Det här är hans stamkrog. Han är här så ofta att han ibland ryckt in bakom bardisken och gjort espresso. På väggarna hänger signerade foton av spelare – ett tecken på att Ibrahim inte är den enda fotbollsspelare som kommer på besök regelbundet.

Jag frågar om Milanspelarna umgås mycket vid sidan av fotbollen.

– Ja, vi spenderar ju oerhört mycket tid tillsammans. Övernattningar på Milanello, alla resor… man blir nära vänner. Det är en väldigt bra stämning i klubben.

Han berättar om när de var på träningsläger i Dubai i vintras. Det var strax innan Gennaro Gattusos 30-årsdag och spelarna bestämde sig för att fira mittfältaren rejält. Kaladze började redan två veckor före födelsedagen med att begära ordet från tränare Ancelotti på träningsgenomgångarna: »Mister, jag vill bara säga att det i dag är två veckor till den store Gattusos födelsedag«, varpå alla spelare applåderade och gratulerade. Dagen efter gjorde han samma sak och så höll det på – dag ut och dag in. Om Kaladze någon gång glömde sin nedräkning sa Ancelotti: »›Kala‹, vill du tillägga något?« Den enda dag ingen tog upp ämnet var på födelsedagen.

Kramkalas. Tränare Carlo Ancelotti gratulerar anfallaren Gilardino till att ha blivit pappa.
Fotbollstokiga. Ibrahims flickvän är uppvuxen i Skellefteå och har spelat i Sunnanå. Fotbollen har tvingat både henne och Ibrahim att operera knäna. »Båda korsbanden har gått«, konstaterar Jenny.

 

– Men sedan fortsatte vi efteråt. »Mister, i dag är det två dagar sedan den store Gattuso fyllde år.« Gattuso blev galen och undrade vad fan vi höll på med. Sådana saker är typiskt i det här laget. Man skrattar mycket. Så har det inte varit överallt där jag har varit.

Folk jag pratar med de här dagarna har olika

teorier om varför Ibrahim Ba togs in i truppen igen. Journalisten Alberto Costa säger att klubben ser Ibrahim som »en lyckoamulett«. När fransmannen återvände till Milanello förra året började Milan vinna igen.

– Det låter osannolikt, särskilt när det handlar om en storklubb som utformar sitt medicinska arbete och sin fysträning på ett vetenskapligt sätt. Men det är sant. Ba lyfter lön för att han är en lyckoamulett.

Thomas Nordahl menar att det är typiskt Milan att hjälpa gamla spelare, särskilt dem som är goda vänner med klubbens bandiere – fanbärare – som har mycket att säga till om. I Ibrahims fall är det Paolo Maldini. Fransmannen avslöjar själv att det var Maldini som hjälpte till när Ibrahim var i Olympique de Marseille och låg i konflikt med sportchefen Bernard Tapie. Eftersom Ibrahim inte kände Milans nye tränare Carlo Ancelotti fick Paolo lägga ett gott ord för honom.

Familjeporträtt. Bara ett par minuter kvar till avspark i Champions League och Giuseppe Meazza väntar med spänning. »Jag är så nervös, helst skulle jag vilja följa matchen inne i omklädningsrummet framför TV:n«, säger Ibrahim Ba.

Naturligtvis finns det ytterligare ett skäl till Ibrahims ständiga comebacker på Milanello. Efter ett par dagar i hans sällskap märker man att han är befriad från divalater, socialt begåvad och behaglig att umgås med. Dessutom skrattar han konstant. Man blir glad i hans närhet. I ett omklädningsrum fyllt av prestationsångest är det en välbehövlig ingrediens.

Jag frågar Ibrahim vad han själv tror.

– Coachen såg säkert något i mig som han ville ha kvar i truppen. När jag kom tillbaka hösten 2006 hade jag inget kontrakt. Jag tjänade inga pengar men gjorde ändå allt för att svetsa samman laget, få dem att känna sig avslappnade och må bra. Jag tror att Ancelotti vet att det inte var något jag gjorde för att få ut något av det, utan för att det är sådan jag är. Jag kunde gå in här och ge goda råd, alla lyssnade oavsett om jag var en i truppen eller inte. Dessutom ställer jag inte till problem, jag gnäller inte för att jag inte får spela.

Trodde du någonsin att du skulle återvända till Milans trupp när du kuskade Europa runt?

– Nej, aldrig. Ärligt talat är det som en dröm. Jag var den sista att tro att det skulle bli så här.

 

En timme senare har vi lämnat Osteria Mimmo och Zinedine Zidane bakom oss. Ibrahim Ba har kört 20 minuter söderut till Vismara, där AC Milans ungdomsverksamhet håller till.

Vi ser sju träningsplaner, omklädningsrum, en inomhushall och en parkering full av minibussar som kör ungdomarna till och från deras hem före och efter träning varje dag.

Ibrahim pekar på några knattar som springer upp och ner för en fyra meter hög kulle.

– Där är laget som Christian spelar i.

Christian är Christian Maldini, 10 år. När pappa Paolo strax före jul sa att han gjorde sin sista säsong som spelare meddelade klubben att de tänkte reservera tröja nummer tre till den dag sonen nådde A-truppen. Till dess kommer ingen att använda den. Om Christian lyckas ta sig hela vägen blir det den tredje generationen Maldini i Milans A-lag – farfar Cesare spelade tillsammans med Gunnar Nordahl och Nils Liedholm på 1950-talet – och även om pappa Paolo försöker mildra pressen på sonen har han i intervjuer haft svårt att dölja förhoppningarna: »Det var en stark känsla när han satte sin signatur på sitt första kontrakt med Milan i Pokalrummet«, har han sagt. »Det var för två år sedan. Vi var där tillsammans med min hustru, min pappa och mamma och Adriano Galliano. I skolan säger lärarna till honom att inte bara tänka på fotbollen, jag brukar säga till honom att inte bara tänka på skolan.«

Vi vandrar förbi knattarna. Från planen på vår högra sida hörs ett rop:

Hey, »Ibou«!

Ibrahim vinkar och förklarar:

– Stefano Eranio. En gammal spelare. Han tränar ett av de äldre lagen här.

Ibrahim berättar att Franco Baresi tränar juniorerna, att Alberigo Evani coachar 17-åringarna och att Filippo Galli har hand om Primaveralaget med bland annat Davide Ancelotti, Carlos son. Dessutom är Paolos pappa Cesare Maldini chef för talangscoutningen där han bland annat basar över Leonardo som ansvarar för Brasilien och hjälpt till att värva Kaká och Pato.

Vi kommer fram till planen där P94:orna tränar. En av dem heter Fabien Ba.

– Giovanni Stroppa är också en gammal spelare förresten, säger Ibrahim och pekar på tränaren som drillar Ibrahims lillebror i en skottövning.

Fabien är en gängligare, lite smalare kopia av Ibrahim. Där storebror spelade yttermittfält är Fabien utpräglad anfallare. För två år sedan ville både Atalanta och Inter ha honom, men Fabien valde Milan eftersom hans bror spelat där. Första säsongen gjorde han 30 mål, i fjol 17. Liksom Christian Maldini är han tredje generationen fotbollsspelare. Pappa Ibrahima Ba Eusebio var kapten i Senegals landslag på 1970-talet och flyttade familjen till Frankrike där han spelade med division två-klubbarna Le Havre och Abbeville.

Sista säsongen? Före jul sa Paolo Maldini att detta var sista säsongen. Den här veckan börjar han tvivla. »Min fysiska form är bättre än den var vid den här tiden förra året, jag lämnar alla dörrar öppna om min framtid«, säger Paolo.

– Jag har sagt att Fabien inte ska välja fotboll för att jag eller pappa jobbat med det, han måste känna för det själv, säger Ibrahim samtidigt som han följer lillbrorsans försök att få till perfekta avslut på planen.

Jag frågar Ibrahim om han någonsin funderat på att bli tränare. Han säger att han gick en kurs i Sverige och blev intresserad av att jobba med ungdomsfotboll.

Vad händer efter den här säsongen?

– Jag funderar på att sluta. Min ankel gör fortfarande ont, det är dags att göra något annat. Jag har lite olika möjligheter, antingen jobbar jag kvar här i klubben som scout eller så hjälper jag min holländske vän som är agent. Jag tror att jag kan bidra med något. Den här säsongen var en stor bonus för mig. Det var ett bra sätt att avsluta det på.

Så du och Maldini slutar samtidigt?

– Ja. Vi ska till Miami i sommar på semester. Eller basen blir Miami, jag ska åka runt – bland annat hälsa på kompisar på Jamaica – och så fyller ju Paolo 40.

Maldini har spelat sedan 1985, känns det som en era håller på att ta slut?

– Men Paolo kommer att finnas kvar i fotbollen, han är en intelligent person som jag tror kan göra mycket nytta för fotbollen i framtiden – och då talar jag inte bara om italiensk fotboll utan om fotbollen i hela världen. Han kan bli en sådan som Platini.

Det är tre timmar tills domaren blåser igång kvällens åttondelsfinal. Ibrahim Ba vankar av och an på stället. Han är stressad, måste in till stan, träffa Zidane och sedan vara på plats på Giuseppe Meazza 19.30 då truppen samlas. Det är så det går till; även de som inte spelar ska finnas tillgängliga – i vanliga fall brukar Ibrahim till och med sova över med de andra ute på Milanello dagen före, men han fick ledigt denna gången eftersom han hade besök från Sverige.

Jag frågar om Maldini, som haft skadeproblem, kommer spela. Ibrahim nickar.

– Och så blir det Pato och Inzaghi på topp. Men Seedorf är skadad. Han trodde han skulle fixa det men han fick en bristning i låret i förra veckan och då kommer man inte tillbaka så snart.

Framtiden. Milans stora värvning inför säsongen var brassen Pato. »En oerhört stor talang som redan nu gör stora saker på planen«, säger Carlo Ancelotti.

Han tittar ut mot planen där Fabien står och trixar med bollen.

– Alla talar om att Arsenal är orutinerat men de var ju i final för två år sedan. Fabregas, Flamini, de har varit med länge. Jag tror vi får det tufft.

 

I pressrummet på Giuseppe Meazza-stadion visar TV:n klipp på alla Adriano Gallianis stora värvningar till tonerna av Limahls 80-talshit Never Ending Story. Programbladet utlovar ännu en kväll av »toppklassfotboll på San Siros magiska scen«. Ute på läktaren har över 80 000 personer tagit plats. Milano, som dagen innan haft 20 grader varmt, dränks nu i regn och termometern står bara på några få plusgrader.

När lagen ställer upp för avspark ser man likheterna mellan de båda uppställningarna tydligt. Där Andrea Pirlo ska gå långt ner och hämta boll för Milan, ska Cesc Fabregas fylla samma funktion för Arsenal. Där Gennaro Gattuso ska vinna bollar för italienarna, ska Mathieu Flamini göra det för engelsmännen. Skillnaden märks på de båda lagens fixstjärnor. Arsenal har en modern – stor, tung, snabb, stark – forward i Emmanuel Adebayour på topp medan Milan ställer upp med Kaká, en mittfältare av mer klassiskt nummer tio-snitt.

När domaren blåser igång matchen är det Pirlo och Gattuso som lyckas bäst med sina uppgifter. De tio första minuterna skapar Milan tre hörnor. Vid en av dem tvingas Fabregas rensa undan Paolo Maldinis nick på mållinjen. Arsenal ser skakade ut – såväl Filippo Inzaghi som unge Pato släpps fram i varsitt avslutsläge. Båda gångerna räddar Manuel Almunia.

På pressläktaren är den före detta Milanspelaren Marcel Desailly uppeldad. Fransmannen är expertkommentator för Canal Plus och lever sig in i varje situation som om han själv befann sig på planen. När Fabregas i 34:e minuten träffar ribban med ett skott vrålar Desailly rakt ut – men chanserna till trots står det ändå 0-0 i halvtid.

De engelska journalisterna muttrar om att det är »a Pippo Inzaghi game«, den rutinerade anfallaren (som den före detta Milanlagkamraten Vikash Dhorasoo sagt är den enda spelare »som får målgivande passningar från stolparna«) kommer säkert att peta in en retur och ta sitt Milan vidare.

Men andra halvlek blir Arsenals. Milan orkar inte anfalla. Inzaghi når inte fram till ett enda riktigt avslutsläge, Pato envisas med att springa offside och Pirlo tappar bollar i farliga lägen. I 84:e minuten får Fabregas bollen av Alexander Hleb en meter in på offensiv planhalva. Gattuso attackerar men hänger inte med i dragningen åt höger. 30 meter från mål avlossar Fabregas skottet, en låg boll som går in vid Zeljko Kalacs högra stolpe. Det är 1-0 till Arsenal. Det krävs två Milanmål för att gå vidare.

En sista forcering blir meningslös. När regnet åter börjar falla över Giuseppe Meazza är klockan halv elva på kvällen. Domaren signalerar för byte i Arsenal. Jag betraktar Paolo Maldini, som varit uppe i Arsenals straffområde för jag vet inte vilken gång i ordningen den här kvällen. Nu vandrar han hemåt egen planhalva. Tre meter bakom mittlinjen tar han plats på den vänsterbackspositon han haft under merparten av sin karriär. Han sätter händerna i sidorna och stirrar upp mot den svarta himlen. Han har spelat åtta Champions League-finaler i karriären – det blir inte en nionde i år som han hoppats.

Nästa dag ska 40-åringen få högst betyg av alla Milanspelare i Gazetta dello Sport. Tidningen ska också prydas av en förstasidesrubrik som konstaterar fakta: »Milan The End.«

 

På restaurang L’Amour på Via Solferino sitter Ibrahim Ba med sänkt huvud och slevar i sig en spenatrisotto. Matchen slutade 0-2, vännerna försöker lyfta stämningen men fransmannen deppar. Han hatar förluster. Vid ett annat bord sitter Paolo Maldini med hustrun Adriana och äter i tysthet. Det har gått en timme och 20 minuter sedan matchen som kan ha varit Maldinis sista internationella framträdande som aktiv.

– Kanske gjorde segern i Aten förra året att klubben blev passiv, säger Ibrahim. Man tänkte nog: »Det funkar ju. Varför köpa nytt?« I kväll fick vi betala för det.

Han säger att de behöver en stor forward, någon som kan hålla fast bollen på topp. Arsenals Adebayor gjorde hela skillnaden den här kvällen. Många namn har nämnts under säsongen, däribland Chelseaspelarna Didier Drogba och Andrej Sjevtjenko. Mycket talar för ukrainaren. När Milan mötte Arsenal på Emirates Stadium lämnade »Sjeva« arenan i Milans buss. Dessutom är Silvio Berlusconi gudfar till Jordan, Sjevtjenkos son.

Jag frågar om det inte är dags att slopa sådana värvningar. Klubben tenderar att bli för sentimental ibland – som när Harvey Esajas fick komma in bara för att han kände Seedorf. Ibrahim protesterar.

– Men det är en fin historia. Det finns så många hemska historier i den här världen, det behövs andra sorters historier också. Du kan kalla det sentimentalt, man kan också säga att det är ett sätt att visa respekt för människor.

Han berättar om hur klubben var när han kom hit 1997. Det var grupperingar, skitsnack i media om lagkamrater och en klubb som inte klarade av att hantera motgångar.

– Det var ett lag som var vant att vinna och plötsligt började förlora. Klubben visste inte hur det skulle hanteras, det blev panik. Och då hade laget ändå vunnit Scudetton bara något år tidigare. Klubben var så van vid framgång att man tyckte det var katastrof om man inte vann minst en titel varje säsong.

Ibrahim menar att det är mot den bakgrunden man ska se Milan i dag. Klubben har inte panik. Måhända är priset för det en åldrad trupp, försiktig värvningsstrategi och ett och annat nostalgiskt inköp. Men det finns också sportsliga fördelar, enligt Ibrahim:

– Jag är helt säker på att Milan inte hade det bästa laget i Champions League förra året. Det var inte därför vi vann. Vi vann för att vi hade den bästa sammanhållningen.

Klubben tror på kontinuitet. När man förlänger kontrakt med veteraner som Cafú och Seedorf gör man det dels för symbolvärdet – i Milan ska man känna sig trygg och veta att klubben ställer upp – dels för att man räknar med att rutinerade spelare klarar av att hantera den press det innebär att spela för AC Milan. Cafú må vara 37 år men ledningen vet att en spelare som gjort tre VM-finaler klarar av att fylla en lucka i en Serie A-match när man behöver honom.

När Kaká för ett drygt år sedan blev tillfrågad av en journalist om han skulle stanna i Milan för resten av livet svarade han svävande att han inte kunde säga det med säkerhet. Ett år senare har klubben värvat hans lillebror och Kaká har förlängt kontraktet till 2013. Han säger att han aldrig kommer lämna Milanello.

– Spelare presterar bättre när de är lyckliga. Om du är glad gör du ditt jobb bra, säger Ibrahim och påpekar att ingen kan klaga på resultaten.

På de senaste fyra åren har laget varit i tre Champions League-finaler och vunnit två europeiska supercuper, ett klubblags-VM, en ligatitel, ett italienskt cupguld och en Supercoppa Italiana.

Samtidigt vet Ibrahim att andra klubbar inte resonerar som Milan. Han har svårt att se att han skulle ha varit välkommen tillbaka till Bordeaux eller Djurgården. När han 2006 frågade om han fick träna med Bolton bara för att hålla kroppen igång sa klubben nej.

– Modern fotboll är cynisk. Spelarna utnyttjar klubbarna, klubbarna utnyttjar spelarna. Och när någon av parterna inte är nöjd säger man hej då för alltid. Jag förstår inte det. Det här är ju mina lagkamrater, jag tillbringar år tillsammans med dem. Ska man plötsligt en dag bara dra härifrån och aldrig ses igen?

Vi reser oss och går. Klockan har passerat ett på natten. På väg ut kramar Ibrahim om Paolo och Adriana Maldini som avslutar espresson efter maten.

– Vi ses i morgon, säger vänsterbacken.

Ibrahim nickar, klappar lagkamraten på axeln och lämnar restaurangen med ett brett leende.