Det börjar med en 58-årig man. En något ovillig sådan. Förbundskaptenen Peter Gerhardsson säger att han förstås gärna ställer upp och pratar, det är inte det. Han tycker bara inte att han är särskilt relevant.
– Det är däremot spelarna, säger han. Både på planen och utanför. Ta chansen och skriv om tjejerna istället! Det hade varit skillnad om jag varit Pia Sundhage eller Hanna Ljungberg – ikoner. Men jag är Peter Gerhardsson. Jag är inte viktig.
Men din roll är väl viktig?
– Ja, jag ska träna laget. Jag vill till VM. Jag vill vinna VM. Okej. Men det är totalt ointressant om man vet vem jag är eller inte. Ingen ung fotbollstjej ska ha mig som idol.
Han sitter bakom ratten i förbundsvolvon på väg från Malmö till Vittsjö i norra Skåne. Majsöndagen är 27 grader varm. Klungor av vindkraftverk och knallgula rapsfält svischar förbi utanför fönstren. Från bilstereon hörs Charles Watson, en artist Peter håller på att lyssna in sig på inför besöket på den walesiska musikfestivalen Green Man senare i sommar. Han gör sitt bästa för att kombinera jobbet med sitt största intresse. När han nyligen besökte landslagsanfallaren Fridolina Rolfö i Bayern München lyckades han klämma in två konserter. Och flygtiden till Tyskland ägnade han åt att lusläsa de 34 låttexterna på Ulf Lundells senaste album Skisser.
– Jag måste alltid ha texterna. Och Lundell är väldigt ordrik. Jag viftade bort kaffet, åt ingenting och var djupt inne i texterna hela flighten. Just när jag var klar med den sista slog hjulen i marken. Så nu vet alla: Lundells senaste räcker precis från Arlanda till München.
Han skrattar medan han kör in i det lilla skånska samhället. Eftermiddagens allsvenska möte mellan Vittsjö GIK och Kopparbergs/Göteborg FC blir det sista han ser innan han ska presentera truppen till VM-kvalmatcherna mot Kroatien och Ukraina. Än har seriens spelare chansen att imponera på honom. Eller tvärtom. I går såg Peter Linköpings Marija Banušić göra en skral insats borta mot IF Limhamn Bunkeflo. Hon kommer snart att få ett samtal från förbundskaptenen. Spelarna som tas ut ringer han inte till, bara till dem som precis missar truppen.
– Då vill jag gärna förklara hur jag har resonerat, säger han.
Innan vi kliver ur bilen vid idrottsparken i Vittsjö frågar jag om han räknar med att bli igenkänd. Peter Gerhardsson rycker på axlarna.
– Ibland när jag tar en kaffe i pausen kommer det fram folk och undrar vem jag är. När jag presenterar mig som förbundskapten ber de om ursäkt, men då svarar jag: »Gör inte det! Jag blir bara glad när du inte känner igen mig. Men där borta går Kosovare Asllani. Jag hoppas att du vet vem hon är.«
Den första som känner igen Peter vid vändkorsen är hans mamma. 81-åriga Hjördis Gerhardsson har tillbringat helgen hos barndomsvännen Mayna som bor i Vittsjö. De båda damerna har inte träffats på 20 år och nu ska de avsluta återföreningen med en match. Hjördis drar fram sin telefon med BK Häcken-loggan på skalet. En halvtimme kvar till avspark.
– Mayna, håll lite koll på mamma nu, säger Peter. Så att hon inte kastar in grejer på plan och så.
– Får man inte kasta? säger Hjördis. Vad ska man då göra om spelet blir tråkigt?
Peter flinar och skyndar vidare bort mot huvudläktaren. Där stoppas han av en sommarklädd åskådare med päronglass runt munnen. På bred skånska säger glassmannen:
– Bra att du är här, Gerhardsson. Bra att du har gått över till damerna nu. Så får du se lite riktig fotboll med spelare som inte ramlar när någon blåser på dem.
Peter nickar artigt. Sedan hälsar han på Lasse Jacobsson, som förutom sitt scoutjobb åt herrlandslaget även jobbar som lärare på fotbollsgymnasiet i Markaryd. I dag har han tagit med sig ett gäng elever.
– Funkar det att du snackar lite med dem före avspark? frågar Jacobsson. Berättar hur ni jobbar och så där.
– Inga problem, säger Peter.
– Gott, säger Jacobsson.
Det blir tyst i några sekunder. Sedan kallprat om Peters förbundskaptensjobb. Jacobsson sneglar åt Göteborgs nya tränare Marcus Lantz, som förra säsongen tränade Örgrytes herrar i Superettan.
– Lantz sa ju det att det är lite skillnad ändå, säger Jacobsson. Man kan inte stå och skälla lika mycket i omklädningsrummet och så där.
Peter nickar svagt men säger inget. Han har inte tänkt på att det skulle vara någon skillnad på att träna damer. När han ledde Uppsalalaget Bälinge på 90-talet tyckte han visserligen att spelarna ställde högre krav på att få veta syftet med olika träningsövningar, men han är osäker på om det berodde på att de var kvinnor. Kanske var det bara en ovanligt ambitiös trupp.
»Det finns tjejer som skriver till mig på Instagram: ›Jag drömmer om att någon gång spela i Chelsea, men jag får inte ens spela fotboll i mitt land.‹«
Han håller sitt anförande för eleverna från Markaryd och tar sedan plats på läktaren för match. En kontaktsökande man sitter bredvid honom.
– Det var tipspromenad förut i dag, säger mannen.
– Vad trevligt, säger Peter.
Han ögnar igenom laguppställningarna. Domaren blåser till spel. Landslagsaktuella spelare: Sandra Adolfsson och Michelle De Jongh i hemmalaget, Olivia Schough, Elin Rubensson, Jennifer Falk och Julia Roddar i Göteborg.
– Bland annat skulle man gissa hur stort ett fotbollsmål egentligen är, fortsätter mannen. Vet du det? Hur stort ett fotbollsmål är? Klurigt.
– Mm, säger Peter och försöker koncentrera sig på spelet.
Redan efter fem minuter gör mittfältaren Julia Roddar mål för bortalaget. Peters stolsgranne på läktaren gör ett sista försök:
– Hade man alla rätt kunde man vinna ett kilo kaffe.
Två timmar senare tar Hjördis plats bredvid sin son i Volvons framsäte. Det blev inga fler mål i matchen. Nu väntar en lång körning hem till Uppsala.
– Vad tyckte du, mamma? frågar Peter.
– Mycket kamp, säger Hjördis. Inte så mycket skönspel. Ibland är nivån på damfotbollen för låg.
Hjördis Gerhardsson gav Peter hans första 60-talssinglar när han var i sjuårsåldern. Beatles mest. Fotbollsintresset har de också haft gemensamt så länge de kan minnas. När Peter tränade BK Häcken kommenterade Hjördis ofta hans startelvor och kom med kritik när hon ansåg att spelet inte var bra nog. Hon håller inte på någon särskild klubb utan ger sina sympatier till de lag hon tycker »försöker spela en utvecklande fotboll«. Graham Potter blev en favorit under engelsmannens tid i Östersund.
– Fler tränare i Sverige borde tänka som han, säger Hjördis.
Damfotboll är nytt för henne. Tidigare tittade hon inte alls, men i och med Peters nya jobb försöker hon ta sig an Damallsvenskan. Nu håller hon blicken klistrad på telefonens skärm och ger sonen måluppdateringar från dagens övriga matcher.
– Kristianstad–Rosengård 2–0. Slut.
– Vem gjorde andra målet? frågar Peter.
– Ogonna Chukwudi.
– Och Piteå vann mot Hammarby?
– 3–2. Så de leder fortfarande serien.
– Eskilstuna?
– Ligger under med 1–0 mot Växjö. Anna Anvegård målskytt.
Peter Gerhardsson nickar bakom ratten. När han presenterar sin VM-kvaltrupp om två dagar kommer just Anna Anvegårds namn att finnas med för första gången.
När jag ser landslaget samlas i Göteborg för de två kvalmatcherna tänker jag på Hjördis Gerhardsson. Hon sade det rakt ut i bilen från Vittsjö: »Ibland är nivån på damfotbollen för låg.«
För låg jämfört med vad?
I konferensrummet på Scandichotellet i Göteborg håller Peter Gerhardsson ett välkomsttal för spelarna. Jag, som är van vid Janne Anderssons mässande om »ledstjärnor« och vikten av att spelarna ska uppföra sig väl, slås av hur lite tid som här läggs på sådana ämnen. Det är som om det inte behövs.
– Till er som är nya här, säger Peter. Det enda vi begär är hundraprocentig inställning på träningar och matcher. Ni ska se er själva som startspelare. I övrigt är det inga konstigheter, men vi hälsar på varandra och så.
Jag betraktar ytterbacken Jonna Andersson och målvakten Hedvig Lindahl, Chelseaduon som nyligen vann engelska dubbeln. Jag ser Nilla Fischer som bara någon vecka tidigare spelade Champions League-final med Wolfsburg. Två stolar från henne sitter Caroline Seger med 182 landskamper. VM-brons, OS-silver, årets mittfältare fem gånger. Spelar det någon roll? Hur mycket de här spelarna än uppnår är det som om de aldrig slipper kvalitetsjämförelsen med herrarna. Den syns i kommentarsfältet på Segers Instagramkonto, den märks i min inkorg efter publicerade texter om damfotboll, den hörs framför TV:n när laget spelar turneringar: »Heja Sverige! Men ärligt, skulle de ens vinna mot ett herrlag i division tre?«
När Charlotte Kalla stakar hem segrar skulle ingen få för sig att jämföra hennes fristilstid med Calle Halfvarssons. När Sofie Skoog jagar höjdhoppsfinaler poängterar ingen tittare att ribban ligger en halvmeter lägre än tränaren Stefan Holms personliga rekord. När Sarah Sjöström crawlar hem guld är det bara det som betyder något – inte hur snabbt herrarnas lopp i samma bassäng gick. Men fotbollen, och kanske även ishockeyn, slipper aldrig riktigt undan. Varför?
Kanske för att komplexiteten i lagidrotter är större. Men troligen mer för att fotboll är världens största sport. De flesta av oss har själva spelat och är estetiskt präglade av tusentals herrmatcher på TV. Vi har en tydlig bild av hur fotboll bör spelas, och i soffan eller på läktaren är vi alla sofistikerade hobbytränare. Få av oss tror att vi hade gjort det bättre när Sofie Skoog river ut sig på 1,93 meter. Däremot kan vi utan problem känna »den hade jag satt!« när en landslagsspelare i fotboll missar ett öppet läge.
Men man måste också se till sig själv och sitt eget hyckleri.
När Danmarks damer i höstas spelarstrejkade i protest mot förbundets orättvisa villkor var det lätt att sympatisera med dem. Samma sak när Segers lag krävde mer jämlika landslagsavtal och hotade med att utebli från Fotbollsgalan. Vi var många sportjournalister som i olika kanaler blev megafoner åt ämnet. Som raljerade över Svenska fotbollförbundet när herrlandslaget duckade frågan inför playoffmatchen mot Italien eftersom den riskerade att störa uppladdningen. Uppmärksamheten fick också effekt: ett nytt, hemligt, avtal nåddes och damerna kunde återgå till VM-kvalet utan att någon behövde frukta att de skulle utebli från matcherna.
Och vi reportrar? Tja, när Sverige VM-kvalade borta mot Ungern i april var inte särskilt många av oss intresserade. TV4 kommenterade hemifrån. TT var där, liksom Radiosporten och SVT. Och så Sportbladet, till vilka Kosovare Asllani sade efter 4–1-vinsten: »Jag vet inte vad det är som händer, men jag har inte varit med om att det har varit så här dålig mediebevakning under min tid i landslaget.«
Vi på Offside kan gömma oss bakom att vi inte sysslar med matchbevakning på det sättet, vi åker inte på herrarnas landskamper heller, såvida inte matchen är kopplad till något aktuellt reportage. Vi kan också säga att vi inte är public service, att vi lever på prenumerationer och att texter om damfotboll tenderar att väcka mindre intresse bland läsarna.
Det är ingen lögn. Men det är heller inte hela sanningen.
Numera missar Peter Gerhardsson och hans assisterande Magnus Wikman inte en enda match i Damallsvenskan. De måste ha järnkoll på varje potentiell landslagsspelare. Men under Peters åtta år i Häcken såg han enligt egen utsago »knappt någon damfotboll alls«. Själv besökte jag inte en enda arena i Damallsvenskan förra året. Jag missade även flera landskamper. Mitt konsumtionsmönster stämmer överens med den stora massans: starkt intresse vid mästerskap, påfallande svagt mellan turneringarna.
Och när man väl intresserar sig för spelarna är det inte ens säkert att de får prata fotboll.
Under den andra landslagsdagen i Göteborg intervjuar jag Hedvig Lindahl. Efter 20 minuter kommenterar jag det faktum att jag hittills inte ställt en enda fråga om hennes målvaktsspel.
– Tänk vad skönt om man bara fick prata om det! säger hon och skrattar.
Sedan blir hon allvarlig och säger att det är dubbelt. Å ena sidan viljan att bara vara fotbollsspelare, å andra sidan pliktkänslan att ständigt vara ambassadör för sin idrott. Att försvara den från påhopp och förutfattade meningar. Och att göra vad som går för att föra utvecklingen framåt.
– Jag satt och pratade med [landslagskollegan] Anna Oscarsson från Linköping förut. Hon är 20 bast. Man hade önskat att hon som ung talang mest fick tänka på överstegsfinter, men även vi pratade jämställdhet och den här kampen som alltid måste tas.
Den är alltid värd att ta?
– Många gånger har jag tänkt: »Så underbart att få vara 100 procent fotbollsspelare«. Men vi går långsamt framåt och jag vill ju att de som kommer efter oss ska få det ännu bättre. Jag är inte dum i huvudet: det finns folk som lever i krig, men jag måste förhålla mig till vår verklighet. Det finns tjejer som skriver till mig på Instagram: »Jag drömmer om att någon gång spela i Chelsea, men jag får inte ens spela fotboll i mitt land.« Ska jag då bara luta mig tillbaka och vara nöjd?
Hur ser kampen ut i vardagen?
– Det kan vara små saker, som retorik. Internt i Chelsea talar man ofta om »first team building« och syftar på herrlagets hus. Jag har varit lite störig och inte kunnat hålla mig ibland. Jag har nog varit störig i hela mitt liv förresten. Men det får ju effekt att orka vara störig och säga: »Vadå ›first team building‹, vi är också first team!«
Ord spelar roll?
– Klart att de gör. Jag tyckte det var jättestort när Chelseas hemsida slutade skriva »first team« och »ladies’ team«. Numera står det »men’s team« och »women’s team«. Och om Fifa nu inte vill ändra pengafördelningen borde de åtminstone ändra retoriken, för det kostar inget. Det borde heta »Men’s world cup«. Inte bara »world cup«, som om det vore det enda VM:et som är på riktigt.
Hedvig Lindahl säger att hon inte skulle kunna leva ens ett år på proffspengarna hon tjänar i Chelsea. Ändå påtalar hon flera gånger under samtalet att hennes »kamp« inte främst är ekonomisk.
– Löneskillnader går jag inte ens in på. Men allt som faktiskt går att göra lika? Likadana planer, likadant gym, samma kvalitet på maten och resorna? Det borde inte vara en utopi.
Du publicerade en bild nyligen från när ditt Chelsealag fick träna på herrarnas plan. Då verkade du mest tacksam?
– Det är ju det: man har ena foten i tacksamheten och den andra i fajten. Helst skulle jag bara vilja vara tacksam. Men om vi inte kämpar, då rör vi oss inte framåt. En 18-åring i vår träningsgrupp brydde sig inte ett dugg om att vi tränade på herrplanen – för henne var det bara en plan. Själv var man: »Men du måste förstå! Vi har inte ens fått komma in på träningsanläggningen tidigare!«
Innan jag hinner ställa nästa fråga får Hedvig Lindahl en ny tanke i huvudet.
– Vet du vad som hade varit jätteintressant? Om något av de stora klubblagen skulle säga: »Den här veckan byter vi förutsättningar. Inte lön – bara förutsättningar. Ni killar tränar där borta och ni tjejer tränar här. Är ni med på det?« Alla som skulle svara ja på det har rent mjöl i påsen. Men de herrar som skulle protestera, de har rätt stora problem.
Var hoppas du att kampen ska sluta?
– Drömmen är att om 30 år sitta som gammal gumma och berätta för unga spelare: »Kan ni tänka er att när jag spelade såg gymmet ut så och träningsplanerna var helt olika herrarnas.« Och så ska barnen säga »helt sjukt ju« medan jag sitter där och skrockar.
Vad talar för att det ska bli så?
– Att det ändå tas en del långsamma kliv i rätt riktning. Nyligen spelade vi FA-cupfinal på Wembley inför 45 000 åskådare. Min fyraårige son var där. Han är helt ointresserad av fotboll, men efteråt frågade han och hans kompis när de fick gå på fotboll igen. Jag är glad att deras första fotbollsupplevelse blev den matchen. Det var damer som spelade, 45 000 var där och för min son var det helt naturligt. Vi är så vana vid att vill man ha stämning, då får man gå på herrmatch. Nu satt det en ny generation på Wembley som fick helt andra associationer.
De senaste åren har allt fler stora herrklubbar startat damlag. Snabbast har utvecklingen gått i England, men även i länder som Frankrike och Italien rör det på sig. Före sommaren meddelade såväl Roma som Inter att de tänkte driva damlag framöver. Majoriteten av Peter Gerhardssons landslagsspelare hämtas fortfarande från Damallsvenskan, men andelen minskar: nio utlandsproffs i dagens Blågult jämfört med sex i VM-bronstruppen 2011.
Utvecklingen märks också på landslagsfotbollen globalt. Fler länder är att räkna med. Ett VM-kval är inte längre en parentes för ett lag som Sverige, och väl i turneringarna är toppen bredare. För tio år sedan var danskor och nederländskor statister på damfotbollsscenen – förra sommaren möttes de i EM-finalen. Nederländerna, där antalet licensierade damspelare nästan har fördubblats på tio år, vann och gjorde det med en fotboll som var både fartfylld och teknisk.
– »Den nya fotbollen«, kallar jag den, säger Caroline Seger när hon tar plats i samma intervjustol som Hedvig Lindahl satt i tidigare.
Under Pia Sundhages tid som förbundskapten gällde olika bud för Seger. Efter ett energifyllt hemma-EM 2013 talade Sundhage om att gå vidare till ett mer bollförande spel. Det slutade med fiasko i VM 2015. Ett år senare försvarade sig Sundhages Sverige till ett OS-silver i Brasilien, innan hon avslutade sin tid på posten med en vilsen EM-insats som tog stopp redan i kvartsfinalen.
Under Peter Gerhardsson och hans assisterande Magnus Wikman vill Sverige också spela »den nya fotbollen«.
– Det är många tekniska detaljer, säger Seger. Noggrannhet i passningsspelet och mycket nötande. Vi kan till exempel lägga mycket tid på vilken fot man bör spela på för att underlätta nästa moment. Jag gillar det. Tidigare i landslaget har det i mitt tycke varit mycket »försvara bra, ställa om snabbt, göra ett mål och hoppas att det löser sig«.
Det har saknats en röd tråd tidigare?
– Jag köper det resonemanget. Sedan kan jag inte sitta här och såga allt, för vi har ändå haft en del framgångar. Men fotbollen i resten av världen utvecklas snabbt nu, och den fotbollen måste vi hänga med i.
Sverige är ändå ett litet land. När större länder ger damfotbollen bättre förutsättningar och blir bättre, är det rimligt att tro att vi fortfarande ska vara en toppnation?
– I mina ögon är bra fotboll en där man kan styra tempot, har längre anfall och strävar efter att själv skapa sina målchanser. Det är också mer utvecklande och ger en mer attraktiv produkt, vilket till exempel många klubbar i Damallsvenskan kunde tänka på. Det kanske går käpprätt åt helvete för oss, men det känns som om vi har stått och stampat en längre tid medan utvecklingen har gått framåt i många länder. Jag gillar i alla fall den landslagsväg vi försöker slå oss in på nu.
Caroline Seger är med under landslagsveckan trots att hon dras med en vadskada. På träningarna inför Kroatienmatchen rehabiliterar hon vid sidan av planen, men för de journalister som bevakar landslaget i Göteborg är hon ändå intressant eftersom hon just före samlingen gick till storms mot Fifa. Anledningen var en artikel i Göteborgs-Posten. Tidningen rapporterade att Fifa under herr-VM ger 72 000 kronor per dag till de allsvenska klubbar som bidrar med spelare till turneringen. Damallsvenska klubbar, som innehåller betydligt fler landslagsspelare, får däremot ingen ersättning alls under mästerskap. »Vill ni ens att damfotboll ska finnas?« skrev Seger på sitt Instagramkonto, och det var heller inte de första siffrorna som retat henne. Senaste dam-VM lockade en knapp fjärdedel (750 miljoner) så många tittare världen över som herr-VM i Brasilien 2014. Skillnaden i prispengar var desto större. Damerna får 2,3 procent av den summa som herrarna tävlar om.
Seger:
– När jag uttalar mig försöker jag formulera mig så att jag inte framstår som något jävla offer. Jag viftar inte med en enorm flagga och ropar: »Hallå, kolla på oss, vi ska ha samma lön!« Jag vet att det kommer in mer pengar på herrsidan. Men det måste finnas en acceptans för det vi gör och förutsättningar för att det ska bli bättre. Och när det inte finns reagerar jag.
Vilken blir responsen?
– Det är lätt att glömma att många håller med en, de personerna är oftast tysta. Det vet man ju själv när man håller med om något som står i tidningen, man nickar och går vidare. De som blir arga är troligare kandidater att höra av sig. När jag går ut på stan efter att ha uttalat mig i en jämställdhetsfråga tänker jag först: »Shit, nu kollar alla på mig och tänker att jag borde hålla käften.« Men det räcker med att en uppskattande person kommer fram för att jag ska säga till mig själv: »Håll huvudet högt, fortsätt att kämpa.«
»När jag är arg på Fifa ekar det kanske lite i Sverige. Men vad bryr sig Fifa om att någon Seger i Sverige är förbannad? Det är en piss i Mississippi.«
Det stormade i höstas. Danskorna krigade mot sitt förbund och kom aldrig till spel i matchen mot er. Ni hotade att utebli från Fotbollsgalan som protest mot att spelaravtalet med förbundet drog ut på tiden. Hur ser du tillbaka på den tiden?
– Det var så många lojaliteter att ta hänsyn till. Mot sitt lag, mot sin arbetsgivare, mot sig själv, mot danskorna man kände för. Jag hade inte försvarat deras agerande om jag tyckt att de gjorde fel, men här var det mer: »Ni tog silver i EM och ert förbund bryr sig inte. Jag står helt på er sida.« I vårt fall tog det ett år innan vi satte ner foten. Och då satte vi inte ens ner foten sportsligt, vilket vi hade kunnat göra under en landskamp eller ett mästerskap.
Genom att vägra spela?
– Ja. Men vem vill förstöra en turnering och kallas girig, trots att man knappt fått någonting på flera år? Det känns konstigt att kallas girig när flera spelare inte ens kan spela fotboll på heltid.
Hur nära var det att ni satte ner foten sportsligt?
– Det är klart att vi pratade om vilka alternativ vi hade. Inför EM pratade vi om att skita i att spela.
Ni hade sådana diskussioner?
– Definitivt. Men hur många hade brytt sig? Hade det blivit gehör?
Det tror jag.
– Kanske. Med Fotbollsgalangrejen hade vi stort stöd från medierna. Utan det trycket utifrån hade frågan inte blivit lika stor. Och fotbollsmässigt skadade det oss inte, vi spelade alla landskamper, så ingen kunde anklaga oss där.
Danmark gick längre än ni.
– Ja, men de kom ju till ett läge där förbundet sket i om de ställde in. Om deras herrlandslag hade sagt »vi kommer inte till VM« kan jag lova dig att deras förbund hade gjort allt för att lösa frågan.
Men debatten fick effekt för er? Ni slöt ett nytt spelaravtal med förbundet till sist.
– Ja. När jag är arg på Fifa ekar det kanske lite i Sverige. Men vad bryr sig Fifa om att någon Seger i Sverige är förbannad på Instagram? Det är en piss i Mississippi. Det som hände i Sverige den här gången var att många reagerade. Inte minst medierna. Men jag har tänkt på mediernas hållningssätt också. Ni riktar gärna skarp kritik mot förbundet, pekar finger och säger: »Det är 2018 nu, kom in i matchen!« Sedan är det liksom typ två journalister när vi spelar kvalmatch i Ungern. Jaha? Nyss stod ni ju och pekade finger åt förbundet och bad dem komma in i matchen. Vad gör ni själva, då?
Hedvig Lindahl beskrev det som att hon har ena foten i tacksamheten och den andra i en fajt. Känner du igen det?
– Det blir ju så. När jag spelade i Paris handlade mycket om hierarkier: »Han är chefen, du är bara en spelare, så håll käften och gör ditt jobb.« Hade jag varit herrspelare hade jag kunnat säga »fuck you« när jag blev dåligt behandlad. De accepterar mindre, deras agent kan hitta en ny klubb. Våra marginaler är så mycket mindre. Jag minns när jag fick fotbollsskor från en sponsor första gången. Jag skickade tio mejl om hur tacksam jag var. Men med tiden har jag lärt mig att inte be om ursäkt för mig själv.
Hur menar du när du säger att era marginaler är mindre?
– Om vi undantar de ekonomiska, ta Champions League-finalen mellan Lyon och Wolfsburg nyligen. Det är en dag då många plötsligt tittar på en dammatch och då jävlar gäller det. Presterar inte lagen då kommer man att säga exakt samma sak som man gjort i alla år: »Är inte fotbollen bättre än så här på damsidan?« På herrsidan kan finalen vara skitdålig, men alla kommer ändå tillbaka nästa gång. För de har haft tid på sig att skapa intresset.
När startelvan marscherar in på Gamla Ullevi för matchen mot Kroatien sitter Caroline Seger på läktaren med sin skadade vad. Hon vet vad som har sagts på genomgången. Peter Gerhardsson, Magnus Wikman och videoanalytikern Anders Eriksson har predikat spelvändningar och tålamod. De har också garanterat att Kroatien kommer att tröttna efter en timmes spel. Alltså: inte stressa. Noggrant passningsspel i bra bolltempo och chanserna kommer.
Bedömningen är riktig. Det står 1–0 i paus och efter just en timmes spel gör Sverige två snabba mål som dödar matchen. Segers mittfältsersättare Hanna Folkesson sätter fyran på tilläggstid, men bäst på plan är Kosovare Asllani. Hon är kanske den spelare som blivit mest förtjust i den nya förbundskaptenens spelsätt. Från sin till synes fria roll på mittfältet styr hon tempot, fördelar offensiva passningar och fyller på med djupledslöpningar i straffområdet.
– Vi har kommit en bit på vägen till att bli ett mer spelförande lag, säger Asllani. Jag trivs väldigt bra i den här positionen. Peter sa till mig: »Det är okej om du inte har bollen i några minuter.« Men det finns i mitt DNA att vilja vara delaktig precis hela tiden.
Det är också Kosovare Asllanis namn som de 8 092 åskådarna skriker oftast. Hon är van vid uppmärksamheten. När hon debuterade i landslaget för tio år sedan gjorde hon det som den första spelaren med invandrarbakgrund. Ordet »förebild« nämns i princip i varje intervju med henne. Och det har hon inget emot, berättar hon när jag träffar henne några dagar efter Kroatienmatchen.
– Jag tänker på det hela tiden. Många unga tjejer har kanske känt sig begränsade på grund av sitt kön eller sin bakgrund. För några veckor sedan kom en mamma fram till mig med sin dotter. »Titta«, sa mamman till dottern och pekade på mig. »Hon har också svart hår och lyckas jättebra ändå.« Sådant påverkar mig.
I klubblaget Linköpings FC är Asllani delaktig i ett fadderprojekt som drivs av klubben, kommunen och Östergötlands fotbollförbund. A-lagets spelare besöker flicklag i Linköpingsområdet och är med på träningar. Unga tjejer får idoler och fler anledningar att följa LFC:s matcher i Damallsvenskan. Samtidigt kan klubben på sikt dra nytta av att intresset ökar: efter två år med fadderprojektet hade antalet flickspelare i kommunen ökat med 23 procent, 80 lag hade blivit 102.
– Det är så himla roligt, säger Asllani. Och viktigt. Ibland när det har gått tungt och jag har varit ifrågasatt har jag tänkt: Är det värt slitet? Ska jag verkligen fortsätta med det här? Men så tänker jag att jag spelar inte bara för mig. Det finns unga tjejer som ser upp till mig och det driver mig jättemycket.
När hon själv var liten och upptäckte fotboll var det annorlunda. På spontanmatcherna i Vimmerby låtsades hon vara Ronaldo, Kennet Andersson eller Tomas Brolin.
– Jag började kolla på damfotboll väldigt sent. Jag visste typ inte att damfotboll fanns förrän VM 2003, när Sverige tog silver. Då var jag 14 år.
Jag berättar vad Peter Gerhardsson sade till mig före landslagssamlingen, att det behövs fler kvinnliga fotbollsidoler. Dels för att få fler tjejer att börja spela fotboll, dels för att få fler att fortsätta när de kommer upp i tonåren. Bredden ger spetsen, resonerar förbundskaptenen, och Kosovare Asllani håller med.
– Och här känns det ändå som att det går åt rätt håll. Jag borde ha haft Malin Moström eller Hanna Ljungberg som barnidol, men det är svårt när man inte ens vet att de finns. Vi i dagens landslag är mer synliga. Mycket tack vare det jobb som 2003-gänget gjorde.
Måndagen den 11 juni tar landslagsspelarna plats i det chartrade flygplan som ska ta dem från Landvetter till Lviv i västra Ukraina. Efter segern mot Kroatien har Sverige greppet om den förstaplats i kvalgruppen som ger en direktplats till VM i Frankrike nästa sommar. En seger mot Ukraina i morgon innebär att laget har råd med ett kryss – kanske även med en knapp förlust – i toppmötet med Danmark i september.
Planet är försenat. Peter Gerhardsson tittar i sin bok Under the Lights and in the Dark – Untold Stories of Women’s Soccer. Hanna Glas är inte med på grund av feber. Caroline Seger, som fortfarande är skadad, visar ett klipp på sin telefon för Kosovare Asllani, Nilla Fischer och Olivia Schough. Alla skrattar. Andra spelare läser Sportbladets VM-bibel eller pular med sina drömelvor inför herrturneringen i Ryssland. Nästan allt medialt fokus ligger på den nu. De enda reportrar som åker med till Ukraina för att bevaka matchen är jag, TT:s Lasse Mannheimer, Frida Fagerlund från Sportbladet och Radiosportens Paul Zyra. SVT, Expressen och Dagens Nyheter skickar ingen alls. Från TV4 ska en reporter bosatt i Paris ansluta till Lviv senare under dagen.
När vi till slut har fått gå ombord funderar jag på dagarna och intervjuerna under landslagsdagarna i Göteborg. Borde spelarna ha fått prata mer fotboll och mindre kamp? De är trots allt professionella fotbollsspelare, och så kommer jag och ställer frågor om förutsättningar, idolskap och jämställdhet. Samtidigt: alla är inte ens professionella fotbollsspelare. Succéanfallaren Anna Anvegård »satt på jobbet« för två veckor sedan när hennes pappa ringde och berättade att hon blivit landslagsuttagen. Före EM förra året extraknäckte den dåvarande Örebrospelaren Julia Spetsmark på ett lager för att dryga ut sin låga fotbollsinkomst. När jag lyssnar igenom samtalen med Hedvig Lindahl och Caroline Seger undrar jag om en läsare kan uppfatta dem som gnälliga. Sedan tänker jag att det är konstigt att de inte gnäller mer. Det var dessutom jag som satte igång dem.
Framme i Lviv får vi åka med i den poliseskorterade landslagsbussen till träningen på matcharenan. Det är varmt och AC:n fungerar dåligt. Några spelare försöker muntra upp stämningen genom att sjunga dagisklassikern Hjulen på bussen.
Jag hamnar längst bak bredvid den assisterande tränaren Magnus Wikman. Han säger att Ukraina inte får underskattas, trots att Danmark vann med 5–1 här samma dag som Sverige slog Kroatien på Gamla Ullevi.
– Det var en konstig match, säger Wikman. Det rann iväg. När Ukraina spelade borta mot Danmark tidigare blev det bara 1–0. Vi räknar inte med en lätt match.
2009 vann Magnus Wikman SM-guld med Linköping och blev årets tränare inom svensk damfotboll. Precis som Peter Gerhardsson är han från Uppsala och de två känner varandra sedan långt tillbaka. När Peter förra året frågade om Magnus ville bli hans assisterande var svaret givet. Synen på hur fotboll bäst bör spelas delade de redan.
– Det är en väldigt bra och fotbollsklok grupp vi har att jobba med, säger Magnus. Några av de äldre, som redan har spelat en massa VM och OS, hade kunnat lägga av när vi klev in. Men de vill verkligen vara med om den här nya resan.
Den som mot förmodan minns Arena Lviv gör det kanske för att Nicklas Bendtner gjorde två EM-mål mot Portugal här 2012 och firade genom att visa sina spelbolagssponsrade kalsonger. När landslagets fysiolog Pontus Ekblom nu drar igång den svenska uppvärmningen gapar läktarna tomma. En äldre ukrainsk journalist med guldtänder kommer fram och vill prata om Ove Kindvall. Sedan frågar han, med hjälp av en tolkande kompis, om Sveriges damlandslag har många fans i Sverige.
Samma fråga ställer han till Peter Gerhardsson på presskonferensen efter träningen.
– Vet inte riktigt, säger Peter. 8 000 såg vår match mot Kroatien. Och matchen i morgon sänds i TV. Men går vi till VM blir intresset stort. VM är den stora grejen.
Nästa dag vräker regnet ner över Lviv. Skurarna är så kraftiga att matchen är i fara och spelarna får en ny anledning att påminna Peter Gerhardsson om hans nya smeknamn: »Rain Man«. Hans första match som förbundskapten avgjordes på en vattensjuk plan i Kroatien. Finalen mot Nederländerna i Algarve cup tidigare i år fick ställas in på grund av skyfall och stormbyar. Nu får han beskedet att mötet med Ukraina ändå kan genomföras, med en halvtimmes försenad start.
33 658 av Arena Lvivs 34 915 platser är lediga. Ett hundratal ukrainska militärer skanderar »Uk-ra-ina! Uk-ra-ina!« under ledning av befälhavaren. I övrigt är det tyst, och från min plats på läktaren kan jag utan problem höra ledarnas instruktioner och spelarnas kommunikation. »Driv upp tempot!« hojtar Hedvig Lindahl efter 20 minuter, och man förstår varför. Sverige har som väntat bollen mest, men ett samlat ukrainskt försvar har inga större problem att freda sitt mål. Och när de väl får kontra syns det att Caroline Seger saknas på mittfältet.
»Vi har statistik på allt och kan förbereda oss optimalt. Vi kan ha rätt inställning. Men i fotboll kommer det alltid att uppstå oförutsägbara händelser.«
Ukrainas mål kommer strax före paus. Militärerna reser sig upp och applåderar i takt. Andra halvlek blir en frustrerande historia där Sverige slarvar varje gång ett skott eller en avgörande passning ska iväg. När domaren blåser för full tid har Sverige inte bara förlorat sin första match under Peter Gerhardsson, man har även bjudit in Danmark i kampen om den direkta VM-platsen. Lagen har nu lika många poäng. Sverige leder fortfarande tack vare färre insläppta mål.
– Sverige, jag hoppas att det här blir er enda förlust på vägen mot VM i Frankrike!
Guldtandsjournalisten dominerar på presskonferensen utan att ställa en enda fråga. Det enda han egentligen gör är att uttrycka sin kärlek för favoriten som just har fallit tungt mot hans eget hemland. Han ber om mikrofonen igen och riktar sig mot Hedvig Lindahl, som sitter på podiet bredvid Peter Gerhardsson.
– Jag vill passa på att önska er lycka till nu!
– Well … thank you, säger Hedvig förvånat.
Guldtanden jäktar vidare till den mixade zonen för att samla autografer av spelarna. När Hedvig Lindahl kommer dit får hon de förväntade frågorna: Hur kunde det bli så här? Vad måste ni göra bättre? Känns det oroligt nu med Danmark på samma poäng?
– Vi vet vad som behöver göras, säger hon. Och vi är ändå inte totalt kassa i dag. Men det är för lågt tempo ibland och för många onödiga misstag. Samtidigt är det här ett bevis på att den globala konkurrensen hårdnar. Det finns i princip inga lätta matcher längre.
Några meter därifrån upprepar Kosovare Asllani »vi har fortfarande allt i egna händer« som ett mantra. Presschefen Fredrik Madestam sticker till henne en McDonald’s-påse. Sedan går hon ut till bussen och väntar på att Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö ska bli klara med dopningskontrollen.
På bussen ut till flygplatsen vänder sig Hedvig Lindahl mot videoanalytikern Anders Eriksson.
– Kan man få se på målet igen?
– Ska fixa lite bara, svarar Anders. Tror att Peter också vill kolla.
Anders klickar fram Ukrainamålet på sin dator. Peter hänger över axeln på honom när Darjana Apanasjenko på skärmen skottfintar bort en svensk back och lägger in 1–0.
– Backa, säger Peter. Igen.
Anders spolar tillbaka. Målet visas en gång till.
– Backa ännu mer, säger Peter. Hur börjar situationen, det är inspark, va?
Med full koncentration plågar han sig igenom förlustmålet en tredje gång.
– Vi har tre, fyra, fem spelare på rätt sida. Det ska inte bli farligt egentligen. Men hur låter det när man säger så?
Peter lutar sig tillbaka i sätet. Han tycker alltid att det är »problematiskt« att leverera analyser direkt efter slutsignal. Dels är han påverkad av känslor, dels har han från sin position från bänken alltid obefintlig översikt av spelet.
– Jag ska se om matchen på flyget hem, säger han. Lika bra att göra det direkt.
Men inte ens då är det säkert att han blir så mycket klokare. Den stentrista kommentaren han gav på presskonferensen, »vi har för dålig kvalitet på planens sista tredjedel«, var trots allt riktig – även om ingen journalist vill se den i en ingress. Allt låter sig inte förklaras heller. Medan bussen brummar vidare i det ukrainska sommarmörkret berättar Peter om den gången Häcken mötte Sparta Prag borta i kvalet till Europa League, sommaren 2013.
– Vi låg under med 2–0. Totalt utspelade. Allt gick fel. När de gjorde mål stod Oscar Lewicki utanför planen med trasiga brallor, han fick inte komma in i spel igen förrän vi hittat ett par nya. Så, från ingenstans, lyckas Nasiru Mohammed få in 2–1. Sedan gör vi även 2–2, och returen i Göteborg vinner vi med 1–0.
Han ler och skakar på huvudet.
– Vi har statistik på allt och kan förbereda oss optimalt. Vi kan ha rätt inställning. Men i fotboll kommer det alltid att uppstå oförutsägbara händelser, saker som inte är så lätta att förklara efteråt, fast man levt ett helt liv med den här sporten. Det är väl det som fascinerar så. Jobbigt bara när det drabbar en själv.
Det är ett dystert svenskgäng som checkar in sina väskor på Lvivs flygplats strax före midnatt. Samtidigt firar lyckliga ukrainskor någon annanstans i staden att landslaget som är rankat 24 i världen har tagit sin största skalp. Peter Gerhardsson har svårt att glädjas med motståndaren just nu, men konstaterar ändå:
– För damfotbollen i stort är det förstås positivt att fler länder tar steg. Det kommer bara att bli tuffare framöver.
När hälften av spelarna har fått sina boardingkort hörs Caroline Segers röst eka över terminalen. Den skadade veteranen är kvar utanför bussen, och hon är inte glad.
– Hallå! Det är massor av väskor kvar att bära in! Hjälps vi åt i det här laget, eller?
De redan incheckade spelarna vänder tillbaka och börjar släpa på trunkar och bagagevagnar. När de är klara tar de flesta upp sina telefoner och börjar surfa. På Sportbladets sajt kan de se att tidningen redan har delat ut sina spelarbetyg från matchen. Samtliga svenskor förutom Hedvig Lindahl får en etta.