Hösten 2020 skrev vi flera reportage om svåra och känsliga frågor inom ungdomsfotbollen. Den här texten handlar om nivåindelning.
Det var en höstkväll i fjol och strålkastarljuset lyste upp konstgräset på en av Näsets SK:s planer i västra Göteborg. 30 då nioåriga killar stod framför mig i färgglada skor och mössor som var storleken för stora, och jag berättade om det som vi hade framför oss. Det skulle bli stationer, fyra olika. Sju killar i två grupper och åtta killar i två. Jag hämtade västarna och började dela in.
Som alltid såg man blickarna. Killar som följde mig noga, som försökte tyda mina rörelser, ivriga att få samma färg på västen som sin bästa kompis. Jag hörde vädjandet:
– Kan inte jag och Oliver få vara i samma lag? Schysta?
Minuten senare var det klart, orangea, blåa, röda och gröna klickar sprang mot en ledare som stod redo vid respektive station.
Gruppindelningsmomentet är något alla barn- och ungdomsledare måste göra. Somliga tränare reflekterar inte en sekund utan tar de första sju i ledet, nästa sju i ledet och fortsätter så. Ibland blir det jämna och bra grupper, andra gånger blir det ojämna och sämre. Slumpen får avgöra.
Andra funderar en hel del kring hur gruppindelningar blir som bäst och anser att de är helt avgörande för hur timmen eller de 90 minuter man har tillsammans blir, och att det inte spelar någon roll hur bra eller genomtänkta övningarna är om inte gruppdynamiken är genomtänkt. De tänker att två killar som har en särskild benägenhet att tramsa om de hamnar i samma grupp bör separeras – för sin egen skull men lika mycket för gruppen – likaså att det inte blir bra för en tjej som ligger långt bak i sin fotbollsutveckling om hon placeras i en grupp med de sex tjejer som ligger längst fram.
- Mer:
- Reportage
- Ungdomsfotboll
