Piteå dansar och ler

Utan ekonomiska muskler och landslagsprofiler slåss en doldis från svensk elitfotbolls periferi om SM-guld. Hur är det möjligt?

När Piteå IF:s spelare och ledare summerade fjolårets fjärdeplats ville de helst att säsongen skulle fortsätta. Tack vare två avslutande storsegrar tog laget lika många poäng som Linköpings FC efter sommaruppehållet och vann »hösttabellen« med bättre målskillnad än svenska mästaren. Det var tredje året i rad som landets nordligaste elitlag, med en av seriens mest anonyma spelartrupper, skuggade de ständiga topplagen från Malmö, Eskilstuna och Linköping.

Ändå tog den breda fotbollspubliken inte notis. Inför den här säsongen spådde SVT:s expert Frida Östberg att Piteå skulle bli »årets flopp«, och på den allsvenska upptaktsträffen trodde ingen av de närvarande klubb- eller medierepresentanterna att norrbottningarna kunde vinna serien. Både Kristianstads DFF och Djurgårdens IF, som Piteå bortaslog med 5–1 i säsongsavslutningen fem månader tidigare, uppskattades ha större medaljchans.

»Suveränt«, tänkte Leif Strandh och log. Piteås halvtidsanställde sportchef sedan sju år tillbaka var van vid att bli förbisedd.

Annons

– Ingen har koll på vad vi gör här uppe, säger han. Det passar vårt norrbottniska kynne att slå ur underläge. Varje gång vi blir ignorerade knyter vi näven och tänker: »Nu ska vi visa de jävlarna där nere!«

Efter att ha tränat Piteås herrlag i division två och hjälpt damlaget med individuella träningar fick Leif Strandh, med allsvenska spelarmeriter från Hammarby och Djurgården, hösten 2011 ansvar för klubbens spelar- och ledarrekryteringar. Uppdrag ett: att hitta en ny tränare. Klubben hade på sitt andra försök lyckats hålla sig kvar i högstaserien, men för att etablera sig i Damallsvenskan behövde de släppa in färre än två mål per match. Malmös färska guldtränare Martin Sjögren var på tapeten, men från sina kontakter på Svenska fotbollförbundet fick Leif tips om en pedagogisk riksinstruktör som suttit och tryckt på Gotland i åtta år. På en ledarutbildning i Mönchengladbach smet Leif ut i hotellreceptionen för att ta ett »snabbt samtal« med riksinstruktören. Det blev ett timslångt, engagerat tankeutbyte om taktiska och strukturella fotbollsfrågor. Därefter bestämde sig båda två.

– Det var min första och hittills bästa rekrytering, konstaterar Leif i dag.

Genombrott. Piteås trupp har knappast kryllat av landslagsspelare genom åren. Under säsongen har anfallaren Nina Jakobsson (till vänster) och mittfältaren Julia Karlernäs (till höger) spelat sig till uttagningar.

 

I mitten av december 2011 ledde Stellan Carlsson sitt första träningspass i Bergsvikshallen, vars konstgräsmatta var hälften så stor som en fullstor fotbollsplan. När lokaltidningen NSD frågade vad han tyckte om träningsmiljön blev betyget: »Inte så bra.« Samtidigt var han noggrann med att försöka »se möjligheter istället för problem« och framhävde såväl medialt som internt ambitionen att laget under varje träning skulle bli »två timmar bättre och inte bara två timmar äldre«. Att skapa en stark laganda – eller team spirit, som Stellan själv hellre uttryckte det – skulle bli vitalt.

Alltsammans lät måhända som svepande tränarlingo, men spelarna märkte direkt en attitydskillnad. Mittfältaren Josefin Johansson minns lagets första genomgång under den nya tränaren.

– Han hade mycket att förmedla, berättar hon. Vi satt där i sju timmar i streck! Det hade nog ingen av oss varit med om tidigare, och vissa tyckte att det var ganska jobbigt.

Här skulle det ställas krav. Inte bara på fotbollsplanen, utan även i mötesrummen. Försäsongen innehöll många teoretiska gruppmöten, individuella spelarsamtal och taktiska genomgångar. Ingen av spelarna hade haft en tränare som lade ner så mycket tid på att prata – men inte heller så mycket tid överlag. För Josefin Johansson övergick den initiala tveksamheten till ett allt mer växande engagemang. Ambitionen smittade av sig.

Uppskattad. Många i klubben nämner Stellan Carlssons grundliga ledarskap som den enskilt viktigaste framgångsfaktorn.

De första två säsongerna handlade om att klamra sig fast i högsta serien. Baklängesmålen blev färre, de snabba kontringarna effektivare och poängglappet till de absoluta bottenlagen större. Grunden satt, Piteå var en etablerad allsvensk klubb, men Leif Strandh och Stellan Carlsson tyckte att klubbens identitet kunde tydliggöras. Efter sjundeplatsen 2013 bestämde de sig för att förstärka lagets norrbottniska prägel. Dels för att göra Piteå IF till »hela Norrbottens lag« och inte bara engagera den egna staden, dels för att de upplevde en uppenbar fördel med att jobba med samma spelare år efter år. Ett par lokala spelare, som försvararna Lena Blomkvist och Emelie Lövgren, hade inte räckt till när Piteå gjort sitt första allsvenska försök tre år tidigare, men nu hade de i takt med laget utvecklats till pålitliga stöttepelare. Deras taktiska förståelse och arbetsamma inställning karaktäriserade spelargruppen. Att göra spelare från närområdet så skickliga som möjligt var en absolut nyckel för klubbens framtid, ansåg den sportsliga ledarduon.

 

Samtidigt funderade tränaren Stellan Carlsson på om han kunde konkretisera sina genomgångar och göra pratstunderna om »laganda« och »identitet« mer fotbollsmässigt förankrade. Lösningen blev att låta spelarna själva identifiera ett antal kärnuttryck att utgå från. Några av spelarna hade liknande erfarenheter från olika ungdomslandslag, men för vissa var det lite knepigt att förstå vad tränaren egentligen menade.

– Istället för mål sätter vi inför varje säsong ord på hur vi ska ha det, förklarar Stellan. Varje enskild spelare ska ha en konkret bild över vad orden innebär för henne och laget, och hur det utifrån hennes roll ska synas på matcherna.

Det låter luddigt.

– Det är luddigt det inte är. Vi jobbar noggrant med de här orden och kopplar matchanalyser, individuella samtal och träningar till dem. Vilka ord blir viktiga att tänka på i dag för att vinna matchen? Jo, att vara »förjävliga« för motståndarna genom att spela ett tufft närkampsspel i deras straffområde, där de lätt blir osäkra. Det ska inte vara kul att möta Piteå IF.

Mötena har blivit kortare och effektivare med åren. I vintras tog det 45 minuter att komma fram till orden »attityd«, »kaxigt ödmjuka«, »metodiska«, »förjävliga« och det övergripande ordet »tillsammans« som alltid finns med. 

Annons

– Vi återkommer alltid till det, säger Stellan. I en liten stad som Piteå tar vi ansvar för varandra och gör allt tillsammans både på och utanför planen.

Efter en usel insats (0–4) borta mot Mallbacken i maj 2016 förstod inte Emelie Lövgren vad som hade hänt. Laget hade ju slagit både Djurgården och Kopparberg/Göteborg under säsongsinledningen. På spelarbussen hem funderade hon kring lagets identitet och kom fram till att värdeorden de lade så mycket tid på att enas kring även behövde synas visuellt. Osäker på hur tränaren skulle reagera på förbättringsidéer från sin mittback efter en 0–4-förlust gick hon fram till Stellan och föreslog att de skulle trycka upp kärnorden i tapetbokstäver ovanför spelarnas platser i omklädningsrummet. »Bra, tydligt!« sade Stellan. Emelie plockade direkt upp sin telefon och klickade hem beställningen. Bokstäverna »T-I-L-L-S-A-M-M-A-N-S« fick bli extra stora.

 

Att tapetsera väggarna med ett knippe symbolord räcker förstås inte för att nå regelbundna toppplaceringar. Det är knappast heller unikt att en elitklubb jobbar med ett tydligt identitetsskapande. Så vad kan övriga lag i en serie med åtsittande ekonomisk livrem egentligen lära av Piteås framgångar? Att en av seriens tajtaste budgetar – med överlägset flest resmil varje år – nosar på SM-guld är trots allt uppseendeväckande. Medan guldkonkurrenten FC Rosengård kan erbjuda spelare heltidslöner jobbar Piteås nyckelspelare på lokala gym, i frisörsalonger och för Svenska kyrkan. Piteås intäkts- och kostnadsnivåer är tre gånger lägre än vad säsongens förhandsfavorit budgeterar för. Och även om den pensionerade resebyråchefen Christer Olsson sedan 2013 hjälper till med listiga flyg- och hotellbokningar är klubben den enda av årets damallsvenska föreningar som redovisade ett negativt eget kapital 2017. Under sommaren tvingades man lämna in en detaljerad handlingsplan till licensnämnden för att visa hur underskottet på 234 000 kronor ska kunna reduceras till minst nolläge vid årsskiftet.

Om man frågar aktörerna själva går det att sammanfatta deras framgångsförklaring med ett ord: långsiktighet. En kärngrupp som fått flera år att spela ihop sig, en värvningsfilosofi som hellre hittar utvecklingsbara regionala löften än färdiga profiler – och en extrem rutinbundenhet i det dagliga nötandet. Varje vecka ser likadan ut. Matchgenomgångarna följer en mall, träningsschemat går i nästintill identiska veckocykler, resorna följer samma tidsplan och själva fotbollsträningarna skiljer sig bara från varandra på detaljnivå.

– Vi som har varit här länge har nästan haft exakt samma träningsveckor i sju år, säger veteranen Emelie Lövgren.

Det låter enformigt.

– Klart att det inte är exakt lika roligt att gå till träningen alla dagar. Men vi behöver den kontinuiteten för att lyckas, den ger en trygghet i gruppen. Det blir enkelt att förbereda sig för träningar och matcher och resor.

Blir det inte extra jobbigt när en rutin måste brytas?

– Av elva bortaresor per år är det nog inte ens hälften som går exakt som planerat. Under de här tolv säsongerna har jag varit med om allt. Plötsligt kan man stå där utanför ett hotell mitt i natten med en ogiltig bokning.

När laget efter sommaruppehållet mötte Limhamn Bunkeflo på bortaplan var det inte många planerade detaljer som gick i lås. För ovanlighetens skull reste laget på matchdagen, och när planet till Sturup blev försenat krympte tidsmarginalen ytterligare. Inte heller hade de räknat med det triatlonlopp som pågick i centrala Malmö. Hotellet på Jörgen Kocksgatan nära centralen gick knappt att nå ens till fots och med mindre än tre timmar till avspark småjoggade lagets 17 spelare och två ledare in i hotellets restaurang, där de hade förbeställt lunch. Trodde de. Någon matbokning fanns inte registrerad av hotellet. Istället fick tränarduon skicka ut spelarna att lösa käk bäst själva, och först en timme före avspark trillade de in på Limhamns IP. Piteå vann med 2–1.

– Det är så typiskt för de här spelarna, säger Stellan. Allt strulade, men de var helt fokuserade på vad som skulle göras. Inte ett gnäll. Vissa grundläggande speldetaljer föll bort i andra halvlek, men sådant är oundvikligt efter en så lång och strulig dag.

Då ska man även känna till att hela den här säsongen, när Piteå för första gången på riktigt har allsvensk guldchans, är full av ovälkomna avvikelser. Ett sjukdomsfall inom familjen tvingar Stellan Carlsson att vara frånvarande vissa veckodagar, och en månad före säsongsstarten drabbades även hans assisterande Jonas Edholm av en allvarlig sjukdom. Ersättaren hade klubben inte råd att behålla längre än till sommaruppehållet. Dessutom har laget spelat utan sin gravida lagkapten, Josefin Johansson, som istället funnits med som ledarresurs.

– Den här gruppen är extremt duktig på att anpassa sig efter nya situationer, säger Emelie Lövgren.

Det här är hennes tolfte säsong i klubben. Aldrig tidigare har hon varit så nära pokalen som nu. 

– Och allt som hänt har vi ju tacklat tillsammans, säger hon.

Häftigare än så låter inte hemligheten bakom framgångarna. Kanske säger Piteå IF:s ständigt växande poängskörd mest om konkurrenternas organisationer.