Foto: Krister Andersson/Bildbyrån

Se oss, sponsra oss!

Det sportsliga glappet till eliten har minskat. Lagen kryllar av talanger. Men överlever klubbarna i det nuvarande division ett-systemet?

När 19-årige Joel Mumbongo placerar in Utsiktens kvitteringsmål i den 78:e minuten tittar 85 personer på. Glesa applåder och glädjerop gör sitt bästa för att eka mellan de vintergråa skogskullarna som omger Ruddalens IP. På bortalaget Åtvidabergs bänk gör 41-årige Henrik »Fimpen« Gustavsson ett bistert ansiktsuttryck. Det har gått två och ett halvt år sedan han lade målvaktshandskarna på hyllan men i dag rycker Fimpen in som back-up till lagets hälften så gamla förstemålvakt John Håkansson, inlånad från Kalmar FF. Som 16-åring blev Håkansson den yngste målvaktsdebutanten i Allsvenskans historia – nu misslyckas han med att rädda Mumbongos vänsteravslut.

Hela sekvensen är en talande bild för dagens division ett-miljö. Här finns inslag av både elit och gärdsgård. Allsvenska veteraner varvas med ambitiösa 20-åringar som försöker visa elitklubbarna att de faktiskt håller för A-lagsfotboll på högre nivå. I klubbarna finns landsortstypiska smeknamn och lokala eldsjälar som ställer upp i vått och torrt. Men det är också en verklighet med låga läktare där merparten av stolarna är tomma, och en motståndare som har behövt resa både långt och dyrt för att komma till spel.

 

Annons

När seriesystemet gjordes om för tolv år sedan var tanken att den nya tredjedivisionen skulle bli en tydligare, semiprofessionell, länk mellan elitserierna och breddfotbollen. Steget från de regionala division två-serierna till Superettan var för stort. Sex regionala 12-lagsserier blev till två, uppdelade i norr och söder med 14 lag (16 från och med i år) i varje tabell.

Tolv år senare verkar också det sportsliga avståndet till eliten ha minskat. Om vi kastar ett snabbt öga på de senaste fem årens nykomlingar i Superettan åkte bara tre av 13 lag ur direkt. Resterande tio har etablerat sig på elitnivå, sex av dem har till och med lyckats ta sig upp i Allsvenskan.

Ekonomiskt är verkligheten en annan. Det första året efter omgörningen 2006 förlorade de 28 klubbarna 12 miljoner kronor och bara en gång sedan dess har division ett-klubbarnas sammantagna redovisade årsresultat varit positivt. Då var den enskilt största anledningen att Dalkurd sålde sina aktier i det nya investeringsbolaget Dalkurd AB. Om de inte hade gjort det hade det sammantagna resultatet för seriens klubbar landat i ett drygt fyra miljoner stort underskott även 2015. I genomsnitt har klubbarna gått 6,7 miljoner kronor back per år.

Division ett-klubbarnas sammantagna resultat sedan starten

2006: –12,4 miljoner kronor
2007: –2,3 miljoner
2008: –2,5 miljoner
2009: –9,7 miljoner
2010: –6,9 miljoner
2011: –2,7 miljoner
2012: –11,8 miljoner
2013: –7,9 miljoner
2014: –9,8 miljoner
2015: +0,5 miljoner
2016: –8,3 miljoner

Fotnot: 2017 års resultat är tillgängliga först i sommar.

En del av problemet ligger i föreningar som åker ur Allsvenskan och Superettan utan att hinna anpassa sin ekonomi. De senaste årens mest extrema exempel är Mjällby AIF, som 2014 hade en välbalanserad allsvensk ekonomi. Ett år senare, efter uttåg ur högstaserien och fortsatt höga personalkostnader, redovisade klubben ett minusresultat på närmare fyra miljoner kronor – röda siffror som ingen annan Superettanklubb var i närheten av. Att klubben lyckades sänka de totala kostnaderna från 34,3 miljoner kronor till 25,1 miljoner räckte inte för att väga upp för det kraftiga intäktsbortfallet från 34,5 miljoner till 21,6 miljoner. Dels var man bunden till vissa löneavtal, dels skrev man nya kontrakt med spelare utan att ha täckning för det. Resultatet blev en sportslig fallucka genom Superettan. Inför säsongen i ettan 2016 halverade Mjällby sina utgifter men gick med ytterligare 600 000 kronor i förlust. På två år minskade klubbens intäkter från 34,5 miljoner till 11,7 miljoner.

Med en intjänad miljon i fjol, under lagets andra säsong i ettan, lyckades Mjällby ändå acklimatisera sig till den problematik som gäckar alla division ett-klubbar: låga publik- och sponsorintäkter, ett nästan obefintligt bidrag från förbundet och långa bortaresor med höga merkostnader. Och lika krävande som det är för lag som Mjällby att slimma sina kostnader till de minskade intäkterna, lika utmanande är det för nykomlingarna underifrån att uppväga de högre kostnaderna. För många toppklubbar i tvåan infaller sig framåt höstkanten frågan: Klarar vi verkligen en uppflyttning?

Foto: Daniel Nilsson

En förening som har blivit varse om hur svårt det är att växa in i division ett-kostymen är Tvååkers IF. Debutåret i ettan 2016 blev inget vidare; direkt tillbaka ner i tvåan och en ekonomisk smäll på nästan en halv miljon. Klubben hade inte räknat med så höga kostnader för domare och resor och lade för mycket krut på en ökad spelarbudget.

Inför omstarten i tvåan lämnade dessutom lagets populäre tränare, den 28-åriga sensationen Igor Krulj, för Halmstads BK. När den förre proffsspelaren Mattias Lindström fick frågan om han ville ersätta Krulj fick han samtidigt veta att klubben tänkte skära i tränar- och spelarbudgeten.

– Jag kan inte jobba i Tvååker och tro att jag blir rik, säger Lindström. Jag är här av samma anledning som de flesta av spelarna: jag vill något med min karriär.

Ett år senare har han fört tillbaka klubben till division ett och en fjärdedel av underskottet har tjänats tillbaka. Spelarbudgeten är oförändrad från i fjol. Istället för att stanna till vid en restaurang på vägen till bortamatcherna sparar klubben pengar genom en deal med en lokal restaurang som ordnar matlådor till spelarna och ledarna. Balansräkningen är noggrant kalkylerad. Den här gången tänker de inte drabbas av samma hybris som senast.

– Det märks att klubben har lärt sig av det misstaget, säger Lindström. Som tränare för A-laget får jag klara direktiv vad jag får göra och inte.

Hur är det att träna ett division ett-lag?

– Många spelare i ettan är mellan 18 och 25 år, har inga barn, satsar på fotbollen och känner att de kan bli något. Nästan alla mina spelare har ambitionen att bli fotbollsproffs. Men ettan är ingen ekonomiskt gynnsam serie, varken för klubbar eller spelare. De offrar mycket med fem träningsdagar i veckan och långa resor för lite pengar. Det är en ynnest att jobba med sådana spelare.

Annons

Beskriv skillnaden mot den proffsnivå du är van vid.

– Man kan inte jämföra med en allsvensk klubb. Vi har en träningsplan och vi har bollar. Om vi behöver sjukgymnastik, massage, rehab, röntgen, pulsklockor eller mat – saker man tar för givet i en elitklubb – får vi välja vad som är viktigast. Vi har käk en gång i veckan och det är vi jättenöjda med. I Helsingborgs IF hade vi frukost och lunch varje dag och gnällde ändå.

Lindström skrattar men blir snart allvarlig igen.

– De flesta av mina spelare har heltidsjobb. Många går upp vid femtiden på morgonen för att hinna jobba klart innan träningen klockan 17. Sedan kommer de hem mellan 19 och 20. Sex dagar i veckan. De långa dagarna är det största problemet på den här semiprofessionella nivån. Spelarna kan inte återhämta sig på samma sätt som proffsspelare, som vilar efter träningarna.

Hur märks det?

– Om vi har en sen söndagsmatch ska de upp och jobba på måndagen ändå. Många jobbar som hantverkare – takläggare eller liknande. De ska spela 90 minuter en dag och nästa dag ska de ändå ligga och lägga tak i åtta timmar. Det är inte sunt för en fotbollsspelare, det säger sig självt. Det sliter. Det är den absolut största skillnaden, och där blir jag imponerad av många spelare i division ett, att de har den drivkraften.

Intresseorganisationen Ettanfotboll (motsvarande Svensk Elitfotboll som finns för klubbarna i Allsvenskan och Superettan) jobbar hårt för att lansera division ett som »talangernas serie«. Där är Lindström helt såld efter fyra matcher som tränare i serien.

– Division ett är det nya Brasilien eller Afrika, säger han. Istället för att åka över hela världen för att hitta bra spelare med utvecklingspotential så finns de i Sverige. De flesta elitklubbarna tittar mycket på ettan och det motiverar våra spelare. Krigar man på här har man verkligen chansen att bli upptäckt.

Sådant prat faller Ettanfotboll i smaken. Intresseorganisationens huvudsakliga uppdrag är att stärka intresset kring serien och hjälpa klubbarna att optimera sina intäktskällor. Vissa engångskostnader är värda att ta om de leder till att fler får upp ögonen för serien. Ettanfotbolls mål är att de kommande fem åren öka sin omsättning från åtta miljoner kronor per år till 32 miljoner. Det skulle innebära en välbehövlig miljon i bidrag till varje division ett-klubb.

Foto: Daniel Nilsson

Så länge är det stöttning från lokala företag och lokalt förankrade kringarrangemang som gäller. Tvååker drar in mellan 600 000 och 700 000 kronor per år på ideellt arbete med cuper, företagsjulbord och andra evenemang. En av landets största hundutställningar lockar 7 000 hundar med tillhörande ägare till Övrevi IP varje år. Medan gräsplanen kryllar av välansade pälsdjur sköter Tvååkers IF parkering och service.

– Alla klubbar måste hitta sina sätt att få intäkter och Tvååker är en »bonnaklubb«, säger Lindström. Då är loppisar, hundutställningar och koutsläpp perfekta arrangemang att utnyttja. Det är jätteuppskattat här! Och det är också charmen med en sådan här klubb. För att kunna överleva i ettan som liten landsortsklubb måste man ha grejer som genererar pengar år efter år. Och utan ideellt arbetande människor hade Tvååker inte funnits.

För en liten landsortsklubb behöver en uppflyttning inte heller innebära mer publik. De lokalt upphaussade derbyna mot Halmia, Varberg, Vinberg och Ullared är utbytta mot motståndare som byns 3 000 invånare inte har någon relation till. Då är fler sponsorer och fler arrangemang den enda lösningen för att balansera upp de ökade kostnaderna. En hel spelar-och ledartrupp ska trots allt äta två eller tre mål per bortamatch, bussen ska hyras över hela dagar och chauffören ska ha pröjs för fler jobbtimmar. Därtill är domaravgifterna dyrare, och domarnas transporter till matcherna betalas av hemmalaget. Och division ett-domare finns inte i varenda håla, utan behöver köra ett gäng mil.

Totalt budgeterar Tvååker för 300 000 kronor högre utgifter än i fjol och nästan hälften utgörs av merkostnader för de längre bortaresorna. Då ligger hallänningarna ändå förhållandevis bra till geografiskt. Det finns klubbar som har det värre.

 

– Du får leva med att jag stånkar och frustar emellanåt, ursäktar sig den 67-årige företagsmannen på andra sidan telefonluren.

Anders Eklund har suttit i Grebbestads IF:s styrelse i 25 år och varit klubbordförande sedan 2007. Nu, när föreningens A-lag för första gången har nått division ett, står han och skruvar upp en reklamskylt för glass.

Gräsmattan på lagets hemmaarena, Siljevi, är inte spelbar än. Medan de köldskadade gräsrötterna försöker växa tar Grebbestad emot sina seriemotståndare på en konstgräsplan tio minuter bort.

Inför den planerade hemmapremiären på Siljevi en vecka in i maj behöver totalt 94 reklamskyltar skruvas upp, toalettresurser utvidgas och ett staket runt planen monteras. Säkerhetskraven är striktare i ettan och dessutom måste ett kameratorn byggas på ena långsidan för att möjliggöra Ettanfotbolls webb-TV-sändningar.

I det läget tänker inte ordföranden sitta och häcka i något bekvämt styrelserum.

– Jag gör mer nytta med skruvdragaren, säger Anders Eklund. Den här säsongen kommer att kosta betydligt mer och vi har jobbat hårt under vintern för att komma upp på en viss nivå. Tur att vi är ihärdiga bohuslänningar.

Klubben har formulerat en enda ekonomisk målsättning; att oavsett division inte göra av med fler kronor än de får in. I ettan är det lättare sagt än gjort. Bortaresorna blir nästan tre gånger så långa: totalt 930 mil tur-och-retur, jämfört med 370 i fjol. Klubben får hjälp med »ett par tiotusenlappar« i resebidrag från förbundet, men det räcker inte långt.

Den huvudsakliga lösningen finns i sponsorerna. Samarbetet med ett lokalt bussbolag, som klubbens kassör råkar jobba på, bidrar till att hålla nere resekostnaderna. Likaså vägkrogen Rasta som finns utspridd längs bortavägarna. Kameratornet på Siljevi står sportchefens byggbolag för.

Sedan avancemanget från tvåan har klubben näst intill lyckats tredubbla sina partnerintäkter.

– Vår marknadsavdelning har raggat sponsorer som aldrig förr, säger Eklund. En fördel för oss är att det finns många företag utanför Grebbestad som har någon sorts koppling till byn. Folk har sommarstugor här, någon kommer från bygden, någon har släktingar som bor här. I år kostar det förstås mer för sponsorerna att synas på samma sätt som tidigare år, men många vill vara med på resan och hjälpa till. Idrotten i norra Bohuslän har inte haft ett lag på den här nivån sedan Strömstad låg i tredjedivisionen på 90-talet.

Förutom alla sponsorsamarbeten har kommunen backat upp med 600 000 kronor för upprustningen av Siljevi.

– Utan de pengarna hade vi inte haft råd att gå upp i ettan. Du, vänta lite.

Han håller ner telefonen och ropar till sin skruvdragarkompanjon som också är klubbens marknadschef:

– Lite åt höger! Där, ja. Det blir perfekt, vettu.

Glasskylten sitter där den ska. Resultaten går tyngre. Efter fyra omgångar väntar Grebbestad fortfarande på sin första trepoängare.

 

Annons

Sju mil söderut är IK Oddevold hittills obesegrade. Uddevallaklubben gör i år sin åttonde raka säsong i Division 1 Södra. 2008, efter att främst ha huserat i tvåan under inledningen av decenniet, initierade den lokale affärsmannen Stefan Mattsson ett bolag för att stötta klubben ekonomiskt. Oddevolds Framtid KB köpte 49 procent av spelartruppen. Klubben kunde lägga sina övriga intäkter på att utveckla akademin och beta av amorteringar och hyror. Sedan ett par år tillbaka är bolaget avvecklat eftersom det stred mot Uefas nya bestämmelser om tredjepartsägande, men draghjälpen gjorde att Oddevold stegvis kunde etablera sig i ettan och varje år addera några hundra tusenlappar till plånboken.

– Det fanns en del drömmar om brassar, men vi föredrog att få till en stabil struktur, säger Stefan Mattsson, som sedan åtta år tillbaka även är klubbens ordförande.

– I styrelsen skapade vi en bra blandning av företagsfolk och föreningsfolk med idrottskunnande, och vi införde separata utskott med ansvar för fotbollen, ekonomin, marknadssidan, akademin och så vidare. Den långsiktigheten har vi nytta av nu.

Till skillnad från Grebbestad har Oddevold en långtgående historia av spel på den här nivån, och så sent som 1996 var de uppe i Allsvenskan och vände. Den historiken bidrar till en social status i regionen som hjälper till att locka sponsorer. Enligt Mattsson vill »folk på kusten ha Oddevold tillbaka på elitnivå«. Dessutom sliter supporterföreningen Bohus Bataljon varje år ihop sexsiffriga belopp som skänks till klubben. Men det räcker inte. För att få ihop siffrorna är ungdomsturneringen Oddebollen, uthyrning av en lokal gård för event, motorträffar och andra former av mindre arrangemang helt avgörande.

– Det här är Sveriges tuffaste serie och miljö, säger Mattsson. Inget lag springer igenom den här serien utan att anstränga sig till max. Vi får i princip inga intäkter från förbundet, det rör sig om mellan 50 000 och 90 000 kronor. Det är stentufft. Man klarar sig inte på publikintäkter och »vanlig« sponsring utan måste trolla med knäna.

Stefan Mattsson får ofta höra från folk att klubben ska »skita i att vara så ordentlig« och istället »gå all-in för att vinna serien«. Sådan hets viftar han bort. Han vägrar att äventyra klubbens ekonomi. När Oddevold väl avancerar till Superettan, helst inom två år, blir den här ekonomiska och sportsliga stabiliteten avgörande, menar han.

– Vissa får en chock när de går upp till Superettan. Med den här grundstommen ska vi undvika det och vara redo för mer.

Foto: Daniel Nilsson

Oddevold visar att det – med hjälp och ihärdigt arbete – trots allt går att bli en stabil semiprofessionell klubb. Det är också division ett-veteranerna från Uddevalla som ligger bakom det mest aktuella och tydliga exemplet på vilka spelarfynd som går att göra i serien.

När Jesper Nyholm bröt benet två veckor före den allsvenska premiären behövde AIK en ny mittback. Eftersom den vänsterfotade lagkaptenen Nils-Eric Johansson tvingades avsluta sin karriär i vintras ville Solnaklubben få in en ny vänsterfotad mittback i truppen. När ersättaren väl presenterades var det få AIK-supportrar som ens hade hört hans namn. Inte så konstigt. För tre säsonger sedan harvade Robin Jansson i division fyra. De senaste två åren har han pendlat mellan Uddevalla och hembyn Bengtsfors för att spela division ett-fotboll på kvällarna och tillverka hästskor på dagarna.

– Han var ettans bästa mittback, säger Stefan Mattsson. Vi var livrädda för att folk skulle upptäcka det, men när vi mötte AIK i Svenska cupen gick det inte att dölja längre.

Sedan debuten mot Örebro SK i mitten på april har Robin Jansson hyllats för fyra raka 90-minutersinsatser till vänster i Rikard Norlings trebackslinje. 26-åringen stänger ner den ena allsvenska anfallaren efter den andra. Vissa AIK-supportrar tar redan ordet »kultspelare« i sin mun.

Medan Oddevold saknar en nyckelspelare i serien jublar konkurrenterna. Inte bara blir det lättare att bryta igenom Oddevolds defensiv i år – övergången är ett bevis på att framträdande division ett-spelare faktiskt kan ta snabba kliv till Allsvenskan. Mattias Lindström passar på att använda Janssons övergång som en morot för spelarna i Tvååker.

– Det är exakt så division ett ska fungera, säger Tvååkertränaren. Det sänder en signal till mina spelare också. »Kolla, grabbar! För två veckor sedan tränade han med Oddevold, ett lag vi spelar jämnt med. Nu startar han för Sveriges största klubb.«

Fotnot: En genomsnittlig division ett-match sågs under förra säsongen av 576 åskådare.


LÄS OCKSÅ:
Livet i söderettan
Livet i norrettan