När 19-årige Joel Mumbongo placerar in Utsiktens kvitteringsmål i den 78:e minuten tittar 85 personer på. Glesa applåder och glädjerop gör sitt bästa för att eka mellan de vintergråa skogskullarna som omger Ruddalens IP. På bortalaget Åtvidabergs bänk gör 41-årige Henrik »Fimpen« Gustavsson ett bistert ansiktsuttryck. Det har gått två och ett halvt år sedan han lade målvaktshandskarna på hyllan men i dag rycker Fimpen in som back-up till lagets hälften så gamla förstemålvakt John Håkansson, inlånad från Kalmar FF. Som 16-åring blev Håkansson den yngste målvaktsdebutanten i Allsvenskans historia – nu misslyckas han med att rädda Mumbongos vänsteravslut.
Hela sekvensen är en talande bild för dagens division ett-miljö. Här finns inslag av både elit och gärdsgård. Allsvenska veteraner varvas med ambitiösa 20-åringar som försöker visa elitklubbarna att de faktiskt håller för A-lagsfotboll på högre nivå. I klubbarna finns landsortstypiska smeknamn och lokala eldsjälar som ställer upp i vått och torrt. Men det är också en verklighet med låga läktare där merparten av stolarna är tomma, och en motståndare som har behövt resa både långt och dyrt för att komma till spel.
När seriesystemet gjordes om för tolv år sedan var tanken att den nya tredjedivisionen skulle bli en tydligare, semiprofessionell, länk mellan elitserierna och breddfotbollen. Steget från de regionala division två-serierna till Superettan var för stort. Sex regionala 12-lagsserier blev till två, uppdelade i norr och söder med 14 lag (16 från och med i år) i varje tabell.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
