Sektträffen

FC Barcelona har rest sig ur askan. Men klubben vill inte längre – som Real Madrid, Milan eller Chelsea – vinna titlar genom att satsa mer pengar än alla andra. Barça ska ta över fotbollsvärlden genom att åter bli supportrarnas, medlemmarnas och hela det katalanska folkets lag. En skeptisk Madridanhängare reste till Barcelona för att syna bluffen.

Så kommer presidenten då äntligen in på scenen, en timme efter utsatt tid. Han vinkar och kisar för strålkastarna i sina försök att med blicken fånga in församlingen, hela den gigantiska kongressalen. Sjuhundra, åttahundra, kanske tusen representanter från klubbens penyes, dess officiella supporterklubbar, applåderar. Och FC Barcelonas hymn pumpar taktfast ut ur auditoriets högtalare:

Hela plan (tam, tam, tam),
är ett rop (tam, tam, tam),
vi är det blå-röda folket… 

Presidenten stannar en bit från talarstolen, sjunger med i hymnen, håller ena handen mot hjärtat och viftar med den andra som en dirigent.

Annons

…varifrån vi än har kommit
från söder eller norr,
så är vi alla överens…

Så höjer han högra handen i en hälsning till ena halvan av publiken. Och där, mitt i folkhavet, sitter Salvador Aragall, klubbmedlem sedan spanska inbördeskriget då FC Barcelona var på väg att gå under och medlemsantalet var nere på drygt 3 000. Aragall som nu, som en sista insats för klubben han älskar, som president för den arrangerande penyan i Barcelonaförorten Sant Adrià de Besòs, är ansvarig för hela den här helgen. Inte långt från Aragall sitter Malang Sambou, grundare av och president för Penya Barcelonista de Gambia, en supporterförening med 200 medlemmar som anordnar festivaler i FC Barcelonas namn, hjälper spanska besökare att hitta rätt i det afrikanska landet och har ett ambitiöst program för att få gambianska barn att fullfölja sin skolgång. Och runt omkring och ovanför och nedanför på läktaren sitter barcelonistas från Córdoba och Granada, Buenos Aires och Sevilla, Paris och London.

Presidenten höjer vänstra handen mot den andra halvan av publiken. Och där vinkar en medlem från den lilla penya i Navarra som fick ekonomiskt stöd från andra supporterklubbar när byn, inklusive klubblokalen, förstördes av översvämningar häromåret. Och strax bredvid skrålar gänget från Huelva… Jugadors, Seguidors, tots units fem força… som ligger så långt bort från Barcelona man kan komma i Spanien och som har hemmagjorda penyatröjor och som ska gå på Camp Nou för första gången någonsin om fem timmar. Och där, nästan längst fram och längst ner till vänster, sjunger …blau-grana al vent, un crit valent… Magí Rovira som kom till Sverige från Katalonien 1961, grundade en svensk penya 34 år senare och nu i somras – på Henrik Larssons andra arbetsdag hos FC Barcelona – dök upp vid Camp Nou, utnämnde Larsson till hedersmedlem i Penya Barcelonista de Suecia, överräckte supporterklubbens klubbnål och uppmanade Larsson att lära sig katalanska illa kvickt.

Och hela salen står upp, sjunger, skriker med i refrängen:

Vi har ett namn
som alla kan:
Barça, Baaarça, BAAAAARÇA!!! 

 

Presidenten, Joan Laporta, den lilla mannen med den stora pondusen, kliver upp i talarstolen. Som medlem har han kämpat mot ett vanskött Barcelona i över ett decennium. Nu har han själv chansen att göra något åt saken. För ett år sedan valdes han till klubbpresident, med det största antalet medlemsröster i klubbens historia och ett procentuellt valdeltagande som översteg siffrorna i det amerikanska presidentvalet.

Laporta har en stark position – men han vet också att en klubbpresident i världens största klubb sällan går fri från kritik många dagar i sträck; kritik från gamla medlemmar som tycker att FC Barcelona inte är vad det en gång var, från den hårdkokta klacken Boixos Nois som tycker att klubben borde bli något helt annat, från Uefa, från basket- och handbollssektionerna som ofta känner sig styvmoderligt behandlade, eller – om inte annat – från medierna i Madrid, som älskar allt som luktar maktkamp och kaos i Barcelona.  

Han går rakt på sak:

– När jag valdes till president lovade jag tre saker. Ett: På den idrottsliga arenan skulle FC Barcelona åter placeras där vi hör hemma, bland de allra bästa klubbarna i Europa. Två: På det ekonomiska planet var vi tvungna att sanera de enorma skulder på omkring 200 miljoner euro som byggts upp under de senaste åren. Och tre: Vi skulle återigen göra Barcelona till folkets klubb. 

– Det första är vi på väg att lyckas med efter fem år helt utan titlar. På den andra punkten pekar allt också åt rätt håll, vi räknar med att klubben ska visa vinst redan i år. Den tredje punkten vill jag dröja lite extra vid.

– Ni måste känna att klubben står er nära. Som culés, som barcelonistas, ska vi kunna veta att vi möts med social och fotbollsmässig respekt av omvärlden. Då är det också lätt att sprida de universella värden som FC Barcelona står för. El barcelonismo känner inga klass- eller rasgränser, den integrerar och bejakar mångfald. El barcelonismo är en våg som bara blir större och större. Vi har räknat in 20 000 nya medlemmar under året, vi är över 125 000 stycken. Men vi får inte luta oss tillbaka. FC Barcelona och el barcelonismo måste skapas på nytt varje dag.

Joan Laporta gör en konstpaus och låter återigen blicken fara runt auditoriet. Det är bland annat de här männen och kvinnorna som ska göra jobbet, alla de som har samlats till den formella delen av »XXVIII Trobada Mundial de Penyes Barcelonistes«, den 28:e globala supportersammankomsten.

Presidenten fortsätter: 

– Att skapa Barcelona dag för dag kan också innebära att hedra offren från attentatet i Madrid 11 mars, att arbeta med Unicefprojekt i klubbens namn, att vi som har fått förtroendet att leda klubben gör vårt arbete för FC Barcelona och inte för vårt eget nöjes skull, att ni som sprider el barcelonismo över Katalonien, Spanien och världen arbetar för att vara värdiga ambassadörer för klubben och allt som den står för…

Annons

 

»Ge dig«, tänker jag där jag sitter med ett par hörlurar som simultantolkar Laportas katalanska svada till spanska. »Det är fotboll vi pratar om. Dessutom hejar jag på Real Madrid.«

Jag vet att alla goda människor stöttar Barcelona för att klubben stängdes ett halvår redan under 20-talsdiktaturen, för att fascisterna mördade klubbpresidenten och för att fansen trotsade diktaturen med katalanska flaggor på Camp Nou. 

Men det är ju inte så man fastnar för ett fotbollslag.

Det är för att högeryttern hade en fräck frisyr eller för att en farbror gav dig en halsduk när du var sju år eller, som i mitt fall, att jag var mycket i Madrid på 80-talet och var lite ensam och träffade ett gäng trevliga Real-killar. Dessutom gillade jag stan bättre än det uppnästa Barcelona. 

På den tiden var Real Madrids skyttekung en mexikansk tandläkare som slog frivolter när han gjorde mål. Barcelona, däremot, värvade Maradona och byggde ut sin arena till Europas största. Barcelona värvade Romário, Ronaldo och Rivaldo, Koeman och Stoichkov, Lineker och Laudrup. Barcelona uppfann det stöddiga galácticos-tänkandet 20 år före Real Madrid.

 

Jag byter kanal på tolkapparaten till engelska för att få omväxling i mässandet.

– … jag kan försäkra er att det arbete vi tillsammans lägger ner också förbättrar klubbens möjligheter på fotbollsplanen. Deco hade bättre bud från andra klubbar men han ville till Barcelona. Edmilson hade bättre bud men ville till Barcelona. Larsson, en man med stora mänskliga och fotbollsmässiga kvaliteter, sökte sig till Barcelona. Vår klubb har återigen en stark dragningskraft på stora fotbollsspelare. Vi bygger återigen en lojalitet till klubben som inte baseras på pengar. Vår lagkapten Carles Puyol har tackat nej till en dubbelt så hög lön som den han har i Barcelona. Jag behöver inte påminna er om vilken klubb det handlade om…

Laporta ler och publiken jublar. Inte ens för dubbla lönen flyttar en riktig katalan till Madrid! 

Presidenten fortsätter att rada upp bevis för att FC Barcelona är på rätt väg. Han byter ledigt mellan spanska och katalanska, språket som diktatorn Francisco Franco förbjöd, som barcelonaborna under många decennier mest kunde använda i hemmet – och på Camp Nou. 

Slutklämmen levereras på katalanska:

– Vi tror på vad vi gör, eftersom vi gör allt för klubben! Visca les penyes! Visca el Barça! Leve supporterklubbarna! Leve Barça!

 

Sportchefen Txiki Beguiristain fortsätter med att gå igenom årets trupp med för- och nackdelar. 

Beguiristain säger att Javier Saviola skickades till Monaco eftersom han inte är lika allround som Henrik Larsson. Beguiristain konstaterar att Larssons fysiska värden var bland de bästa klubben sett och att hans rörelseschema på planen är så exemplariskt att klubben redan beslutat göra en instruktionsvideo med svensken till ungdomslagen. 

Bredvid mig väntar Jaume Guixà på nästa programpunkt. Det är då man presenterar valresultatet gällande nästa års globala supporterhelg. Fyra penyes har gjort genomarbetade presentationer gällande aktiviteter, ekonomi och logistik. Jaume Guixà, som är president för Penya Mil-lenni, har lanserat att de ledande Barcelonasupportrarna nästa år ska samlas i – Rio de Janeiro.

– Vad maxat, säger jag och tänker på beachfotboll och caipirinhas, Maracaná och sena nätter i goda vänners lag.

Jaume Guixà tänker större.

– Det handlar om att hedra klubbens historia, vi har ofta haft brasilianska stjärnor i laget och det har påverkat sättet man spelar fotboll på i Barcelona. Sedan handlar det om att betona el barcelonismos gränslöshet; nyfikenhet på andra länder och solidaritet med de fattiga i Rios favelas. Sådana saker. Vårt förslag har officiellt stöd av kommunen och den brasilianska ambassaden.

Guixàs förslag får inte gehör. Nästa år samlas sektmedlemmarna enligt demokratiskt beslut i Córdoba 867 kilometer från Barcelona.

Jaume Guixà deppar inte. Han är en medelålders universitetslärare i grafisk design som säger att han vill »utveckla den artistiska, sociala och vetenskapliga delen av el barcelonismo«. Han säger också att han är en typisk Barçasupporter som gick på Camp Nou med sin pappa när han var liten och sedan pausade under de sena tonåren och studieåren; då hade han ont om pengar och studierna gick i första hand. I 35-årsåldern återvände han med förnyat engagemang och nu har han fått flera hundra penyes att skicka in affischer till en utställning som i slutändan ska bli en »solidarisk bok«. Projektet är helt ideellt och har fått officiell välsignelse av bland andra Barcelonas borgmästare, klubbledningen och förre IOK-presidenten (och mångåriga Barça-medlemmen) Juan Antonio Samaranch.

Utställningen hänger utanför kongressalen. Guixà visar några av sina favoriter.

– Där är ett bidrag från penyan i Tarifa längst söderut i Spanien. Bilden visar båtflyktingar från Afrika, de är många där nere, och så är det en dikt intill som förespråkar medmänsklighet. Och där är en hälsning från penyan i Ceuta, ni vet den spanska enklaven i Marocko.

Fotot från Ceuta visar en sju, åtta meter hög skulptur bestående av järnpelare som vridits runt varandra. Högst upp bildar pelarna stöd för en fotboll. Monumentet avtäcktes i samband med penyaklubbarnas Trobada i Ceuta 2001.

– I Ceuta möts det kristna Spanien och det muslimska Nordafrika. Förr i tiden samexisterade kristna, muslimer och judar på ett föredömligt vis i Spanien. De fyra pelarna syftar på de fyra världsreligionerna, och fotbollens möjligheter att bygga broar, säger Guixà.

– Och här är Brysselpenyan som försett Manneken Pis med finkläder, fortsätter han och pekar på ett foto där den berömda statyn med den kissande pojken bär Barcelonas matchställ.

Han fortsätter bland affischer som manar till solidaritet med offren i Irak, abstrakta konstverk i Miróstil med Barças och Kataloniens färger, en hälsning från Schweiz från barnbarnet till Barcelonas schweiziske grundare Hans Kamper, ett bidrag som förvandlat initialerna till den spanska ligaföreningen, Liga de Fútbol Profesional, till en variant på slagorden från den franska revolutionen: Libertad, Fraternidad, Paz. Frihet, Broderskap, Fred.

Jaume Guixà kommenterar: 

– Det är sådant fotbollen handlar om. Titlar är inte lika viktigt.

Annons

Det hela känns surrealistiskt. I det genomorganiserade Nordeuropa är fotbollen en frizon där supportrarna lever ut glädje och hat, där vardagens gråskalor kan bytas ut mot en efterlängtat svartvit tillvaro, där tre poäng är meningen med livet och vänner och ovänner delas in efter färg på halsduken. Under mina år i Madrid märkte jag inte att något skulle vara särskilt annorlunda i Spanien.

Men här, i Barcelona, där många invånare verkligen har skäl att ropa på hämnd, står fotbollen uppenbarligen för något helt annat.

Magí Rovira från den svenska penyan har passerat 70 år och säger att hans far och farfar dödades av kommunisterna vid inbördeskrigets utbrott bara för att de skötte bykyrkan. Andra äldre penyaledare berättar om föräldrar, släktingar, kompisar som föll offer för fascisterna, om misstänksamhet och angiverier och om FC Barcelona och Camp Nou som ett av få ställen i samhället där konflikterna kunde läggas åt sidan och hätsk extremism ersättas av samförstånd och lojalitet.

Manuel López, som inte var född under inbördeskriget, men som bott i Barcelona sedan 60-talet och varit klubbmedlem lika länge, säger:

– Jag tror att fotbollen och favoritklubben ofta används för att skapa något som man saknar i resten av samhället. Katalonien och Barcelona fick mest stryk under inbördeskriget och nästan 40 års diktatur, därför vände sig supportrarna och klubben mot fascismen. Man misstror all sorts extremism – även kommunisterna orsakade mycket skada här på 30-talet – och det är ju en sympatisk inställning. Men Katalonien är också Spaniens rikaste hörn. Man ser sig som lite närmare Europa, lite mindre spanjorer. Och ska man vara lite mindre spanjor så ska man vara lite lugnare, lite förståndigare, lite mindre benägen att följa en stark man som pekar med hela handen.

 

FC Barcelona fyller stan under supporterhelgen.

En penyamedlem, »Jimmy Jump«, är i full fart med en egen kommers bland blomsterhandlare, ficktjuvar och stånden som säljer höns, kanariefåglar och papegojor på Barcelonas stora promenadstråk Las Ramblas. Jimmy Jump blev världskändis i somras när han rusade in på planen under EM-finalen och hängde en Barçaflagga runt halsen på Luis Figo. Nu står han på gatan med ett stort foto på sin bedrift och säljer Jimmy Jump-tröjor.

På stadens akvarium tar sig två män i dykardräkter och Barcelonahalsdukar ner i hajbassängen. Den symboliska innebörden är oklar men det handlar förmodligen om att inga umbäranden är för stora för en Barcelonasupporter. 

Joan Laporta lägger en gigantisk klubbsköld gjord av blommor vid ett monument.

På en träningsplan strax utanför stan träffar jag Hristo Stoichkov som tillfälligt lämnat sitt jobb som bulgarisk förbundskapten för att träna knattesupportrar. Stoichkov, som spelade sju säsonger i Barcelona och nyligen fick en hedersmatch på Camp Nou, säger:

– Supportrarna vet att jag inte alltid lyckades, att jag tappade humöret ibland, men att jag gav allt för klubben och människorna här. Jag tror att de uppskattade att jag stannade i stan också. Den förståelsen som jag har fått här, har jag inte mött någon annan stans.

I ett rum djupt inne i Camp Nous betongkulvertar träffar jag Antonio Roca som spelar domino tillsammans med några andra gamla män. Han halar stolt upp ett 57 år gammalt foto ur plånboken, porträttet på Roca i rödblå matchdräkt togs under hans debutår. Roca är 78 år nu och visar runt med små försiktiga steg i klubblokalen för Agrupació Barça Veterans. En bar, Barçaböcker, storbilds-TV. Han säger att även yngre pensionerade Barçaspelare som Julio Salinas och Stoichkov kommer hit ibland men att de flesta är gubbar som han, »vi är många som lever på gamla minnen här. Jag minns inte ens vad de nya spelarna heter, de kommer och går så snabbt nuförtiden. Men jag minns Just Fontaine, det var den svåraste anfallaren att möta.« 

Ramon Alfonseda, som är president för Barças veteranförening säger att klubben nu arbetar för att ordna ett socialt skyddsnät åt alla som representerat Barça, med bland annat garanterad utbildning, pension efter 65 och gratis privat läkarvård.

– Det finns några spelare, även storstjärnor, som farit illa när karriären tagit slut. Spelarna glöms bort så snabbt. Det vill vi också ändra på. Barcelona är en klubb som ska bygga sin framtid på sin historia.

Alfonseda vill förbättra villkoren för alla som någon gång gett sitt allt för Barça på fotbollsplanen. Jag möter inställningen överallt, från vaktmästare och ända upp till klubbledning och spelare. En stolthet över att representera klubben, en stark vilja att missionera bland de ännu icke troende. De första dagarna utgår jag från att det är något påklistrat, en McDonald’s-hurtighet som står i arbetsbeskrivningen. Sedan börjar jag tvivla.

Ronaldinho går förbi det lilla kapellet i spelargången. Han tar i hand och ler som vanligt trots att han missar hemmapremiären på grund av en ankelskada. Henrik Larsson, nyduschad och ren, säger:

– Mottagandet här har faktiskt varit över förväntan. Jag har känt mig mycket välkomnad både av spelare och supportrar.

– Jag inser att identifikationen med regionen och traditionerna är viktig. Men som jag sa i Celtic om katolicismen, jag är inte här för att tänka på det. Min koncentration måste läggas på fotbollen. Men det är klart att jag kan jämföra supporterstödet för de båda lagen – det är enormt. Antalet människor som följer Celtic och Barcelona är otroligt stort, och då blir den omtalade tolfte spelaren påtaglig. 

 

Den tolfte spelaren, supportrarna, har en av sina viktigaste helgedomar precis bredvid Camp Nou. FC Barcelonas museum är Spaniens näst mest besökta, och har under det senaste året dragit in motsvarande 65 miljoner kronor i entréavgifter – eller lika mycket som de största allsvenska klubbarna har omsatt under samma tid. Jag tittar på reliker från viktiga matcher; Bernd Schusters sko från spanska cupfinalen 1981. 50-talslegenden Kubalas tröja från sista matchen. Tummade årskort. Tavlor av Dalí och Miró. Några fotografier från bygget av Camp Nou, som finansierades genom att medlemmarna betalade tre-fem årsavgifter i förskott. En karta full med klubbnålar visar hur klubbens penyes brer ut sig. Buenos Aires, Tadzjikistan, USA, lilleputtlandet Andorra har sex penyes, Madrid är extremt underrepresenterat. 

Jag går fram till en jukebox med Barcelonalåtar. Knappen för en rap-låt med Ronald Koeman, som gjorde det enda målet den enda gång Barcelona har vunnit Europacupen, har gått sönder. Lite metall och sladdändar sticker upp där knappen borde ha suttit och jag undrar om jag vågar trycka eller om jag får jordens stöt då – tänk att dö inne på FC Barcelonas museum strax före säsongspremiären på Camp Nou.

 

Sist jag besökte Real Madrids museum var där kolmörkt. Vakterna var sura och museet kändes tomt på innehåll förutom en oändlig parad av troféer, pokaler, diplom, statyetter, vimplar. 

Kanske är det förståeligt att museerna ser ut som de gör. FC Barcelona har vunnit en Europacuptitel. Real Madrid har nio stycken. Barcelona har 16 spanska ligatitlar, Real Madrid 29. I Madrid har man alltid pratat segrar och framtid. I Barcelona förluster, orättvisor och dåtid. 

Real Madrid har varit väl medvetna om situationen och har alltid sett till att peta där det gör som ondast. Dåvarande president Santiago Bernabéu skröt långt efter inbördeskriget med att han som menig i den fascistiska armén »deltog i återerövringen av Katalonien för att säkra ett stort och än mer ärofullt Spanien«. Sådana kommentarer retade Barcelonaledningen lika mycket som förluster på fotbollsplanen. 

Fortfarande 25 år efter Francos död var klubbledningen så styrd av ett blint Madridhat att de egna resultaten ständigt blev sämre än vad spelartruppen lovade. När Real Madrid bokade två personliga livvakter och övervägde att köra Luis Figo i pansarbil direkt från flygplatsplattan till spelarhotellet inför portugisens återkomst till Camp Nou, skrattade Barcelonaledningen i mjugg.

När en upprörd medlem från Penya Barcelonista de Madrid på supporterkonferensen kräver att klubbledningen ska agera hårdare mot Madridmedierna som ständigt kastar skit på FC Barcelona, förväntar jag mig därför medhåll. Men Laporta svarar:

– Jag förstår att du som Madridbaserad culé känner dig diskriminerad och ensam i en kärv omgivning. Men vi kan inte och bör inte påverka vad medierna i Madrid gör. Vi bör uppträda värdigt och be om respekt. Men vi kan inte tvinga oss till den.

Laportas Barcelona är definitivt inte det Barcelona som jag såg efter att Luis Figo lämnat klubben för Real Madrid.

 

Joan Laporta är 42 år och gick på Camp Nou med sin farfar första gången när han var fyra år gammal. Laporta blev mer och mer engagerad, men också mer och mer irriterad på klubbpresident Josep Lluis Nuñez som styrde klubben från slutet av 70-talet. 

Nuñez gjorde en insats när han efter Francos död såg till att fotbollen sattes före politiken i klubben, och många älskade honom för den parad av superstjärnor som han lockade till Barça. Men Joan Laporta såg också att Nuñez, som skapat Kataloniens största byggföretag, drev klubben mer och mer som sitt eget företag. Nuñez försvårade insynen i klubben, använde medlemsregistret efter eget behag och planerade att bygga en stor nöjesanläggning kring Camp Nou. Laporta fruktade att Nuñez i slutändan skulle omvandla klubben till ett aktiebolag och bestämde sig för att kämpa för grundformuleringen i statuterna, att FC Barcelona ska vara en »ideell förening, ägd och kontrollerad av sina medlemmar som i sin tur har samlats kring klubben som ett resultat av klubbens kontinuerliga tradition av lojalitet och service till de katalanska medborgarna«.

Droppen för Laporta kom när Nuñez sparkade tränaren Johann Cruyff trots att holländaren var centralfigur i det Barcelona som periodvis spelade lika attraktiv fotboll som det holländska landslaget på 70-talet, trots att Cruyff som manager ledde klubben till deras enda Europacuptitel och trots att Cruyff levde och lärde som en riktig katalan genom att spela i det katalanska landslaget (Katalonien är inte ett pass utan en lojalitet) och döpa sin son, i strid med reglerna i Francospanien, till det katalanska namnet Jordi.

1998 drev Laporta och supporterorganisationen Elefant Blau igenom en misstroendeomröstning mot Nuñez. Grundargumentet var att Barcelona återigen skulle bli en demokratisk klubb och en klubb som var central för det katalanska samhället. Johann Cruyff och 14 000 andra medlemmar röstade emot Nuñez, medan presidenten – som själv hade tillgång till medlemsregistret – fick stöd av 25 000 medlemmar. 

Nuñez var emellertid skadskjuten och fem år senare fick medlem nummer 27 869, Joan Laporta, till sist chansen att genomföra sin vision. 

Problemet var att FC Barcelona stod på ruinens brant.

Joan Laporta vet lika bra som Florentino Pérez i Real Madrid, Silvio Berlusconi i Milan och Roman Abramovitj i Chelsea att fotbollsframgångar köps med pengar. Men ett par år innan han blev vald till president besökte han också ledarna för motståndsrörelsen Manchester United Supporters Association, som till slut lyckades stoppa mediemogulen Rupert Murdoch från att ta över klubben. Laporta såg engagemanget, kände igen sig från Barcelona och bestämde sig för att försöka väcka kraften hos el barcelonismo. Därför missar han nu inte ett tillfälle att skicka ut klubbens representanter på supportersammankomster och sociala tillställningar. Klubbens välgörande insatser ute i samhället har också ökat samtidigt som man inte längre försöker hävda att man är världens mäktigaste klubb. Sportchefen Txiki Beguiristain säger att man helst hade behållit både Edgar Davids och hemmasonen Luis García i laget, men att Inter och Liverpool betalade högre löner än vad Barcelona mäktade med.

Den nya inställningen har gett ett snabbt gensvar. Antalet organiserade supportrar i klubbens penyes närmar sig 200 000, medlemsantalet ökar lika snabbt, klubbens egen TV-kanal har fått över 40 000 nya betalande abonnenter på några få månader och försäljningen av supporterprylar har ökat med 45 procent det senaste året. 

 

Några minuter före hemmapremiären låser Angel Solanes upp en utsmyckad trädörr mitt i betongen på Camp Nou. Här, i loge nummer 49 högt upp på ena kortsidan, har han och hans släktingar ett rum på tio kvadrat och tolv inhägnade stolar till sitt förfogande. Angel har inte varit på plats sedan förra säsongen och går sakta runt i det lilla rummet och trycker in häftstift som lossat lite från väggen. Väggarna är fyllda med affischer på framgångsrika Barcelonaårgångar, en bild på en apa med texten »Roberto Carlos II«, ett foto på Angel när han fick diplom av klubbledningen för sina 50 år som medlem, en nakenbild på det australiska damfotbollslandslaget inför OS i Sydney.

Angel tar en drink från logens barskåp, ger en till mig och går ut till sin stol. Han plockar upp en drygt två decimeter lång cigarr.

– Förr tände jag cigarren när Barça gjorde sitt första mål. Men på senare år har jag ju ofta inte fått röka överhuvudtaget på det viset. Nu tänder jag den vid avspark.

Det har ösregnat timmen före match, Ronaldinho är skadad och många av klubbens 93 000 årskortsinnehavare har valt att stanna hemma. Trots att Barcelona vann säsongspremiären borta mot Santander och att förra säsongen avslutades med glans, är arenan bara fylld till två tredjedelar. När laget springer in med en jättestor katalansk flagga jublar 65 000 åskådare – det är Kataloniens nationaldag – men när matchen startar är det märkligt tyst, enstaka rop av spelarna hörs ända upp till loge 49.

Publiken reagerar bara på tveksamma domslut under den första halvtimmen. Då visslar man så det skär i öronen.

Längst ner vid Gol Nord står den lilla skara som försöker få fart på arenan. Boixos Nois är en av klubbens största penyes med omkring 1 000 medlemmar och underavdelningar runt om i Spanien. Det är en brokig sammanslutning av halvkriminella ultras, hårdengagerade standardsupportrar och Englandsdyrkande arbetarkillar som åker på bortamatcher, ordnar cuper i sjumannafotboll, jullotterier och rockkonserter. Och de känner sig kraftigt motarbetade.

– Laporta säger att han vill stötta trogna och hängivna supportrar. Jag säger att han bara vill skapa lojala konsumenter, säger Tudela som i vanlig ultratradition inte vill säga sitt hela namn »eftersom klubben förföljer oss«.

– Titta på arenan, det är som Liceu, operan här i Barcelona. Folk sitter med sina cigarrer och applåderar om någon gör något bra. Annars håller de käft eller buar. Vad är det för stöd? Camp Nou har kanske haft sämst stämning i hela spanska ligan på senare tid. Och klubben gör inget åt det. De river ner våra banderoller istället. Titta på Celtic som vi möter i Champions League. Där hjälper klubben till med bortaresorna, så att tiotusentals fans kan stötta laget. Här lägger klubben inte två strån i kors.

– Nuñez förstod oss. Han kom alltid fram och hälsade, han förstod varför man skulle ha klaffstolar på läktaren. Laporta vill ha rika och fogliga supportrar.

Joan Laporta säger att Barças ultras hycklar, att de vänt sig emot den nya klubbledningen för att man inte, som tidigare styren, gett Boixos Nois biljetter och pengar i utbyte mot deras stöd och lojalitet. Boixos Nois hävdar att Laporta ljuger, att sådant stöd aldrig förekommit. 

Konflikten, som pågått i över ett år, ledde till att de flesta supportrarna från Boixos Nois började bojkotta matcher en bit in på förra säsongen. I närheten av Laportas lägenhet sprayade någon: »Vi hör hemma på arenan, du hör hemma i graven.« Laporta svarade: »den nya ledningen accepterar inte hot och våld. Våldet kan döda den här underbara sporten«. I början av årets säsong blåste Boixos Nois av bojkotten.

En bit in på andra halvlek får Boixos Nois och de andra i den lilla klacken bakom målet med sig delar av publiken. Som nykomlingar får Larsson, Eto’o och Giuly extra stöd. Henke tackar genom att stöta in 2-0 med en kvart kvar att spela. Sevilla viker ner sig och publiken börjar ropa »Olé« för varje passning inom laget, Det blir tio, femton, tjugo stycken innan Sevilla lyckas bryta. I 90:e minuten rusar Jimmy Jump in på gräset med en katalansk flagga och en barretina, en katalansk »tomteluva«, som han sätter på huvudet på Eto’o. Publiken brister ut i spontant jubel.

Jag går ut i en fuktvarm Barcelonanatt bland nöjda supportrar. Hemma på hotellet knäpper jag på klockradion ovanför huvudkudden och hamnar mitt i en debatt mellan Barçatrogna journalister och Madridreportrar. Barcelonajournalisterna säger att Real Madrids stjärnbygge svajar; att alla kommersiella hänsyn letat sig in i omklädningsrummet och försämrat resultaten. De undrar varför medlemmarna inte protesterar, och hur president Florentino Pérez kunde få över 90 procent av rösterna i medlemsvalet i somras. Madridmaffian försöker förgäves försvara sig. 

Nedbäddad i sängen i ett kolmörkt rum, med bara den hetsiga radiodebatten som sinnesintryck, försöker jag också försvara mig och Madrid. Det känns allt svårare och jag blir allt tröttare.

 

Klockradion står fortfarande på när jag vaknar. Ny dag i Barcelonaland. Ny träning för A-laget.

Utanför Camp Nou springer hundratals ungdomar som vanligt dödsföraktande fram och tillbaka över den stora gatan, runt, runt i ett ständigt kretslopp mellan de tre nedfarterna till det underjordiska garage där spelarna parkerar sina bilar. Josep, 13, klickar stolt fram egentagna foton på mobiltelefonen: Gabri, Deco och Puyol. Sedan Beguiristain, Laporta och vicepresidenten Sandro Rosell som i egenskap av tidigare Latinamerikachef hos Nike har sytt ihop Barcelonas lyckade Brasilienvärvningar.

– Rosell fixade Ronaldinho, säger Josep som är lika stolt över bilderna på klubbledningen som bilderna på spelarna.

Jag går runt arenans utsida och tittar på de flera hundra penyasköldar som supportergrupperna satt upp. Penya Barcelonista de Hristo, en grupp som döpt sig efter Cruyff, en Lineker, en Figo – översprayad med svart färg. Gibraltar och Guatemala. Finland och Argentina. Boixos Nois arga bulldogg i nithalsband. Tenerife och Mallorca. Och så Penya Barcelonista de Suecia.

Träningsplanen ligger så tätt inpå Camp Nou att en av jättearenans bakre betongändar hänger in över gräset. Carles Puyol signerar en flickas Barçakollegieblock där Puyol själv pryder utsidan.

Deco bär bollnätet. Tränaren Frank Rijkaard deltar som vanligt i kvadraten och hamnar aldrig i mitten. Rijkaard, hans assisterande tränare och Giovanni van Bronckhorst är de enda resterna av den holländska koloni som dominerat klubben det senaste decenniet. I dag är halva truppen från Katalonien, en medveten strategi från Laporta och Beguiristain.

Puyol avbryter halvvägs genom träningen för att åka till penyahelgens avslutande galalunch. 

Jag följer med honom ner mot omklädningsrummet. Han förklarar varför han tackade nej till dubbla lönen i Real Madrid.

– Jag har en lön i Barcelona som ingen skulle kunna klaga på. Jag har varit culé sedan jag var en tvärhand hög, jag tittade på fotbollen, handbollen, basket, allt. Det var inte många år sedan jag stod på läktaren, nu är jag lagkapten. Att springa ut på gräsmattan med den katalanska flaggan som vi gjorde i går, större än så blir det inte. Jag känner ett ansvar för att stå upp för el barcelonismo och alla fina värden det innebär.

Men lojaliteten kan ju också vändas i sin motsats. Det hat som Figo har fått stå ut med i fyra år ska väl ingen fotbollsspelare tvingas stå ut med?

– Figo var mycket omtyckt här. Och steget från kärlek till hat är kort. Själv har jag ett uppdrag här, och det är att prestera så bra fotboll som möjligt. Vi har inte vunnit några titlar alls under mina bästa år i klubben. Det vill jag vara med och ändra på, den här säsongen finns det en kraft i omklädningsrummet som håller på att förlösas. Vi har en bra blandning av katalaner som växt upp med klubben och utländska stjärnor, av gammalt och ungt. Det är alltid då Barcelona fungerar bäst. 

 

I Sant Adrià de Besòs en halvtimme från arenan går penyahelgen in på sin sista dag. Joan Laporta visar oväntad teknik med huvud, fötter och axlar i en beachfotbollsuppvisning. Sedan drar den stora paraden igång; många penyes har gjort stora standar i tyg som de bär gatan fram med stort allvar. En stor grupp lätt lunchberusade Boixos Nois är också där. När presidenten går förbi, med fyra säkerhetsvakter, ropar de kortklippta killarna. »Vi vill se pre-si-den-ten vinka, vi vill se pre-si-den-ten vinka!«.

Presidenten vinkar inte.

– Kolla! Vad är det för president som inte kan vinka åt supportrarna! Va? Jag förstår att det inte är lätt att leda en klubb med 130 000 viljor. Men vi kan ju inte ha en rädd president, säger Tudela.

Deltagarna drar sig bort mot lunchen där Laporta tar emot supportrarnas hyllningar för den fina säsongsinledningen. Laporta manar till besinning från scenen och säger att serien är lång och att en av Barcelonas tappra spelare redan fallit ifrån. Thiago Mottas korsbandsskada från gårdagsmatchen kommer att spoliera hela hans säsong.

– Motta lider i dag, säger Laporta. Men vi har honom med oss just nu.

En av Laportas medhjälpare håller upp en mobiltelefon.

– Motta söker ert stöd, manar Laporta.

»Mooootta! Mooootta! Moooootta!« skanderar de drygt hundra borden.

Carles Puyol kommer upp på scenen medan penyarepresentanterna äter tapas och dricker katalansk mousserande cava.

– Ursäkta att jag är lite sen, men jag var tvungen att träna. Om Mister säger att vi ska träna, så tränar vi. Jag kan lova er att vi jobbar hårt för att vinna titlar den här säsongen, om spelare och supportrar står enade kan vi nå hela vägen fram.

Middagsgästerna skanderar »Puyol! Puyol! Puyol!«

Lagkaptenen vinkar adjö och ropar:

Visca el Barça! Visca les penyes! Visca Catalunya!

Och snart går servitörerna fram till honnörsbordet med en gigantisk tårta, formad som en fotboll med Barças klubbemblem överst. Laporta skär första biten innan han utbringar en skål och ett leve för hemmapremiärens målskyttar.

Visca Giuly! Visca Larsson!

Och så drar Barcelonas hymn igång igen för tredje gången under middagen och minst trehundratrettiotredje gången under helgen:

Spelare, (tam, tam, tam)
supportrar, (tam, tam, tam)
förenade är vi starka,
många år fulla av slit…

Och Laporta och Rosell och festarrangören, den gamle Salvador Aragall som varit medlem sedan inbördeskriget, och hela honnörsbordet viftar med sina blåa och röda servetter i takt och Boixos Nois – som fått borden allra längst bort från scenen och som tvingats ta ner sina banderoller som de hade satt upp på väggen i festlokalen men som ändå är här, är med, är Barça – viftar med sina Barcelonafärgade servetter i takt, åttahundra människor, hela församlingen, svingar sina servetter och sjunger att:

nu är det klart,
är det klart,
att ingen kan böja oss.
De blåröda färgerna flyger i vinden,

det hörs ett modigt rop.
Vi har ett namn
som alla kan:
Barça, Baaarça, BAAAAARÇA !!!

 

Och just där och just då känner jag hur det tippar över. Kanske beror det på att jag blivit 20 år äldre och börjat uppskatta Barcelonas vackra arkitektur, goda mat och ljumma uteserveringar mer än Madrids ändlösa nattliv med billig sprit i nerkörda träskbarer. Kanske på att jag inte längre tycker det är roligt att José, en av Real Madrids värsta killar från den fascistiska Ultra Sur-klacken, för 17 år sedan höll en hel vagn i skräck på nattåget mot Sevilla, men gillade mig eftersom jag kunde rabbla upp hela Reals laguppställning inklusive bänken. Kanske beror det på att 2000-talets Real Madrid äcklar mig.

Och det är klart att Laporta söker lojala konsumenter lika mycket som trogna supportrar, men vad fan, de får gärna kränga halsdukar så länge supportrarnas tro är så stark att de hjälper gambianska barn. För övrigt spelar Barcelona roligare fotboll, och Ronaldinho är världens roligaste spelare och min elvaåriga dotter bär sin Larssontröja med glädje.

Och jag vet att det inte ska gå till så; livets verkliga kärlekar ska komma och gå medan fotbollslaget består. Men kärlekens vägar äro outgrundliga.

 

På bilparkeringen utanför festlokalen där man hör rytmen från den spanska dansbandsmusiken som dragit igång, förklarar Catalina Torroba, en hårdsminkad kvinna i obestämbar ålder, för mig att den där Figo allt är en pesetero, en girigbuk, som bara flyttade till Madrid för pengarna.

– Min man har spelat i Barcelona. Aldrig att han skulle ha gjort något sådant! Det värsta av allt är att mitt barnbarn, han älskade Figo så till den grad att han började heja på Real Madrid när Figo flyttade dit.

Jag frågar hur man reagerar när sådana irrläror sprider sig i den närmaste familjekretsen.

– Ja, du förstår, man blir ju helt tagen på sängen. Min man och jag sa till honom att så kan man inte göra, att det går faktiskt inte. Men han var envis. Det tog oss två år, TVÅ år, att få pojken tillbaka till Barcelona igen. Nu förstår han att han gjort fel. Han är tolv år.

– Det är rätta tagen, ropar Jimmy Jump som dykt upp lagom till efterrätten och som nu hört Catalina Torrobas upprörda röst.

Han börjar plocka Jimmy Jump-tröjor ur bakluckan på sin slitna bil. Efterfrågan är stor inne på festen. 

– Man kan tröttna på presidenten, fortsätter han. Man kan fastna så mycket för en spelare att han känns större än klubben. Men det går över. 

– Visst, visst, säger Catalina Torroba. Men vem är du?

– Jag hoppar. Det är jag som hoppar.

– Åh, är det du? Får jag ge dig en kram? Mitt barnbarn gillar dig. Jag gillar också det du gjorde med Figo i somras.

– Var du på matchen i går? undrar Jimmy. Jag var inne då också. Eto’o fick en barretina på huvudet. Det var ju Kataloniens nationaldag. Jag hoppades att han skulle gilla det men jag hinner aldrig se hur spelarna reagerar, jag har fullt upp med att springa. Inne på festen säger de att Eto’o sagt till tidningarna att han såg det som en ära, som ett slags välkomnande till klubben. Fotbollen är en show och alla som kan bidra är välkomna, menade han. 

– Så ser jag det också, fortsätter Jimmy och rotar förtvivlat i en stor sportbag i bakluckan.

– Fan, jag är säker på att jag hade några large kvar… Men jag ska säga dig, och du är den första som får reda på det – vad heter du…

– Catalina. Catalina Torroba. Min man spelade i Barcelona förr i tiden.

– Jag ska säga dig, Catalina, att jag har gjort mitt sista hopp på Camp Nou. Jag har en bötessamling på 30 000 euro nu. De pengarna kan jag aldrig betala så det är inga problem för mig. Men Sandro Rosell, du vet Laportas vicepresident, sa åt mig där inne på festen att jag har börjat skapa problem för dem, att jag kostar klubben pengar och att de kan få problem med säkerhetsfrågorna. »Det räcker nu, Jimmy« sa han. 

– Och jag respekterar klubben, jag är ju själv medlem. Så mitt hopp på Kataloniens nationaldag blev det sista. Det är slut nu.

Jimmy Jump går tillbaka mot festlokalen med ett dussin tröjor i famnen.

Halvvägs dit vänder han sig om, vinkar till Catalina och ropar:

Visca Barça, Visca Catalunya!

Amen. 


Fotnot: Översättningen av Barcelonas hymn är gjord av Magí Rovira, och något bearbetad av Offside.