Stjärnsmällen

På sex år har Tyresö FF förvandlats från en lokalklubb i fjärdedivisionen till världens mest profiltäta lag. Två personer som har varit med på hela resan har anledning att undra: Har det varit värt det?

När Hans Löfgren drar handen genom sitt bakåtkammade hår och blickar ut över den lilla restaurangen i Haninge ler han så stort att tandköttet blottas – det kom precis så mycket folk som han hade förväntat sig.

Det är måndagen den 26 mars och Hans står bredbent med ryggen mot den bioduk som han själv spänt upp i lokalen. På duken står det »SM-guld 2012«. Framför sig ser han tre långbord med vita dukar, kristallglas och stora blomsterarrangemang. På borden är förrättstallrikarna prydligt uppradade och vid dem sitter välklädda gäster som konverserar artigt. Det har hänt en del sedan han på allvar kom in i Tyresö FF 2006. Då, när han arrangerade sitt första »jippo«, låg laget i division tre och klubbens sponsorer speeddejtade i den gulbruna klubbstugan vid Bollmoravallen, i hopp om att kunna dra nytta av varandras tjänster. I dag har minglandet växt till ett väloljat affärsnätverk och laget är storfavoriter till SM-guldet.

– Välkommen! Vad kul att du kunde komma, säger Hans och skakar hand med en flämtande tunnhårig man i 50-årsåldern.

Annons

– Tack, sorry att jag blev lite sen… Men fan vad kul med Marta! säger mannen.

– Ja, det kommer att bli riktigt bra, ler Hans och klappar mannen på axeln.

Det är fyra veckor sedan Tyresö FF presenterade säsongens fjärde och sista stjärnvärvning: Marta Vieira da Silva – brasilianskan som röstats fram till världens bästa spelare fem år i rad. Övergången finansierades helt av externa sponsorer och i kväll träffar Hans många av dem för första gången sedan allting blev klart.

När samtliga sponsorers rumpor vilar på stolarna rättar Hans till kavajslaget och harklar sig:

– Ja, välkomna allihop. Det är fantastiskt kul att se alla här!

På bred stockholmska redogör han för kvällens »spelschema«. Först en föreläsning om vad man »egentligen pratar om när man snackar sponsring«. Sedan ska Tyresös reklambyrå berätta om klubbens nya hemsida. När Hans liknar kvällens trerättersmiddag vid »första halvlek«, »andra halvlek« och »tilläggstid« skrattar två äldre herrar från Toyota så att det ekar i den inglasade delen av lokalen.

Medieanalytikern Peter Aulin inleder sitt föredrag med att visa upp powerpointbilder över hur mycket Tyresö FF omnämnts i media de senaste åren, och förklarar att företag i dag lägger mer pengar på sponsring än TV-reklam.

– Och vad får ni för pengarna? frågar han retoriskt. Jo, bara sedan Marta skrev på har det sänts 15 TV-inslag som handlat om Tyresö FF. Där har era logotyper synts och tidningarna har visat bilder som tillsammans täcker en yta på fyra helsidor…

Han ler nöjt och fortsätter:

– Hade man haft reklam på samma yta hade det varit värt 270 000 kronor!

Hans lägger ifrån sig sina bestick och drar igång en applåd. En av männen från Toyota sätter fingrarna i mungiporna och busvisslar.

När Aulin avslutningsvis berättar att antalet TV-timmar där Tyresö figurerat har ökat från sju till 66 på två säsonger blir en rundlagd man så exalterad att han frågar om han kan få med sig siffrorna hem.

Kvarten senare har även reklambyrån presenterat den nya hemsidan. Budskapet gick tydligt fram, de som sponsrar Tyresö får också mycket exponering på hemsidan. Hans stegar återigen upp till den vita duken och klickar fram bilden med texten »SM-guld 2012«.

– Avslutningsvis vill jag bara berätta att vi har över 900 bokade platser till morgondagens öppna träning på Tyresövallen. Det är fantastiskt, men om någon av er vill komma förbi och se våra stjärnor träna är det bara att säga till. Vi har alltid plats för er.

När sponsorerna skakar hand med Hans på vägen ut i den sena vårkvällen är stämningen uppsluppen. En månad senare har han flytt landet och är helt bortkopplad från klubben.

Annons

 

Hösten 1999 förlorade Tyresö FF mot Malmö FF med 0–8 i säsongens sista match och åkte ur Damallsvenskan. På klubbens officiella hemsida förklarades debaclet kort och gott: »Efter lagets inledning i serien trodde vi nog inte att det skulle hända! Men efter uppehållet mitt i vårsäsongen uteblev resultaten…«

Klubben tappade 14 A-lagsspelare och sjönk som en sten genom Norrettan – när säsongen 2000 var till ända hade man inkasserat två segrar och 16 förluster. De följande fyra åren blev en lång ökenvandring i division två – innan man till slut åkte ur även den serien hösten 2005.

Det var vid den här tidpunkten som Hans Löfgren, då tränare för klubbens F94:or, var på väg hem från en cup med sin elvaåriga dotter Felicia. Dottern hade länge beklagat sig över hur dåligt damlaget var, men visste att hennes pappa aldrig skulle låta henne byta klubb. I bilen sade hon: »Pappa, du är ju en sån som fixar… Kan inte du fixa så att damerna blir bra?«

Hans satt tyst under resten av resan hem till Tyresö. Han funderade över vad dottern just sagt. Med ett förflutet som entreprenör inom IT-branschen och flitigt anlitad konsult av mässor som behövde »fräschas upp«, var han van vid att styra upp saker.

När Hans hade lagt sig i sängen senare samma kväll snurrade en enda tanke runt i hans huvud: »Hur svårt kan det vara att få upp nötterna till division två igen?«

Ett par dagar senare lämnade han över en 25-sidig powerpointpresentation till klubbens dåvarande ordförande Ingvar Lindström. Dokumentet innehöll en plan för hur man skulle gå upp i tvåan och för hur man inom fem år skulle vara tillbaka i Allsvenskan. 2012 skulle man vinna SM-guld. Tillsammans med presentationen bifogades ett krav: »Om jag kliver in så är det hundra procent som gäller, då är det full fart.«

Tyresö FF

Grundad: 1971

Arena: Tyresövallen, 3 500 åskådare

Meriter: Har spelat åtta säsonger i högsta serien, nuvarande Damallsvenskan.

Styrelsen tyckte först att det lät smått sinnessjukt. Men då det inte fanns några alternativ gav man Hans klartecken. Budgeten för damlagets säsong var satt till 100 000 kronor. En vecka efter styrelsens besked hade Hans dragit in det femdubbla genom att knacka dörr hos företagen i gallerian Tyresö Centrum.

Han var övertygad om att det skulle gå att göra Tyresö FF till ett topplag, om han bara lyckades få alla andra i klubben att bli lika övertygade som han själv. Grundförutsättningarna var bra: det fanns en bra ungdomsverksamhet och, med hjälp av de nya sponsorerna, hyfsade ekonomiska muskler. Det som Hans tyckte saknades var entreprenörskap och kreativitet. För att visa att han menade allvar med sin satsning bestämde han sig för att värva ett par spelare av hög klass redan första året. Han visste att Hammarbys rutinerade försvarare Viktoria »Pippi« Sahlsten jobbade som säljare i Toyotas bilhall i Kungens kurva, och åkte dit för att hälsa på. I butiken sökte han upp »Pippi« och berättade om sina planer för Tyresö. Han förklarade att han vägrade gå därifrån om hon inte skrev på. På skämt svarade försvararen att hon bara skulle underteckna kontraktet om Hans köpte en bil. En timme senare hade Hans bytt ut sin Mercedes ML mot en splitterny Toyota Land Cruiser.

Värvningarna fick övriga spelare i truppen att inse att Hans var seriös. Ingen startspelare lämnade under vintern, trots degraderingen till tredjedivisionen. Samtidigt hade Hans insett att klubben hade tre lovande talanger. Han kallade in Jennifer Egelryd, Lisa Klinga och Helén Eke på ett möte och förklarade att han skulle satsa på dem – att han såg dem som framtida profiler i klubben.

Laget vann 17 av 18 matcher och kunde titulera sig seriesegrare långt innan serien var färdigspelad. Redan under sommaren började Hans förbereda sig för division två. På värvningsfronten fortsatte han på samma väg: han värvade spelare som höll god division ett-klass för att spela i division två, och Tyresö vann också tvåan överlägset.

Efter två raka seriesegrar blev säsongsstarten i Norrettan en mardröm. Trots att konkurrenterna på förhand tippat Tyresö som segerkandidater låg laget på nedflyttningsplats när serien vände på sommaren. Skador på de nyinköpta tilltänkta nyckelspelarna Elin Härdén och Hanna Karlsson gjorde att Hans för första gången insåg att det fanns problem med hans värvningsfilosofi: som helhet var truppen inte tillräckligt bra. När någon av startspelarna gick sönder fanns det ingenting att falla tillbaka på.

Status. För fem år sedan var Tyresös damer nöjda om de fick träna före klockan nio på kvällen. I dag väljer de tider först – och har en materialare som viker överdragskläderna under träningspassen.

Han insåg att något var tvunget att göras. Han var övertygad om att en nedflyttning skulle betyda slutet på satsningen, att konkurrenterna med ett leende skulle konstatera: »Haha, luftslottet spricker.« Själv var han helt säker på att Tyresö skulle vinna ettan året därpå – om han bara fick ett år till på sig att värva spelare och jobba in sponsorer.

Hans ringde Jörgen Petersson, som då var tränare i LDB Malmö. Hans visste att Jörgen gärna ville att ett Stockholmslag skulle börja konkurrera på allvar, att det hade varit bra för damfotbollen. Ett låneavtal undertecknades mellan de båda klubbarna. Den talangfulla turkiskan Aylin Yaren och U-landslagsspelaren Emma Wilhelmsson flyttade till Tyresö.

De inlånade spelarna var precis vad som behövdes för att Tyresö skulle komma igång igen. När säsongen summerades var kontraktet säkrat, laget slutade på en sjätteplats.

Hans kände att han återigen täppt till munnen på belackarna. Dessutom fick han rätt i sin övertygelse om att laget skulle vinna Norrettan det kommande året. Tyresö gick helt obesegrade genom serien och var redan i augusti klara för Allsvenskan. Ungefär samtidigt hade Hans Löfgren säkrat 3,2 miljoner kronor i sponsorintäkter inför den kommande säsongen.

Tillbaka i Allsvenskan etablerade sig Tyresö helt enligt planerna: 2010 slutade man fyra, 19 poäng efter seriesegrarna Malmö, och i fjol minskade avståndet till toppen ytterligare. Klubben slutade återigen fyra, sex poäng efter Malmö, och i Svenska cupen gick Tyresö till final, där de förlorade mot Göteborg på straffar.

Sedan dess har klubben presenterat en rad stjärnvärvningar. Redan innan Marta skrev på hade man värvat Caroline Seger, landslagets dåvarande lagkapten som blev uttagen i världslaget efter VM 2011, Lisa Dahlkvist och spanjorskan Verónica Boquete, som utsågs till den amerikanska proffsligans bästa spelare i fjol.

Med en trupp som tillsammans spelat över 400 landskamper och spelare som vunnit allt som går att vinna, tog det två minuter innan konferencieren Anna Brolin lade till epitetet »Real« framför Tyresös klubbnamn på den damallsvenska upptaktsträffen i början av april. På samma träff tippades laget som seriesegrare av 78 procent av åhörarna.

Publikmagnet. Med Marta i laget är Tyresö FF överlägsna i den damallsvenska publikligan. Hittills har över 22 000 personer sett laget spela. Det är mer än Linköping och Malmö tillsammans.

Den 9 april, i hemmapremiären mot Örebro, vann Tyresö med 7–0 inför 2 892 åskådare. Marta hann göra två mål innan hon byttes ut i den 78:e minuten. Efter matchen skrev Aftonbladet om »Martas show«, damfotboll.com menade att »Tyresö överträffade allt« och Radiosporten konstaterade att »Martas Tyresö premiärkrossade Örebro«.

Fyra dagar senare slår bomben ner. I Aftonbladet täcker ett foto av Hans Löfgren två tredjedelar av ett uppslag. Rubriken lyder »Tyresöledaren dömd för sexköp«.

Det visar sig att Hans i slutet av december, tre veckor efter att han prisats som »Årets kreatör« på Fotbollsgalan 2011, gripits för, och erkänt, sexköp i centrala Stockholm. Den enda spelaren som kommenterar avslöjandet är Jennifer Egelryd. Hon berättar att hon är »sjukt jävla chockad« och att hon inte vet vad hon ska säga. Tyresös ordförande, Hans Lindberg, hävdar i Aftonbladets artikel att Hans inte längre har någonting med klubben att göra och att han »slutade i oktober«.

Det är en sanning med modifikation. Officiellt drog sig Hans mycket riktigt tillbaka från rollen som fotbollsansvarig i oktober eftersom det, enligt honom själv, blev för mycket »Hasse FF« över föreningen. När sponsorer gjorde klart för honom att de inte brydde sig om vilka spelare som värvades – det viktiga för deras sponsorengagemang var att han var kvar inom klubben – fick han panik och övertygade andra medarbetare att ta över hans officiella roller.

Ändå fortsatte han fram till Aftonbladets avslöjande att göra samma sak som tidigare – han lade cirka åtta timmars ideellt arbete per dag på Tyresö FF.

Och oavsett vilken titel som Hans Löfgren har haft så står Tyresö, en vecka in i Damallsvenskan 2012, utan honom för första gången sedan de harvade i division tre 2006. Mannen som har värvat spelarna, handplockat tränarteamet, sett till att det finns en damansvarig i Tyresös styrelse och dragit in mångmiljonbelopp åt klubben är helt avklippt från verksamheten.

Kontroversiell. Redan innan Hans Löfgren dömdes för sexköp var han ifrågasatt i Fotbollssverige. Själv säger han: »Jag skulle tippa att 80 p­rocent är med oss. Men de 20 procenten som är emot oss, de är riktigt jävliga.«

Fyra dagar efter avslöjandet förlorar Tyresö borta mot Linköping med 0–1 i Damallsvenskans andra omgång. Spelet är stelt, fokuseringen saknas och Linköping vinner i stort sett varenda närkamp.

Annons

Kan det vara så enkelt att nyheten om Hans har påverkat spelarna? Och framför allt – är Tyresö rustade för en framtid där personen som byggt upp allt på egen hand inte längre får vara med? Jag ringer Hans. Samtalet går direkt till hans mobilsvar.

 

Den enda Tyresöspelaren som uttalade sig i samband med Hans Löfgrens sexdom, Jennifer Egelryd, hoppar upp från köksstolen i sin ljusa och stilrena etta i centrala Tyresö och går mot kylskåpet. Det har gått fem veckor sedan hon fick samtalet från Aftonbladet. Hon vill inte prata om »det där som hände med Hasse«, men förklarar att spelarna inte har fått speciellt mycket information om vad som hänt, och att de därför bestämt sig för att inte snacka om det alls.

– Jag kan bara säga att jag personligen blev jätteledsen. Jag har känt honom hur länge som helst, det var ju han som plockade upp mig i A-laget… Jag mådde riktigt dåligt efter att den där journalisten ringt och berättat allting.

Jennifer var 15 år när Hans kallade in henne, Lisa Klinga och Helén Eke på kansliet och förklarade att han trodde på dem. Sju år senare kan hon knappt förstå vad som har hänt med hennes lilla klubb.

– Då hade vi precis åkt ner i division tre. Nu har Hasse värvat spelare som var mina idoler när jag var liten, och vi är favoriter till att ta SM-guld. Det är ganska sjukt när man tänker efter. Samtidigt försöker jag att inte tänka på det. Jag har bara kört på och försökt anpassa mig.

Fram till 2010 var Jennifer given i startelvan, både i klubblaget och i de olika flicklandslagen. De senaste åren har hon fått allt mindre speltid. Sex omgångar in i årets damallsvenska har hon inte fått spela en enda minut och tappat sin plats i U23-landslaget.

– Det är tråkigt, säger Jennifer. Jag snackar en hel del med landslagsledningen. De säger att jag måste spela i en klubb där jag har en »betydande roll« för att vara aktuell. Men vad ska jag göra? Jag måste ju bli bäst i världen för att få spela.

Tyresö har ett B-lag som spelar i division två, och i fjol lånades flera A-lagsspelare ut till B-laget för att få speltid. I år ändrade förbundet reglerna och nu är det spel med klubbens F17-lag, i Flickallsvenskan, som gäller om Jennifer vill få upp matchtempot.

– Min pappa tränar F17-laget och han har legat på om att jag borde köra ett par matcher med dem, säger hon. Men det känns konstigt att gå ner där och spela.

Gammal i gamet. Trots att Jennifer Egelryd bara är 21 år gammal är hon den spelare som varit längst i klubben. Hon började i flicklaget som sexåring och är den enda som varit med hela vägen från division tre.

Jennifer har följt A-lagets matcher från läktaren och tycker att Tyresö spelat »helt okej«. Sedan förlusten mot Linköping har laget radat upp idel trepoängare och ligger nu på delad förstaplats i tabellen.

– Vi borde ändå ha kunnat spela ännu bättre, säger hon. Det är som att det där sista inte riktigt klickat än. Jag vet faktiskt inte varför… men vi har många nya spelare, så vi får väl hoppas att det kommer.

Jag frågar om hon funderat på att hitta en annan klubb.

– Jag är ju född och uppvuxen här, och allt känns väldigt tryggt. Jag vet att jag behöver speltid för att kunna utvecklas som fotbollsspelare, men samtidigt: det här är ju min moderklubb, mina föräldrar bor precis här borta och jag har min kille här… det är inget man bara ger upp hur som helst.

Jennifer berättar att hon flyttade ihop med sin kille för ett drygt år sedan. Innan dess bodde hon hos sina föräldrar, 500 meter längre bort på gatan. Om man promenerar samma sträcka åt motsatt håll hamnar man mitt på Tyresös träningsanläggning. Det är ett behagligt liv, men också ett liv som hon inte hade haft om inte Hans Löfgren hade trott så mycket på henne.

– Jag förhandlade om mitt kontrakt när vi gick upp i Allsvenskan. Jag sa som det var: om jag ska spela här måste jag få en lön som jag kan leva på. Hasse förstod vad jag menade, att jag inte kunde plugga eller jobba extra om vi tränade två pass om dagen. Så han gav mig ett helt okej erbjudande.

Hon tar en klunk av apelsinjuicen. Jag säger att »Hasse« ständigt återkommer när hon pratar, och frågar henne om det märks att han inte längre är kvar i klubben.

– Alltså, egentligen vill jag inte snacka om det, säger hon och tittar ner i bordet. Men det har kommit in många nya ledare nu och det har förändrats en del sedan han försvann. Många av dem kom väl till klubben inför den här säsongen, men nu har de fått nya arbetsuppgifter.

– Hur då, menar du?

– Förut gjorde ju Hasse verkligen allt. Det var han som bokade bussar till bortamatcher, han var speaker när vi spelade hemma… Ta Kenneth [Wallin] till exempel, vår lagledare. Nu är han ansvarig för att skicka ut träningstider och sådant. När Hasse var här skötte han det också, man kunde alltid ringa honom om det var något, oavsett vad, så löste han det. Men nej, det blir bara fel om jag jämför. Nu är det som det är.

– Saknar du Hasse?

– Alltså, jag är som sagt jätteledsen för det som hänt. Han har ju typ gjort mig till den spelare jag är i dag och ja… gjort Tyresö till vad Tyresö är i dag. Och nu är han borta.

 

Kenneth Wallin är inte den enda som fått ta mer ansvar i Tyresö sedan Hans försvann. När jag pratar med klubbens presschef, Carina Johansson, berättar hon att alla fått »steppa upp« för att hålla klubben flytande. Spelarköp sköts nu helt och hållet av klubbens sportkommitté där Hans Lindberg, klubbens ordförande, är den som fattar de avgörande besluten. Kontakten med sponsorerna sköts av olika projektledare.

– Min roll har också förändrats, säger Carina. Det är skitkul att få mer ansvar, men man kände sig rätt oförberedd på hela grejen. Vi jobbar stenhårt för att organisationen ska fungera, och hittills har det fungerat.

Vad är jobbigast? 

– Äh, jobbigt vet jag inte om det är men se bara på Marta… vi är ju inte vana vid att hantera världsstjärnor. Nu får jag intervjuförfrågningar från alla möjliga kontinenter och märkliga länder! Och rätt som det är har det startat ett sambafotbollslag i Norrland som undrar om Marta kan komma och besöka dem. Jag har liksom fått lägga in ett par standardsvar som »Nej tyvärr, hon har för mycket att göra.«

Ni var inte förberedda på allt extra arbete?

– Nej, vi var väl inte det. Det är klart att det blir ett tomrum när en sådan som Hasse försvinner. Men vad skulle vi göra? Nu kör vi på och vi leder faktiskt serien. Så jag ska inte klaga.

Nya bud. När den före detta kommunpolitikern Hans Lindberg tog över som ordförande för Tyresö FF 2008 visste han »inte jättemycket« om damfotboll. I dag är han ytterst ansvarig för alla spelarköp.

Ordförande Hans Lindberg är Löfgrens motpol. Där Löfgren alltid pratade på, väljer Lindberg sina ord med omsorg. Han förklarar att han inte kommenterar »Hans eller någonting som har med det att göra«. När jag berättar vad Carina sagt om ökad arbetsbelastning, svarar han:

– Jag tror att folk generellt tror att Hasse hade en större roll än vad han hade. Det är väl kul för media och sådär att skriva att allt var en one man show, men i verkligheten så är det många som ligger bakom Tyresös framgångar. Och sedan oktober har han inte haft någon officiell roll i klubben, jag vet inte hur många gånger jag behöver påpeka det för folk.

Kommentaren gör mig förbryllad. Alla andra som jag har pratat med har, helt på eget initiativ, berättat om hur Tyresös framgång är Hans Löfgrens förtjänst. Hans Lindberg är den första som hävdar motsatsen.

Många som jag pratat med säger att de saknar Hans och hoppas att han kommer tillbaka. Kommer det att bli så?

– Det har jag inte några som helst kommentarer till.

Har du någon kontakt med Hans i dag?

– Det tänker jag inte heller kommentera.

Nähä, men om vi snackar fotboll då: du är ansvarig för alla värvningar nu, har du några planer på att förstärka laget om ni går till Champions League?

– Jag diskuterar inte några övergångar som inte är klara. Något mer än så tänker jag inte säga.

Innan vi avslutar vårt samtal berättar jag att jag närvarade på kickoffen i februari, som Hans rattade på egen hand, och att jag månaden senare var på sponsormiddagen, som Hans höll i. Jag säger att det är ganska mycket för en person som inte längre jobbar för klubben.

– Jag har inga kommentarer till det, säger Lindberg.

 

Lördagen den 19 maj kisar jag i solskenet och ser hur Jennifer, som sista spelare, kliver ut ur omklädningsrummet. Om fem minuter börjar Tyresös sista träningspass innan morgondagens match mot Kristianstad DFF. När Jennifer inser att hon är sist ökar hon steglängden och joggar ikapp Helén Eke.

Efter säsongen 2010 blev Lisa Klinga såld till Linköping och under fjolåret var Helén utlånad till Hammarby, men i år har trion som Hasse såg som klubbens största löften för sju år sedan återförenats. Jennifer tycker att det är »skitkul«.

– Jag och Helén är så här, säger hon och korsar vänsterhandens långfinger och pekfinger medan hon slår sig ner bland de andra spelarna på den soldränkta träningsplanen.

När spelarna solat i mittcirkeln i drygt fem minuter kommer tränaren Stefan Fredriksson ut från kanslibyggnaden. Tränaren skakar lätt på huvudet när han ser spelarna i mittcirkeln och ställer sig sedan på planens vänstra sida, som skuggas av sittplatsläktarens tak. Han vill inte att spelarna ska vistas för mycket i solen före match och beordrar samtliga att dricka medan han delar ut blåa västar till halva laget.

Från högsta ort. 2010 röstade den borgerliga alliansen och delar av Socialdemokraterna i Tyresö igenom ett namnbyte för Bollmoravallen. Politikerna ville att arenan skulle ha ett namn som »tydligt anknyter till Tyresö kommun«.

När spelarna värmt upp med tre olika passningsövningar samlar Stefan dem i skuggan igen. Han tar upp en skrynklig papperslapp ur fickan och läser upp elva namn. Varken Jennifer, Lisa eller Helén finns med på lappen.

– De som jag nyss läste upp hänger med ner till straffområdet här borta, vi ska nöta lite fasta, säger Stefan. Ni andra kör individuell träning.

Medan spelarna med blåa västar vandrar ner mot ett av målen sitter övriga spelare kvar på konstgräset. Efter ett par minuter reser sig Lisa Klinga upp:

– Jaha, ska vi löpa då eller?

Jennifer reser sig också:

– Ja, vi har ju varken bollar eller mål här, så det får väl bli så?

– Äh, va fan, jag hämtar, säger Lisa och springer ifatt hjälptränaren Leif Edeborg.

Ett par minuter senare slår Jennifer och Helén långbollar till varandra. De vet att ingen av tränarna ser åt deras håll och koncentrationen är dålig. Efter 20 minuters långbollande ropar Stefan att alla ska samlas i skuggan igen. Han tar upp samma lapp ur fickan igen och presenterar morgondagens startelva. Jennifer har sedan länge förstått att hon inte ska starta matchen, men när Stefan börjar läsa upp avbytarnas namn knyter hon sin högra hand hårt.

– Maja, Karin, Lisa, Pauline. Emilia, Veró och… Jennifer.

Jennifer skiner upp i ett leende. Sedan vänder hon sig om och klappar Helén, som inte är uttagen, på axeln.

– Då tar vi hand om våra kroppar i dag och ses taggade i morgon, avslutar Stefan. Och kom ihåg nu tjejer, försök att inte vara för mycket i solen!

Spring i benen. Jennifer älskar att leka med Alfons. Men »busfröet« får inte beträda Tyresövallens konstgräs förrän mattes träningspass är avslutat – och bollarna undanplockade.

Medan de andra spelarna sätter kurs mot omklädningsrummen joggar Jennifer i motsatt riktning. Hennes pappa, Peter, har följt träningen från läktaren och kliver ner mot räcket. Han lyfter över Jennifers hund, som han passat under träningen. Den lilla lurviga krabaten springer in på planen i full fart och hoppar upp i sin mattes famn.

– Jag är med på bänken i morgon! säger Jennifer glatt när hon kommit fram till läktaren.

– Vad kul! säger Peter och ger Jennifer en kram. Jag sa ju det, hoppas du får spela också!

Fram tills Tyresö gick upp i Allsvenskan var Peter assisterande tränare i A-laget och han har följt både dotterns och klubbens utveckling på nära håll. Medan Jennifer leker med Alfons förklarar han hur fascinerad han är över den spelartrupp som Tyresö har till sitt förfogande. Han vägrar säga något negativt om klubbens tidigare starke man, det enda han säger är att Hans gjort ett »stort misstag«. Samtidigt poängterar han hur viktig Hans har varit för klubben.

– Att Jennifer kan träna med spelare som Marta, Veró och Seger är ju helt fantastiskt, säger Peter. Även om situationen så klart inte håller i längden för Jennifer. Man måste få speltid för att utvecklas.

Jag frågar honom hur vanligt det är att avbytarna står och slår långbollar till varandra medan stjärnorna tränar på fasta situationer.

– Ja du, det där är ju som det är, säger han. Det känns som ett otroligt resursslöseri att låta halva laget träna för sig själva. Hur svårt skulle det vara att sätta en av hjälptränarna att ha uppsikt över dem? Även om de inte ska spela i startelvan förstår jag inte hur de ska få en chans om de bara lämnas ensamma med ett par bollar.

Han tystnar och tittar bort mot kanslibyggnaden.

– Samtidigt är det inte lätt att kritisera Stefan när det går bra på planen. Vi leder ju faktiskt serien. Men hade Hasse varit kvar tror jag att han fixat så att alla fick ut max av varje träning.

 

Det är så klart förståeligt att Hans Lindberg vill tona ner Hans Löfgrens betydelse – en bra ledare fokuserar på framtiden, inte på det som varit. Däremot finns det alldeles för många svenska fotbollsklubbar som gått från succé till förfall strax efter att en stark person lämnat verksamheten för att man ska kunna vifta bort tesen om att en person kan göra skillnaden.

När Roland Arnqvist, mannen som tog Umeå IK från division fyra till seger i Women’s Cup (föregångaren till Champions League) i mitten av 2000-talet, tackade för sig efter säsongen 2008 gick luften helt ur storlaget. Sedan dess har Umeå, som tog sju SM-guld och två Women’s Cup-titlar på nio år, inte vunnit någonting. Och lagets publiksnitt, som var högst i Allsvenskan tio säsonger i rad under Arnqvists ledning, sjönk från 2 200 till 800 – på två år.

Kompetent bänk. När Jennifer kom upp i A-laget 16 år gammal blev hon lovordad av Hans Löfgren och tilldelad tröja nummer 10. I år har hon följt majoriteten av lagets matcher från läktaren eller TV-soffan, eftersom alla storvärvningar gjort konkurrensen hård även på bänken.

På många sätt liknar den satsning Tyresö gjort det som Umeå gjorde vid millennieskiftet: man har jobbat aktivt för att höja publiksnittet, man har lockat till sig sponsorer som i sin tur gjort internationella storvärvningar möjliga, och man har låtit en stark ledare peka ut klubbens färdriktning.

Mönstret går längre tillbaka än så. Innan Umeå kom att dominera svensk damfotboll hette den ledande föreningen Älvsjö AIK. Under slutet av 90-talet plockade klubben hem fem raka SM-guld. Mycket av äran tillskrevs klubbens tränare, och sedermera sportchef, Kalle Flygar. Med tre landslagsspelare i backlinjen lyckades Flygar bygga upp ett lag som kombinerade defensiv trygghet med en välfungerande offensiv, men när sportchefen drog sig tillbaka tog det bara två år innan klubben kände sig tvingad att gå samman med Djurgården för att »på allvar« kunna konkurrera med storsatsande Umeå.

Att låta en stark ledare få mycket makt och sedan inte förmå ersätta honom är inte heller unikt för damfotbollen. Sedan Stig Nilsson lämnade Halmstads BK i början av 2000-talet har den dåvarande allsvenska mästarklubben bytt ordförande fyra gånger, avverkat sex tränare och inte vunnit någonting. Under Ingvar Weneheds elva år som ordförande i Helsingborgs IF tog han laget från division två till SM-guld. Två år senare redovisade klubben en förlust på 17 miljoner kronor och tvingades ta ett nödlån från kommunen. Därefter följde år av interna stridigheter, offentliga styrelsebråk och sparkade tränare. Först tolv år senare vann HIF guld på nytt.

 

I slutet av maj försvinner ytterligare en profil från Tyresö FF: huvudtränaren Stefan Fredriksson. Tränaren drar sig tillbaka med omedelbar verkan med motiveringen att han »jobbat hårt alldeles för länge«, och att han är på väg att bli utbränd. Hans Lindberg förklarar att beskedet kom oväntat, både för styrelsen och för spelarna, men att man kontaktade »potentiella tränare« redan samma dag som Stefan meddelade sitt beslut. Tills vidare har styrelsen låtit den assisterande tränaren Leif Edeborg, som tränade Eskilstuna Citys herrlag i division två innan han kom till Tyresö i fjol, ta över huvudansvaret. I övrigt har Lindberg inga kommentarer till händelsen.

Ensamma. Tyresös supporterklubb kallar sig Familjen och är enligt Jimmy Wahlström (till höger) den enda riktiga supporterklubben i hela Damallsvenskan.

Våren 2012 råder det inga tvivel om att Tyresö FF har ett av världens bästa lag på pappret. Och på ytan ser allt lovande ut: stjärnorna levererar, publiksiffrorna följer kalkylen och sponsorerna finns kvar. Men under det knappa halvår jag följt klubben är det ändå uppenbart att någonting förändrats.

Stämningen.

I början av februari, när jag besökte klubben för första gången, mottogs jag med öppna armar: klubbens funktionärer kom mer än gärna fram och berättade om vilket härligt »go« det var i föreningen. På hemmapremiären mot Örebro bjöds det på snittar i sponsortältet, där glada gäster minglade med gröna vip-brickor runt halsen. När jag i maj besöker en träning är funktionärernas varma välkomnande utbytt mot ett kort: »Har du verkligen tillstånd att vara här?«, och när jag träffar Hans Lindberg får jag känslan av att han intar försvarsläge innan jag ens ställt några frågor.

Eftersom jag träffade Hans Löfgren för en längre intervju några veckor före avslöjandet om sexköpet frågade jag honom inte hur klubben stod rustad för en eventuell framtid utan honom. Och när jag ringt honom under våren har jag inte kommit längre än till hans mobilsvar. Men så en dag, i början av juni, ringer han. Han berättar att »allt som hänt« tagit hårt på honom och att han valt att resa till USA med sin familj för att »försöka landa«. När jag frågar honom om han är orolig för Tyresös framtid vill han inte svara på frågan.

– Hur ser du på säsongen då? frågar jag. Har du följt lagets matcher?

– Det är klart att jag följer matcherna. Jag har ju fortfarande mitt hjärta i klubben och det har hänt att de ringt och konsultat med mig i sponsorfrågor och sådär… men jag har absolut ingen roll i klubben längre.

Jag säger att jag är väl medveten om att så är fallet, men berättar också att många jag pratat med sagt att de saknar honom och vill att han ska komma tillbaka.

Det blir tyst i telefonen i några sekunder innan han säger:

– På något sätt hoppas jag så klart att jag ska kunna komma tillbaka. Oavsett vad så läker ju tiden sår. Kanske inte för Hitler och såna där, men jag tror väl ändå att det ska gå någon gång. Frågan är när, var och hur. Det är det ju ingen som vet…

 

När Jennifer knäpper den tjocka överdragsjackan och drar upp blixtlåset så långt hon kan, har det gått tre veckor sedan hon satt på bänken mot Kristianstad. I dag sitter hon på bänken igen, på Valhalla IP, där matchen mellan Kopparbergs/Göteborg och Tyresö ska dra igång om fem minuter.

Helst av allt vill hon bara glömma Kristianstadsmatchen: Tyresö hade återigen problem med att hitta rätt i sista tredjedelen och förlorade med 1–2. Själv blev hon kvar på bänken tills domaren blåste av matchen.

Acklimatiserade. När en av medlemmarna i supporterklubben Familjen skrek »domarjävel« under en match mot Kopparbergs/Göteborg 2010 tystnade hela arenan. I dag har de lärt sig vad som funkar och kör istället: »Ut med domaren och in med Nalle Puh.«

Jennifer blickar ut mot planen. Framför sig ser hon hur lagkamraterna står och huttrar i duggregnet medan speakern hälsar »gästande Tyresö FF och säsongens största publik« välkomna till matchen. När Jennifer hör speakern nämna publiken vänder hon sig om och kisar genom det smutsiga plexiglaset som avskärmar avbytarbänken från sittplatsläktaren. Läktaren är fullsatt, och som vanligt är det Tyresös spelare som river ner störst applåder vid spelarpresentationen.

– Det är ju faktiskt helt sjukt, säger Jennifer och tittar på Emilia Appelqvist som sitter bakåtlutad på plaststolen bredvid henne.

– Ja, ler Emilia och nickar. Det är som om vi spelar hemma, trots att vi åkt fyra timmar tåg hit. Och vänta bara till efter matchen, då ska ju alla ha autografer också.

De båda avbytarna fortsätter att småprata när domaren blåser igång matchen. Leif Edeborg går fram till sidlinjen och kupar händerna runt munnen:

– Kom igen nu, tjejer! Nu kör vi, ni vet vad som gäller!

Mer att ge. Även om målexplosionen uteblivit för Marta tycker Jennifer Egelryd att brasilianskan varit bra. »Det är inte lätt att bara komma in och köra. Vi har många nya spelare och det där sista har inte satt sig än.«

Till allas besvikelse blir matchen allt annat än välspelad. Göteborgs amerikanska anfallsstjärna Christen Press kommer ingen vart mot Tyresös mittlås och bortalagets spelvändningar på kanterna resulterar oftast i inspark för motståndarlaget. Flera gånger slår Marta ut med armarna och skakar på huvudet då bollen rullar över linjen. Först i den 52:a minuten har Tyresö ett riktigt farligt läge, men då tar Caroline Segers skott i stolpen.

Strax efteråt vänder Leif Edeborg sig mot Jennifer och Emilia:

– Ni kan börja värma nu, tjejer. Jag vill ha er redo om något händer.

De båda spelarna kränger av sig överdragsjackorna. Medan de joggar fram och tillbaka längs sidlinjen ser de hur lagkamraterna har det fortsatt kämpigt på planen. Med 25 minuter kvar av matchen vinkar Leif till sig avbytarna igen. Han är inte nöjd med spelet och bestämmer sig för att flytta upp Marta på topp och spela ett rakt 4-4-2 istället för 4-1-4-1. Tränaren tittar på Emilia:

– Veró känner sig inte hundra. Du går in och tar hennes plats, kom igen nu!

Medan Emilia byts in går Jennifer tillbaka till den bortre långsidan för att fortsätta sin uppvärmning. Efter en kvart ser hon hur den nyss inbytta lagkompisen tar sig runt på vänsterkanten och får in bollen i straffområdet. Madelaine Edlund dyker upp vid första stolpen och lyckas styra bollen över Göteborgsmålvaktens utsträckta ben. Tyresöspelarna jublar och kramar om varandra. Jennifer ler och joggar tillbaka till bänken.

– Så jäkla gott alltså, säger Leif när han ser Jennifer. Vi byter in dig strax också.

Jennifer gör sig redo för inhoppet, och i den 92:a minuten ersätter hon Elaine Moura på högerkanten. Med en knapp minut kvar på matchuret hinner hon ta två löpningar på offensiv planhalva innan domaren sätter pipan i munnen och blåser av. Tyresö vinner med 1–0 och är återigen i delad serieledning.

När spelarna vandrar av planen kan inte Jennifer bestämma sig för hur hon ska känna. Hon är glad för att hon äntligen fått göra årets första allsvenska match och för att laget återigen toppar tabellen. Samtidigt: vad är ett minutlångt inhopp egentligen värt?

Medan majoriteten av stjärnorna ser fram emot ett två veckor långt landslagsuppehåll ska Jennifer ta tåget tillbaka till Stockholm. Om två dagar är det dubbelpass på Tyresövallen. Efter lite huvudräkning kommer hon fram till att sju spelare kommer att närvara. Lika många kommer att träna i Tyresö tre veckor senare – då Damallsvenskan tar sommaruppehåll i sex veckor på grund av OS i London.

Kanske är det precis vad både Tyresö och Jennifer behöver. Landslagsstjärnornas frånvaro kan bli en möjlighet för Jennifer att få full uppmärksamhet från ledarstaben i några veckor. Och OS-uppehållet ger inte bara Tyresö tid att hitta en ny tränare, det ger också ledningen tid att styra upp organisationen för en fortsatt satsning mot Champions League. Om Hans Löfgren ingår i den ledningen? Det vet ingen.

Fotnot: I början av juli lånades Jennifer Egelryd ut till Åland United för att få matchtid. Jennifer återvände sedan till Tyresö och vann SM-guld hösten 2012. 2014 försattes klubben i konkurs.