Sveriges lyckligaste spelare

Erik Löfgren såg en 17-årig Emil Forsberg ta den sista platsen i division tre-laget. Ingenting pekade på att ­ton­åringen hade en stor ­fotbollskarriär framför sig. Sju år senare träffas de gamla lagkamraterna i Leipzig för att reda ut vad som hände.

Visst serverar kiosken fyra olika varianter av energidrycken (cola, hallon, sockerfri och »vanlig« smak), men inför mötet med Sandhausen är det annars inte mycket som skiljer omgivningen runt Red Bull Arena i Leipzig från vilken annan tysk fotbollsstadion som helst. Folk går omkring med klubbfärgerna på halsdukar, matchtröjor och kepsar, mular i sig chiliwürst från papptallrikar och bälgar i sig fatöl som om det inte fanns någon morgondag. Det är fredagskväll och frånsett en kortvarig störtskur skiner solen ikapp med de chilisås-melerade mungiporna hos de förhoppningsfulla hemmafansen.

Supportrarna har skäl till optimismen. Deras storsatsande topplag är bara ett fåtal segrar från avancemang till Bundesliga och har vunnit de sju senaste hemmamatcherna, samtidigt som gästande mittenlaget Sandhausen har torskat tre raka.

När spelarna kommer ut för uppvärmning möts de av jublet från en redan halvfylld klackkortsida, och som en av de sista spelarna släntrar min gamla lagkamrat Emil Forsberg ut på planen. Trots att gräset badar i kontinental kvällssol har han hela överdragsstället på sig, såväl långärmad tröja som den typ av snäva syntetträningsbyxor som ett tag sålde så bra på Intersport i Sundsvalls stenstad att den fick namnet »Sundsvallsbyxan«. Det är inte så märkligt egentligen, det är fortfarande bara april och klockan är snart sex på kvällen, men han är ensam i laget om att vara så bekvämt påpälsad.


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto