Sveriges lyckligaste spelare

Erik Löfgren såg en 17-årig Emil Forsberg ta den sista platsen i division tre-laget. Ingenting pekade på att ­ton­åringen hade en stor ­fotbollskarriär framför sig. Sju år senare träffas de gamla lagkamraterna i Leipzig för att reda ut vad som hände.

Visst serverar kiosken fyra olika varianter av energidrycken (cola, hallon, sockerfri och »vanlig« smak), men inför mötet med Sandhausen är det annars inte mycket som skiljer omgivningen runt Red Bull Arena i Leipzig från vilken annan tysk fotbollsstadion som helst. Folk går omkring med klubbfärgerna på halsdukar, matchtröjor och kepsar, mular i sig chiliwürst från papptallrikar och bälgar i sig fatöl som om det inte fanns någon morgondag. Det är fredagskväll och frånsett en kortvarig störtskur skiner solen ikapp med de chilisås-melerade mungiporna hos de förhoppningsfulla hemmafansen.

Supportrarna har skäl till optimismen. Deras storsatsande topplag är bara ett fåtal segrar från avancemang till Bundesliga och har vunnit de sju senaste hemmamatcherna, samtidigt som gästande mittenlaget Sandhausen har torskat tre raka.

När spelarna kommer ut för uppvärmning möts de av jublet från en redan halvfylld klackkortsida, och som en av de sista spelarna släntrar min gamla lagkamrat Emil Forsberg ut på planen. Trots att gräset badar i kontinental kvällssol har han hela överdragsstället på sig, såväl långärmad tröja som den typ av snäva syntetträningsbyxor som ett tag sålde så bra på Intersport i Sundsvalls stenstad att den fick namnet »Sundsvallsbyxan«. Det är inte så märkligt egentligen, det är fortfarande bara april och klockan är snart sex på kvällen, men han är ensam i laget om att vara så bekvämt påpälsad.

Annons

I ett avsnitt av Seinfeld säger rollfiguren George Costanza att han skulle drapera sig själv i sammet »om det var socialt accepterat«. Inom fotbollen är det socialt accepterat att lufsa omkring i mjukisdress hela uppvärmningen, klacka några bollar över sitt eget huvud och skjuta ett par plojskott från distans – bara man har socialt fotbollskapital nog. Och det har Emil Forsberg.

24-åringen som lommar runt för sig själv där nere på planen är, enligt den tyska fotbollstidningen Kicker, bäst i hela den tyska andraligan. Och även om sex mål och sju målgivande passningar i »Zweite« kanske inte låter så extremt för en offensiv mittfältare som fyller 25 i höst så har ryktet om hans mjukt dribblande höfter och rappa förstasteg uppenbarligen spritt sig hela vägen upp till den europeiska fotbollstoppen. I januari ryktades det intensivt om att han var högaktuell för klubbar som Dortmund, Liverpool och Inter, och ett budkrig om hans signatur lär vänta i sommar. Men först ska han spela EM. I playoffmötet med Danmark gjorde Emil både mål och fixade straff, och då ingen annan landslagsytter hotar i djupled på samma sätt så talar allt för att han är en av startmännen i öppningsmatchen mot Irland på Stade de France den 13 juni.

Och här sitter jag, uppflugen på en pressläktare på en tysk jättearena och undrar hur fan det gick till alltsammans. Hur lyckades han där nere bli mångmiljonproffs och ordinarie i landslaget? Emil Forsberg – det var ju en av dem man gärna såg i motståndarlaget under tvåmålsträningarna hemma i Medelpad.

Emil Forsberg

Född: 23 oktober 1991

Klubbar: Gif Sundsvall 2009–2012, Malmö FF 2013–2014, Red Bull Leipzig 2015–

Landskamper: 15 A, 1 mål

Meriter: SM-guld 2013
och 2014

»Ja, men vafan: vi spelar ju med ›Foppa‹ på topp«, svarade tränaren för Tipselitlaget när jag mötte honom utanför Idrottsparken i Sundsvall.

Det var sensommaren 2008 och jag hade just frågat min gamle tränare varför det gick så outsägligt uselt för hans mannar i Tipselitserien. Nog för att man visste att de skulle få det tufft – men var laget tvunget att förlora precis varenda match? Och nog hade han tusen och åter tusen saker att skylla på, men jag minns att han valde just den: »Vi spelar ju med Foppa på topp.«

Nummer tio. Emil Forsberg har tilldelats nummer tio i Leipzig, samma tröjnummer som pappa Leif bar i Gif Sundsvall under majoriteten av de 20 år då han gjorde 143 mål för klubben. Emil gjorde 24 för Giffarna.

Inför säsongen 2008 hade Gif Sundsvall flyttat över alla sina bästa Tipselitjuniorer till ett division tre-lag som klubben gått in och räddat från konkurs. I min moderklubb Medskogsbrons BK var tanken att väldrillade ynglingar skulle bli A-lagsförberedda fotbollsmän genom möten med skäggiga skogshuggartyper från Regnsjö SK och Delsbo IF. Giffarna gav dock inte frivilligt upp sin plats i svensk juniorfotbolls finrum, Tipselitserien, utan beslöt att ersätta truppen som flyttats till Medskogsbron med ett oprövat och underårigt gäng. Så kom det sig att 16- och 17-åringar från bygden, däribland Emil Forsberg, hamnade i en serie ämnad för 19-åriga juniorlandslagsmän.

Det gick, som man säger, inget vidare.

Laget förlorade samtliga 18 matcher. Alltså: samtliga. 18 i rad. Och även om de släppte in hela 69 mål under säsongen så minns jag så väl hur deras chanslöshet accentuerades allra tydligast av att lille Emil Forsberg flängde omkring på topp mot de överåriga backbjässarna hos Brommapojkarna, Hammarby och AIK.

Visst kunde man någonstans skönja att det fanns vissa mängder boll i Gif-legendaren Leif »Lill-Foppa« Forsbergs kortväxta grabb – konstigt vore väl annars – men för att få en skymt av bollsinnet var man tvungen att titta väldigt noga. Allt var dolt bakom en bristande fysik som gjorde honom … tja, rätt och slätt menlös. Han var inte särskilt rapp, väldigt lätt att flytta på och hade – då fotboll är en kontaktsport – ohyggligt svårt att visa upp sina fotbollstekniska kunskaper i någon utsträckning alls.

På innebandyplanen gick det bättre. Innebandy ställer inte samma kontaktkrav som fotboll utan är en sport där man kan visa upp sina färdigheter med klubban även om man inte utvecklat lika stora muskler som sina jämnåriga. I innebandyn hade den 17-årige Emil Forsberg redan hunnit etablera sig i näst högsta ligan och gjort derbymål inför storpublik i Sundsvalls sporthall. Säsongen 2008 körde han fortfarande dubbelt: Tipselitträning halv fem på Westhagen eller IP, sedan en snabb middag (inte sällan en korv på stående fot) följt av en kort promenad till Sporthallen för ett innebandypass med Sundsvalls City.

Annons

Jag själv hade valt sport som 13-åring, men mentalt ännu tidigare. När man skulle börja träna med Giffarna, sikta mot elitpojklägret i Halmstad och ta sig in i Tipselittrupper fanns det helt enkelt inte tid att spela tennis om vintrarna. Emil Forsberg sköt på sitt beslut ända till året då han skulle fylla 18.  Skulle han verkligen fortsätta med fotbollen, där han inte ens tagit en tröja i Medelpads landskapslag i den relativt svaga årgången 1991, där »Lill- Foppas grabb« ansetts för dålig för såväl Halmstadslägret som distriktsturneringen Cup Kommunal och där han just ägnat en hel Tipselitsäsong åt att bussas runt på en sällan skådad strykturné och blivit fotbollsfysiskt mobbad av storväxta stockholmare?

Dessutom verkade det inte som om han skulle få ta några ytterligare kliv på Gif Sundsvalls elitsatsande trappa. De flesta 91:or som var tänkta att tillhöra det elitsatsande division tre-laget det kommande året var redan uppflyttade, och ytterligare en bunt fick under senhösten beskedet att de skulle få ansluta till Medskogsbron inför säsongen 2009.

Emil Forsberg var inte en av dessa.

Men så i januari fick Gif Sundsvalls juniorer en ny tränare, när A-lagets trofaste mittfältare Joel Cedergren plötsligt lade skorna på hyllan för att istället engagera sig på ungdomssidan. »Sheriffen« fick ansvar för både division tre-laget Medskogsbron, där jag själv spelade, och för det yngre Gif-laget som efter de 18 raka förlusterna i Tipselitserien välförtjänt petats ner i den regionala juniorserien. Och den gamle mittfältskämpen, själv närmast extremistiskt oestetisk som fotbollsspelare, tyckte sig se något i den späda teknikern. Genom sina dubbla tränarroller noterade Cedergren dels att Emil imponerade på juniorlagsträningarna, dels att det fanns ett hål i Medskogstruppen där man kunde sista-minuten-knö in en liten dribbler.

– Han hade någonting som inte många hade, säger Cedergren. Framför allt var det speluppfattningen, både med och utan boll. Den var bra redan då.

Dessa egenskaper gav inte bara Emil Forsberg en plats i Medskogstruppen efter ett två veckor långt provspel; de gav honom även en startplats i anfallet när serien drog igång. I division tre-premiären mot Kuben blev han dessutom tvåmålsskytt.

Men många är de fotbollsspelare i Medelpad med omnejd som gjort mål på den dåvarande Kubenmålvakten Mikael »Sparris« Norberg, och att hans nävar inte når ut till stolprötterna när man skjuter betyder inte per automatik att man är en avslutare ämnad för större sammanhang. I matchen därpå, mot IFK Sundsvall, blev Emil Forsberg mållös. Än hade han inte blivit för stor för Division 3 Mellersta Norrland. Att han ändå lämnade serien efter två ynka omgångar berodde heller inte först och främst på klass, utan på medelpadsk fotbollsbyråkrati.

Stångar sig framåt. Red Bull Leipzig grundades 2009 efter att energidryckesjätten köpt SSV Markranstädt plats i femtedivisionen. Leipzig blev företagets femte fotbollsklubb. Första säsongen var publiksnittet drygt 4 000. Den här säsongen bli det drygt 25 000.

Den våren hade Giffarnas A-lag oerhörda skadeproblem, och inför bortamatchen mot Ängelholm i Superettan hade tränaren Sören Åkeby inte ens spelare nog för att fylla ut avbytarbänken. En talang ur de egna leden var tvungen att kallas upp och blickarna riktades genast mot oss i Medskogsbron. Rent hierarkiskt fanns det – de två målen mot Kuben till trots – en hel del spelare framför Emil Forsberg i vår A-lagskö. Problemet var att alla spelare som fyllt 18 hade tecknat icke-amatör-kontrakt med Medskogsbron, vilket innebar att de inte bara kunde flyttas runt mellan division tre-spel och Superettan hur som helst. 91:orna, som ännu inte fyllt 18, kunde Giffarna däremot använda. Inte heller i den lilla kön stod Emil först, men då två av de mest lovande 17-åringarna gick skadade föll valet till slut på honom ändå. Joel Cedergren kom till tonåringens skola, åt lunch tillsammans med Emil i matsalen och förklarade för en överraskad gymnasist att han skulle med A-laget till Ängelholm.

– Det var väl inte så att Joel tyckte att Emil var »top notch« där [i Medskogsbron], säger dåvarande A-lagstränaren Sören Åkeby när han blir påmind om den skadefyllda Gif-våren 2009.

Vad Sören Åkeby själv tyckte om Emil Forsberg? Han minns inte så noga, säger han.

– Men det fanns något i honom, tyckte jag väl.

 

Tanken var bara att Emil skulle upp och fylla ut matchtruppen mot Ängelholm. Vi andra i Medskogstruppen såg honom som brandskum med vilket man släcker en skadebrand och räknade med att han snart skulle vara tillbaka i vår division tre-miljö igen. Det fanns ju faktiskt inga som helst skäl att tro något annat.

Men efter bortaresan till Ängelholm, där han mycket riktigt blev kvar på bänken matchen igenom, fick han fortsätta fylla ut A-lagets sargade träningsgrupp. Varför? Sören Åkeby får kämpa med minnet igen. Den 64-årige tränaren »har varit med för länge för att minnas varje träning«, men som det låter så … var det mest för att Emil … var där.

– Han var en offensiv spelare och vi behövde få med lite unga spelare eftersom vi hade lite skador, säger Åkeby till slut.

Så 17-åringen blev kvar. Han fortsatte helt sonika att hänga med A-lagstruppen. Emil Forsberg själv berättar hur överraskad han blev av uppflyttningen och hur hans fotbollsliv förändrades från en dag till en annan:

– Det var många matcher under den tiden, säger han. Så vi hade inte så många riktiga träningar utan det var mycket fotbollstennis och så. Och man tänkte: »Är det så här det är? Det här verkar ju grymt!« Gå från skolan, spela fotbollstennis och äta god mat på restaurangen på arenan … »Vad fasiken är det här?« liksom.

Snart gjorde han också mer under matcherna än att bara fylla ut bänken. Hemma mot Qviding, i omgången efter lagets krisresa till Ängelholm, fick han hoppa in. Och det var inget okynnesinhopp i en redan avgjord match. Vid ställningen 0–0 med halvtimmen kvar plockade Åkeby ut den isländske stjärnanfallaren Hannes Sigurdsson – klubbens dyraste värvning genom tiderna – och in kom en 17-åring med två division tre-matcher innanför meritvästen. Bara tre dagar senare var det match igen, i Svenska cupen hemma mot allsvenska BK Häcken. Matchen kom olägligt för de skadedrabbade Giffarna, som öppnat säsongen svagt, och Åkeby aviserade stora förändringar i startelvan. Jag minns att jag reagerade med irritation på de många ändringarna och att jag – i ett infall av illojalitet och ungdomlig girighet – sprang till kiosken och lämnade in ett spel på seger för de allsvenska gästerna.

Mittfältsmanglaren Robert Mambo Mumba spelade mittback mot Häcken, den enkelspårige och närmast kubformade vänsterbacken Christian Söderström fick bli central mittfältare och på den ena kanten startade en viss Emil Forsberg. Det medelpadska hopkoket stod för en virrig insats. Häcken vann (till oddset tre gånger pengarna) enkelt med 5–3 och gjorde mig några hundralappar rikare. Men en spelare i hemmalaget hade ändå varit riktigt bra, det var alla överens om efteråt. Också han själv.

– Jag gjorde en fant … Jag ska inte skryta, men jag gjorde en fantastisk debutmatch. Det var ett allsvenskt motstånd och jag var ju inte prövad på den nivån. Jag tror att det var viktigt, att få presentera sig så.

Även mitt fotbollsöga fastnade för min ett år yngre Medskogskamrats insats. Så här skrev jag i min blogg efter Häckenmatchen: »Emil Forsberg överlägset bäste Giffare idag. Det är så sjukt att denna lilla tekniker kan gå in och dominera i ett Superettan-lag«. Jag påminde också min tappra lilla läsarskara om att detta var »samma kille som man för en månad sedan ville ha i motståndarlaget på träningarna, för att man kände att han var lättare att behärska som mittback än lagets andra forwards«.

Så »sjukt« kändes det verkligen. Det fanns ett tiotal andra spelare i vår division tre-trupp som man tyckte hade varit mer värda en A-lagschans, men efter Häckenmatchen var det liksom inget snack. Emil Forsberg fick en möjlighet att visa vem han var, och han tog den. Med fina fötter och nyfunnen snabbhet snurrade han upp allsvenska motståndare, och den 17-åring som gör det blir förstås kvar, oavsett hur slumpmässig uppslussningen tett sig från början. Det var också ett genombrott som markerade mental styrka. Det är så lätt att nervositeten kväser en ung talangs spelstil, och särskilt stor är risken för en offensiv typ som bygger spelet på lynniga begrepp som »teknik« och »fart«.

Föregående höst hade jag själv varit uppe och gjort ett par träningar med Giffarnas A-lag, mest som utfyllnad i spel elva mot elva, och jag var alltid så otroligt rädd att göra fel. Efter en godkänd träningsinsats satte jag mig bakom ratten i familjens svarta Mazda, slog på Hello Saferides nyutkomna låt Overall på bilstereon, skruvade på volymratten och sjöng med – på väg hem från en A-lagsträning som bäst kunde liknas vid ett icke-misslyckande:

»Overall, I think we did a good job«, gastade jag med lättnad i rösten. »We did the best we could, I think we did the best we could. Overall, we couldn’t have done much else, I think we pulled it off!!!«

Den passade så bra, den texten, för det var exakt vad man hade gjort: klarat sig. Det fanns inga tankar på att försöka imponera, på att uttrycka sig eller på att visa vilken typ av fotbollsspelare man var. Nervöst sprattlande försökte man hålla näsan precis ovanför vattenytan i den nya, mycket större fotbollspölen.

Emil Forsberg … han verkar ha fötts med gälar.

Det blev totalt 19 framträdanden i Superettan för Emil under debutsäsongen 2009. Säsongen därpå, när jag också lyckades häva mig upp i A-truppen, fick jag på nära håll se Emil växa ut till en regelbunden startspelare. Han tog för sig än mer och gjorde sex mål i Superettan 2010. Nästa år kom explosionen. Med en av sina bästa kompisar bredvid sig, den från AIK inlånade Sundsvallssonen Pontus Engblom, gjorde han 11 mål under en säsong där Giffarna tog steget upp i Allsvenskan. Väl där åkte laget direkt ur igen efter att ha fallit ihop som ett korthus under hösten och misslyckats med att besegra Halmstad i kvalet. Men Emil Forsberg hann ändå stänka dit sex mål och assistera till ytterligare två på sina 20 allsvenska starter. Det var också mot de stora lagen som han imponerade mest. Mot IFK Göteborg dunkade han in en drömvolley i krysset, mot AIK stod han för ett konstmål efter att ha tunnlat backen Per Karlsson i straffområdet.

Efter kvalförlusten mot Halmstad pratade Emil med sin agent Hasan Cetinkaya i telefon. De behövde inte prata så länge. »Du ska inte vara kvar här«, sade agenten och fortsatte: »Du ska gå till Malmö.« Skåningarna hade visat konkret intresse och Cetinkaya förklarade att han skulle jobba för att ro affären i hamn.

Annons

– Då tänkte man liksom: »Malmö? Wow!« säger Emil. Där pratar vi ingen liten klubb utan en storklubb i Sverige. »Det går åt rätt håll nu«, tänkte man.

 

Det regnar i Leipzig och beskeden vi får är lika dystra.

Nej, spelarna kommer inte ut till träning i duggregnet – de håller sig inomhus i dag efter gårdagskvällens överraskande förlust mot Sandhausen. Nej, vi får inte komma in i det gigantiska träningskomplexets inre där spelarna rehabiliterar sig. Och nej, det går inte att ta några snabba bilder på honom på träningscykeln. Presschefen Silva Saländer är bestämd. Vi ska få vår utlovade intervju med Emil efter lördagsträningen, men inte något mer. Red Bull Leipzig har uppenbarligen lärt sig att alla inte är välvilligt inställda till att en energidrycksjätte köper in sig i en klubb för att sedan målmedvetet, och med företagsmässig affärsmodell, föra den upp i seriesystemet.

När Emil Forsberg till sist släntrar ut genom dörrarna från träningskomplexets innandöme gör han det med ett leende. Besvikelsen efter gårdagens 0–1-förlust, där hans RB Leipzig tryckte på i 90 minuter utan att få utdelning, verkar ha lagt sig. Jag noterar också att min gamla lagkamrat har samma klädstil som förr: basebollkeps, huvtröja och slitna fotbollsspelarjeans (gissningsvis ändå dyrare än under vår tid i Medelpad, då han nyligen kritade på ett avtal som uppges ge honom en årslön på uppemot 30 miljoner kronor). Han slår sig ner på en stol i det ljusa, närmast sterila, mötesrummet och skakar på huvudet när jag frågar om vi inte ska gå någon annanstans istället. Jag lirkar en stund till: Är han inte hungrig efter träningen?

– Nä, det är lugnt, säger han. Jag äter senare. Jag har svårt att äta direkt efter träningen. Jag tar en Red Bull, sedan så … klarar man sig en timme.

Hur många sveper du i dig på en vecka?

– Det är väl i alla fall en varje dag, säger han, innan han nyanserar sig något:

– Eller nja … fyra av sju dagar tar jag en. Efter träningen vill man ha något kallt. Och en kall Red Bull, det är ganska lätt att den slinker ner. Man har den direkt framför sig när man kommer från träningen, säger han och låtsashalsar ur den lilla plåtburken som skyltar med hallonsmak.

Känslan är inte att jag har en reklampelare för jätteföretaget som betalar hans lön framför mig, utan bara en enkel grabb som gillar kalla drycker och som hugger det som placeras framför hans snok. Emil Forsberg, min gamla kompis från hemma i Sundsvall; det var ju han som bodde »på tok för nära« godis- och videobutiken Hemmakväll och som tyckte att frisparksnötande på IP var hundra gånger roligare än kosthållning.

Svårstoppad. Emil till Offside 2011: »Eftersom jag alltid varit liten är det viktigt att undvika tacklingar. Det är små tricks jag har till hjälp. Precis när jag petar bollen så ger jag backen en lätt knuff med armen så att jag får honom ur balans.«

 

Det var ett bra tag sedan jag sprang på honom senast, men nog är det i princip samma enkla fotbollskille som sitter framför mig. Omgivningen må vara lyxigare, men han utstrålar fortfarande bilden av den där sorglösa tonåringen vars liv är som en enda lång fotbollscup med benskydden i handen och med en Banana Skids-bit i mungipan. Och vi måste nog börja samtalet där, hos grabben som av en ren slump lyftes upp i proffslivet. Han som inte kom med vare sig till Halmstad eller till de bästa juniorlagen i stan.

– Jag var för liten för att vara med de bästa, så var det, säger Emil. Jag var ju liten fram till att jag var 16, 17, det var först då jag började växa ordentligt. Och när man är 15 år är ju Halmstad grejen. Då var det ett kvitto på att man var en bra fotbollsspelare. Och kom man inte med så var det liksom »nähä, jag är väl inte bra då«.

Proffsdrömmen fick sig en törn så pass tidigt?

– Så var det, men jag hade ju innebandyn på den tiden också. Och är man 15 år och full av hormoner blir det lätt att man tänker: »Äh, då skiter jag i det här – nu kör jag innebandy istället«, liksom.

Så varför föll valet ändå på fotbollen, efter den där hemska säsongen i Tipselitserien med 18 förluster? Emil Forsberg har inga andra svar än att det var för roligt för att sluta. Kanske kan också de tidiga motgångarna ha gjort hans inställning till sporten mer avslappnad. Emil valde inte bort innebandyn – där han 2008 gjorde tolv poäng på lika många matcher med Sundsvalls City i näst högsta serien – för att han såg större proffsmöjligheter som fotbollsspelare, utan för att han helt enkelt hade roligare på gräs än på parkettgolv. I januari 2009 kunde man i Sundsvalls Tidning, i samband med en innebandyartikel, läsa en kort mening om att »Emil Forsberg slutat för att satsa på fotbollen«, och när väl beslutet var taget gick det snabbt. Även om hans avslappnade inställning höll på att stjälpa hela uppflyttningen från Giffarnas pojklag till division tre-laget Medskogsbron.

– Jag skulle få provspela med Medskogs i två veckor och jag kommer ihåg att jag var tvungen att prata med Joel [Cedergren] då, för jag hade bokat in en resa till Thailand med min bästa polare. Så jag var tvungen att fråga Joel, liksom: »Är det okej att jag åker iväg i två veckor?« Jag fick förklara att jag verkligen inte trodde att jag skulle kunna komma med i Medskogs.

På topp. Livet leker för Emil: nytt kontrakt med Leipzig till 2021, bäst snittbetyg av samtliga i Zweite Bundesliga, given i Hamréns EM-elva och bröllop i sommar med sambon Shanga. Dessutom mår hans hund, en golden retriever som heter Roffe, kanon.

Joel Cedergren hade överseende. Emil fick skjuta upp provträningen ett par veckor och väl hemma i mars, brunbränd av den asiatiska solen, imponerade han på »Sheriffen«. Det blev en Medskogströja till slut.

– Jag minns att jag hade något individuellt möte med Joel inför säsongen och jag förklarade att »det känns kul att vara här och det vore kul om man fick hoppa in någon gång«. Då tittade han bara på mig, som om jag sagt något konstigt. »Du ska starta, du«, sa han. Det säger väl lite om att jag kanske … inte tänker så mycket. Det bara rullar på.

Du fick hoppa in i Superettan och sedan kom den stora chansen: en startplats mot allsvenska Häcken i cupen. Minns du hur du kände då?

– När jag fick beskedet så var det klart att man blir lite halvt nervös. Men innan jag går ut på planen har jag aldrig några problem. Jag tänker inte: »Oj, shit, nu får jag inte göra fel.«

Han rycker på axlarna.

– Äh, vi kör, liksom. Blir det fel så blir det fel. Jag tänker inte så mycket på det.

Kan det vara en av dina största styrkor?

– Så kan det nog vara. Jag är rätt avslappnad. Jag går in bara och … allt flyger iväg på något sätt. Det finns liksom inga problem.

Sättet han tog chansen på i den där matchen mot Häcken var en illustration av den inställningen. Och tittar man på statistiken, både gällande matcher och poängproduktion, så var Emil Forsbergs utveckling i Giffarna närmast helt linjär. Inga stora svackor. Inga tvivel. Inga bekymmer. Han bara gick ut och körde på.

– Det är svårt att tro på det, säger han. Men för mig har det bara rullat på egentligen.

 

Under vår intervju använder Emil Forsberg uttrycken »det har bara rullat på« och »jag tänker inte så mycket« säkerligen 20, ja, kanske till och med uppemot 30 gånger. Han märker det själv också; halvvägs in börjar han skratta åt sig själv för alla upprepningar. Men det är så han har fungerat genom åren.

Jag minns mer eller mindre exakt hur Sören Åkeby på senhösten 2010, på tilläggstid borta mot Falkenberg, sade åt mig att ta av mig överdragströjan och dra på mig benskydden. Jag minns hur anspänningen skenade i kroppen när jag förberedde mig för mina allra första minuter i Superettan. Jag minns också hur besviken jag blev när bytet uteblev och jag fick dra på mig överdragskläderna igen.

Emil Forsberg däremot, han minns inte ens i vilken match han begick sin Superettandebut. Jag får påminna honom om hans halvtimmeslånga inhopp mot Qviding. Det känns typiskt. När han säger att han »inte tänker så mycket« betyder det inte alls att han är dum, utan att han – till skillnad från en annan – inte lägger energi på att grubbla över sådant han ändå inte kan påverka. Han ältar inte, oroar sig inte. Och det är en förbannat bra egenskap för en elitidrottare.

Men man ska heller inte låta sig luras. Hur tillbakalutad man än må vara: saker rullar inte bara på. De gör faktiskt inte det. Man måste kämpa också. Annars tar man sig inte från Superettan till en EM-trupp. Joel Cedergren, vår gemensamma gamla tränare, påminner om att Emil Forsberg redan som ung faktiskt kombinerade den där avslappnade inställningen med en väldigt stark drivkraft.

– Det är en rätt speciell kombination, säger Joel. Närmast unik kanske.

Lycklig. I en intervju med Offside 2013 frågade vi Emil vad han tror han skulle jobba med om han inte var fotbollsspelare. »Det vet i fan … Jag var ingen höjdare i skolan. Jag skulle nog jobba på Intersport eller något sådant.«

När jag var uppe i Giffarnas A-lag minns jag att Emil ofta stod och nötte skott på planen efter träningarna. Han gick från att knappt ha kunnat avsluta till att på beställning kunna få till den där vobblande, obehagliga bollbanan på sina långskott. Och när han efter sin första säsong i Malmö FF, där han presterat över förväntan och vunnit SM-guld, kände att rullandet inte gick snabbt nog tog han själv tag i situationen. Nyförvärvet från Sundsvall gjorde 20 matcher för MFF 2013, men i 18 av dem blev han utbytt. Bara en annan spelare byttes ut lika ofta i Allsvenskan den säsongen. Emil gillade inte att bli utbytt men var klok nog att inse att tränaren Rikard Norling inte plockade ut honom efter en spelad timme för att vara taskig. Han behövde bli starkare, uthålligare. Så under vinteruppehållet sökte han upp en gammal Sundsvallskompis, OS-boxaren Kennedy Katende, och frågade om han fick träna med honom. Katende, som ska boxas för Uganda i Rio-OS, minns samtalet:

– Jag sa till Emil: »Trots att vi är kompisar är jag ganska brutal.« Då svarade han: »Jag vill verkligen göra något som ingen annan gör.«

Boxaren utvecklar:

– En idrottare gör samma sak varenda jävla gång, varje dag. De flesta kanske är nöjda med att göra samma sak och med att vara kvar i Allsvenskan. Men de som utmanar sig lite extra – det är de som går framåt.

Och Emil Forsberg, som nyss hade blivit uttagen till landslagets januariturné, ville framåt.

– Jag körde hårdare än jag gjort förut, säger han. Jag hade pratat med Malmö efter den säsongen om att det fanns ytterligare steg att ta. Och jag fick en råstyrka som jag tog med mig in i säsongen.

 

När jag den vintern läste om Emils extraträning på den lokala boxningsklubben kändes det som att han vid 22 års ålder insett hur långt han faktiskt kommit på att bara älska fotboll, men också att det fanns en möjlighet att nå riktigt, riktigt långt – ännu längre än till SM-guld och januariturnéer – om han var beredd att göra vissa uppoffringar.

I det ljusa mötesrummet i Leipzig presenterar jag min bild av situationen. Emil Forsberg nickar och håller med.

Hur hade du tänkt kring fysik innan?

– Nej, där var det … Ouff. Nej. Herregud. Jag kommer ihåg efter 2009, första säsongen i A-laget, och när vi gick på vinteruppehåll. Jag tänkte bara: »Livet leker, jag har semester och vad fan ska jag träna för? Jag kan träna sedan.« Jag slängde i mig kebab och pizza. Så jag gick upp ett par kilo och var inte alls i form när jag kom tillbaka.

Inför landslagslägret i Dubai 2014 tränade han stenhårt med Kennedy Katende, och när säsongen med Malmö drog igång fortsatte han med extra pass under övervakning av fystränaren Ben Rosen. Den ökade ansträngningen gav effekt. Säsongen 2014 blev Emil Forsberg en 90-minutersman i Malmö och inte bara det: under sommaren började han höghastighetsproducera både mål och assist och såg dessutom till att MFF levde vidare i Champions League-kvalet tack vare en avgörande reducering borta mot Salzburg. Men allra tydligast syntes hans nyfunna, explosiva fysik under den höstens gruppspel i Champions League. I mötena med Juventus, Atlético Madrid och Olympiakos gavs Emil ofta en betydligt mer defensiv roll än vanligt på MFF-mittfältet. Men när han väl vann boll så kunde han plötsligt blixtra till och tempoväxla sig förbi motståndarna, även i det internationella tempot.

Tekniken och dribblingsglädjen hade fått sällskap av en fysik som möjliggjorde långa bolltransporter i högsta fart. Borta var det »babyhull« som Sören Åkeby anmärkt på under de första A-lagsåren med Giffarna.

Jag säger till Emil att han måste ha reflekterat kring sin fotbollsresa när han stod på planen och hörde Champions League-hymnen.

– Ja, säger han. Det enda man kom ihåg från svenskt Champions League-spel var ju när han Sven Andersson tog straffen …

»San Siro-Sven.«

– San-Siro-Svenne, liksom. Och nu var man själv där. Man har bara suttit och tittat tidigare: varje tisdag onsdag, 20:45. Och nu skulle man själv vara med där.

Hur kändes det?

– Jag tror att hela laget kände att »vi ska bara ha kul här«. Att vi skulle gå ut och göra vårt bästa bara.

Den så kallade »Emil Forsberg-inställningen«?

– Ja, exakt.

Han är noga med att inte förhäva sig, men erkänner något motvilligt att han kände att han hängde med i Champions League-tempot. När jag frågar om han överraskades av det vet jag vilket svar jag kommer att få:

– Nej, jag tänker inte så mycket.

Han skrattar till åt sig själv. Det måste vara trettioförsta gången han påpekar det.

Champions League-succén med Malmö ledde till att Erik Hamrén kallade till det riktiga landslaget under hösten. Samtidigt kände sig Emil färdig med Allsvenskan. Han hade vunnit SM-guld två år i rad och röstats fram till Årets mittfältare på Offsides och C Mores »Allsvenskans Stora Pris«. Anbud saknades inte, så vart skulle han flytta? England, Italien, Spanien? Franska Lyon kanske, eller PSV Eindhoven som ett lämpligt mellansteg? Nej. Flyttlasset gick till Tysklands andraliga och till en klubb med en sex år lång historia.

– Jag vet att det var många som tänkte: »Hur kan han gå dit? Zweite Bundesliga, vad är det för steg?« Men för mig personligen så har det här varit det perfekta steget.

Det inledande halvåret som utlandsproffs gick dock inte riktigt som han tänkt sig, och om Emil Forsberg har haft någon tung period som fotbollsproffs så kom den under den första tiden i Leipzig. När svensken köptes för 30 miljoner kronor hade laget häng på uppflyttningsplatserna till Bundesliga, men nyförvärvet lyckades inte få in en enda boll i mål under våren och Leipzig blev kvar i tvåan.

– Det första halvåret var inte bra, säger Emil. Jag kom ju hit för att göra mål och gör man inte det så kommer kritik. Jag vet att det stod överallt i tidningarna: »Tre miljoner euro för ingenting.« Det var mycket kritik och det kunde jag förstå. Men jag tänkte inte så mycket på det.

Kände du ingenting när du läste de rubrikerna?

– Nej. Folk får skriva, men jag lägger ingen energi på det. Man ser det, men tänker att »jag kommer att visa dem till slut«. Jag har en så pass stor tro på mig själv att jag vet att det kommer att bli bra.

Får du ofta höra att du har ett starkt psyke?

– Mjäe. Jag har mer fått höra att jag bara går runt så här liksom …

Han försöker sig på något slags byfåneimitation innan han slutför resonemanget:

– Att jag är lite tom i skallen, att allt bara går mig förbi.

På de här fem, sex åren som gått sedan du flyttades upp i Giffarnas A-lag – hur ofta har du känt att du behövt grubbla över saker?

– Aldrig, tror jag. Jag har aldrig grubblat över tillvaron. Jag har alltid bara levt och tagit det som det är.

I karriärens hittills enskilt största match, playoffmötet mot Danmark i höstas, marscherade Emil Forsberg ut på Friends Arena och satte 1–0, innan han dribblade fram den straff som gav 2–0. Det tidningarna beskrev som en »ångestmatch« kände han bara lust inför.

– Jag var inte nervös eller så. Jag kände bara att »fan, vad roligt, det här ska bli någonting fantastiskt«. Sedan gick det som det gick och det blev jävligt bra. Det tror jag kan bero lite på det: att jag inte tänker för mycket.

När jag fick uppdraget att porträttera dig så tänkte jag spontant att du måste ha varit en av Sveriges lyckligaste människor de senaste fem, sex åren. Är det så?

– Ja, nej, alltså, utåt sett framstår jag väl som en person som bara går runt och liksom »jaha, hejhej!«, säger han och byfånehälsar i luften. Man ser bara att det rullar på bra för mig. Och ja, det har väl varit lite så.

 

Vi säger hej då, Emil och jag. Han tog inte chansen att påminna om slitet bakom framgångarna. Och varför skulle han det? Han har ju alltid sett hela fotbollspaketet som något underbart och har lyckats bevara den där barnsliga kärleken till sporten hur stort sammanhanget än har blivit. Förmodligen är det därför han har simmat i vilket vatten han än har kastats i. Giffarnas A-lag? Inga problem. Malmös namnstarka trupp? Full fart framåt. Landslaget? Skoj! Zweite Bundesliga? Bara att köra. EM?

– Det ska bli kul.

Under hans tid i Malmö fanns det skånska journalister som rev sitt hår för att han nästan alltid tycktes kunna besvara varje fråga genom att säga: »Det är alltid kul att spela fotboll.«

Det går kanske inte att göra några saftiga rubriker på det citatet, men i de tjatiga upprepningarna fanns mycket att hämta för den som verkligen ville förstå Emil Forsbergs framgångssaga.