Quiosque 79. Det är så långt jag kommer när jag går i spåren efter Brasiliens genom tiderna mest smutskastade fotbollsspelare. Det är där, vid den 79:e kiosken på den långa strandpromenaden i Praia Grande, en öststatsliknande badort som byggdes åt industriarbetarna i São Paulo på 1970-talet, som jag till slut hittar Tereza Borba. Hon har svart, långt hår som skruvar sig i täta, oljiga lockar. Huden är brun som mjölkchoklad, ögonen är blå och näsan rak och markant – hon är en frukt av det brassarna kallar as três raças, de tre raserna: europé, afrikan och indian.
När Tereza och hennes man drev Quiosque 79 i slutet av 1990-talet bar strandbaren det mer fantasifulla namnet Raios de luar, månsken. Från baren såg de människorna flanera förbi. På sommaren var strömmen strid och stadig – uppemot en miljon badgäster trängdes i Praia Grande – men under lågsäsongen krympte antalet till en fjärdedel. Tereza och hennes man kände eller kände igen de flesta som hade för vana att promenera längs havet.
En dag fick Terezas make syn på en äldre man som han aldrig hade stött på.
– Min man, som är tokig i Vasco, gick fram och frågade om det verkligen var Barbosa. »Ja«, svarade han. »Men drar du upp VM-finalen så går jag!« »Nej, nej, nej«, sa min man. »Jag är vascaíno. Du är vår största idol genom tiderna.«
