Tre fördömda män

Den ene jagade ett efter­längtat k­lubbyte, den andre sade upp sig från sitt drömjobb och den tredje sökte botgöring för sina synder. Offside följde tre män med motvind under EM i Kiev.

När Emir Bajrami joggar in på planen, befriad från den gröna avbytarvästen, har han bara en tanke i huvudet: »In och gör mål!« Zlatan Ibrahimovic har dominerat de första 45 minuterna i träningslandskampen mot Island på Gamla Ullevi, Sverige leder med 2–1 och detta är precis vad Emir önskat sig – en rejäl chans att visa sina kvaliteter. Bakom sig har han en veckas läger i Visby, där landslaget samlades inför den stundande EM-turneringen. Förbundskapten Erik Hamrén har öst beröm över yttermittfältarens inställning, och formen känns bättre än Emir vågat hoppas på.

Under hela våren oroade han sig för att inte komma med i truppen. Efter att Steve McClaren tog över tränarrollen i Twente i januari fick Emir minimalt med speltid. Mittfältaren såg ingen logik i beslutet. Själv kände han sig bättre än någonsin och när han väl fick bevisa sin klass från start, i ligans näst sista omgång, erkände McClaren att han varit onödigt hård mot spelaren: »I apologize for the last couple of weeks.« »Ja, det är ju så dags nu«, tänkte Emir. Vännerna från uppväxtstaden Köping ringde dessutom stup i ett och frågade om förbundskaptenen hört av sig. Varje gång svarade Emir: »Nej, och jag hoppas inte att han gör det heller, för det betyder bara att det är dåliga besked.«

Den 14 maj bänkade han sig framför TV:n i sin lägenhet i holländska Enschede för att följa direktsändningen av trupputtagningen. När förbundskaptenen presenterade hans nummer 6 följt av namnet Rasmus Elm svor Emir högt. Ändå tittade han vidare. När hans namn uttalades – med nya nummer 19 – förbyttes besvikelsen till glädje.

Annons

Veckan därpå pratade han med sin agent Patrick Mörk. Emir, som gick till holländska ligan som en av de dyraste allsvenska spelarna genom tiderna, ville bort från Twente trots att det återstod två år på kontraktet. Han var inte nöjd med sin status i klubben, och Twente tyckte förmodligen inte att han gett valuta för pengarna. Agenten och spelaren talade länge om vilken strategi de skulle välja: ligga lågt och söka ny klubbadress lite i skymundan eller göra maximal reklam genom att gå ut och berätta att Emir var öppen för anbud. De enades om det sistnämnda, mer offensiva, alternativet. Och flera klubbar hörde av sig direkt. Snart gick ryktet om att franska Valenciennes, italienska Cagliari och spanska Deportivo de La Coruña var intresserade. Men Emir ville avvakta EM, eftersom turneringen skulle bli ett bra skyltfönster som kunde få fler klubbar på kroken. »Nu när jag är uttagen kan jag påverka saker, jag har det helt i egna händer«, sade han till Mörk.

Och det är så han känner nu, när han står där på planen helt fokuserad på motståndarmålet. Han vill bevisa för Hamrén att förbundskaptenen inte har fattat fel beslut. Han vill visa att petningarna i Holland inte har berott på att han är en dålig spelare.

Redan från första bolltouchen märks hungern. Under sina första fem minuter på planen dribblar Emir av sin motståndarback tre gånger. I 73:e minuten avlossar han ett skott med högern som styrs till hörna. I 88:e minuten drar han återigen sin gubbe och skjuter bollen – i ribban. När domaren blåser av matchen har Sverige vunnit med 3–2 och Emir har svarat för 45 imponerande minuter.

– Jag var så jävla målkåt, säger han en halvtimme efter slutsignalen. Jag dribblade, sköt, dribblade lite mer… Det blev som jag tänkt mig. Mitt första mål var att bli uttagen i truppen. Det har jag nått. Nu siktar jag på att få spela från start.   

Emir ler med hela ansiktet. Han har fått exakt den inledning på EM-äventyret som han hoppats på.

 

Veckorna före mästerskapet är förberedelsernas tid. På Gamla Ullevi är det fler än Emir och hans landslagskamrater som laddar för turneringen. Medan spelarna intervjuas efter matchen traskar en man i yvigt, grått skägg bort från arenan.

– Vilken idiot man är som går på de här träningslandskamperna egentligen, suckar Camp Swedens Ingo Söderlund till vännen vid sin sida.

Han minns inte särskilt mycket av matchen han just sett. Han har för mycket i skallen för att orka bry sig. Om en vecka drar han till Ukraina för att ställa i ordning den campingplats han ansvarar för. Planen var att han bara skulle göra en sista finputsning, men för bara några dagar sedan kom rapporter om att de löften som Kievs stad gett den svenska supporterorganisationen inte har hållits: det finns varken duschar, toaletter eller el för ens en bråkdel av de 5 000 svenskar som om en och en halv vecka ska flytta in på ön Trukhaniv ute i floden Dnepr i centrala Kiev. Och nu har svenska medier upptäckt kaoset, Göteborgs-Posten var nyligen på plats och rapporterade om sönderrostade vattenledningar, uppbruten asfalt och ett byggföretag som krävde ytterligare 450 000 kronor för att slutföra arbetet. »Med Guds hjälp kommer det kanske att gå«, sade en företrädare för Kievs stad skeptiskt i artikeln. 

Det är tredje gången Ingo åker till ett mästerskap för Camp Swedens räkning. Första gången var under VM 2006 i Tyskland. Eftersom han är präst till yrket blev han snart känd som mannen som ledde »VM-bönen« på campingen vid Elbes strand. »Gud Himmelske Fader, tack för din gåva fotboll och dess glädje«, lät det då. Till EM i Österrike/Schweiz 2008 växte Camp Swedens koncept och Ingo ledde så gott som dagligen intervjuer med diverse fotbollspersonligheter från supportercampingens egen scen.

Det var inte självklart att Ingo skulle åta sig ett uppdrag även denna gång. En sen kväll i april 2010 ertappades han av polisen när han skulle köpa sex i Göteborg, och snart hängdes han ut i pressen med namn och bild – överraskande eftersom han knappast såg sig själv som en rikskändis. Samtidigt som han själv brottades med skam och ånger för »det dummaste jag har gjort i livet« fick han, på grund av publiceringen, se hur allt runt honom rasade. Han stängdes av från sin prästtjänst, avsade sig sin roll som ordförande i Camp Sweden och sjönk ner i en depression. Det senaste året har han bott inneboende hos en vän i Kungälv, gått på socialbidrag och försökt hitta tillbaka till en normalare tillvaro. Numera är han »vilande präst«, har en praktikplats i Romelanda kyrka och är osäker på när, eller om, han kan ta sig tillbaka till yrket. Han måste få biskopens godkännande, men vill inte ens ställa frågan innan han själv känner sig stark nog att klara av ett jobb som bland mycket annat innebär att möta människor i kris.

Vid Camp Swedens årsmöte i november förra året nominerade valberedningen honom inte till en plats i styrelsen, eftersom de var osäkra på vilka signaler det skulle sända ut. Efter att medlemmar hört av sig och sagt att han behövdes i organisationen tog Ingo mod till sig och nominerade sig själv. På årsmötet bad han om ursäkt för den kalabalik han orsakat Camp Sweden, och valdes därefter in som suppleant. En medlem tog också till orda och ansåg att Ingo var »den enda som kan ro i land en så stor camping som kommer att krävas under EM«. Han föreslog därför att den före detta ordföranden skulle vara spindeln i nätet för projektet.

För Ingo var det ett första steg på vägen tillbaka till livet. Arbetet som väntar i Kiev är nästa.

 

Två dagar före det sista EM-genrepet, mot Serbien, sitter Robert Laul på Råsundas läktare och slötittar på landslagets träning tillsammans med Sportbladetkollegorna Johan Flinck och Simon Bank.

Annons

– Vi har haft en tung pressetisk debatt de senaste dagarna, säger Robert och flinar så att de två portionspåsarna snus kikar fram under läppen.

– Kalle Anka har ju gjort en specialutgåva där landslaget är med, fortsätter han. Vi journalister har fått personliga pressmeddelanden där vi också blivit avbildade, själv blev jag en björnbuse. Cheferna ville att vi skulle dra på det – få kommentarer från spelarna om hur det var att vara med i Kalle Anka, och så skulle våra bildbylines vara de figurer vi var tecknade som. Jag och Flinck tyckte det var en bra grej men Bank sa nej, som den pressetikens försvarare han är.

Robert garvar. Han berättar att det gick så långt att de frågade landslagets presschef Hans Hultman om det var okej att lägga planschen med de tecknade landslagsfigurerna på podiet när Zlatan Ibrahimovic höll presskonferens. De fick klartecken.

– Men då insåg vi att Zlatan skulle lyfta upp affischen och så skulle kamerorna smattra… och ja, det kändes som väl enkel reklam för Kalle Anka. De annonserar ju i Aftonbladet också och det hade blivit kletigt. Det slutade med att vi sa till våra chefer att vi vägrade.

Robert kom till tidningen 2002, efter en kort sejour på tidningen Slitz. Han har en bakgrund som talangfull fotbollsspelare – under studietiden spelade han bland annat med Ljungskile SK i Superettan, men tvingades till slut inse att han aldrig skulle bli fotbollsproffs »så det fick bli fotbollsjournalist istället«. Robert gjorde sig snabbt ett namn som en tuff nyhetsjägare som ofta gick längre än kollegorna i jakten på ett scoop. Hans kontaktannonsutformade artikel om Zlatan Ibrahimovic (»Jag vill ha flickvän!«) i Aftonbladet 2003 ledde till en av anfallarens bojkotter av tidningen. Och när Robert gjorde sitt första mästerskap, EM 2004, slutade det med att han blev utskälld av förbundskapten Tommy Söderberg; Robert hade ringt upp sin gamla Partilletränare Mikael Källström mitt i natten för att kolla om sonen Kim var uttagen till matchen mot Bulgarien.

Även inför det här mästerskapet har Robert skapat rubriker. I Sportbladets EM-bibel har han lovat att skjuta sig själv i huvudet om Sverige tar EM-guld. Det var hans andra löfte inför mästerskapet. Det första lanserade han redan i januari när hajpen kring John Guidetti var som störst. »Om Guidetti spelar från start i EM-premiären mot Ukraina i juni, samtidigt som Ibrahimovic, Elmander, Toivonen och Hysén är tillgängliga, då lovar jag att promenera hem till Sverige genom Vitryssland när mästerskapet är över.«

– Men det här blir faktiskt mitt sista mästerskap, säger han plötsligt.

Kollegorna Flinck och Bank skrattar högt.

– Jo, men jag menar det! säger Robert.

– Inget Brasilien 2014 för dig? säger Bank.

– Det skulle vara det. Rio är ju ett bra ställe att sluta cirkeln på. Var går EM nästa gång?

– Frankrike, säger Bank.

– Visst fan! Ja, och när jag var på vinterlägret i Qatar blev man ju lite sugen på VM 2022.

Flinck skakar på huvudet och förklarar:

– Än har det inte gått ett mästerskap utan att Robban har velat säga upp sig. Det har blivit lite av en tradition.

 

På matchdagen får Emir Bajrami beskedet om att han inte ingår i den startelva Erik Hamrén ställer på benen mot Serbien på Råsunda. Han anade att det skulle bli så eftersom han fick en hel halvlek mot Island, och tröstar sig med att Hamrén två dagar tidigare sagt till TT att »Bajrami är den spelare som överraskat mest under de första tio dagarnas EM-läger«. Den stora skrällen är att Jonas Olsson – som Hamrén satsat på tidigare – är petad. Istället flyttar Andreas Granqvist in som mittback medan den matchotränade Mikael Lustig tar plats på högerbacken.

Robert Laul tar emot informationen i sin lägenhet på Ankdammsgatan i Solna och utbrister:

– Hamrén har kört med Olsson hela tiden och nu ändrar han i sista matchen! Har Granqvist och Mellberg någonsin spelat tillsammans?

Robert häver sig över datorn och knappar in svenskfotboll.se.

– Mot Danmark – nej. Mot England – nej. Och mot Kroatien var det »Granen« till höger. Fan, jag lägger ut det här på Twitter direkt.

Lägenheten är spartanskt möblerad. På soffbordet i vardagsrummet ligger en bunt av Aftonbladets sedan länge nedlagda Sportmagasinet. Ovanpå bokhyllan tronar det inramade björnbuseporträttet av honom själv. På köksbänken står en pizzakartong. Han har länge tänkt »göra något åt de pissgula tapeterna i köket« men säger att han inte har hunnit. När han flyttade in här såg han lägenheten som en tillfällig lösning, sju år senare är han fortfarande kvar. 

Robert jobbar mycket, och väldigt ofta på kvällar och helger när alla andra är lediga. Det sociala livet blir lidande. Han berättar att han trots allt träffade en tjej för några år sedan. Hon bodde i trappuppgången bredvid. Han flyttade dit ett tag, och hyrde ut sin egen lägenhet till Sportbladetkollegan Johanna Fränden, men snart tog förhållandet slut och Robert var tillbaka mellan de pissgula väggarna.

I hallen ligger resväskan uppslagen. Tre par strumpor, två par kalsonger, den allsvenska medieguiden med alla telefonnummer till spelarna… I morgon bitti – fem timmar efter att han lämnat sina texter till tidningen om kvällens match – åker Robert mot Kiev.

– Jag vet inte om jag har börjat packa eller om jag bara inte har packat upp efter lägret på Visby.

Han letar stressat men planlöst efter saker att stoppa ner i resväskan.

– Problemet är att yrket är rätt kul, så man märker inte hur det äter upp en. Men när det blir ett längre uppehåll så ligger man där på nätterna och tänker: »Nej, nu får det fan vara nog.«

Han höjer pekfingret i luften och utbrister:

– Jävlar! Nu kom jag på vad jag glömt! Snuset! Tyvärr spelar det ingen roll hur mycket man köper med sig. Tar man två stockar räcker det tills det är tre dagar kvar. Tar man fyra är det samma sak. Både 2004 och 2006 har jag fått tigga snus från landslaget på slutet… de har med sig en jävla massa.

Han berättar om VM 2006 då han bloggade om att snuset var slut. Dagen efter kom Ralf Edström fram och lämnade över två dosor.

Annons

– Vilken jävla hjälte! Sedan hade jag problem när jag skulle till Saudiarabien på landslagets vinterläger. Jag och Skiöld från TT vågade inte ta med oss snus i packningen, det mesta var ju förbjudet där borta. Vi frågade landslaget om de kunde smuggla in våra dosor. Och det gjorde de.

Det tar tio minuter att gå från Roberts hem till nationalarenan. När han lämnar lägenheten haltar han betänkligt nedför trapporna, journalistlandskampen mot Finland tidigare under dagen känns i benen. Som före detta elitfotbollsspelare är han en av de viktigaste kuggarna i laget och på hans blogg ligger det redan ett matchreferat med betyg på alla spelare. Sig själv betygsatte han med tre stadiga plus: »Nummer tio-roll med uppdraget att ta bort Finlands playmaker på mitten. Finnen flyttade ner som mittback – och Laul gjorde ›game winning goal‹.« Som vanligt betygsatte han även Radiosportens Robert Tennisberg med ett plus (»totalt osynlig«), trots att han inte var med i matchen.

– Han brukar bli sur över det, på riktigt. Så jag tycker det är kul att retas lite.

När vi korsar Frösundaleden rycker han upp mobilen:

– Där kommer spelarbussen! Såna här bilder brukar funka bra på Twitter när det närmar sig mästerskap.

När bussen passerar upptäcker några av spelarna den fotograferande reportern. Behrang Safari lyfter upp sin mobil och riktar den mot rutan.

– Vinkade de eller? flinar Robert.

 

Sex dagar senare steker solen ner över ön Trukhaniv i centrala Kiev. De senaste dagarna åskväder har inte sänkt temperaturen en grad. Svetten pärlar i Ingo Söderlunds panna när han trycker mobilen mot örat.

– Hej Robert. Är du på väg hit? frågar han.

– Jaja, Niva och jag sitter i taxin, svarar Robert Laul. Men vart är vi på väg egentligen? Här är en jävla massa poliser, och där åkte vi fan i mig förbi en stridsvagn också!

Ingo skrattar och berättar att de snart är framme.

Det är måndagen den 11 juni, om tio timmar spelar Sverige EM-premiär mot hemmanationen Ukraina och Ingo har bjudit in två av Sportbladets profiler – Robert Laul och Erik Niva – till Camp Swedens scen för att snacka upp matchen. På väg bort mot eventområdet upptäcker Robert att han glömt att stänga av roamingfunktionen på sin mobil.

– Fan, nu har väl Aftonbladet gått omkull!

– Det händer väl inget när du ligger och sover? säger kollegan Erik Niva.

– Är du säker?

– Vad tror du? Laddar du ner film i sömnen eller?

Längs enkla träbord sitter flera hundra åskådare. Så gott som alla bär gula landslagströjor. När reportrarna går upp på scenen skanderar publiken:

– Vi älskar Niva! Vi älskar Niva!

Robert spelar sårad och pekar på sig själv, varpå en ensam kille vrålar:

– Robert Laul, Robert Laul!

Ingo ber Robert presentera startelvan för kvällen. Anders Svensson är petad – Rasmus Elm och Kim Källström är centrala mittfältare. Johan Elmanders skada hindrar honom från spel, istället tar Markus Rosenberg plats på topp. Erik Niva och Robert Laul enas om att det så här med facit i hand är än mer surt att John Guidetti föll bort ur truppen på grund av den infektion han ådrog sig efter att ha ätit en dåligt stekt kyckling.

– Han hade ju startat i kväll annars, säger Niva.

– Då hade jag fått gå hem till Sverige i och för sig, svarar Robert.

– Dubbelt synd alltså, replikerar Niva.

Ingo ber dem tippa kvällens match. Robert tvekar en stund, men säger sedan:

– Vi gick förbi Fanzone häromkvällen, det var helt öde förutom hörnet där Swedish Corner var. Vi kom inte in på området eftersom de hade stängt, men vakterna sa att de som redan var där inne fick stanna så länge de orkade. Och jag är säker på att ni stannade ett par timmar till. Så den svenska uthålligheten är det inget fel på i det här mästerskapet. Jag säger att Sverige avgör i… 89:e minuten.

Budskapet går hem. Publiken jublar.

I händelsernas centrum. Före EM betraktades Camp Sweden som ett tänkbart terroristmål. Det närmaste ett attentat som Ingo (till vänster) bevittnar är en ukrainare vars cykelbroms går s­önder på färden över bron, varpå han i full fart brakar in i arrangörernas tält.

När reportrarna gått slår Ingo sig ner inne i restaurangen. Det är första gången på flera veckor som han kan andas ut en aning. När han anlände till Kiev för fem dagar sedan var campingen ett enda kaos. Och när han skulle börja jobba förstörde vädret det lilla som var färdigt; regnet skadade marken där tälten skulle sättas upp ytterligare och en tromb svepte bort det gigantiska partytält som äntligen hade kommit upp på eventområdet.

Med facit i hand inser Ingo att problemen funnits där hela tiden. När han åkte till Kiev i december för att kolla på tänkbara platser för campingen möttes han av representanter från Kievs stad som lanserade några ställen de absolut tyckte att svenskarna skulle välja. Ingo förklarade att hans uppgift var att söka brett via privata företag för att få bästa möjliga pris. Några dagar senare blev han varse att tjänstemännen inte hade lyssnat – de gick ut i media och slog fast att Camp Sweden skulle ligga på ön Dolobetskij. Uefa rapporterade till och med om saken på sin hemsida.

– De försökte styra oss mot ett speciellt alternativ, det var tydligt, säger Ingo. Genom att gå ut i pressen gav de en signal till alla andra att inte erbjuda oss något. Men deras alternativ var svindyrt, det talades om 500–700 kronor per dygn. Jämför det med att det nu kostar 129 kronor för vårt enklaste alternativ, bronscampingen. Genom att kämpa emot har vi sparat många tusenlappar åt folk…

Ingo reste till Kiev sex gånger till under våren och känslan av att vara en bricka i ett politiskt spel blev allt tydligare. När han besökte Ukraina tillsammans med Niklas Hellberg på medarrangerande sportresebyrån Nickes.com misstänkte han till och med att svenskarna blev avlyssnade.

– Saker som vi talade om enskilt kunde dyka upp som ämnen när vi väl träffade tjänstemännen på departementen. Niklas sa till mig: »Äh, du är för misstänksam.« Men när vi pratade med en kvinna på Exportrådet i Kiev och jag berättade om min oro, sa hon att gamla KGB-metoder med avlyssning ibland förekom i affärssammanhang.

När Camp Sweden väl hittat sitt ställe – på travbanan utanför staden – sparkade Kievpolitikerna bakut. Ena stunden anklagade myndigheterna markägaren för korruption, i nästa stund hävdade man att anläggningen redan var bokad som parkeringsplats under EM. Istället presenterade staden fyra nya alternativ – och erbjöd frikostig upprustning oavsett vilket ställe Camp Sweden valde.

Ingo fick fortsätta att kämpa för att supportrarna och hans förening inte skulle bli lurade på pengar. I flera omgångar hävdade staden att de varit tvungna att importera såväl toaletter som tält från Tyskland. Ingo vägrade betala. När Camp Sweden sedan bestämt sig för ön Trukhaniv påbörjades bygget direkt, men så fort det slutgiltiga kontraktet var påskrivet drog ukrainarna ner på tempot.

– Jag tror att de började söka alternativa affärer. De visste att bygget skulle bli av och folk såg en chans att tjäna pengar. Vi har gjort allt som står i vår makt för att se till att det inte ska bli någon korruption av det här. Men helt säker är jag inte. Häromdagen dök det upp fyra sådana där Lexusbilar som man ser i gangsterfilmer här på området. Jag hade aldrig sett männen i bilarna här på området förr. Något var helt klart i görningen.

Ingo berättar att han och två kollegor inventerade campingplatsen så fort de hade landat den här gången. En av kollegorna, som är ingenjör, såg tydligt var byggjobbarna hade slarvat och var de lagt extra energi. Han är säker på att det finns en agenda för framtiden – på vissa delar av campingen byggde man på riktigt, med bra material, på andra platser var det rena rama pappkonstruktionerna.

– Vi ligger väl tre dagar efter nu, konstaterar Ingo. I dag är det som det skulle ha varit när de första supportrarna anlände i fredags, till matchen mot England kommer allt vara klart.

Vändpunkten kom för fyra dagar sedan, dagen före EM-premiären. Ukrainska medier anade en katastrof och hörde av sig om intervjuer. Ingo bestämde sig för att hålla en presskonferens om fiaskot.

När han anlände via den gångbro som leder över Dnepr till campingen möttes han av 13 ukrainska TV-bolag – och av representanter från Kievs stad som ville briefa honom med vad han fick säga. Ingo viftade bort dem och improviserade fritt. I bakhuvudet fanns den GP-artikel han läst en vecka tidigare, där en man talade om att det här kanske skulle bli klart »med Guds hjälp«. Därför avslutade Ingo nu varje svar med en mening, riktad till stadens borgmästare: »Mister Popov, we need a miracle and the answer to that miracle is you.« Han upprepade meningen minst 15 gånger under presskonferensen för att göra det omöjligt för borgmästaren att fly från sitt ansvar.

Jag frågar Ingo hur han mår, efter den här segdragna kampen mot myndigheter, mot misstänkt kriminalitet och mot det allmänna kaoset. Han ler.

– Jag har som en mur uppbyggd kring mig. Innerst inne finns det nog en liten grabb som helst skulle vilja lägga sig i sängen och bara gråta men…

Han tystnar. Tårarna kommer.

– Oosh, det var jobbigt… det räckte visst att jag satte ord på det.

Ingo gömmer ansiktet i händerna. Sedan tittar han ut över tältområdet där de svenska fansen skålar i öl och sjunger kampsånger. I deras värld finns just nu inga problem – solen skiner, ölen kostar 20 kronor och i kväll ska de tåga in till Olympiski och se Sveriges EM-premiär mot hemmanationen.

– Det här är ju också ett slags återhämtning efter min livskrasch, förklarar Ingo. En chans att känna att man lever igen. Och jag måste säga att jag är så jäkla stolt över alla volontärer och kollegor. De är fantastiska människor.

Han tystnar och drar på sig den gula tröjan. Han ska ta eftermiddagen ledigt. Landslagströjan är hans verktyg för att inte skilja sig från mängden.

Minne för livet. Marcus Allbäck är ombytt efter att ha värmt upp tillsammans med a­vbytarna. Nu filmar han spelarnas inmarsch till premiären mot Ukraina.
Två fel. Vid Andrij Sjevtjenkos 2–1-mål tappar Zlatan Ibrahimovic markeringen medan Mikael Lustig släpper den stolpe han borde ha hållit. Efter matchen bjuder Marcus Allbäck Ibrahimovic på en lektion i markeringsspel inne på arenan.

Med 90 minuter till avspark diskuterar Emir Bajrami och Christian Wilhelmsson avbytarvästar inne i landslagets omklädningsrum.

– Fan vad stora de är, säger Emir. Det ser ju ut som om man har en jävla klänning på sig!

Emir är uppspelt. Bussresan in till arenan var bland det mäktigaste han varit med om. Efter några dagars isolering på spelarhotellet gjorde folkvimlet, de gulblåa fansen och den gigantiska arenan intryck på honom. Landslaget eskorterades dessutom av fyra polisbilar framför bussen, och när Emir glipade på gardinen längst bak såg han fyra stora militärjeepar bakom också.

– Fan, det känns som i en maffiafilm! utropade han lyckligt.

Den avslappnade stämningen håller i sig under hela uppvärmningen. Det första Emir får syn på när han joggar ut på gräset är en svensk flagga som får honom att börja garva. I det gula fältet har någon skrivit »Klippa tung«, en blinkning till Emirs youtube-favorit Laserturken.

Även ledarna tar in ögonblicket. Erik Hamrén går fram till läktaren och poserar för bilder. Kollegan Marcus Allbäck är lika avslappnad. Under uppvärmningen är han klädd i träningskläder och spelar gris med avbytarna, och när spelarna tågar ut för line-up – och Allbäck bytt till kostym – plockar han upp kameran och filmar paraden. Hamrén bara garvar när han ser det.

När matchen startar står det dock klart att spelarna på planen saknar all den bekymmerslöshet som tränare och avbytare nyss visat upp. Rasmus Elm och Kim Källström hamnar långt ner i planen, strax framför mittbackarna. Det kortpassningsspel som landslaget vill hitta ersätts med långa panikbollar mot en ensam Markus Rosenberg på topp.

Shit vad nervöst det ser ut, utbrister Emir på bänken.

På läktaren noterar Ingo samma sak – och ser hur nervositeten snabbt sprider sig upp till klacken. Själv har han redan lagt ner megafonen han burit med sig. Det går inte att nå ut med något budskap. Dessutom är han helt slut. Eftermiddagen blev mer hektisk än han hade önskat sig. Så fort hans lediga timmar började dök Dogge Doggelito upp på campingen, utom sig av oro. Kvällen innan – då han uppträtt på Camp Sweden tillsammans med Özz Nûjen och Måns Möller – hade Dogge lyckats slarva bort den svenska flagga som han och Hammarbyikonen »Tomten« reste omkring med när de gjorde TV-inslag för Fotbollsgalan. När »Tomten« gick bort 2008 lovade Dogge att flaggan alltid skulle finnas med när han såg landslaget spela. Och nu var den borta. Först efter ett par timmar kunde letandet blåsas av – DJ:n som spelade på eventområdet hade tagit hem flaggan till sitt hotell.

Första halvlek slutar 0–0. Avbytarna springer ut på planen för att värma upp. Medan ett stort gäng ställer sig i en cirkel och slår passningar slänger Emir och »Chippen« av sig de gigantiska västarna och håller sig för sig själva. De ställer sig vid sprinklern och använder vattenstrålen som låtsasnät medan de kickar bollen till varandra.

I andra halvlek visar det sig att bara en av dem har nytta av inbollningen. Vid ställningen 2–1 till Ukraina byts Chippen in för att förändra matchbilden. Det lyckas inte, resultatet står sig och när domaren blåser av slänger Emir av sig västen och går ut i spelargången först av alla. Han har fått se tre lagkamrater – Chippen, Rasmus Elm och Ola Toivonen – spela på hans plats till vänster på mittfältet.

 

Dagen efter förlusten rundar landslaget av sin träning på Dynamo Kievs anläggning. Några stannar kvar för en sista omgång gris. Liksom inför Ukraina-matchen är Marcus Allbäck med i leken, där också Behrang Safari, Jonas Olsson, Pontus Wernbloom, Samuel Holmén, Tobias Hysén, Anders Svensson, Pär Hansson, Mikael Antonsson och Johan Wiland deltar. Expressens webb-TV-team dokumenterar hur Wiland förlorar och bestraffas med att tvingas dra ner byxorna – varpå de andra försöker prickskjuta från 16 meter. Ingen träffar den nakna rumpan. Presschefen Hans Hultman inser ändå nyhetsvärdet och säger till fotografen att stänga av kameran, eftersom den medietillgängliga träningen är avslutad.

Samma eftermiddag anländer spelarnas respektive till hotellet. Robert Laul och kollegorna på Sportbladet har bestämt sig för att inte lägga energi på paparazzifotografering. Konkurrenten Expressen har valt en annan strategi. Tidningens fotograf Sven Lindwall ror ut i floden som passerar hotellet och placerar sig på en ö i närheten. Därifrån tar han en suddig bild på en glad Zlatan Ibrahimovic i samspråk med Christian Wilhelmsson och hustrun Oksana. Bilden publiceras på webben med rubriken »Efter utbrottet – nu kan Zlatan skratta igen«. I artikeln påpekas även att »klockan 02.01 i natt hade spelarnas respektive fortfarande inte lämnat spelarhotellet«.

Citatjakt. Robert Laul anländer till den öppna träningen på D­ynamostadion i hopp om att Anders Svensson ska gnälla över p­etningen i första matchen. »Anders ryckte bara på axlarna och sa att han har fullt förtroende för Hamréns beslut«, konstaterar Laul efteråt.

Ingo Söderlund blir vit i ansiktet.

– Är det bron som skakar?

Jag nickar. Ingo pustar ut:

– Jag trodde att det var jag.

Ingo, som har gått från sitt livs värsta kris till att vissa veckor jobba upp till  80 timmar under det senaste halvåret, litar inte på kroppens signaler.

Vi går långt bak i den 4 000 personer stora folksamlingen som är på väg mot Dynamostadion för att se den öppna träningen, och bron som leder över till fastlandet är så fylld med folk att den kränger från höger till vänster. Ingos dag har varit lika hektisk som vanligt. Tillsammans med den svenska ambassadören har han ännu en gång gått i clinch med EM-departementets tjänstemän. Camp Sweden vill bland annat ha bättre kontroll över vilka som rör sig på campingen, trots att det redan utförs ett rigoröst säkerhetsarbete. Utöver vaktbolag och en mängd antiterrorpoliser (Camp Sweden klassades tidigt som ett tänkbart mål för terrordåd under EM) vandrar också en specialstyrka med utklädda poliser runt på området med ölburkar i händerna och slitna kläder. Ändå har flera campare blivit bestulna på värdesaker.

– Kanske börjar tjatet ge lite resultat, säger Ingo. Jag hade glömt min ackrediteringsbricka när jag lämnade området tidigare i dag. När jag kom tillbaka släppte de inte in mig. Det var perfekt! När de insåg att det var jag fick vakten som stoppat mig skäll, men jag avbröt och ropade: »No, he’s a champion!«

Ingo får syn på en supporter med en flagga längre bak i marschen.

– Är det en ny Ralf? ropar Ingo.

– Nej, danskarna pissade ju ner den.

Ingo skakar på huvudet och förklarar:

– I alla år har han åkt med en flagga som det stod »Ralf« på. Ralf Edström var jättestolt över att se den på arenor världen runt. När vi mötte Danmark för några år sedan var det några danskar som tog flaggan och pissade på den. Tragiskt.

När vi når fram till arenan trängs Robert Laul och kollegorna i den mixade zonen, där medierna får prata med spelarna. Expressens webbteam följer upp gårdagens nyhet om grisleken – som de fick såväl antimobbningsorganisationen Friends generalsekreterare som statsminister Fredrik Reinfeldt att tycka till om. När kameran går igång framför Anders Svensson trycker Robert upp mobilen han använder som bandare nära ansiktet på spelaren. Det rosa mobilskalet med Aftonbladets logga är omöjligt att undvika för konkurrentens fotograf.

– Jag säger att den reporter som gjorde det är en lögnare och en patetisk människa, och jag tycker att det var helt harmlöst, kommenterar Anders Svensson Expressens publicering.

Robert och kollegorna på Sportbladet har för sin del ägnat en stor del av förmiddagen åt att förklara sig för cheferna hemma i Stockholm.

– Vi såg ju också den här rövbombningen men tyckte inte att det var mer än en »klackis« i tidningen. När Expressen sedan gör fyra sidor på det så blir cheferna skitnervösa: »Vad fan har ni missat«, liksom. Vi som är på plats snackade mycket om det här i morse och vi stod på oss. Vi tänker inte göra något på själva grejen. Däremot kan det ju vara intressant att skriva nu, om det här påverkar spelarna inför matchen mot England.

Han vänder sig mot kollegan Michael Wagner som sitter på bänkraden ovanför.

– Kolla Wagner, nu får Wernbloom göra armhävningar i mittcirkeln. Det är ju mobbning!

Robert förklarar att kollegan var den i gruppen som hade mest förståelse för chefernas ilska, Wagner argumenterade för att det ändå fanns viss relevans i konkurrentens vinkel.

– Samtidigt tvingar de mig att alltid sitta längst fram i taxin för att jag är »för tjock för baksätet«. Och då går den skenheliga småbarnsfarsan Wagner i främsta ledet kan jag lova, flinar Robert.

Ute på planen styr Erik Hamrén en försvarsövning. Emir Bajrami tar plats till vänster på mittfältet för att mata inlägg och snart börjar reportrarna på läktaren surra – är det ett tecken på att Emir ska få starta mot England?

Från andra sidan läktaren hörs en megafonförstärkt röst som drar igång en ramsa.

– Ha! Det är väl Ingo där borta, säger Robert. Han är skön.

Snart skanderar fansen »Stå upp, vi är gul och blå«, »Krossa England, Krossa England« och »Han är tuff, han är fräck, han är Marcus Allbäck«.

– Det är ju bra stämning här, säger Robert. Vi var inne på att det skulle bli tvärtom, att landslaget hade planerat in den här träningen för att de trodde på ett bra resultat mot Ukraina och att det nu, när det inte blev som de tänkt, skulle bli grinigt och jävligt. Men det här är nog precis vad spelarna behöver.

– Däremot har jag sett att folk börjar gnälla på oss i medierna nu när det blev förlust mot Ukraina. De tycker att vi har skrivit upp landslaget, men det tycker inte jag att vi har gjort. Jag har bara tagit med mig snus fram till den 20 juni, dagen efter sista gruppspelsmatchen. Det är fan det yttersta beviset på att jag aldrig har trott att de ska gå vidare.

 

Senare på kvällen sitter Emir Bajrami och spelar plump med Zlatan Ibrahimovic, Olof Mellberg, Daniel Majstorovic och landslagschefen Lasse Richt. Klockan passerar midnatt och då Emir kommer upp på sitt rum inser han att han glömt stänga fönstret och släcka ljuset.

När Emir lagt sig i sängen känner han hur det kryper över hela kroppen. Han tänder sänglampan och tittar upp i taket. Det är helt svart. Rummet är fyllt av mygg som sökt sig in mot ljuset. Emir blir livrädd, greppar mobilen och skickar ett SMS till Marcus Allbäck: »Måste byta rum, fullt med mygg här!« Han får inget svar, landslagets players manager sover.

Emir smyger istället ut i badrummet för att hämta myggsprej. Med flaskan i hand ställer han sig på sängen och hoppar upp för att döda blodsugarna i taket. Sprejen når inte upp, istället regnar kemikalierna ner i ansiktet på Emir. Han spottar och fräser. När han satt sig i sängen ringer han Martin Olsson.

– Är du vaken? Jag måste sova hos dig i natt!

– Är du dum i huvudet eller? säger Martin.

– Men jag har glömt fönstret öppet, hela rummet är fullt med mygg. Jag kommer upp.

När Emir nått Martins rum tror landslagskompisen inte på historien.

– Va fan, skulle jag ljuga om det bara för att få sova med dig eller? säger Emir.

Först efter att Martin gått ner en våning och sett mygginvasionen med egna ögon går han med på att släppa in kompisen i sitt rum.

– Varför händer sådant här alltid mig? muttrar Emir.

 

Strax efter lunch på Sveriges matchdag nummer två sätter Ingo Söderlund sig i en taxi med Ralf Edström. Den före detta landslagsstjärnan har talat på Camp Swedens scen tillsammans med kommentatorkollegan Lasse Granqvist och Ingo har insisterat på att få göra sällskap tillbaka till Ralfs hotell. Han behöver komma bort från området och uppleva lite EM utanför campingen.

I bilen talar Ralf och Ingo gamla minnen. För Ingo är det resans höjdpunkt, det var Ralf som tände hans landslagskärlek. På 70-talet bytte Ingo favoritlag efter var Ralf spelade. Pojkrumsväggarna var tapetserade med affischer på anfallaren och när Ingo var deppig räckte det att tänka på Ralf för att bli på gott humör igen. Han säger att han ser det som ett tecken att Ralf Edström fyller år den 7 oktober, samma datum som Camp Sweden bildades.

När de båda skiljts åt åker Ingo tillbaka till campingen medan hans barndomsidol drar vidare till restaurang Time Out, 500 meter från arenan, där det väntar en middag för resebolaget Tailor Events gäster. Ralf intervjuas av förre djurgårdsledaren Bosse Andersson.

– Jag ska be Ralf om två saker, säger Bosse. Först och främst ett tips till kvällens match, och sedan är Ralf en jävel på roliga historier, så han ska få dra en sådan också.

Ralf säger att han faktiskt tror på svensk seger mot England, och blir sedan fundersam.

– Ja, så var det en vits. Jag kan väl ta den om mannen som satt och gick igenom sina gamla LP-skivor. Plötsligt kom han på att det var länge sedan han satte på en singel…

Publiken skrattar artigt. Ralf skakar på huvudet.

– Nä, den tror jag att jag drog förra gången jag var här. Ni får en till. Det var en gubbe som satt och löste korsord. Han frågade sin kompis: »Kvinnligt könsorgan, sex bokstäver?« Kompisen sa: »Är det vågrätt eller lodrätt?« Den andre: »Vågrätt.« Kompisen klurade och sa: »Ja, då måste det väl vara munnen!«

Den här gången smattrar applåderna runt borden.

Nästa intervjugäst är Robert Laul. Det är tredje gången han kallats ut på ett rent PR-uppdrag under EM. Robert är skeptisk till företeelsen. Som reporter har han inför turneringen varit pessimistisk kring landslagets chanser, men när han stod på Camp Swedens scen märkte han hur han drogs med i Ingos eufori och framstod som mer optimistisk än han i själva verket är. Plötsligt var han en del av det hejarklacksmaskineri som supportrar, sponsorer och hans egen tidnings marknadsavdelning hela tiden driver framåt.

Samtidigt vet han att jobbet håller på att förändras; att vara renodlad tidningsjournalist funkar inte längre. När han anställdes för tio år sedan var det på en traditionell kvällstidning, i dag känns det mer som om »pappret« är en fördjupande och kompletterande produkt till nätet och varumärket Aftonbladet. Det hantverk som han gillade med kvällstidningen – hitta vinklar, ta sig tid att jaga nyheter – efterfrågas alltmer sällan. Under VM 2006 lade han till exempel många arbetstimmar på att luska ut startelvor genom att ringa runt till agenter, klubbledare och annat folk i spelarnas närhet. I dag spelar det ingen roll vem som är först med uppställningen – så fort den dyker upp på nätet finns den ändå överallt. Robert blir alltmer övertygad för varje dag som går: det här blir hans sista mästerskap. På allvar.

När Bosse Andersson presenterat honom för publiken tar Robert till orda.

– Det är ju roligt att du intervjuar mig för en gångs skull. När du var sportchef var det alltid omvända roller och jag ska berätta en historia om det. Sommaren 2003 fick vi in ett tips om att Jesper Blomqvist synts på Djurgårdens kansli, så jag ringde upp Bosse och gick rakt på sak: »Så Jeppe är på g till klubben?« Bosse svarade iskallt: »Nej, nej. Han var bara här uppe för att hämta biljetter till Iron Maiden.« Två dagar senare skrev Jesper Blomqvist på. Så jobbade Bosse. Egentligen borde jag inte svara på några av dina frågor för att hämnas, men jag får väl visa att jag är en större människa än så.

Bosse garvar och ber Robert berätta om sitt arbete så här en vanlig matchdag i Kiev.

– När man vaknar på morgonen väntar man in startelvan. När den kommer så ska det ut så snart som möjligt med kommentarer på nätet. Sedan kör vi webb-TV under dagen inför matchen. Sedan åker man ofta direkt ut på något sådant här event. Sedan är det match och så blir det ett jävla race till fyra på morgonen. Sedan är det ofta presskonferens tidigt dagen efter. Så det blir inte många timmars sömn.

Robert hämtar andan, ler och säger:

– Men vad fan, jag har ju världens bästa jobb och då är det dumt att klaga.

Bara svenskar i Kiev. Bron från ön Trukhaniv gungar betänkligt när 4 000 fans marscherar över. »Polisen hävdar att folk dök från bron häromdagen men jag tror bara det är taktik för att de, när vi kräver förbättringar nästa gång, ska kunna säga att vi inte har skött oss«, berättar Ingo.

På väg från restaurangen suckar Robert:

– Sådant här ger ju ingenting. Folk vill bara hinna bli packade före matchen och de hör knappt vad vi pratar om på scenen… Det är väl därför Ralfs fräckisar uppskattas mer än matchanalyser.

När vi närmar oss arenan berättar han hur Aftonbladets team har planerat inför kvällen.

– Vi har redan förberett ett dokument för om Sverige åker ut i kväll. Om Hamréns tid, vad som gått fel och så. Och så något kortare om vilka som kan tänkas sluta i landslaget efter det här.

Han skiner upp.

– Vi var med om en rolig grej på hotellet nyss förresten. Engelska landslaget bor ju där också och fotograf Bardell såg från sitt rum genom glastaket vid konferensrummet hur de riggade upp för genomgång. Han plockade upp kameran och började plåta, tills engelsmännen drog för ett stort jävla skynke.

En sak hann fotografen notera. Engelsmännen beordrades att hoppa i muren på frisparkar från Kim Källström och Sebastian Larsson, men stå kvar om Zlatan Ibrahimovic laddade kanonen.

– Vi vågade inte göra något på det eftersom vi har lovat hotellet att inte läcka något. Men Svenska Dagbladets Ola Billger, som också såg det, drog ut allt på nätet direkt. De ringde upp förbundet och tipsade också. Där kan man ju fråga sig om det är mediernas roll att springa landslagets ärenden? Vi valde att hålla på det. Om de nu gör mål genom att Larsson skjuter längs marken i kväll så har vi Bardells bilder och en bra grej till i morgon.

Det blir ingen frispark att skriva hem om på kvällen. Sverige jobbar sig tillbaka från underläge med 1–0 genom två mål av Olof Mellberg, men sedan avslöjar engelsmännen bristerna i det svenska försvarsspelet. Theo Walcott gör 2–2 på ett skott utanför straffområdet; Andreas Isaksson står på fel fot och ser bollen dala in i mitten av målet. 3–2 gör Danny Welbeck på en snygg klack.

Sverige är utslaget – redan efter andra gruppspelsmatchen. Emir Bajrami vandrar från avbytarbänken ut på planen och klappar om en av Sveriges veteraner.

– Jag har aldrig sett någon back på den här nivån dominera en match så som du gjorde i kväll, säger Emir och Olof Mellberg nickar som tack.

På läktaren sitter Patrick Mörk. Tredje landskampen i rad utan speltid för vänstermittfältaren har gett motsatt effekt än han och Emir hoppades på före EM. Från de franska, spanska och italienska klubbar som tidigare var intresserade har agenten inte hört ett ord.

 

– Ska vi ringa hem betygen när vi ändå står här.

Sportbladets Johan Flinck vänder sig till Robert Laul och Michael Wagner i den mixade zonen där de står på sin sida av grindarna och väntar på att spelarna ska passera efter matchen.

– Vi kan ju snacka ihop oss i varje fall, säger Wagner.

Flinck tar upp A4-pappret med laguppställningen och frågar:

– Isak?

– Tvåa, säger Robert.

– Är det så här det går till alltså, skrattar TT:s Niclas Green. Jag trodde att de där betygen sattes av något forskarlag som analyserade varje situation minutiöst.

När Sportbladetjournalisterna placerat en siffra framför varje spelare granskar de sitt arbete.

– Vi ligger för högt i backlinjen, säger Robert. De åker ur EM, släpper in tre mål och så strör vi fyror och treor på spelarna där bak.

– Sänk Granqvist då, säger Wagner.

– Ska han ta den kollektiva smällen menar du? svarar Flinck.

Efter en timme börjar spelarna traska igenom zonen. Flinck tar sin vanliga »nummer tio-roll«, en fri position där han i slutet av området fångar upp de spelare som slinker förbi Michael Wagner och Robert.

Efter att ha fångat in alla citat de kan åker de till sitt hotell. De tar plats i ett arbetsrum i anslutning till lobbyn. Flinck är besviken.

– Nästan alla ska ju satsa vidare. Vad fan blir det för vinkel på det?

– Det är väl »Så kan landslaget se ut i VM 2014«, säger Robert.

Flinck nickar. Han arbetar också på en kortare artikel om bråket mellan Joe Hart och Zlatan Ibrahimovic efter Sveriges 2–1-mål. Bäst citat har de fått från Wilhelmsson.

– Hur fan kan Chippen uttala sig om det? Han satt ju på bänken när det hände, undrar Flinck.

– Chippen kan uttala sig om allt. Skriv att »han följde utvecklingen från sin plats på bänken«, skrockar Robert.

Hans pekfingrar hamrar frenetiskt på tangentbordet medan han håller dialogen igång.

– Är det någon som har något bra citat på försvarshaveriet? frågar Wagner.

– Du har ju Zlatan, säger Flinck.

– Det använder jag också, bryter Robert in. Men vi kan väl dubbelanvända det. Jag lägger det sist i min text.

– Okej, då lägger jag det i ingressen, säger Wagner.

– Eller fan, de två texterna kommer ju efter varandra i tidningen. Kan inte du ta Chippen… Eller Svensson säger ju att det är »ett jävla pissemål«.

– Ja, det var ju starkt. Konkret och härligt, muttrar Wagner.

Robert lyssnar av sin bandare där Erik Hamréns presskonferens är med. Han skiner upp.

– »Operationen var bra, men patienten dog«, säger Hamrén.

– Är det sant? Jag vill höra! Jag vill höra! säger Flinck.

Hamréns knackiga engelska strömmar ur högtalaren. Alla skrattar.

Klockan är halv fyra på morgonen när texterna sänds över till redaktionen i Stockholm. Robert är klar, Flinck likaså. Bara Wagner har en sista putsning att göra.

– Bajrami… vad fan skriver man om honom och VM 2014?

– Äh, han är ju på väg ut, säger Flinck.

– På väg ut? Ur landslaget? frågar Wagner.

– Nja, kanske inte. Men han är ju inte direkt nära en plats i elvan.

 

Dagarna mellan Englandsmatchen och mötet med Frankrike blir underliga. Hela staden känns bakrusig. Ramsan om att »det finns bara svenskar i Kiev«, som ekat på gatorna den senaste veckan, är fortfarande sann men sjungs inte med glädje längre.

Analyserna om vad som gått fel duggar tätt. Robert Laul och kollegorna i presskåren är ense om att Hamrén underskattade vikten av rutin i premiärmatchen mot Ukraina. Om Anders Svensson hade spelat kunde saker sett annorlunda ut. Några funderar också på hur klokt det har varit att träna mitt på dagen, när det varit som varmast i stekheta Kiev. De flesta andra landslag i EM har kört eftermiddags- eller kvällspass, inte minst eftersom matcherna spelats på kvällarna, men svenskarna har valt en annan väg eftersom de velat ha eftermiddagarna fria till aktiviteter (Emir har »blivit torsk på jetski« efter privatlektioner med Chippen). I presskåren muttras det om att spelarna kanske fått för stor makt, i sin roll som »players manager« har Marcus Allbäck lagt ner sin själ på att få killarna att trivas och det har ytterligare stärkt spelarnas röst i upplägget.

Men någon vassare kritik från reportrarna på plats blir det egentligen aldrig tal om. Det råder snarare en uppgivenhetskänsla över hela svenskkolonin. Husbilar rullar mot Sverige, reportrar undrar hur de ska kunna skriva upp en meningslös match mot Frankrike… ja, till och med Expressens paparazzifotograf Lindwall slappnar av och blir slarvig. Två dagar efter Englandsmatchen fångas han in av hotellets säkerhetsvakter under ett av sina uppdrag i vassen.

Missionär. Ingo värvar publik till kvällens event genom att ta plats i b­advaktstornet. »Jag borde nog inte ha klättrat upp där med tanke på att jag känner mig lite svajig, men jag kunde inte låta bli – lite kul får man ju ha.«
Två gånger Robert. När fransmännen kallar till journalistlandskamp meddelar de att expertkommentatorn Robert Pires – Premier League-spelare så sent som 2011 – tar plats i deras startelva. »No problem, we have Johan Flinck. But he’s not that famous«, svarar Robert Laul. Sverige vinner med 4–3.

Ingo Söderlund vaggar ut på sandstranden där de svenska fansen solar intill Dneprs vattenbryn, lyfter megafonen till munnen och ropar:

– I kväll klockan 18 kommer Svenska fotbollförbundets förbundsordförande på besök till eventområdet. Det är viktigt att vi är där. Dels för att ge honom stöd i det svåra och utmanande uppdraget, dels för att göra vår röst hörd. Biljettpriserna är på väg att dra iväg åt helvete. Och på nya nationalarenan har vi tilldelats skamhörnet. Detta måste vi prata med honom om!

Dagarna sedan Englandsmatchen har varit tuffa även för Ingo. Samtidigt som allt ansvar för campingen funnits kvar har Ingo tvingats bearbeta sin egen och andras besvikelse över resultaten. 30 procent av husbilarna drog direkt hem till Sverige, men 4 000 gäster är kvar på området.

– I dag märker man lite skillnad, säger Ingo. Folk kommer fram och pratar igen, livet är på väg tillbaka. Samtidigt är det mindre gula tröjor nu, mer civilklätt. Folk börjar bli sina vanliga jag igen.

Vi passerar ett träd där man satt upp en affisch om Karl-Erik Nilssons besök. Någon har dekorerat den med »SvFF fotbollsmördare«klistermärken.

– I grund och botten gillar jag den gubben, säger Ingo. Jag tror att han kan göra något bra för svensk fotboll. Samtidigt har det blivit min roll att vara lite jobbig i de här frågorna.

Några timmar senare är det precis vad han är. När Karl-Erik Nilsson tar plats på scenen lyfter Ingo frågan om biljettpriserna på nya arenan. Camp Sweden har vid ett studiebesök på stadion utlovats en prishöjning på max 30–40 kronor men till premiärmatchen mot England har priserna rusat iväg betydligt mer än så. Nilsson säger att han inte tänker förhandla biljettpriser på plats och manar alla att ta Englandsmatchen som ett test, för att man sedan ska utvärdera om nivån är rimlig.

Än hetsigare blir det när frågan om Camp Swedens placering på Friends Arena förs på tal. På Råsunda har klacken stått bakom ena målet, på den nya arenan är de förpassade till ena hörnet. Nilsson svarar återigen att saken får diskuteras efter matchen mot England och tillägger surt:

– Men jag förmodar att jag får stå till svars för det mesta som skett även innan jag tillträdde.

Ingo vänder sig mot publiken och förklarar:

– Orsaken till att jag pressar på om detta är inte att Karl-Erik har gjort sig skyldig till något. Det är mer att han har en röst på förbundet och att det måste börja diskuteras i rummet på allvar. Han är oskyldig men han måste höra vad vi tycker. Låt mig ta ett exempel bara. När Håkan Mild tillträdde som sportchef i IFK Göteborg sa han så här på supporterföreningen Änglarnas årsmöte: »Säg vad vi ska göra, för det är ni som kan det här.« Men när Svenska fotbollförbundet slår upp en ny nationalarena, och det finns en ideell supporterförening som följer landslaget runt om i Europa, som åker på mästerskapen, som stödjer laget, som bygger upp laget…

Ingo andas och tar ny sats, med högre tonläge:

– … då kommer inte ens en fråga om »var vill ni vara«. Utan det är: »Ut i skamvrån. Ut i hörnet.« Det är det här vi måste komma åt! »Var vill ni vara?« Kan vi få frågan ställd från förbundet! Det är det vi vill skicka med Karl-Erik eller hur?

– JAA! ropar en supporter högt.

Publiken applåderar. Nilsson bryter in:

– Men snälla Ingo…

Han avbryts av ett gäng långt bak på eventområdet:

– SVFF – fotbollsmördare, SVFF – fotbollsmördare!

Nilsson suckar:

– Ja, det är ju jättegulligt av er… Ni ska veta att jag är en engagerad fotbollspappa och fotbollssupporter. Jag har hållit på med fotboll i hela mitt liv. Det finns väl ingen anledning att göra något som är jävligt mot supportrarna. Vi vill väl att det här ska bli så bra som möjligt.

– Ja, fast ni vill väl tjäna pengar också kanske, säger Ingo.

– Men Ingo! Vi har ju också talat om vikten av att få resurser till att utveckla svensk fotboll. Och den enda verksamhet vi har som tillför resurser till svensk fotboll är vårt A-landslag för herrar. Jag har full respekt för att ni är kritiska till mycket av det vi gör, men ni ska inte tro att det finns någon annan ambition än att göra det så gott som möjligt för er och för svensk fotboll. Jag vet som före detta domare och kommunpolitiker att man huvudsakligen inte blir uppmärksammad för de positiva besluten, och jag är beredd att ta det. Men jag tror inte att den här typen av retorik där man försöker elda upp massorna är den bästa.

Nilsson väger orden och fortsätter:

– Du kan stå och elda upp ditt gäng här hur mycket som helst, men jag är inte säker på att det löser problemet. Jag tror att samtal är en väldigt mycket bättre metod än att håna och häckla varandra. Jag är beredd att ta »SVFF fotbollsmördare« men jag tror inte att det tillför svensk fotboll särskilt mycket positivt. Jag tror inte att det är fler samarbetspartners som vill komma till oss efter det.

– Men vi har haft dialogen i sex år och vi har fortfarande inte fått frågan ställd, säger Ingo. Det är bara det jag vill komma åt…

– Jag har varit ordförande i tre månader, jag kan inte ta ansvar för allt som hänt under sex års tid.

– Nej, men du efterlyste ju dialogen och det var därför jag sa att den inte riktigt har fungerat. Det här handlar inte om att häckla dig, det handlar bara om att skicka med dig detta till styrelsen, att vi gärna vill få frågan ställd. »Var vill ni vara?« Det är endast det vi efterlyser.

Karl-Erik är tyst i ett par sekunder. Sedan säger han:

– Visst. Absolut. Jag har inte missat budskapet, Ingo. Inte på något sätt.

Skyltfönster. När förbundskapten Hamrén analyserar misstagen efter EM tar han Emirs insats mot Frankrike som exempel: »Så som Emir Bajrami såg ut i sin debut mot Frankrike, han var inte hundra, så var alla i öppningsmatchen mot Ukraina. Anspänningsnivån var inte rätt.«
Sist ut. Ingo blir sittande länge på läktaren efter att EM-äventyret definitivt avslutats. »Före EM var jag säker på att vi skulle vinna gruppen och spela kvartsfinal i Kiev. Sedan blir det så här… man känner bara tomhet.«

När Robert Laul lämnar sina texter natten mellan den 17 och 18 juni drar han också iväg en tweet: »I morgon gör inte bara Mellberg o Svensson sin sista mästerskapsmatch, även för mig är det avslutning. Ni som följt mig har varit underbara.«

Tidigt samma morgon börjar branschpressen ringa på hans mobil. Dagens Media rapporterar: »Robert Laul slutar – blir björnjägare.« I artikeln förklarar Robert att han tänkt på saken en längre tid. På frågan vad han ska göra svarar han: »Jag ska flytta upp till mina systrar i Blattnicksele och jaga björn, sedan om det innebär tjänstledighet eller att man måste säga upp sig vet jag inte, men en björn ska ner på marken, den saken är klar.« Tidningen Resumé går steget längre och skriver att reportern redan lämnat in sin avskedsansökan. Frågan vad han ska leva på skakar han av sig med en axelryckning: »Jag är nöjd om jag har ett par shorts om det är fint väder ute. Och det är inte så dyrt att leva däruppe.«

Vid lunchtid senare på dagen presenterar Marcus Allbäck laget som tagits ut till Frankrikematchen på förbundets hemsida. Emir Bajrami är med i startelvan. »Han är väl värd chansen«, säger Allbäck. »Han har varit väldigt duktig hela den här samlingen och vi har varit förvånade att han klarar av att hålla ett sådant tempo, trots att han haft lite speltid i Twente.« För Emir är det »sjukt stort« när han får höra att han ska spela från start. En tanke cirkulerar i huvudet på honom: »Vi ska inte åka hem härifrån med noll poäng – det är inte rättvist efter det spel vi har visat upp.«

Samtidigt, i en annan del av Kiev, greppar Ingo Söderlund för sista gången mikrofonen på Camp Swedens scen för att mana på supportrarna inför match. Han är urlakad och har hemlängtan, men någonstans inom sig hittar han mer energi än någonsin tidigare under turneringen.

– VM-kvalet börjar i kväll! utropar han. Det är i såna här matcher som det är upp till oss att visa vilka vi är och vad vi kan göra för att lyfta killarna! Tänk på Berlin i höst – i kväll ska vi få både oss själva och grabbarna att tro på det här igen!

Applåder och ramsor ekar över området när han är klar. När han lämnar scenen ser han en äldre man närma sig med målmedvetna steg.

– Vilket tal! Fan, man kan tro att du är präst eller pastor eller någonting, säger gubben.

Ingo svarar inte, men orden värmer. De värmer något så oerhört.

 

Efter tre minuter mot Frankrike tar Emir Bajrami emot bollen på sin vänsterkant och spelar sedan vidare till framstormande Martin Olsson som slår ett inlägg. Ola Toivonen nickar strax över. En minut senare klackar Emir i ett trängt läge fram Kim Källström som får fri gata längs med kanten. Inlägget nickar Sebastian Larsson rakt i famnen på Hugo Lloris.

Sedan händer det inte så mycket mer från Emirs håll. Fransmännen har mycket boll och söker sig mot hans kant i sina attacker. Emir väljer att lägga sig i en lägre utgångsposition för att hjälpa ytterbacken Martin Olsson. »I andra halvlek har de sprungit sig trötta, då kommer ytorna att öppna sig«, tänker han. Men snart gör den minimala speltiden de senaste tre månaderna sig påmind. När Emir i slutet av halvleken springer fram till avbytarbänken för att dricka frågar Hamrén:

– Är du trött?

– Jag är död, svarar Emir.

På väg ut till omklädningsrummet inser han vad det ärliga svaret gav för resultat. Hamrén byter ut honom mot Christian Wilhelmsson. Därmed blir det kompisen som får njuta av de öppnare ytorna i den andra halvleken. Från sin plats på bänken ser Emir landslaget forsa fram i djupled. Zlatan Ibrahimovic dundrar in 1–0 på volley, Sebastian Larsson dunkar in 2–0 i nättaket på övertid. Men EM är över. Det blev 45 spelade minuter för Emir och tre meningslösa poäng för Sverige.

 

– Jag är långt ifrån nöjd så klart, säger Emir.

Tio dagar efter Frankrikematchen sitter vi på en italiensk restaurang 50 meter från Stureplan i Stockholm. Emir har nyss återvänt från Kosovo där han hälsat på släktingar. Under gårdagen tillbringade han sju timmar på Münchens flygplats i väntan på flyget hem. Han berättar att han tog alla fotbehandlingar som fanns och att han till slut blev sittande i en massagestol där han lade i mynt efter mynt för att få tiden att gå. I morgon ska han flyga till Marbella med flickvännen.

– Samtidigt måste jag vara realist, säger han. Jag spelade inte regelbundet halvåret före, och det var mitt första mästerskap. Hade jag förutsatt att jag skulle spela tre hela matcher i EM skulle jag varit pantad i huvudet. Man har olika roller i ett lag och jag visste att detta inte bara fick handla om mig. Jag försökte peppa de andra och det tror jag att jag lyckades med.

När han kom hem till Sverige fick han också viss tröst från svägerskan som sett att den schweiziska sajten 20 Minuten hade utsett »die schönsten Kicker der Euro 2012«. 1,8 miljoner röster hade avlagts och Emir Bajrami vann före Niko Kranjcar och Markus Rosenberg. »Fan, vad stort. Om jag så bara hade varit snyggast i Köping hade jag varit grymt nöjd«, kommenterade en av hans barndomskamrater utmärkelsen.

– Jag måste säga att mästerskapet ändå var en jävla häftig upplevelse, säger Emir. Framför allt de svenska supportrarna, de har gjort ett grymt bra EM. Och vi förtjänade bättre resultat. 

Ännu har han inte hört något om framtiden. Efter semestern i Spanien ska han ha ett nytt möte med Patrick Mörk. Om ingenting har dykt upp då åker han tillbaka till Twente och påbörjar försäsongsträningen i mitten av juli. Han säger att det inte är hela världen.

– Jag drar dit och kör järnet, det måste jag göra för min egen skull. Sedan får vi se. Det hade varit skönt om det löste sig med något annat. Jag är överens med klubben och tränaren om att det vore det bästa för mig. Transferfönstret stänger sista augusti. Det är ju grymt mycket tid kvar.

Han skrattar:

– I värsta fall får jag väl skaffa mig ett modellkontrakt i Schweiz…

 

I en annan del av huvudstaden gör Robert Laul sitt sista arbetspass före semestern. Dagen därpå ska han resa till Vann spa utanför Lysekil för att vila upp sig. Om han återvänder till arbetsplatsen efter sommaren vet han inte. Han står fast vid att han ska förändra sitt liv.

– Förr planerade vi för att göra tidning, och vi lade ner mycket jobb på att göra den så bra som möjligt. Med nätet är det inte samma sak. Där ska all skit ut. Pang, bom. Ingen tanke. Jag säger inte att det är fel, bara att det inte är den världen som jag blev journalist i.

Jag påpekar att det här mästerskapet också varit annorlunda i så motto att Robert – som en gång ansågs vara svensk sportjournalistiks bad boy – stått på den »snällare« sidan i bevakningen. Konkurrenten Expressen har varit mer aggressiv. Det värsta Robert gjorde var att smyga runt på Olympiskis läktare under de stängda träningarna dagen före match, i hopp om att avslöja startelvan. Före mötet med England blev han utkastad tre gånger.

– Den mindre tidningen går ofta längre i sin bevakning, säger Robert. Sedan är det nog också sant att jag inte är samma slags journalist som förr. 2004, när jag ringde upp Micke Källström på natten för att få reda på om hans son skulle spela… alltså, så hade jag ju inte gjort i dag. Skulle jag ha utnyttjat min relation med en gammal tränare hade jag börjat bearbeta honom flera månader tidigare. Det är som i fotboll: när du är ung hugger du på alla bollar i straffområdet, när man är äldre utnyttjar man rutinen mer.

Han skrattar.

– Fan, 2004 smög jag ju till och med in på Tommy Söderbergs hotellrum när de hade checkat ut från hotellet i Algarve. Det var efter att de hade åkt ut mot Holland på straffar och vi ville veta vad det stod på lappen, vilka straffskyttar de tänkt från början. Jag smög upp i korridoren och tog mig in på hotellrummet. Men någon lapp hittade jag aldrig. Det konstigaste var att där låg en Daily Mirror eller något. Jag tänkte: »Oj, gillar Tommy engelska värstingtabloider!« Jag minns att jag mötte Pontus Farnerud på väg ner till lobbyn. Vi hälsade på varandra. Jag undrar vad han tänkte om att jag var på deras våningsplan. Sådant här kanske man inte ska avslöja, men det är väl preskriberat nu?

Han pausar och funderar.

– Det skulle bli ett jävla ramaskri om jag gjorde något liknande i dag. Man måste fråga sig: »Är det värt det?« Jag tycker fortfarande att man kan gå väldigt långt för att få fram all information. Att jag smög runt på den stängda träningen ses säkert som ett övertramp av förbundet till exempel. Men sedan är nästa fråga den publicistiska: »Ska vi publicera det här? Vad är nyheten i detta?« Ta Expressens rövbombning. Det var grymt bra jobbat av tjejen som stannade kvar längre än oss andra och filmade det där, men jag tycker inte att det var en så stor grej som de gjorde det till sedan.

Jag frågar när jobbet har varit som roligast.

– När jag var anonym nyhetsjägare. De senaste åren har allt handlat om att profilera reportrar. Jag tycker att det måste finnas plats för andra journalister också, inte bara att man ska dra på »Bank tycker« eller »Laul tycker«. Men det är en jävligt billig form av journalistik. En krönika skiter man ur sig snabbt, att jaga nyheter är dyrare. Jag har ju gett mig in i det med öppna ögon, så jag ska inte klaga, men baksidan av att bli en profilerad skribent är att man måste se sig om över axeln så fort man tar sig en dyngfylla på stan.

Han har fyra veckors semester framför sig. Kanske blir det längre. Tidigare under dagen upptäckte han att han har ytterligare 39 semesterdagar att ta ut.

– Jag har bestämt mig, jag vill få till stånd en förändring i mitt yrkesliv. Varje gång jag gjort något sådant har det kommit något gott ur det. En gång fick jag ett eget webbprogram och fick chans att lära mig att göra TV, en annan gång erbjöds jag att börja skriva krönikor om Allsvenskan och det var en möjlighet för mig att vässa min stilistik. Jag vill utvecklas, annars kan det kvitta.

– Kanske blir det så att jag drar upp till mina systrar i Blattnicksele. Sedan det där med björnjakten… jag har ju varken gevär eller kulor, så det var mest en rolig grej. I eftermiddag kommer jag att skicka ett mejl till min chef och säga att jag vill ta ett nytt steg. Vad det blir vet jag inte. Antingen erbjuder de mig något här eller så står jag utan jobb när hösten kommer.

 

På en bondgård i utkanten av Kungälv summerar Ingo Söderlund sitt EM. Arrangemanget av Camp Sweden har krävt 4 400 lästa mejl, 1 400 skickade mejl, 200 Skypesamtal och drygt 80 möten på plats i Kiev. Redan dagen efter Sveriges uttåg ur turneringen fick Ingo bevis på att Kievs politiker haft en egen agenda i samarbetet med Camp Sweden: den 20 juni deklarerade borgmästare Popov att det skulle byggas ett stort sportkomplex där campingen legat.

– Det förklarade en del. Varför de drev oss mot vissa platser, varför de byggde på riktigt på vissa ställen på ön och inte lade ner samma energi på andra.

Jag frågar hur han mår efter turneringen.

– Jag har ju känt skuld som attan efter mitt korkade misstag. En av drivkrafterna med detta var att hitta något slags gottgörelse gentemot dem jag har svikit. Jag har fortfarande några människor jag behöver be om ursäkt på ett rent personligt plan, men nu känner jag i varje fall att jag fan i mig är klar med min gottgörelse gentemot den stora massan.

Han lutar sig tillbaka i stolen och lägger armarna bakom huvudet.

– Alla tecken tyder på att jag skulle klara av att hantera medmänniskor i kris nu, om jag skulle jobba i mitt gamla yrke igen. Men det är en större fråga än så. Jag kommer inte att ta det steget innan jag känner mig helt redo. Någon frågade mig i Kiev om jag »har kvar tron«. Och ja, det har jag. Men jag har svårt att praktisera den i ett yrke. Det är lite som en spelare som har kunskapen om vad man ska göra på planen men inte vågar utföra det. En arenarädsla på något sätt. När jag läste till präst utövade vi något som kallas lärjungaträning. Man gör saken för sakens skull, utan någon tanke på vad det ska ge en själv. Först i nästa steg ska man överföra det till sitt eget liv. Så har jag tagit mig an det här uppdraget. Och jag tror faktiskt att jag har lyckats. I vissa moment har jag kanske gjort saker för fåfänga eller något annat, men på det stora hela har jag bara gjort saken för sakens skull.

Han ler.

– Det roliga är att om jag skulle få frågan i dag om jag ville göra om hela den här campingen skulle jag säga ja direkt. Drivkraften är så stark hos mig. Det började redan vid EM i Sverige 1992, när jag bestämde mig för att åka över till USA -94 om Sverige tog sig till VM. De hade ett så starkt lag, jag trodde att de skulle gå hela vägen och ville inte missa guldet. Jag var i USA i fem och en halv vecka och jag är nog en av få svenskar som satt och var bitter efter semifinalförlusten mot Brasilien.

Utanför köksfönstret vajar det vildvuxna gräset i vinden. På fönsterkarmen står ett inramat foto med Peter Ijeh i IFK Göteborgsdress, det är signerat av spelaren själv och stod tidigare på Ingos kontor som en påminnelse för honom om att be för IFK Göteborg. Bokhyllan bakom Ingo är en blandad samling av fotbollsböcker och religionslitteratur. Han säger:

– Jag har en längtan efter att få vinna ett guld innan jag begravs. Och eftersom jag inte kan vara med på planen får jag sjunga på läktaren. Det här är mitt sätt att representera mitt land.