Vår man i Krasnodar

I juli 1962 öppnade Sam Walton en stormarknad i Rogers i Arkansas, som han namngav efter sig själv. Idén bakom Wal-Mart var enkel – brett utbud, låga priser – och i dag räknas varuhuskedjan  som världens största. Bara i USA har bolaget 1,4 miljoner anställda och totalt i företagsimperiet finns fler än 11 000 butiker fördelade på 27 länder.

Rysslands motsvarighet till Sam Walton heter Sergej Galitskij.

Annons

Inspirerad av Wal-Mart och med sloganen »alltid låga priser« öppnade han 1998 sin första butik i Krasnodar. 18 år senare är hans kedja Magnit Rysslands största icke-statliga arbetsgivare. Forbes Magazine listade häromåret Galitskij som landets trettonde rikaste person och uppskattade hans förmögenhet till 13 miljarder dollar. I takt med Magnits aggressiva expansion i landet (2001 fanns det 150 Magnitbutiker, fyra år senare 1 500 och i dag ligger siffran på över 9 000) klättrar han dock snabbt på oligarklistan. Vissa ekonomiska bedömare spår att han inom 20 år kommer att vara Rysslands mest förmögna person.

Stormrika ryssar har vi så klarthört om förr, inte minst inom fotbollen. Men till skillnad från Roman Abramovitj och den stora merparten av landets ekonomiska superelit hålls inte Sergej Galitskij om ryggen av den politiska makten. Hans rikedom grundlades inte i privatiseringarna efter Sovjetunionens upplösning och han är inte allierad med Vladimir Putin. »Vad gäller politiken föredrar jag att följa den från TV-soffan med en skål popcorn i famnen«, sade han häromåret i en sällsynt intervju med sports.ru. Precis som Sam Walton har Galitskij varit sin egen lyckas smed. Bara det faktum att han bor i Krasnodar, 200 mil söder om Moskva, är ovanligt och stärker bilden av honom som en outsider. Det är en roll som Sergej Galitskij trivs med. Det tog lång tid innan han riktade sitt affärsöga mot Moskva och han koketterar gärna med att han aldrig ens har varit i Sankt Petersburg.

Än så länge är de egna talangerna emellertid inte mogna för seniorspel. Därför får Galitskij hålla till godo med en A-trupp spetsad med utländsk kompetens. Minst en gång i veckan tar han sin helikopter till träningsanläggningen för att morsa på truppen och efter varje match är han inne i omklädningsrummet för att snacka av sig.

Den utlänning som mångmiljardären helst surrar med är spelaren som han för två år sedan utsåg till lagkapten – en 31-årig mittback från Påarp som kallas för »Granen«.

ANDREAS GRANQVIST sträcker ut sina långa ben i en soffa på träningsanläggningen. Fem omgångar återstår av ryska ligan. Om tre dagar ska FC Krasnodar spela hemma mot Anzji. Vinner laget där är de på allvar med i kampen om guldet.

– Det här är nog min bästa säsong någonsin, säger Granen.

En vecka tidigare gjorde han sin hundrade match för klubben. För den bedriften fick han en Rolexklocka av Sergej Galitskij.

– Fint gjort av honom, säger Granen.

– Vet du hur mycket den är värd? frågar jag.

– Mellan 60 000 och 80 000, tror jag.

– Var den snygg?

– Ja.

– Kommer du att använda den?

– Ja.

Annons

Granen tillbringar mycket tid på träningscentret. En dag före varje hemmamatch måste spelarna infinna sig här, sedan får de inte åka hem igen förrän matchen är spelad, ett och ett halvt dygn senare. Innanför murarna har truppen i gengäld tillgång till ett eget litet samhälle med perfekt klippta gräsmattor, trivsamma promenadstråk och väl utrustade lägenhetskomplex. Varje spelare har sitt eget privata sovrum. Den som vill kan spela snooker, TV-spel eller bläddra i någon av de många dyra coffeetableböcker som står utspridda i bokhyllorna på anläggningen. Träningarna sker på någon av de åtta fullstora gräsplanerna. Varför behöver de så många? Det är ju bara A-laget som tränar här ändå.

– Bra att ha, säger Granen. Ibland regnar det. Då är det bra att kunna byta plan.

Jag nickar som om det vore självklart och säger att de borde ha en stark laganda med tanke på att spelarna tillbringar så mycket tid tillsammans. Granen svarar att »den är okej men inte kanon«. Språkbarriären ställer till det, förklarar han. Laget innehåller tio olika nationaliteter och få av de ryska spelarna kan mer än något enstaka ord engelska. Bra killar, tycker Granen, lite svåra att komma inpå livet bara. Klubben har visserligen anställda tolkar som ständigt finns till hands, men att umgås genom en mellanhand känns ju lite ansträngt. Ibland försöker Granen skämta med ryssarna genom att ta fram sin hårvaxburk och låtsas smeta ut vax i deras raka frisyrer.

– »No, no, no«, säger de då.

Nej, det blir mest att han umgås med de andra utlänningarna. Flera av dem kan han dessutom byta allsvenska erfarenheter med. Medan vi hänger i lagets players’ lounge och väntar på träningen kommer i tur och ordning Ari (målspruta i Kalmar FF 2006), Wanderson (kelgris i Gais) och Ragnar Sigurðsson (tidigare svensk mästare med IFK Göteborg) fram och hälsar.

Ari:

– Hello. How is Sweden? I don’t miss it so much.

Wanderson:

– Hej, hur mår ni? Sverige är fantastiskt. Hälsa alla gaisare!

Ragnar Sigurðsson:

– Fy fan i helvete alltså vad jag saknar Kebab house på Avenyn.

Alla spelare är, precis som tolkarna och tränarna, klädda i grönvita träningskläder. Den som sticker ut är FC Krasnodars presschef Denis Daniltjenko, en storväxt man med vänliga ögon. Han är klädd i slitna blåjeans och en svart XXL-t-shirt föreställande omslaget till The Beatles sista album Let it be. 

– Denis kan nästan ingen engelska, säger Granen.

– I like Beatles, säger Denis.

Granen sitter kvar i soffan och fipplar med sin telefon. Han ser lätt uttråkad ut och visste man det inte innan hade man inte gissat att han är lagkapten. Han hälsar artigt på alla som går förbi, men säger inte särskilt mycket. Men när träningen väl börjar händer något. Redan under den inledande kvadratenuppvärmningen börjar Granen dirigera sina medspelare. Nu är det också han som hörs mest. Han gestikulerar och skriker, skämtar och dunkar ryggar, berömmer och retas.

– Mycket professionell, en riktig ledare, säger Misja Volkov.

Misja är en av A-lagets tolkar och den som ansvarar för de engelsktalande spelarna. Förutom att översätta taktiska direktiv från tränaren Oleg Kononov får han hjälpa till med allt möjligt. Ibland ringer en spelare till honom och säger: »Jag är på en bensinmack – nu ger jag luren till han som jobbar här så får du säga att jag ska ha full tank.« Han hjälper också fotbollsproffsen att beställa på restaurang och ser till att rätt produkter hamnar i kundvagnen på snabbköpet. Men just Granen behöver sällan någon större stöttning, berättar tolken. Efter snart tre säsonger i Ryssland är svensken mer eller mindre självgående och enligt Mischa dessutom ansedd som en av ligans bästa försvarare.

– Hur är det i Sverige? frågar han. Jag vet att Andreas två gånger i rad har utsetts till landets bästa back. Säg mig, är han väldigt känd i Sverige? Är han namnet på allas läppar?

Det fanns inte så mycket att göra i Påarp, en tätort med några tusen invånare en mil öster om Helsingborg. Men gillade man fotboll var det ett bra ställe att växa upp på. Andreas Granqvist bodde i ett hus alldeles intill idrottsplatsen Medevi. Jämt var han där och spelade, och eftersom han var stor för sin ålder och bäst av samhällets grabbar födda 1985 fick han spela med äldre årskullar också. Han hade att brås på. Pappa Tommy spelade med Påarps A-lag, farbror Kent i närliggande Högaborgs BK och farfar Cenny hade under en period tillhört Helsingborgs IF. Det var också till nordvästra Skånes största klubb som Granen värvades 14 år gammal. På den tiden var han en målfarlig mittfältare och beslutet att byta klubb var inte givet.

– Frågan var vad som var bäst, säger han. Få bättre träning i HIF eller utvecklas genom A-lagsfotboll i Påarp? Det som avgjorde var nog att jag tyckte fotbollen var så otroligt rolig. Jag fick liksom aldrig nog. HIF betydde mer fotboll, så då blev det HIF.

När han skulle börja gymnasiet valde han Filbornaskolans idrottsprogram i Helsingborg. Vid det laget hade han också tagit en plats i HIF:s Tipselitlag. Tränaren hette Peter Swärdh. Den nuvarande Kalmartränaren minns en ovanligt träningsvillig tonåring.

»Han hade en naturlig pondus med sig ut på planen och verkade inte bli nervös för någonting. Det var lite ›här kommer jag och jag kommer att spela bra oavsett vad ni skickar ut till mig‹.«

– Och man såg tidigt att han var en ledartyp, säger Swärdh. Han hade en naturlig pondus med sig ut på planen och verkade inte bli nervös för någonting. Det var lite »här kommer jag och jag kommer att spela bra oavsett vad ni skickar ut till mig«.

När Swärdh 2002 blev A-lagstränare i Helsingborg dröjde det inte länge innan han flyttade upp Granen, som nu skolats om till mittback. Ynglingen tackade genom att fortsätta driva på både sig själv och andra, även dem som var mer än tio år äldre och hade landslagsmeriter.

– Genom att han tog för sig vann han de äldres respekt, säger Swärdh. Det spelade ingen roll om de hette Jesper Jansson eller Andreas Jakobsson – han gapade på dem också. Eftersom han samtidigt gav allt för laget var det ingen som störde sig på att han snackade mycket på planen. Det kan ju vara lite känsligt annars: tonåringen som säger åt de äldre hur de ska agera defensivt.

Säsongen 2006 slutade HIF fyra i Allsvenskan och Granen imponerade tillräckligt mycket i försvaret för att göra den färska Premier League-klubben Wigan Athletic intresserad. I januari 2007 anlände han till en engelsk fotbollsvardag som blev något av en chock. Tränaren Paul Jewell var av den gamla skolan. Backarna förväntades rensa undan bollen när den kom till dem, gärna över sidlinjen och allra helst över läktaren. Med sina 193 centimeter hade Granen visserligen en fysik i Jewells smak, men tacklingarna imponerade ändå inte på engelsmannen. Svenskens försök att spela konstruktivt från sin mittbacksposition uppskattades inte heller, och när Granen i en match halkade på en regnvåt plan skällde tränaren ut honom inför hela laget i omklädningsrummet efteråt.

»Han bara skrek och skrek rakt framför mitt ansikte. Att halka var tydligen oförlåtligt i hans värld. Jag försökte bara bita ihop«

– Det var en kulturkrock, säger Granen. Han bara skrek och skrek rakt framför mitt ansikte. Att halka var tydligen oförlåtligt i hans värld. Jag försökte bara bita ihop och tänka att klarar jag mig igenom det här, då klarar jag nog ganska mycket.

Annons

När Wigan bytte ut Paul Jewell mot den mer spelinriktade Chris Hutchings fick Granen fler starter och bättre självförtroende. Efter sju Premier League-omgångar säsongen 2007/2008 var han given bredvid Titus Bramble i mittförsvaret och dessutom den back som stått för flest lyckade brytningar i hela ligan. Som lag hade dock Wigan svårt att samla poäng och efter bara sex månader vid rodret fick Hutchings sparken. Steve Bruce tog över. Ett av hans första beslut var att peta Granen, och när Wigan under den nya tränaren plötsligt hittade formen blev det omöjligt för svensken att ta tillbaka sin startplats. För att få speltid lånades han våren 2008 ut till HIF och under sommaren gjorde han klart med en ny klubb – holländska FC Groningen.

I hemmapremiären mot Utrecht i september fick nyförvärvet bollen på egen planhalva efter 35 minuter. Han vände bort en motståndarforward, fortsatte förbi en passiv mittfältare och älgade vidare med bollen mot backlinjen. Två dribblingar senare hade han plötsligt skottläge. Avslutet satt i bortre krysset. Granen sträckte båda nävarna i luften och supportrarna undrade vad det var för en märklig mittback som klubben hade värvat.

Granen trivdes i Holland, i Eredivisie premierades offensiva backar. Svensken gillade att gå upp och stöta på motståndarnas anfallare istället för att ligga längre ner i planen och vänta, och när tränarna dessutom uppmuntrade honom att följa med upp i anfallen var det rena julafton. På tre säsonger i Holland gjorde mittbacken 24 mål. Bara under säsongen 2010/2011 satte han elva i ligan.

»Markeringsspelet utvecklade jag mycket i Holland. Taktiskt fick jag kanske inte med mig lika mycket.«

– Och så blev jag lagkapten också. Den holländska fotbollen är väldigt öppen. För öppen ibland. Även de sämre lagen går framåt och som back hamnar man i många en-mot-en-lägen defensivt. Markeringsspelet utvecklade jag mycket i Holland. Taktiskt fick jag kanske inte med mig lika mycket.

Nästa flytt gick till Eredivisies motpol, Serie A. I Genoa insåg Granen snabbt att hans nya omgivning ställde helt andra defensiva krav på honom. Träningarna präglades av evighetslånga övningar som gick ut på att samtrimma backlinjen. Granen såg det som slutkursen i ett mittbacksuniversitet. I England hade han pluggat duellspel på högsta nivå, i Holland stod markering och speluppbyggnad på schemat, medan Italien fokuserade på positionsspel och taktisk drillning.

En annan skillnad jämfört med Groningen var supportrarna. De italienska fansen levde med lagets resultat på ett annat sätt än i Holland. Och eftersom Genoa slogs för att undvika nedflyttning var känsloläget allt som oftast högt. När laget i hemmamatchen mot Siena i april 2012 släppte in fyra mål stormade fansen planen och konfronterade spelarna.

– De krävde att vi skulle ta av oss matchtröjorna eftersom de inte ansåg att vi var värdiga dem, säger Granen. Det var rätt olustigt, men situationen kändes faktiskt mest bisarr. Det lugnade ner sig ganska snabbt också. Och vi klarade faktiskt kontraktet sedan.

Efter sin första säsong i Serie A åkte Andreas Granqvist till Kiev med landslaget för att spela EM. Han hade varit med i Österrike fyra år tidigare, men inte fått spela en enda mästerskapsminut. Nu gick han, i knäskadade Daniel Majstorovićs frånvaro, in från start bredvid Olof Mellberg i mittförsvaret mot Ukraina. Sverige förlorade med 2–1, men Granen var ganska nöjd med sin egen insats. När Ukraina kvitterade Sveriges ledning var det Mellberg som inte lyckades hålla reda på Andrij Sjevtjenko i straffområdet. Och den defensiva kritiken efter samma spelares 2–1-nick riktades främst mot Mikael Lustig, sedan högerbacken vid hörnan lämnat en lucka vid den stolpe han hade i uppgift att bevaka.

Mot England i nästa gruppspelsmatch fick Granen vikariera för den skadade Lustig på högerbacken. När Mellberg nickade in 2–1 till Sverige efter en timmes spel var han den första spelaren framme att gratulera. Fler svenskar anslöt till firandet, och när Johan Elmander hoppade in i ringen råkade han köra in ett finger i Granens öga. Granen kände hur det både gjorde ont och »liksom vibrerade i skallen«. Han försökte spela vidare, men såg dubbelt på det skadade ögat. När Mellberg slog en enkel passning till honom på egen planhalva fick han panik eftersom han inte kunde bedöma bollens hastighet. Med nöd och näppe lyckades han skicka ut bollen över sidlinjen, sedan bad han om att få byta. England hann dock kvittera innan bytet kunde genomföras, och när Granen väl undersöktes i omklädningsrummet hörde han hur motståndarna gjorde ytterligare ett mål. Sverige var utslaget och ögat gjorde ont som satan.

En ny stökig säsong med Genoa följde. Tränarna kom och gick och laget fick återigen kriga för att hänga kvar i Serie A. När kontraktet var säkrat kände Granen att han var trött på att spela i ett bottenlag där tränaren sparkades så fort det kom en svacka. Genoa kom överens med Queens Park Rangers om en affär. Visserligen låg QPR då bara i näst högsta serien, men med Harry Redknapp som tränare satsade klubben hårt på en snabb återkomst till Premier League. Såväl Granen som hans gravida fru Sofie Richter tyckte att London lät som en trevlig stad att bo i. Men när allt tycktes vara klart sade agenten Martin Dahlin: »Det har dykt upp intresse från en rysk klubb också.«

FC Krasnodar erbjöd bättre träningsförutsättningar, spel i en högstaliga – och ofantligt mycket mer pengar. Till skillnad från Genoa och QPR var det troligen också bara en tidsfråga innan Krasnodar spelade i någon av Europacuperna.

Granen diskuterade saken med Sofie. När hon förstod att han redan hade bestämt sig för Ryssland började hon gråta.

– Kliv på, kliv på, säger Sofie.

Det är torsdagskväll i Krasnodar. Tvåvåningsvillan som den svenska familjen hyr ligger bakom en mur på en lummig gata någon kilometer från stadens centrum. Förutom Granen och Sofie bor här dottern Nova, två och ett halvt år, som i dagarna ska skolas in på ett ryskt dagis. Och så är det Robin.

– Vår nanny, säger Granen och skrattar.

– Alltiallo snarare, säger Robin.

Robin och Granen har känt varandra sedan blöjåldern i Påarp. När fotbollsproffset blev klar för Krasnodar sommaren 2013 frågade han sin gamla kompis om han ville flytta med. Robin tänkte att »ja, vad fan, varför inte?« och hakade på. I dag får han en slant för att finnas till hands, både som sällskap och som allmän fixare.

– Jag gör lite av varje, säger han. Handlar, passar Nova när det behövs, gör olika ärenden … Det är inte så dumt faktiskt. Jag kan tänka mig sämre jobb.

När Robin har tagit bilen in till city för att äta middag med sin ryska flickvän säger Sofie:

– För mig är det också väldigt skönt att ha honom i huset. Andreas är ju iväg med laget så ofta. Robin blir som min andra man!

Hon skrattar och slår sig ner bredvid Granen i TV-soffan. Jag frågar hur de träffades.

»Jag var 17 och han 19. Jag hade ingen aning om vem han var. Senare berättade folk att han spelade i HIF och var typ känd.«

– Helsingborgsfestivalen, säger Sofie. Jag var 17 och han 19. Jag hade ingen aning om vem han var. Senare berättade folk att han spelade i HIF och var typ känd. Men det hade inte jag koll på. Jag gillade honom som person bara.

– Du såg väl mig först för att jag var lång helt enkelt, säger Granen och ler.

Två år efter att de blev ett par flyttade Sofie med till Wigan. Före det hade hon planer på att bli grafisk formgivare, men när Granens proffskarusell började snurra på allvar pausade hon sina egna yrkesambitioner. Nu var det länge sedan hon hade ett jobb. Förutom att ta hand om Nova lägger hon mycket av fritiden på sin blogg. På den skriver hon om livet som fotbollsfru i Krasnodar. Hon lägger ut bilder och svarar på frågor som hennes läsare ställer i kommentarsfältet.

– Tror att bloggen är Skånes näst största, säger Sofie. Jag uppdaterar den i princip varje dag och den har blivit lite som en kompis. Den blir mitt sätt att hålla kontakten med världen där ute.

Hon gör en svepande gest mot fönstret i vardagsrummet. Bakom soffan åker Nova i sin plastrutschkana. Sofie berättar att hon har ett tveeggat förhållande till fotbollen.

– Andreas är ju världens bästa. Snäll och omtänksam, ställer alltid upp. När reserverna i laget tränade nyligen väntade han in dem trots att han själv var klar för dagen långt tidigare. Som lagkapten ville han visa att han brydde sig om dem också. Den inställningen måste man beundra och Andreas fotboll har gett oss ett jättebra materiellt liv. Baksidan är att han ofta är borta och att fotbollen gör det svårt att leva ett mer normalt familjeliv. Det kan jag längta efter.

– Hur är det för dig under transferfönster? frågar jag.

Sofie ler.

– Tidigare satt man med andan i halsen när det var silly season. »Jaha, undrar vart vi ska flytta den här gången … ? Och Ryssland tyckte jag lät hemskt först.

– Vad hade hänt om du sagt tvärnej?

»Mycket handlade om ens fördomar om Ryssland. Genua var charmigare, men livet i Krasnodar är faktiskt helt okej.«

– Det hade jag nog kunnat göra, men ganska snart förstod jag att mycket handlade om ens fördomar om Ryssland. Genua var charmigare, men livet i Krasnodar är faktiskt helt okej.

Sofie vet också att nästa flytt med största sannolikhet går hem till Helsingborg. När är inte bestämt, men familjen har redan ett hus som väntar där hemma. Och Granen gillar tanken på att återvända till HIF och Allsvenskan.

– Men inte riktigt än, säger han. De säger att en mittback ofta är som bäst mellan 30 och 35. Jag är 31 nu. Ett par år till på riktigt hög nivå borde jag ha i mig.

Och just nu? Just nu tycker Granen att han är i sitt livs form.

– Jag »peakar« nu, säger han. Och det är klart att den känslan är skön när man har ett EM framför sig. Men börjar jag bli nöjd över att det går bra kommer det snart att gå dåligt. Ett misstag av en mittback innebär ofta mål för motståndaren, så är det inte för spelarna högre upp på planen. Jag får inte tappa fokus.

Sofie försvinner upp på övervåningen  för att natta Nova. Granen och jag sitter kvar i soffan och följer en stream av det allsvenska mötet mellan HIF och AIK. När Jordan Larsson vrickar in 1–0 efter fem minuter får Granen ur sig ett glatt »så ja!«. Samtidigt har han synpunkter på AIK-målvakten Patrik Carlgrens position.

– Där ute kan han inte hamna. Hade han varit kvar i målet hade Jordan aldrig kunnat avsluta så där löst.

Lite senare kvitterar AIK och chanserna avlöser varandra. Hemmaförsvaret har det jobbigt med både Strandberg och den spelbegåvade 16-åringen Alexander Isak.

– Inte världens bästa försvarsspel kanske, säger Granen. Fast jag gillar att man verkar våga gå framåt i svensk fotboll numera. Synd bara att det är så mycket konstgräs överallt.

Han byter ställning i soffan.

– Jag har varit på förbundet i samband med landslagssamlingarna. »Ni måste ta tag i konstgrässituationen!« säger jag. Vändningara tar längre tid, kroppen tar mer stryk. Det är verkligen som en annan sport, och särskilt för en back. Det är jättebra att kunna träna på konstgräs året om, men A-lagets matchplan borde vara naturgräs.

– Det kanske är en kostnadsfråga, säger jag.

– Då får man väl prioritera? invänder Granen. En spelare färre i truppen mot att man får spela alla matcher på riktigt gräs. Hur svårt kan det vara?

Strax före pausvilan på Olympia zoomar kameran in Henrik Larsson. HIF-tränaren kliar sig i sitt kortklippta gråa hår och ser ut att vara djupt inne i matchen. Granen berättar att han också funderar på att bli tränare efter spelarkarriären.

– Man har ju snappat upp ett och annat, säger han.

– Är du en sådan som tittar på matcher varje dag? frågar jag.

– Inte längre, säger Granen. När vi är på våra rum på träningsanläggningen blir det mest film och serier. Serier framför allt.

– Sett någon bra på sistone?

»Ooooh, det är så många! Jag har flera igång samtidigt. Bara senaste tiden har jag sett … ja, vad har jag sett?«

– Ooooh, det är så många! Jag har flera igång samtidigt. Bara senaste tiden har jag sett … ja, vad har jag sett?

Har lutar sig framåt i soffan, drar till sig den bärbara datorn och börjar klicka mellan sina serier.

– Arrow, Game of Thrones, Empire, Suits – riktigt, riktigt bra. Sons of Anarchy, Vikings, Walking Dead, Hawaii Five-0, Bron … Bron! Har du sett Bron? Jag älskar hon Saga, den kvinnliga polisen. Så skön hon är. Bron är nog den bästa TV-serien.

Jag, som uppenbarligen inte håller samma tittartempo som Granen, känner att jag också vill berätta om en TV-serie jag gillar. Det står still i huvudet. Plötsligt kan jag inte komma på en enda. Av någon anledning känns det också viktigt att nämna en serie som även Granen tycker om.

– Breaking Bad, får jag ur mig till slut.

– Grym! säger Granen.

I väntan på att matchen på Olympia ska återupptas passar den sändande kanalen C More på att göra reklam för sitt filmutbud. Peter Habers polis Martin Beck flimrar förbi med bekymrad min.

– Sett alla Beckfilmer eller? frågar Granen.

Det har gjorts 46 filmer om kommissarie Martin Beck. Jag svarar att jag har sett en del, men långtifrån alla.

– Det har ju kommit nya nu också, fortsätter han. Gunvald, alltså Persbrandt, är inte med längre.

– Då är det kanske inte lika kul? säger jag.

– Fast han den nya norrmannen som har kommit in istället är faktiskt riktigt bra. Jag gillar honom.

Jag kommer inte på något bra att säga. Granen blir också tyst. Det är fortfarande några minuter kvar till andra halvlek på Olympia.

– Mer kaffe? Något annat kanske?

– Det är bra, tack.

»Följer du politiken hemma eller? Jobbig tid för Miljöpartiet nu.«

– Jaha ja, säger Granen. Följer du politiken hemma eller? Jobbig tid för Miljöpartiet nu.

Jag tänker att Granen är ovanlig: en etablerad landslagsman som inte har något emot att öppna upp sitt hem för en journalist en torsdagskväll. Bara att få loss ett telefonnummer brukar vara svårt numera, och standardfrågan från ett fotbollsproffs när man bett om en intervju brukar lyda: »Hur lång tid tar det?«

Andreas Granqvist undrar aldrig det. Han svarar tålmodigt på alla frågor och gör, trots att det inte är hans jobb, sitt bästa för att hitta nya samtalsämnen när det blir tyst. Och när hans HIF besegrat AIK och kvällen blivit sen i Krasnodar viftar han bort min undran om taxi. Istället går han ut i garaget och varvar upp motorn på sin vita Porsche Cayenne. En kvart senare släpper han av mig vid mitt hotell.

– Kan vi ses i morgon förmiddag igen? frågar jag.

– Inga problem, säger Granen.

– Jag tänkte att vi kunde snacka mer om landslaget då.

– Okej.

Medan Granen tar bilen hem igen går jag upp på mitt hotellrum och tar fram datorn. Jag minns att jag har intervjuat honom en gång tidigare, under hans tid i Groningen, och blir nyfiken på hur jag porträtterade honom då. Jag söker i det digitala pressarkivet – och blir förvånad. Den tidigaste träffen är inte alls från Holland, utan från England. I den nio år gamla artikeln berättar Granen att det känns bra i Wigan och att hans första kontakter med landslaget har varit positiva. Och plötsligt minns jag en sittning med blaskigt kaffe på Starbucks i centrala Manchester. Otroligt att jag hade glömt den!

Samtidigt: inga kaxiga utspel gjordes, inga minnesvärda citat yttrades. »Jag vågar ta plats«, lyder rubriken till intervjun och alldeles säkert gjorde Granen det. Det var bara inte så många som brydde sig 2007. Då hette Sveriges obestridliga backchef Olof Mellberg och Granen hade flera andra mittbackar framför sig i landslagskön. På Lars Lagerbäcks tid var dessutom steget mellan trupplats och startelva långt. Efter landslagsdebuten mot Jordanien under januariturnén 2006 ägnade Granen i princip fyra år åt att sitta på bänken och läktaren. Vi journalister brukade ha roligt åt att han ibland fick bilda anfallspar med fysiologen Paul Balsom under vissa övningar på träningarna.

»Titta, Granen på topp i dag!«

»In med honom bredvid Zlatan!«

»Fan, Granen är het nu!«

Det kändes inte direkt som om vi satt och skämtade om en framtida försvarsgeneral.

 

Första tävlingslandskampen från start gick dessutom åt helvete.

Inför EM-kvalmötet med Holland i Amsterdam i oktober 2010 var Olof Mellberg skadad. Granen gick in bredvid Daniel Majstorović i mittförsvaret i ett Sverige som bjöd laget som spelat VM-final bara någon månad tidigare på enorma offensiva ytor. Matchen slutade 4–1 till Holland. Granen satte visserligen reduceringsmålet i andra halvlek, men blev ändå sågad. »Nykomlingen Granen blev förnedrad direkt«, skrev Fotbollskanalen, och det var ändå ett relativt snällt omdöme i sammanhanget.

När Olof Mellberg kom tillbaka från sin avstängning fick Granen återvända till bänken, men Majstorovićs knäskada före EM 2012 gjorde att han skickades in i start-elvan på nytt. Och sedan slutade Mellberg. När kvalet till Brasilien-VM inleddes var därför inte känslan att Andreas Granqvist konkurrerat ut de andra mittbackarna. Han var mer … den bästa tillgängliga.

VM-kvalet blev också en svängig historia. Granen var med i Berlin när Sverige hämtade upp 0–4 till 4–4 mot Tyskland, men Hamrén hade svårt att hitta ett stabilt mittbackspar. När Granen spelade tillsammans med Jonas Olsson såg det ut som om båda ville bestämma över backlinjen, och efter en svajig insats mot Österrike borta i juni 2013 petades Olsson. Mot Färöarna i nästa match spelade Granen ihop med Pelle Nilsson – och blev utvisad. Därefter satsade Hamrén på Nilsson och Mikael Antonsson som mittbackspar, och när Sverige vann borta mot Irland fick de fortsatt förtroende. Hösten 2013 spelade Granen ingenting i landslaget. Den 19 november satt han på bänken på Friends Arena och såg hur Cristiano Ronaldo med ett hattrick krossade Sveriges VM-dröm.

Nästa år, inför det stundande EM-kvalet, bad Andreas Granqvist om ett enskilt samtal med Erik Hamrén. Han hade funderat. Och fattat ett beslut.

Granen beställer en spaghetti carbonara på restaurangen i ett av Krasnodars stora köpcentrum. Klockan är halv tolv på fredagen och han behöver ha i sig något före träningen. Jag frågar om han vet hur många olika mittbackspartner han har haft under sin tid i landslaget.

– Oj!

Han tänker högt:

– Jonas [Olsson], Mellberg, Antonsson, Nilsson Lindelöf, Majstorović, Johansson … kan det vara sju? Åtta?

Tio. Låter det mycket, tycker du?

– Ja, ganska. Samtidigt har jag varit med ett tag, så en del har ju hunnit lägga av. Men normalt sett är det ju inte en position där man vill ha för många skiften. Jag tror inte att Erik [Hamrén] har velat byta mittbackar så mycket som han har gjort. Men oftast har han varit tvingad till det, på grund av skador eller avstängningar.

Landslagets försvarsspel har fått mycket kritik de senaste åren. Hur träffad har du känt dig?

»Kritik är bra och ibland förtjänar man den. Att släppa in fyra mål hemma mot Österrike är till exempel inte acceptabelt. Jag skulle kunna säga att vi spelade rätt bra fram till att de gjorde 2–0, men då skulle jag låta löjlig.«

– Kritik är bra och ibland förtjänar man den. Att släppa in fyra mål hemma mot Österrike är till exempel inte acceptabelt. Jag skulle kunna säga att vi spelade rätt bra fram till att de gjorde 2–0, men då skulle jag låta löjlig. Man snackar inte bort fyra insläppta på hemmaplan och att få kritik för det har jag inga problem med. Det tråkiga är när det blir onyanserat.

Hur mådde du efter Hollandsmatchen 2010? Det var din första tävlingsmatch från start och du blev ordentligt sågad.

– Det var några tuffa dagar förstås. Men det var inte bara mitt fel att vi förlorade och ganska snart kände jag ett revanschsug istället. Det är väl tävlingsmänniskan i en. Man vill ut direkt igen när det har gått dåligt.

Du fick faktiskt starta nästa match också, en mållös vänskapslandskamp mot Tyskland på Ullevi.

– Ja, och det är det här jag menar med att kritiken blir onyanserad ibland. Efter Holland tyckte alla att vi hade varit för slarviga bakåt. Och det var vi nog. Men om man sedan håller nollan mot ett lag som Tyskland och ändå får höra att man spelat för tråkigt och tillknäppt … ja, då känns det ju sådär. Vi är ändå Sverige. Vi har de spelare vi har.

VM-kvalet till Brasilien blev stökigt för din del. Du fick rött kort mot Färöarna och sedan petades du.

– Det var en billig utvisning, jag blev bara avstängd i en match. Då fick Pelle [Nilsson] och Antonsson gå in mot Irland. Vi vann där och efteråt förklarade Erik [Hamrén] att han tänkte fortsätta satsa på samma mittbackspar framöver.

Kan man argumentera i ett sådant läge?

– Det kan man väl. Jag blev både besviken och arg.  Men jag accepterade Eriks beslut och sa: »Jag tänker kriga hårt och bevisa för dig att jag är värd platsen.« Jag tror att han uppskattar den inställningen. Sedan blev det inget VM för oss, och när Pelle blev skadad inför en träningsmatch 2014 kom jag in i startelvan igen. När EM-kvalet startade kort senare hade jag ett nytt snack med Hamrén. Då hade jag grubblat rätt så mycket.

På landslaget, menar du?

– Ja, jag var så besviken. Jag kände att jag spelade bra i varje match i Ryssland, men att jag i för många landskamper inte fått ut det jag ville. Jag hade agerat för osäkert ibland, blivit för passiv. Nu fick det vara slut på det. Nu ville jag visa vem jag var. Jag sa till Erik att jag givetvis tänkte följa landslagets linje, men också att jag skulle vara mer trogen mig själv och mitt eget spel.

Vad menar du med »ditt eget spel«?

– Nämen, jag är en offensiv mittback. Jag gillar att kliva upp på forwarden och försöka ta bollen när jag kan. Jag gillar att höras. Ska jag spela så ska jag ta plats. »Det fick bära eller brista«, tänkte jag och sa precis som jag kände till Erik.

Du känner att du har kommit mer till din rätt sedan dess?

– Det måste man säga. Efter det snacket har jag personligen fått ut mycket mer i landslaget. Jag spelade i hela EM-kvalet, frånsett en match då jag var avstängd. Som lag betraktat tycker jag att vi gjorde det helt okej. Det var egentligen bara en samling som var riktigt dålig.

Ryssland borta och Österrike hemma?

– Ja. Mot Ryssland blev vi lite fega, tycker jag, och mot Österrike klappade vi ihop när de gjorde 2–0. Vi blev extremt sågade efter det. Vi var usla, Erik borde sparkas, EM är kört – inget var bra.

Men det var ju inte bra heller. Det måste man väl kunna säga?

– Absolut, absolut. Vi förlorade med 4–1 hemma mot Österrike och det kunde ha blivit 7–1 – så får det absolut inte se ut. Men vid nästa samling kände jag hur otroligt laddad stämningen var. Alla var så fokuserade. Så vann vi några matcher, och mot Danmark i playoffmötet tycker jag att vi spelade fantastiskt bra.

Varför stämde spelet plötsligt där?

– En stor del handlade nog om det mentala. Vi hade åkt på några smällar men nu stod vi där ändå och bara: »Nu skiter vi allt och alla. Nu är det bara vi. Nu ska vi till EM!« Så kändes det.

Använde ni den yttre kritiken som motivation?

»Den personliga drivkraften måste vara den starkaste. Man vill inte till EM för att »visa medierna«, man vill dit för att man så otroligt gärna vill spela där.«

– Jag vet inte. Det blev väl lite snack om det eftersom Lustig delade ut någon känga till medierna direkt efter avancemanget. Men den personliga drivkraften måste vara den starkaste. Man vill inte till EM för att »visa medierna«, man vill dit för att man så otroligt gärna vill spela där.

Tycker du att Hamrén har prioriterat försvarsspelet i tillräckligt stor utsträckning?

– Erik kom in med en passningsorienterad fotboll som jag gillar. Sedan tappade vi kanske defensiven ibland, som när vi gick på den där minan i Holland. Det svåra är att få ihop helheten. Det har även funnits matcher där defensiven har suttit, men där vi inte har fått ut allt framåt. Men mot Danmark kändes det som om vi hittade något. Vi vågade spela, men var samtidigt inte naiva.

Hur långt tror du att det spelet räcker i EM?

– Bygger vi vidare på det vi hittade i höstas har vi en bra chans att skrälla. Erfarenheten är också viktig, tror jag. I förra EM var det många som var med för första gången och det märktes kanske ibland. Vi ledde ju faktiskt alla matcher i Ukraina. Nu har vi en tuff grupp framför oss, men jag känner mig väldigt optimistisk.

Men du vet inte vem du kommer att få bredvid dig mot Irland i öppningsmatchen?

– Nej, det finns olika alternativ. Vi har Viktor [Nilsson Lindelöf], som har gått jättebra i Benfica. Vi har Erik Johansson, som var kanon i sina senaste landskamper. Vi har Antonsson, som är säkerheten själv. För min del spelar det ingen roll vem det blir.

Det måste det väl göra? Mittbackar har ju olika egenskaper som alla andra.

– Ja, fast jag tycker alla de här är rätt så lika varandra. Men visst, har jag en nyare spelare bredvid mig – som Viktor senast – får jag kanske snacka och styra honom lite mer jämfört med till exempel Antonsson, som jag har spelat mycket med tidigare. Fast jag styr och ställer nog rätt mycket oavsett vilka som spelar. Jag gillar ju att vara ledaren i backlinjen.

Har någon medspelare skrikit »Håll käften, Granen!« någon gång?

– Det har nog hänt ett antal gånger, ja. Det har jag inga problem med. Jag gillar när det blir lite tufft. Är det bara glada miner och tjo och tjim blir man aldrig ett vinnande lag.

Första maj i Krasnodar. 21 grader, sol från en klarblå himmel och trångt på gatorna i centrum. Barnvagnar överallt. Det går bra för Krasnodar. De flesta av stadens omkring 700 000 invånare arbetar inom den livsmedelsindustri som gjort Sergej Galitskij rik, och få går utan jobb. Medelinkomsten är den högsta i södra Ryssland.

Det är alltså knappast av ekonomiska skäl som FC Krasnodars hemmamatch mot Anzji endast lockar 6 500 åskådare. De billigaste biljetterna kostar inte mer än 25 kronor. Men fotbollsupplevelsen på den omoderna Kubanstadion, byggd 1961, där klubben än så länge hyr in sig är inte den bästa och än så länge har den åtta år gamla klubben inte hunnit bygga upp en stor supporterskara. Gästande Anzjis bortafölje är nästan lika stort som hemmaklacken på den andra kortsidan. För bara några år sedan spåddes Anzji vara laget som skulle ta fotbollsvärlden med storm, med spelare som Roberto Carlos, Samuel Eto’o och Jurij Zjirkov. Men så tröttnade ägaren Sulejman Kerimov på spelarnas enorma lönebudget och stängde plånboken. För närvarande ligger Anzji sist i ryska ligan.

Granen spelar som vanligt tillsammans med Ragnar Sigurðsson i mittförsvaret. Wanderson är vänster-forward i 4–3–3-uppställningen medan Ari sitter på bänken. Sergej Galitskij vankar oroligt fram och tillbaka på läktaren, omgiven av två livvakter.

Krasnodar för spelet men har svårt att skapa klara målchanser i första halvlek. Granen gastar och pekar. Vid offensiva hörnor joggar han genast fram mot Anzjis straffområde, och flera gånger lämnar han sin mittbacksplats även under speluppbyggnaden för att följa med upp i anfallen. Han är definitivt ingen Teddy Lućić-mittback, en sådan som är bra genom att inte märkas i matcherna. Ragnar Sigurðsson minns jag från Allsvenskan som en dominerande typ, men bredvid Granen får han en undanskymd roll. Ibland ser det ut som om svensken hade föredragit att vara själv i backlinjen. Han är yvig och offensiv och förmodligen var det detta han försökte berätta för Erik Hamrén under det där mötet inför EM-kvalets start för två år sedan. Ska Granen spela måste han få bestämma. Annars är det bättre att välja någon annan.

I Krasnodar har han ända sedan debuten 2013 haft mandat att styra på planen, och Sergej Galitskij är så förtjust i hans ledaregenskaper att han vill förlänga svenskens kontrakt, som löper ut om ett år. Det är lustigt när man tänker på det: ägaren har tillräckligt med pengar för att värva i princip vilka stjärnor han vill, men hans favoritspelare verkar alltjämt vara en enkel småstadskille från en sömnig håla i nordvästra Skåne.

I andra halvlek gör Krasnodar tre snabba mål. Segern för laget upp på tredje plats i ligan, bara fyra poäng bakom Pontus Wernblooms CSKA Moskva som toppar tabellen.

Sergej Galitskij ser belåten ut när han smiter in i omklädningsrummet efter slutsignalen. Några minuter senare kommer han ut igen, fortfarande med ett leende på läpparna. Han tackar vänligt nej till att bli intervjuad och eskorteras iväg av sina livvakter.

– Han gratulerade till segern bara, säger Granen när han kommer ut från omklädningsrummet.

När Granen haltar fram till de ryska reportrarna i den mixade zonen har han ont i ansiktet, resultatet av en missriktad rensning från målvakten Stanislav Kritsjuk. Hans svar, som tolkas från engelska till ryska av Misja, är samma typ av svar som svenska reportrar fått i alla år: han pratar om en match i taget, att de måste behålla fokus och allt det där. Journalisterna ser ändå intresserade ut. Bristen på överraskningar i svaren kompenseras av tillgängligheten. Granen står lydigt kvar så länge någon har en fråga kvar. Många av hans lagkamrater vandrar bara förbi reportrarna.

När journalisterna är nöjda fortsätter Granen ut till parkeringsplatsen. Med tanke på den låga publiksiffran är det en överraskande stor och högljudd skara fans som placerat sig bakom ett kravallstaket. När de får syn på den svenske mittbacken ställer de sig på tå och applåderar, ungefär som en konsertpublik som tålmodigt väntat på att artisten ska göra entré på scenen.

– GRANQVIST! GRAAAANQVIST!! GRAAAAAAANQVIST!!!

Fansen skriker med gälla röster. Granen skriver autografer på bollar, tröjor och idolkort. Han poserar på bild efter bild, ibland tillsammans med bebisar som hålls upp framför honom. Han ser kolugn ut när han trycker sig mot staketet för att beundrarna ska kunna få så bra bilder som möjligt.

Jag tänker på hur avslappnat han förhåller sig till uppmärksamheten. Under mina dagar i Krasnodar har det blivit tydligt hur väl han trivs i sin roll som ledare i laget. Kanske är det detta som också har börjat märkas i landslaget. Efter år av anpassningsförsök och svårigheter att hitta rätt roll har han, 31 år gammal, blivit så obekymrad att han inte ens verkar bry sig om vem som blir hans mittbackskollega i Frankrike. Han verkar inte nervös heller. Det gäller bara att, som han upprepar som ett mantra, »fokusera på rätt saker«.

När han vinkar adjö till fansen utanför stadion viftar en av dem glatt med en flagga. Flaggan är rosa, grön och blå och man ser den överallt i Krasnodar. Redan första dagen frågade jag Granen vad det var för en flagga.

– Den har jag aldrig tänkt på, svarade han.

För mig lät det otroligt. Hur kunde någon som snart har bott här i tre år ha missat den? Samtidigt kanske en elitidrottare har nytta av att spara sin observationsförmåga till när det verkligen bränner till. Andreas Granqvist ska snart åka till EM och leda Sveriges försvar. Miljontals svenskar kommer att sitta framför sina TV-skärmar och kräva att han stoppar irländska, italienska och belgiska anfallare. Ingen kommer däremot att bry sig om hur många flaggor han känner till.

Det gäller att fokusera på rätt saker.