Föreställ dig att du är med i frågesportprogrammet Jeopardy. En kategori är »Dopade fotbollsspelare«. Du överlägger med dig själv: Hur mycket kan jag om det här egentligen? Kanske flimrar ordet efedrin förbi i huvudet och du tänker på Maradona i USA-VM 1994, eventuellt hoppas du att en fråga handlar om Paul Pogba som hösten 2023, efter en match med Juventus, testade positivt för ett testosteronproducerande och dopningsklassat preparat. Det kan hända att du försöker komma på namnet på den där Siriusmålvakten som häromåret testade positivt för kokain (Joshua Wicks) – för visst klassas bruk av »partydroger« som dopning? Och den gamle Manchester United-försvararen Rio Ferdinand, stängdes inte han av i åtta månader när han smet från en dopningkontroll?
Mer än så är det knappast. Så du drabbas av panik. Möjligen också en existentiell kris. Är detta allt jag kan om dopade fotbollsspelare, trots att jag vet vem som spelar vänsterback i Salernitana? Du kan ha ett intimare förhållande till fotbollen än till din partner, tillbringa mer tid på att följa sporten än du lägger på vänskapsrelationer, och ändå inte klara mer än 200-kronorsnivån i Jeopardy när det kommer till kända dopningsfall inom fotbollen.
I en idrott som omsätter mer pengar än någon annan, och där de fysiska kraven och förväntningarna på spelarna ökat i takt med att värderingarna på stjärnorna gått från hundratals miljoner kronor till miljardbelopp, borde det rimligtvis finnas spelare som är beredda att runda hörnen. Åtminstone fler än som avslöjats. Om vägen tillbaka från en skada kan påskyndas, eller om återhämtningen under ett intensivt och avgörande spelschema kan kortas ner med hjälp av en injektion eller några tabletter, vore det märkligt om inte en sport som blivit ansiktet utåt för filmningar och ekonomiskt fusk också blickade mot otillåtna preparat.
Eller så litar man på det som Fifa, Uefa, ligapresidenter i Spanien, Italien och andra stora ligor – och även det som den svenska fotbollsrörelsen – sagt år efter år: fotbollen är förskonad från dopning. Fotbollen är ren. Det finns för lite att vinna på att dopa sig som fotbollsspelare, de fysiska fördelarna är för små i relation till de eventuella konsekvenserna. När Pogba åker dit blir det blott ett undantag och ett exempel på att ingen kommer undan. Och så får vi höra det på nytt: dopningkontrollerna är många och gedigna. Det går inte att fuska.