Vem gillar Wolfsburg?

När Borussia Dortmund tog upp kampen med Bayern München fann laget beundrare långt utanför Tysklands gränser tack vare sin stolta historia och enorma publik. Nästa utmanare har en tuffare uppgift.

Efter en vecka av nästan parodiskt aprilväder med storm, hagel och snöfall, skiner solen äntligen över Wolfsburg på långfredagens eftermiddag. Några av den lilla stadens invånare har passat på att gå ut för att se på Vfl Wolfsburgs träning – om 24 timmar väntar hemmamatch mot Bundesligajumbon Stuttgart. Längs ena långsidan står barn och vuxna i alla åldrar och tittar in genom mellanrummen i det presenningtäckta höga staketet. De mest ambitiösa har klättrat upp och hänger i stakettoppen för att få den bästa tänkbara utblicken över Kevin De Bruyne, Luiz Gustavo, André Schürrle och de andra stjärnorna i laget.

Hängivenheten hos stängselklängarna imponerar än mer när jag inser att det runt hörnet står ett åttiotal personer och följer träningen från en liten läktare bakom ena målet, visserligen aningen längre ifrån spelarna.

Daniel Schmidt, en av ledarna för Supporters Wolfsburg, paraplyorganisationen för klubbens fans, höjer förvånat på ögonbrynen när han tittar upp på läktaren.

Annons

– Jag hade förväntat mig att jag skulle känna alla här. I vanliga fall kommer det kanske 10–15 personer och tittar.

Utöver det vackra vädret är det två saker som har lockat fansen till träningsplanen: en stor del av arbetsstyrkan på stans helt dominerande arbetsgivare Volkswagen är lediga på långfredagen. Och så handlar det givetvis om lagets fantastiska form: Vfl Wolfsburg ligger tvåa i Bundesliga och har nått kvartsfinalen i både Europa League och tyska cupen.

Efter träningen flockas barn och vuxna vid grinden till träningsplanen för att jaga autografer eller – det vanligaste – ett foto med sina idoler. Alla spelare ställer snällt upp – förutom Nicklas Bendtner och Ivan Perišić, som gömmer sig på flaket till det golfbilsliknande fordonet som transporterar bort bollar och koner.

Jag frågar Daniel Schmidt vilka spelare som är populärast bland fansen. Han svarar att massan gillar de största stjärnorna, belgaren Kevin De Bruyne och nyförvärvet Schürrle, medan de mest hängivna supportrarna på Nordkurve föredrar spelare som identifierar sig med klubben och tar sig tid att prata med fansen. Som vänsterbacken Marcel Schäfer, som spelat i Wolfsburg i snart ett decennium. Trots att den tidigare tyske landslagsmannen numera oftast är förpassad till bänken av Ricardo Rodríguez – korad till Schweiz bästa spelare 2014 – skrev Schäfer nyligen på en kontraktsförlängning till 2017. Tanken är att han ska jobba kvar i klubben när hans spelardagar är över.

– Han är väldigt tydlig med att försvara Wolfsburg, säger Daniel Schmidt. Så fort någon snackar skit om staden, säger att den är ful eller så, då är han framme och säger: »Stopp, det där stämmer inte.« Det uppskattar vi också.

Medan jag ser hur De Bruyne kämpar för att ta sig bort till omklädningsrummet kommer just Schäfer fram och hälsar på Daniel med en varm kram. Han berättar att han under landslagsuppehållet veckan före passade på att besöka sin lagkamrat Diego Benaglio i Zürich.

– Jag visste att det skulle vara dyrt där, men det var ändå helt extremt, suckar vänsterbacken. Här i Tyskland kostar en espresso ofta under två euro, högst tre och femtio om det är på ett riktigt flådigt hotell. I Zürich kostade en espresso sju eller åtta euro. Överallt. Kan du tänka dig, åtta euro för en liten kopp med kaffe! Helt otroligt!

Schäfer får det att låta som att kaffepengarna grävt ett djupt hål i hans kassa. Det kan verka hycklande av en fotbollsmiljonär, men Schäfer har ofta visat att han bryr sig om mer än den egna karriären och plånboken.

Daniel berättar om minnena från januari, när Vfl Wolfsburg skulle åka på ett träningsläger till Sydafrika. I regnrusket på väg till flygplatsen kraschade en Volkswagen Touareg med en av lagets största talanger, den 20-årige belgaren Junior Malanda, i baksätet utan bälte. Malanda avled omedelbart och en chockad klubb avbokade biljetterna. Nästa dag samlades hela laget och bestämde sig för att trots allt åka till Sydafrika. När de kom hem väntade begravning i Bryssel. Därefter hemmamatch mot serieledarna Bayern München.

Daniel och de andra i Supporters Wolfsburg ville hedra Junior Malandas minne med ett speciellt tifo; de satte igång med att tillverka en jättelik duk med spelarens porträtt. Plötsligt dök Marcel Schäfer och Diego Benaglio upp för att hjälpa till.

– Det kom styrelsemedlemmar också, säger Daniel. Alla hjälptes åt den kvällen. Och spelarna ordnade hämtpizza och godis till alla som var där. Men det där är grejer som aldrig har kommit ut i medierna, varken spelarna eller vi supportrar ville att det skulle bli en grej av det.

Strax före matchstarten mot Bayern München togs en varm applåd upp av spelare och publik, istället för en tyst minut, samtidigt som allas ögon fästes på Junior Malandaporträttet och banderollen med texten »För alltid i våra hjärtan« som täckte hela kortsidan. När spelet började körde Wolfsburg över mästarna från Bayern – som inte hade förlorat en enda match på hela säsongen. Matchen slutade 4–1, efter en lysande prestation av Malandas nära vän Kevin De Bruyne.

Medan Schäfer kliver iväg mot omklädningsrummet tänker jag att Vfl Wolfsburg ser ut som precis det som många europeiska fotbollsfans saknar i dagens toppfotboll: en ny utmanare från en liten stad, en klubb med en trogen publik och närhet mellan spelare och fans, ett lag som inte gnetar sig till resultat utan går ut med rak rygg och en offensiv spelidé även mot de allra bästa.

Ändå är klubben djupt föraktad av nästan hela Fotbollstyskland.

 

Annons

Den 24:e bil- och motorcykelmässan i Berlin 1936 var, precis som de olympiska spelen som hölls i staden senare samma år, en tillställning som det regerande nazistpartiet utnyttjade för sina propagandasyften. Invigningstalet hölls av Adolf Hitler. Den tyske rikskanslern gick till storms mot bilägandets »klassbetonade karaktär« och berättade om planerna på en familjebil för alla tyskar. Hitlers tyska drömbil skulle vara bränslesnål, men ändå problemfritt hålla 100 kilometer i timmen på det nya Autobahnnätet – med vars utbyggnad närmare 400 000 tyskar arbetade det här året. Priset för bilen skulle inte överstiga 1 000 riksmark, vilket i dag skulle motsvara omkring 40 000 kronor.

Under de kommande årens bilmässor berättade Hitler om hur arbetet fortlöpte under chefsdesignern Ferdinand Porsche. Vid mässan 1939 kunde Hitler triumferande visa upp en färdig bil, KdF-Wagen. Namnet kom från den nationalsocialistiska organisationen Kraft durch Freude (Styrka genom glädje), vars syfte var att genom fritidsaktiviteter stärka den tyska folkhälsan och produktiviteten. Bilen tillverkades i en jättelik fabrik som byggts upp mitt ute på vischan, i närheten av den lilla byn Fallersleben, till stor del med pengar som hade beslagtagits av de tyska fackföreningarna. Kring fabriken växte en liten stad fram, med det omständliga namnet Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben.

Bilproduktionen hann dock aldrig riktigt komma igång innan Nazityskland invaderade Polen och andra världskriget bröt ut. KdF-Wagen gjordes om till en jeep och samtidigt ställdes den nybyggda bilfabriken om till att tillverka flygplan, minor, pansarskott och V-1-robotar. Arbetskraften bestod till allt större del av slavarbetare – sovjetiska krigsfångar, polska kvinnor och koncentrationslägerfångar från Auschwitz-Birkenau och Bergen-Belsen.

Vfl Wolfsburg

GRUNDAD: 1945

TRÄNARE: Dieter Hecking

ARENA: Volkswagen Arena (30 000)

MERITER: Bundesliga­mästare 2009

Några år senare, efter krigsslutet 1945, var Tyskland ett land av rykande ruiner. Miljontals människor var hemlösa, befolkningen svalt, sjukdomsepidemier blossade upp överallt och nästan all infrastruktur var förstörd. Till detta rike kom dessutom 15 miljoner tyskar som flytt eller fördrivits från områden som tilldelats Polen eller andra grannländer. Landet delades upp i en amerikansk, en sovjetisk, en engelsk och en fransk zon, och Wolfsburg – som den brittiska förvaltningen beslutade att  KdF-Wagen bei Fallersleben skulle byta namn till – blev mot befolkningens vilja en uppsamlingsplats för flyktingar. Eftersom staden aldrig riktigt hade hunnit byggas upp bodde invånarna trångt i halvfärdiga baracker, och engelsmännen visade inget intresse för att hålla liv i den fabrik som sprutat ut krigsmateriel till den nazistiska armén. Framtiden såg mörk ut.

En grupp unga Wolfsburgsbor bestämde sig för att trotsa hopplösheten och grunda en idrottsförening. Eftersom britterna hade förbjudit alla tidningar åkte de runt i en bil med en högtalare på taket för att be om idrottsutrustning.

En del material hade överlevt kriget inne på fabriken, men fotbollar och skor fick spelarna enligt den officiella klubbhistoriken »byta sig till mot mat, sprit, cigaretter och sockerbetor«. En uppsättning gröna tröjor skakades också fram. Shorts sydde de nyblivna fotbollsspelarnas fruar av skänkta vita lakan. Vfl Wolfsburgs färger blev därmed grönt och vitt – en färgkombination som staden Wolfsburg tio år senare kom att anta för sitt stadsvapen.

Det förblev osäkert om produktionen i bilfabriken någonsin skulle återupptas. Planer på att demontera hela anläggningen och flytta den utomlands diskuterades. Ford erbjöds att ta över driften, men tackade nej. I slutändan beslöt det brittiska styret att man skulle fortsätta bygga bilar i Wolfsburg, med major Ivan Hirst som fabrikschef, innan delstaten Niedersachsen skulle ta över som ägare. Bilen fick nu officiellt namnet Volkswagen.

Produktionen av den första modellen, i Sverige ofta kallad Bubblan, tog fart och blev med tiden det synligaste exemplet på det tyska ekonomiska undret. I dag är Volkswagen AG Tysklands största industrikoncern, med en omsättning på över 200 miljarder euro och nästan 600 000 anställda världen över. Förutom det egna märket tillhör fotbollsproffsfavoriterna Porsche och Lamborghini koncernen, liksom Audi, Škoda, Seat, Bentley och Bugatti, motorcykelmärket Ducati samt lastbilstillverkarna MAN och Scania. Huvudkontoret för detta imperium ligger fortfarande i Wolfsburg – en stad med 60 000 invånare, det dubbla om man räknar hela kommunen.

Bänkvärmare. På senare år har Wolfsburg satsat hårt på upplevelse­industrin. Flest besökare lockar Autostadt, ett slags Disneyland för folk som gillar bilar från VW-gruppen. Dessutom finns ett konstmuseum, det Zaha Hadid-ritade vetenskapscentret Phaeno samt ett av världens bästa fotbollslag för damer och ett av de bättre i Tyskland för herrar.

Volkswagenverket, och dess jättelika kolkraftverk med fyra höga skorstenar, är också det första de flesta besökare ser av Wolfsburg. Nästan alla bilar jag ser på gatorna är byggda i staden. En majoritet av alla hushåll i Wolfsburg får sin inkomst från Volkswagen, vars förehavanden man kan läsa om i en egen del i lokaltidningen Wolfsburger Nachrichten.

Bara på forsknings- och utvecklingsavdelningen i Wolfsburg, där Daniel Schmidt jobbar som elektriker, är 9 300 personer anställda. Sammanlagt arbetar nästan 60 000 personer på verket. Ekvationen går ihop genom att 74 000 människor pendlar till staden; varje morgon fylls tågstationen när snabbtåget från Berlin anländer med tusentals Volkswagenarbetare.

Volkswagens framgångar har gjort Wolfsburg till en av Tysklands rikaste städer per capita – staden stoltserar exempelvis med en trestjärnig Michelinrestaurang – samtidigt som det i grunden är en grå och oglamorös bruksort där livet kretsar kring hårt arbete. Bådadera har fått omvärlden att rynka på näsan åt staden och dess invånare.

»Jag tar mycket hellre emot stöd från Volkswagen, som kommer härifrån, än till exempel ett statsägt ryskt företag som Gazprom.«

I filmen Palermo oder Wolfsburg från 1980 kommer således den unge sicilianaren Nicola till Wolfsburg och får jobb på bilfabriken. Efter att ha förälskat sig i en ung blond wolfsburgska hugger han i ett förvirrat tillstånd ihjäl en kärleksrival med kniv. »I Wolfsburg står alltså inte Nicola inför rätta, utan allt vad man förknippar med ordet Wolfsburg: industriell effektivitet och hänsynslös, människofientlig konkurrens« skrev den kände filmkritikern Peter W. Jansen. I extramaterialet till filmens DVD säger regissören Werner Schroeter: »Jag valde att förlägga filmen till Wolfsburg eftersom staden står för allt jag ogillar med Tyskland.«

Under många decennier väckte inte heller fotbollsklubben någon beundran. Laget tumlade runt i de lägre divisionerna och misslyckades när de nådde playoff till Bundesliga 1970. Fyra år senare valdes klubben ut till att få vara med i den nygrundade Zweite Bundesliga, motsvarande Superettan i Sverige. Laget åkte dock ut redan första säsongen och det dröjde till början av 90-talet innan de etablerade sig i den näst högsta divisionen. Volkswagen sponsrade Vfl Wolfsburg av gammal vana, men stödet var knappt mer än kaffepengar för bilkoncernen.

En bit in på 90-talet började klubben nå viss framgång. En finalplats i tyska cupen följdes upp av en framgångsrik säsong 1996/1997. När laget i säsongens sista match mötte toppkonkurrenten Mainz satt Volkswagen-VD:n Ferdinand Piëch, Ferdinand Porsches dotterson, för första och hittills enda gången på läktaren. En 14-årig Daniel Schmidt och de andra på läktaren kastades mellan hopp och förtvivlan i en match som Wolfsburg till slut vann med 5-4 (Jürgen Klopp gjorde ett av Mainz tröstmål) och säkrade därmed en plats i Bundesliga för första gången. Daniel och ett par tusen andra fans stormade planen, där han något oväntat stötte på en Mainzsupporter som ville byta halsduk med honom.

Den största festen i stadens knappt femtioåriga historia fortsatte vid Rådhuset. Vfl Wolfsburg hade tagit sig till den tyska fotbollens finrum.

 

I Bundesliga sågs laget som en charmig nykomling, med både budget och arena av småklubbsdimensioner. Men redan under deras andra år i högsta serien beslutade det tyska fotbollsförbundet att tillåta klubbar att bilda aktiebolag, under förutsättning att en majoritet av rösterna stannade inom klubben – ungefär som de svenska reglerna. En kompletterande regel specialskrevs för Bayer Leverkusen, som sedan klubbens grundande fungerat som ett slags korplag åt det stora läkemedelsföretaget Bayer. Enligt den tilläts företag som kunde visa att de varit huvudsponsor åt en klubb i över 20 år att ta över röstmajoriteten i ett nybildat aktiebolag. Eftersom även Volkswagen uppfyllde detta krav gick de 2001 in som 90-procentig ägare av Vfl Wolfsburg-Fußball Gmbh. Följande år stod klubbens nya hem, Volkswagen Arena, färdigt på den plats där Volkswagenfabrikens många italienska Gastarbeiter haft sina barackläger på 60- och 70-talet.

2007 blev den före detta fotbollsmålvakten Martin Winterkorn VD för Volkswagen. För första gången styrdes företaget av en fotbollsvän, vilket snabbt påverkade engagemanget i Vfl Wolfsburg. Några månader efter hans tillträde köpte Volkswagen de återstående tio procenten av klubben och sedan dess är fotbollsklubben ett helägt dotterbolag i Volkswagenkoncernen. Som ett led i satsningen anställdes Felix Magath som sportchef och tränare. I sin första roll handlade han spelare på löpande band. I sin andra roll lät han bygga en kulle intill träningsplanen, med trappor i varierande lutning åt alla håll, där hans spelare fick springa upp och ner. Kullen gick omväxlande under namnen Hügel des Leidens, »Lidandets Kulle«, och Mount Magath. Spelarna gav tränaren öknamnen »Quälix« (en blandning av hans förnamn och det tyska verbet quälen, att plåga) och »Saddam«. Blandningen av nya spelare, hård träning och schackälskaren Magaths taktik gav resultat. Hans första år blev det framgångsrikaste i klubbens historia: Wolfsburg slutade femma i Bundesliga och kvalificerade sig för Uefacupen. Det andra året gick ännu bättre: laget vann sensationellt Bundesliga, mycket tack vare den offensiva duon Grafite och Edin Džeko som gjorde 28 respektive 26 mål. Det var första gången någonsin som två spelare från samma lag gjorde över 20 mål i Bundesliga. För första gången rapporterade också tyska medier nästan bara positivt om Wolfsburg och stadens lag, vars offensiva fotboll och lysande vårsäsong tagit alla med storm.

Mästarna åkte kortege genom Wolfsburg i bilar från Volkswagenkoncernen. Medan spelare som Zvjezdan Misimović och Grafite vinkade från värstingcabrioleter som Bentley Continental och Bugatti Veyron tog lagkaptenen Josúe emot folkets jubel i en Eon-cab från kärnmärket Volkswagen, omgiven av Felix Magath och Martin Winterkorn. Stämningen i staden hade redan veckorna innan titeln var säkrad varit euforisk och nu släppte alla hämningar totalt. Daniel Schmidt hade svårt att ta in att allt detta skedde i lilla Wolfsburg, han hade aldrig tidigare sett så mycket folk på samma gång. Över 100 000 personer firade vid stadens rådhus och borgmästaren Rolf Schnellecke ropade:

– Fram till nu har världens bästa bilar tillverkats i Wolfsburg. Nu har vi också Tysklands bästa fotbollslag!

Efter denna oväntade succé valde Magath att flytta till Schalke 04. Vfl Wolfsburg lyckades dock behålla nästan hela den guldvinnande truppen till följande säsong. Det räckte till att nå kvartsfinal i Champions League, men bara till en mittenplacering i Bundesliga. Vintern 2013 kom tidningen Der Spiegel över Vfl Wolfsburgs lönelista. Enligt den tjänade klubbens brasilianska mittfältsstjärna Diego 8,2 miljoner euro om året, före bonusar. En bättre lön än vad Arjen Robben och Thomas Müller hade i Bayern München. Inte ens Diegos högste chef Francisco Javier García Sanz, styrelseordförande i Vfl Wolfsburg och en av toppcheferna inom Volkswagenkoncernen, tjänade lika mycket. Även spelare som närmast var att betrakta som vattenbärare i Wolfsburg kasserade in strax under tre miljoner euro om året. Löneläget väckte stark kritik, inte minst mot bakgrund av att laget under de tre säsonger som gått sedan den oväntade seriesegern slutat på plats 8, 15 och 11. Lagets trupp var dessutom så bred att många spelare, likt Rasmus Jönsson, tillbringade nästan all tid som utlånade eller på avbytarbänken.

»De lyssnade på våra argument. När jag pratar med fans från andra klubbar märker jag att det inte är så självklart på andra ställen.«

Kombinationen av Vfl Wolfsburgs nyrikedom och korta Bundesligahistoria väcker ont blod. I Tyskland har nästan alla fotbollsklubbar med årtalet de grundades i det officiella klubbnamnet. Hos några av dem – Schalke 04, 1860 München … – har årtalen till och med följt med in i serietabellerna.

Själv har jag under mina år i Tyskland noterat hur mycket det pratas om »Traditionsvereine«. Enligt ordboken betyder detta begrepp »en förening som kan blicka tillbaka på en lång historia«. Det stämmer in på Braunschweig där jag numera bor: här spelades den första fotbollsmatchen i Tyskland 1874 och Eintracht Braunschweig var med när Bundesliga grundades 1963. Laget blev tyska mästare 1967, vilket de många och engagerade fansen påminner om genom att i varje match stämma upp i sången Deutsche Meister i den 67:e minuten, oavsett vilken division klubben för tillfället befinner sig i. Med Hannover 96 har supportrarna en hård rivalitet som ibland spårar ur i hat och smaklösa attacker. Enligt vissa bedömare går den ända tillbaka till maktkampen städerna emellan under 1600-talet.

Annons

Wolfsburg, som bara ligger tre mil bort, är det däremot ingen i Braunschweig som tar på allvar.

När jag pratar med tyska fotbollsfans från andra städer märker jag att deras definition av traditionsföreningar oftast innefattar just ett krav på idrottsliga framgångar långt tillbaka i tiden, samt många och engagerade supportrar. Begreppet är flytande, men en sak är de flesta betraktare överens om: Vfl Wolfsburg är ingen Traditionsverein.

När Vfl Wolfsburg i tyska cupens åttondelsfinal stötte på Fotbollstysklands senaste stora hatobjekt, Red Bullägda RB Leipzig, beskrev Hamburgtidningen Die Welt därför mötet som »Red Bull mot Volkswagen«. Artikelförfattaren frågade sig syrligt om mötet mellan de båda klubbarna förutspådde framtiden för den tyska fotbollen: »Det går inte att utesluta att de kommer att betraktas som traditionsföreningar om 20 år, när Siemens möter Apple eller Eon möter Vattenfall i de andra åttondelsfinalerna.«

För Daniel Schmidt är de där reaktionerna, som han ständigt möter, svårförståeliga. Som liten fastnade han för Vfl Wolfsburg när han som tolvåring såg laget spela cupfinal på en storbildsskärm utomhus tillsammans med ett par tusen andra, en då helt ny företeelse. Det var något i gemenskapen och de kollektiva känsloyttringarna som han inte kunde släppa efteråt, trots att Wolfsburg förlorade finalen. Han bor i en stad där man sliter hårt och där många lever för fotbollen. Han åker på nästan alla lagets bortamatcher, inte sällan kommer han hem från dessa resor först fyra, fem på morgonen, innan han några få timmar senare går till jobbet. Han jobbar hos stadens stora arbetsgivare, som varit intimt förknippad med fotbollslaget sedan det startades. Det är en fotbollsfostran som låter mera Liverpool, Bilbao eller Gelsenkirchen än Monaco, Chelsea eller Paris Saint-Germain.

– Jag tar mycket hellre emot stöd från Volkswagen, som kommer härifrån och som till stor del satsar på klubben för att de vill göra något bra för staden och sina anställda, än till exempel ett statsägt ryskt företag som Gazprom, som pumpar in pengar i Schalke 04. Jag tycker att vi kan vara stolta över att ha en huvudsponsor som vi vet inte kommer att lämna oss i morgon.

Inställningen hindrar inte Daniel från att vara kritisk mot klubben när han anser att den i alltför hög utsträckning betraktar sin publik som kunder. För ett par år sedan var han en av runt tusen supportrar som marscherade från den gamla Vfl-Stadion till Volkswagen Arena med banderoller som krävde att klubben skulle ta tillbaka sitt gamla klubbmärke. Gruppen menade att det nya modernare märket inte hade samma koppling till staden Wolfsburg, som det gamla där de tre spetsarna på ett W bestod av torntinningar – en referens till slottet som gett staden dess namn och på vars åkermark Volkswagenfabriken byggdes.

– Vi anklagas ofta för att vara en förening som saknar tradition, säger Daniel Schmidt. Då tycker jag att det är synd att kasta bort en sådan symbol, bara för att någon har tagit fram en modernare variant som är lättare att marknadsföra.

I slutändan valde klubben att behålla sitt omdesignade märke, men efter protesterna har de börjat använda den gamla loggan i retrokollektioner och på skyltar på Nordkurve, där de mest engagerade fansen står.

– Även om vi inte fick igenom allt vi ville så kunde vi åtminstone föra en diskussion med de ansvariga i klubben. De lyssnade på våra argument. När jag pratar med fans från andra klubbar märker jag att det inte är så självklart på andra ställen.

 

På matchdagen har baren i Fanhaus, alldeles intill Volkswagen Arena, öppet. Här laddar fansen upp inför lördagsmötet med Stuttgart. På våningen nedanför håller Supporters Wolfsburg sitt lilla kontor öppet. Väggarna pryds av läktarfoton som Daniel tagit, samt en plåtskylt som på tyska hälsar Vfl Wolfsburgs supportar välkomna till Goodison Park i Liverpool – en souvenir från höstens Europa League-match mot Everton.

En strid ström av supportrar kommer in för att ordna med biljetter och plats i bussen till nästa bortamatch, mot Hamburg. Två kvinnor i 50-årsåldern bokar plats med samma självklarhet som alla andra, och det är slående hur få som ser ut som stereotypa bortasupportrar. En naturlig följd av att Wolfsburg är en småstad, menar Daniel.

– Här finns inga 30-åriga ultras som det finns i större städer. Våra ultras är i regel väldigt unga, säger han – medan jag får en bild i mitt huvud av hur stadens ungdom snabbt växer upp, får jobb på fabriken, bildar familj och skaffar villa, vovve och Volkswagen.

»för mig är det för enkelt att säga att en gammal förening har tradition, medan de andra inte har någon. De har en kortare tradition.«

När jag frågar det lilla gänget i Supporters Wolfsburg om deras självbild som supportrar följer ett flera minuter långt försvarstal, där de pratar i mun på varandra om att de följt klubben långt innan det blev ett framgångsrikt Bundesligalag, om att det inte är sant att Volkswagen betalar deras bortaresor, om att utländska gäster bara haft positiva saker att säga om staden och klubben.

Efter ett tag tystnar de, som om de plötsligt inser det absurda i situationen.

– Vi har egentligen ett alldeles för dåligt självförtroende – vi borde vara mer självsäkra, säger Daniel.

Tradition. Sedan 1973 har ett Volkswagenägt slakteri tillverkat en särskild currywurst som äts i koncernens alla kantiner och som även säljs på arenan. Supportern Daniel Schmidt (längst ner till vänster) tycker att man borde fokusera mindre på korv och mer på att återinföra det gamla klubbmärket. De tre tornen anspelar på Wolfsburgs slott, som ligger inom synhåll från arenan.
Ljus i mörkret. Volkswagenfabriken i Wolfsburg har nästan 60 000 anställda. De fyra tornen till fabrikens eget kolkraftverk fungerar i adventstider som hela stadens ljusstake: varje söndag fram till jul »tänds« en ny skorsten med hjälp av strålkastare.

En som är mer självsäker är Wolfsburgs sportchef Klaus Allofs. Den gamle landslagsforwarden är också den som främst för klubbens talan i offentligheten – med den tyngd som över 50 landskamper, ett EM-guld, ett VM-silver, 15 Bundesligasäsonger och två skytteligatitlar ger honom. Som spelare representerade han bland annat födelsestadens Fortuna Düsseldorf och Werder Bremen – eller om man så vill: Düsseldorfer Turn- und Sportverein Fortuna 1895 e V respektive Sportverein Werder Bremen von 1899 e V. Det var också i Werder Bremen som Allofs hade arbetat under tio framgångsrika år när han i november 2012 lämnade klubben, trots ett kontrakt som sträckte sig till 2015, för att med omedelbar verkan ta över som sportchef i Vfl Wolfsburg. Att Wolfsburg mitt under pågående säsong samtidigt köpte loss FC Nürnbergs tränare Dieter Hecking sågs av konkurrenterna som ytterligare ett bevis på att Wolfsburg lät den tjocka plånboken ersätta civiliserat uppförande och en långsiktig strategi.

Fotbollsmässigt har nyordningen dock varit lyckad. Allofs första åtgärd var att banta klubbens överdimensionerade trupp. Därefter har han köpt en handfull dyra spelare, men alla har varit tydliga förstärkningar. Förra säsongen missade klubben Champions League-kvalet med en poängs marginal. Men inför matchen mot Stuttgart har Wolfsburg inte förlorat en enda match på Volkswagen Arena under hela säsongen, och Champions League-platsen säkrades i praktiken med en tredjedel av Bundesligamatcherna kvar att spela.

Jag träffar Allofs i ett mötesrum i klubbens nybyggda kontor, och visar artikeln med rubriken »Red Bull mot Volkswagen«. Han, som ägnar en stor del av sin tid åt att försvara Vfl Wolfsburg i medierna mot vad han anser är trötta stereotyper och ibland rena felaktigheter, slänger en avmätt blick på tidningen.

– Det där med traditionsföreningar … Man säger att de andra är »plastklubbar«. Ja, det stämmer att en del klubbar grundades betydligt tidigare. Men för mig är det för enkelt att säga att en gammal förening har tradition, medan de andra inte har någon. De har en kortare tradition.

Klaus Allofs fortsätter med skarpare tonläge:

– Man måste också sätta det i relation till hur gammal staden är – Vfl Wolfsburg är ju nästan lika gammal som staden. Under våra 70 år har vi utvecklat egna traditioner, och jag tror att vi är på väg att korrigera den allmänna bilden av oss. Man kan inte bara reducera Vfl Wolfsburg till pengar. För några år sedan gav klubben ibland ett intryck av att spendera pengar utan att alltid ha så mycket tankar bakom. Det har vi satt stopp för. Vi har väldigt höga ambitioner, men vi vill samtidigt arbeta ekonomiskt försvarbart.

Och RB Leipzig?

– Naturligtvis kommer Red Bull utifrån, men jag tror att satsningen är positiv för staden Leipzig, och även för fotbollen i östra Tyskland. Jag tror även att den är positiv för den tyska fotbollen i stort. Fotbollen förändras, i England har många klubbar fått nya ägare de senaste åren, vilket gjort att de har betydligt mer pengar att röra sig med. Även tyska klubbar kommer att behöva göra förändringar. Det är redan på väg: Bayern har förnyat sig, Borussia Dortmund är numera ett aktiebolag … Jag anser att klubbar som Wolfsburg, Leverkusen och även Hoffenheim [grundad 1899, men uppryckt från femtedivisionen till Bundesliga med hjälp av IT-miljardären Dietmar Hopps pengar] för med sig bra saker till den tyska fotbollen. Så är det även med RB Leipzig. De är på väg att bli en konkurrent till oss, men det ska man inte vara rädd för. Jag ser det inte som negativt.

»De lyssnade på våra argument. När jag pratar med fans från andra klubbar märker jag att det inte är så självklart på andra ställen.«

Många ser det som att de enbart har klivit in i fotbollsvärlden för marknadsföringens skull.

– Det skulle för mig betyda att de inte har något intresse av att nå sportsliga framgångar, utan enbart vill knyta kontakter och göra reklam. Naturligtvis vill Red Bull göra sitt varumärke än mer känt och ladda det med en image – det gör de inom andra sporter också – men om man kan förena det med att utbilda ungdomar och ta ett lag från östra Tyskland till Bundesliga, då ser jag det som positivt. Se på det nya TV-avtalet i England, nästa år kommer alla Premier League-klubbar att få 130 miljoner euro var därifrån. Jämför det med Bundesliga, där Bayern München, som får mest TV-pengar, drar in 45–50 miljoner euro. Vill vi kunna konkurrera med de engelska klubbarna i framtiden i Champions League och Europa League, eller köpa spelare som Schürrle, De Bruyne eller Luiz Gustavo – då måste vi se till att matcha dem på det finansiella planet. Ett sätt är att man som vi har Volkswagen i ryggen, ett annat är att man som Bayern München har ett antal storsponsorer. Varje klubb måste hitta vägar att locka företag att satsa pengar utan att själva förlora kontrollen. Så är det här: det sportsliga bestämmer jag själv, tillsammans med tränaren. Det är ingen från Volkswagens sida som säger åt oss att göra något på ett visst sätt.

Ni köpte André Schürrle från Chelsea för 30 miljoner euro på vintertransferfönstrets sista dag. Måste du inte gå till Volkswagen och be om pengar för att göra ett sådant köp?

– Nej, nej. Vi har en budget när säsongen börjar, och inom den måste vi röra oss. I André Schürrles fall fick han ett femårskontrakt. Om vi nu utgår från summan 30 miljoner euro så innebär det årliga avskrivningar på sex miljoner euro, plus hans lön. Samtidigt som vi köpte Schürrle sålde vi Ivica Olić, och fick in ungefär två miljoner euro för honom. Dessutom sparar vi in hans återstående lön – och det med omedelbar verkan. Så för det löpande räkenskapsåret var inte belastningen så värst stor. Likviditeten är däremot en annan femma. I vanliga fall måste man gå till banken – där har vi en fördel av att kunna gå till Volkswagen istället.

Eftersom Uefa just nu undersöker om Vfl Wolfsburg håller sig inom Financial Fair Play-reglerna redogjorde klubben för Schürrleköpet innan det var genomfört. Klaus Allofs säger sig vara säker på att Uefa kommer att slå fast att Vfl Wolfsburg inte bryter mot reglerna. Själv är han ändå ambivalent inför Financial Fair Play.

– Det är bra att man kontrollerar att klubbar respekterar ingångna kontrakt och avtal. Där måste Uefa gå ännu hårdare åt de klubbar som missköter sig. Sedan måste man också kolla varifrån pengarna kommer. Det är viktigt att fotbollen inte blir en ren affärsuppgörelse, där man äger en klubb ena dagen och en annan nästa dag. Vad som inte är okej – och du kommer inte att bli förvånad över att just jag säger det – är om någon som Volkswagen, som engagerar sig i en klubb långsiktigt, inte tillåts investera för att nå sportsliga framgångar. Där måste man hitta en medelväg. Gör man inte det cementerar man bara dagens förhållanden. Då kommer Bayern München att dominera för all framtid, utan att någon tillåts utmana dem.

»Det är det vår publik vill ha också: spelare som håller sig på jorden men har höga krav på sig själva och sina lagkamrater.«

Vad har ni för mål för de närmaste åren?

– Inför den här säsongen var läget det att Bayern München var världens bästa klubblag. Platsen efter dem var vikt åt Borussia Dortmund. Nu kunde inte Borussia leva upp till förväntningarna, och vi har kunnat segla upp på andraplatsen. Det har gått snabbare att nå dit än vad vi hade väntat oss. Men det har inte varit någon tillfällighet – vi har jobbat oss till den här positionen genom jämna och stabila prestationer hela säsongen. Däremot är det för tidigt att säga att vi är etablerade i toppen på Bundesliga, vilket är vårt uttalade mål. Det är man först efter att man har kvalificerat sig till Champions League flera år i rad.

Samtidigt finns det knappt någon klubb från en stad av Wolfsburgs storlek som har etablerat sig i Champions League.

– Så är det. Vi ska inte sticka under stol med att vår situation, med Volkswagen i ryggen, skiljer oss från de flesta andra klubbar från mindre städer. Men vi måste också kunna övertyga spelare att komma hit. Wolfsburg är naturligtvis inte lika attraktivt, vid en första anblick, som München eller andra storstäder. Här står istället det sportsliga i fokus: hur kan jag utvecklas om jag kommer hit? Det var nyckeln till att vi kunde locka hit en spelare som Luiz Gustavo. Han hade vunnit fyra titlar på ett år med Bayern München. Att då övertyga honom att komma till Vfl Wolfsburg, som samma säsong slutat elva i Bundesliga – då måste man förklara för spelaren vad man har för planer för framtiden. Spelarna som är här har gjort ett medvetet val, de har kommit hit eftersom de ser att de kan nå framgångar med klubben både i Tyskland och i Europaspelet.

Söker ni efter en viss personlighetstyp när ni värvar spelare?

– Vi vill att hela föreningen ska präglas av en laganda. Alla som är här måste identifiera sig med sin arbetsgivare, med sin klubb. Vi söker så klart duktiga fotbollsspelare, men de måste också ha mänskliga karaktärsdrag som passar in här. Vi har sådana som Diego Benaglio och Marcel Schäfer – men vi har också lite andra typer, som Nicklas Bendtner och Kevin De Bruyne. De är olika, men vad som förenar dem alla är att de är lagspelare – vissa mer än andra, men ändå – och att de har stora ambitioner. Det är vad vi letar efter. Vi ville inte ha spelare som säger: »Wolfsburg, det är ett bekvämt ställe att vara på, där kan man göra två, tre år lite i skymundan och tjäna pengar.« Nej, vi vill ha spelare som vill nå framgång. En sådan som Luiz Gustavo vill vinna varenda närkamp på träning, samma sak med Kevin De Bruyne. Det är det som vår publik vill ha också: spelare som håller sig på jorden men har höga krav på sig själva och sina lagkamrater. Luiz Gustavo hade som sagt vunnit fyra titlar med Bayern, men när Pep Guardiola kom och sa att han inte var säker på att han skulle ha honom i startelvan nästa säsong, då sa han: »Jag vill alltid spela och jag vill vara framgångsrik.« Därför kom han hit. Det var samma sak med Kevin De Bruyne och André Schürrle.

Besvikelse. Uefa har under vintern och våren utrett om Vfl Wolfsburg uppfyller kraven på Financial Fair Play. Kärnfrågan är om Volkswagen betalar ett marknadsmässigt pris för sin sponsring av klubben.
Dyr inhoppare. När Wolfsburg i vintras köpte André Schürrle från Chelsea för knappt 300 miljoner kronor menade styrelsemedlemmen Stephan Grüshem att det var »för att glädja 60 000 Volkswagenarbetare«. Under våren har dock landslagsspelaren oftast inlett på bänken, vilket han försöker se som något positivt. »Man kommer in utvilad medan motståndarna är trötta«, säger Schürrle.
Passningskung. Precis som lagkamraten André Schürrle hade Kevin De Bruyne (nummer 14) svårt att ta en ordinarie plats i Chelseas startelva. I Wolfsburg går det bättre. Under sin första hela säsong i den grönvita tröjan slog belgaren överlägset flest målgivande passningar i hela Bundesliga.

Stämningen inför matchen mot Stuttgart passar bra in på schablonbilden av Tyskland. Hemmapubliken äter currywurst, dricker öl och triggas igång med schlagerdiscodängan Grün-Weiß Vfl – komplett med tonartshöjning – som pumpas i högtalarsystemet. Äldre farbröder, publiken på familjeläktaren och på Wölfikurve – där vuxna bara släpps in i barns sällskap – klappar takten. Strax därefter blir Nordkurve till ett hav av utsträckta klubbhalsdukar när klubbhymnen spelas. Texten till hårdrocksballaden Immer nur du, saknar inte anspelningar på ortens största arbetsgivare.

»Hos dig glömmer man sina sorger,

förlorar man tid och rum.

Här sker under på löpande band,

glädjetårar på ackord.«

Faktum är att till och med åskådarsiffrorna på Volkswagen Arena hänger starkt samman med arbetstiderna på stadens bilfabrik. Med hjälp av Bundesligas lägsta priser har klubben sålt över 21 000 årskort den här säsongen. Ligamatcher, som mot Stuttgart, blir därför ofta utsålda, medan cupmatcher mitt i veckan ibland inte ens fyller halva stadion med publik. Anledningen är att de tidsmässigt ligger precis i skarven mellan två av de tre skiften på Volkswagenfabriken. De enda som kan gå är de som måste upp i svinottan för att ta sig till det tidiga morgonskiftet följande dag.

Ladies and gentlemen, madames et messieurs, tutti tifosi – leeeeet’s get ready to rumble! ropar speakern innan han drar laguppställningen, med publikens hjälp.

– Och så till sist, våra hjärtans nummer tio: Krzysztof Nowak.

»Det är riktigt att vi har färre fans än Dortmund – men i förhållande till storleken på vår stad har vi fler, och även fler än Bayern

Den sistnämnde var Vfl Wolfsburgs speluppläggare kring millennieskiftet, och ett stort framtidshopp för det polska landslaget. 2001 diagnosticerades han med den obotliga nervsjukdomen ALS. Då hade han spelat åtskilliga matcher trots orkeslöshet och smärtor. 25 år gammal var han tvungen att sluta med fotboll, och fick nöja sig med att se lagets matcher från sin rullstol på läktaren. Det var då traditionen med att dra hans namn i laguppställningen startade. 2005 avled Nowak, 29 år gammal, och Vfl Wolfsburg har sedan dess samlat in stora summor till forskning om ALS.

Matchen börjar trevande. Stuttgart ser betydligt farligare ut än vad tabellplaceringen indikerar. På mittfältet vinner ivorianen Serey Die de flesta dueller och Wolfsburg kan tacka sin före detta schweiziska landslagsmålvakt Benaglio för att de inte ligger under redan efter en kvart. I den 40:e minuten tilldöms Wolfsburg en straff, som Ricardo Rodríguez sätter bergssäkert. Stuttgarts målvakt plockar upp bollen ur maskorna och pangar iväg den i frustration. Bollen tar i ryggen på domaren, som blixtsnabbt vänder sig om för att se vem den skyldige är. Efter ett ögonblicks tvekan låter han saken bero. I halvtid är ställningen likväl 1–1, efter att Stuttgart lyckats kvittera i näst sista minuten.

En kvart in på andra byter Dieter Hecking in Ivan Perišić och André Schürrle för att få bättre fart på offensiven. Bara ett par minuter senare gör Ricardo Rodríguez dagens andra mål, den här gången på frispark. Resten av matchen är spel mot ett mål. André Schürrle fastställer slutresultatet 3–1 genom ett göra sitt första mål för klubben, på halvvolley.

Med några minuter kvar av matchen stämmer Nordkurve upp i sång: »In Europa da kennt uns jeder, aber nur wegen einem Arbeitgeber. Wir fahren zum Fußball trotz Sonderschichte – und die Eintracht werden wir vernichten.«

Vilket, utan de tyska rimmen, betyder: »I Europa känner alla till oss, men bara på grund av en arbetsgivare. Vi åker på fotboll, trots extraskift. Och Eintracht kommer vi att förinta.«

Trots förhoppningen om en utplåning av laget från Braunschweig, staden där jag själv bor, kommer jag på mig själv med att känna en allt större värme för Vfl Wolfsburg. Stämningen är förvisso mer behaglig än häftig och på läktaren är det inga kokande infernon. Däremot rätt många barnfamiljer och den högsta andelen kvinnor i Bundesliga. Det är en familjär klubb som är så lyckligt lottad att de har ett pengastint företag i staden som är villiga att satsa på dem, efter att de själva kämpat sig upp till Bundesliga. Efter matchen festar fans i alla åldrar i Halle09, en lokal som är en del av stadion. En DJ i övre medelåldern pumpar schlagerhits på hög volym.

 

Jag tänker på två anekdoter jag ofta hör om Wolfsburg. Den om snabbtåget ICE, vars lokförare glömde att stanna i Wolfsburg tre gånger under loppet av några månader. Och den andra, om den litauiska anfallaren Valdas Ivanauskas, som skulle värvas av Wolfsburg. Affären var i stort sett redan i hamn, spelaren hade tränat med klubben och båda parter var överens om kontraktsvillkoren. Till slut tackade han likväl nej. Ivanauskas förklarade att hans fru Beatrix hade ställt ett ultimatum: »Valdas, jag älskar dig, men jag kan inte bo i den här staden.« Nyligen hävdade visserligen Ivanauskas – numera omgift och tränare i östra Ryssland – i en tidning att utsagan var en nödlögn, eftersom han hellre ville gå till Austria Salzburg. Men historier som folk vill tro på lever ju alltid ett längre liv än andra historier.

Innan jag lämnade Klaus Allofs frågade jag honom om han störde sig på att han fick ägna en stor del av sin tid åt att försvara staden och laget Wolfsburg mot omvärldens negativa inställning. Han skakade bestämt på huvudet:

– Jag jobbade ju tidigare i Werder Bremen. Det är det lag som flest tyskar har som sitt andralag. När vi reste runt kom många fram till oss och berättade att de alltid hade känt sympatier för oss. När jag gick till Wolfsburg visste jag att det skulle bli annorlunda. Det är en stor utmaning, att ändra på den bilden, men det stör mig inte. Jo, ibland, när det bara är gamla stereotyper som återupprepas. Som när det sägs att vi inte har några fans. Det är riktigt att vi har färre fans än Borussia Dortmund – men i förhållande till storleken på vår stad har vi fler, och även fler än Bayern München. Det är fullsatt, 30 000, nästan varje match. Det är 50 procent av befolkningen i stan, 25 procent av befolkningen i hela kommunen.

– Innan jag flyttade hit hade jag också fördomar om Wolfsburg. Nu vet jag bättre, och då ser jag det som min plikt att upplysa dem om att det här är en bra stad att bo i, och Vfl Wolfsburg en bra klubb att verka i. Om man kommer att börja älska oss utanför Wolfsburg vet jag inte – men man ska respektera oss. Och kärleken förresten … om vi fortsätter att spela som vi gjort den här säsongen, då kommer den av sig själv.