Du lade den avgörande straffen i en EM-final, mot världens bästa målvakt Sepp Maier. Om du inte hade gjort mål hade du framstått som väldigt korkad. Tvekade du inte?
– På att lägga straffen så? Aldrig. Redan två månader före EM visste jag vad jag skulle göra om tillfället kom, jag trodde faktiskt att jag skulle få chansen redan i semifinalen mot storfavoriten Holland eftersom det var oavgjort efter 90 minuter. Fast då slog vi dem med 3–1 efter förlängning. Så det fick bli i finalen i stället. Det var ödet, den högre makten, som ryckte in.
Hur höll du nerverna i styr?
– Det är en fråga om träning och träning och ständig repetition. En spelare måste lära sig att lägga en straff, det måste gå in i blodet. Repetitio est mater estudiorum – repetition är kunskapens moder – som det heter. Det är inte så jobbigt att stanna kvar efter träningen och be målvakten stå på fem, sex eller tio straffar som jag gjorde. Gör man det blir straffläggning en rutin, även om det äger rum vid ett tillfälle som finalen i Belgrad. Det är som en student som pluggar inför examen – när han lärt sig allting så kan han också allting.
