Du lade den avgörande straffen i en EM-final, mot världens bästa målvakt Sepp Maier. Om du inte hade gjort mål hade du framstått som väldigt korkad. Tvekade du inte?
– På att lägga straffen så? Aldrig. Redan två månader före EM visste jag vad jag skulle göra om tillfället kom, jag trodde faktiskt att jag skulle få chansen redan i semifinalen mot storfavoriten Holland eftersom det var oavgjort efter 90 minuter. Fast då slog vi dem med 3–1 efter förlängning. Så det fick bli i finalen i stället. Det var ödet, den högre makten, som ryckte in.
Hur höll du nerverna i styr?
– Det är en fråga om träning och träning och ständig repetition. En spelare måste lära sig att lägga en straff, det måste gå in i blodet. Repetitio est mater estudiorum – repetition är kunskapens moder – som det heter. Det är inte så jobbigt att stanna kvar efter träningen och be målvakten stå på fem, sex eller tio straffar som jag gjorde. Gör man det blir straffläggning en rutin, även om det äger rum vid ett tillfälle som finalen i Belgrad. Det är som en student som pluggar inför examen – när han lärt sig allting så kan han också allting.
Vilket är ditt starkaste minne från finalen?
– Eftersom det har gått så lång tid kan jag i dag erkänna att det var bra för min del att tyskarna kvitterade i sista minuten. Redan då kände jag att jag skulle få läge att göra mål på straff. Jag hade gjort mål på det sättet i ligamatcher tidigare och jag hade tänkt att jag – om jag fick lägga en straff i finalen – skulle göra samma sak.
Har du någonsin fått kritik för att du slog en sådan straff i EM-finalen – på en världsmålvakt, i ett viktigt ögonblick. Vissa skulle kunna se det som respektlöst?
– Hör nu på mig, det fanns inget respektlöst i den här straffen. Det var ett fint skott, helt i ordning med spelets regler. Det gick inte emot fair play. Efteråt skrev några utländska journaliser att jag gjorde narr av Sepp Maier, men det stämmer inte. Det var det enklaste sättet att göra mål på.
Har du träffat Maier och pratat med honom om straffen?
– När vi spelade i Plzen 20 år efter finalen i Belgrad – som en repris på finalen – såg jag honom komma gående på långt avstånd. Han tittade på mig, skrattade och höjde sin högra arm för att visa hur jag hade lobbat bollen över honom. Han var på gott humör, det var en vänskaplig atmosfär och jag är säker på att han kommit över det. Men jag är också säker på att han aldrig kommer att glömma den där straffen.
Många spelare har försökt kopiera dig – Stojkovic, Djalminha, Riquelme, Postiga, Zidane, Henry, Totti, Ribéry med flera. Hur känns det?
–Jag har hört att det är så men jag har bara sett två eller tre spelare som lagt straffen precis som jag lade den. Jag minns att Thierry Henry gjorde det när han fortfarande spelade i Monaco. Men jag är glad om de kopierar mig och jag blir glad när man säger att det är en »Panenka«, som i VM-finalen senast.
Så berätta vad som ligger bakom den berömda chippen? Hur fick du idén?
– Sättet att lägga straffen på kom jag på två år före EM när jag, som vanligt efter träning, sköt straffar på Bohemians Prahas målvakt Zdenek Hruska. Jag gillade att försöka hitta på något oväntat, jag gillade att lura motståndarna. När jag stod i valet mellan två saker valde jag ofta det mest komplicerade, som också alltid var det mest intressanta och attraktiva. Mina vänner har ibland kallat mig fotbollens Svejk [se romanen Den tappre soldaten Svejk, Offsides anm.]. Till en början lade jag den här straffen i några vänskapsmatcher, sedan också i ligamatcherna.
Missade du någonsin?
– Jag tror att jag under karriären slog omkring 30 sådana straffar, jag missade bara en enda gång. Det var i en vänskapsmatch med Bohemians mot division fyra-klubben Vodnany. Och vet du varför jag missade? Målvakten skulle ha slängt sig, antingen åt höger eller vänster, men den där dagen kände han inte för det eftersom planen var så lerig. Det låg dessutom en stor pöl precis vid mållinjen. Han berättade efter matchen att det var därför han stått kvar i mitt i målet.
Säg att du är coach för Tjeckien, och ni spelar EM-final som går till straffar. Strax före den avgörande straffen går Tomás Rosický fram till dig och säger: »Jag ska lägga den i mitten, precis som du gjorde 1976.« Vad skulle du säga?
– Att det är en strålande idé! Jag skulle säga åt honom att göra det eftersom målvakten säkert kommer att slänga sig mot någon av stolparna.
Översättning: Henrik Ystén