Christian Olsson om levande språk

När han har som roligast under matcherna står vissa radiolyssnare inte ut. Nu åker de egensinniga metaforernas okrönte konung till VM – utan tankar på att lugna sig.

När du jämför Chiles passiva spel med att »stå i en dagiskö i en stor svensk kommun – det händer ingenting«, undrar man: Hur funkar du egentligen?

– Har jag sagt så? Det var ju nästan lite roligt. Ja, vad sådant kommer ifrån har jag förstås funderat en del kring, eftersom jag fått många frågor om det. Svaret är att jag inte vet.

Misstanken om att du har ett förberett lager av metaforer väcks ibland. Som när du ansåg Elfsborg–MFF vara så tråkig att du hellre hade gått »vilse i ett blankettförråd från 80-talet«.

Annons

– Det kommer jag ihåg. Framför mig såg jag något slags hybrid av rektorsexpedition och dammigt arkiv där det hasade omkring redan döda människor. Men sådant går inte att förbereda. Det enda svar jag har är att jag fungerar så där. Jag har alltid behövt sätta egna ord på saker jag tar in, och jag har förstört många middagar genom åren bara för att jag pratat för mycket.

Låter du så där även privat?

– Svar ja. Det händer ofta att jag går och handlar och pratar på om vardagliga saker med personen jag har med mig, och så ser jag ett par där den ena partnern vänder sig till den andra: »Måste du ha radion på till och med när vi är i affären?«

Men ärligt, när Sverige tog sig till VM och du utbrast att Jannes gäng »gör tigrar av sniglar, juveler av grus och verklighet av drömmar«. Är det verkligen inte förberett minsta lilla?

– Allt händer i stunden och det hade inte gått att ha ett manus på det sättet. Det enda man kan förbereda är statistik, och det är därför det är så oerhört tråkigt att lyssna på. Kommentatorer öser också på med det eftersom de har lagt ner så mycket jobb på att få fram det. Jag vill inte göra det. Men det har inte alltid varit lätt att vara sådan som jag är.

Varför?

– På Radiosporten har det alltid rått en hierarki. För att få de glassigaste uppdragen har man varit tvungen att härma den tidens stjärna – allt från Jerring till Hyland till Lars-Gunnar Björklund till Lasse Granqvist. När jag kom fram bad min chef mig att tygla mig, som om det var något jag kunde styra. Men det där har luckrats upp mer med åren. Nu är man mer fri att vara sig själv.

Du har också fått beröm för att du är det. Du är förärad en egen Facebooksida och efter playoffmatchen mot Italien hyllade Björn Ranelid din metaforkonst. 

– Pratar man i radio får man mycket reaktioner. 96 procent är positiva, och sedan finns det också de som inte tycker att jag är bra. De vill väl generellt att jag ska vara mer tyst. Och det har de förstås rätt att tycka.

En av dina kritiker, radioprataren Anders Timell, utbrast en gång på Twitter: »Snälla Radiosporten, skona oss från Christian Olsson!« Kan du själv känna att du går för långt någon gång?

– Direkt efter match har jag bara en känsla för om det gick bra eller dåligt. Är känslan dålig kan jag gå tillbaka i arkiven för att lyssna på hur avskedsgrundande min insats varit. Ibland är det inte så illa, och ibland är det mycket värre än jag trott. Så visst är jag självkritisk.

Med spontaniteten riskerar du också att bli elak. När mittbacksparet Granqvist/Olsson inte hindrade Österrike från att göra mål 2013 kallade du dem »trädgårdstomtar«. Var det okej?

– Där får man skilja på sak och person. Det är ju inte personerna jag vill åt, utan jag beskriver känslan av lagets prestation. Det var också någon gång när jag jublade över ett Anders Svensson-mål och sa att han var 1 619 år gammal. Förhoppningen och tron är att spelarna tar det med glimten i ögat.

Du funderar aldrig på att lägga band på dina känslor?

– Tvärtom. Ett problem med kommentatorer är att man sällan upplever att de har roligt. Det verkar viktigare att vara korrekt i informationen. Det blir för tråkigt och avskalat om den som refererar inte känner någonting.

Annons

Så i VM kan vi räkna med samma gamla Christian Olsson?

– Ja, fast kanske med ännu mindre statistik än tidigare.