När du jämför Chiles passiva spel med att »stå i en dagiskö i en stor svensk kommun – det händer ingenting«, undrar man: Hur funkar du egentligen?
– Har jag sagt så? Det var ju nästan lite roligt. Ja, vad sådant kommer ifrån har jag förstås funderat en del kring, eftersom jag fått många frågor om det. Svaret är att jag inte vet.
Misstanken om att du har ett förberett lager av metaforer väcks ibland. Som när du ansåg Elfsborg–MFF vara så tråkig att du hellre hade gått »vilse i ett blankettförråd från 80-talet«.
– Det kommer jag ihåg. Framför mig såg jag något slags hybrid av rektorsexpedition och dammigt arkiv där det hasade omkring redan döda människor. Men sådant går inte att förbereda. Det enda svar jag har är att jag fungerar så där. Jag har alltid behövt sätta egna ord på saker jag tar in, och jag har förstört många middagar genom åren bara för att jag pratat för mycket.
Tack för att du läser Offside
Teckna en prenumeration eller Logga in för att fortsätta läsa.
- Mer:
- Samtal
- Kortläsning
