Emil Hedvall om att nöta bänk

Inför årets säsong hade Gefles Mattias Hugosson vaktat målet i 198 raka matcher. Lika många gånger har det suttit en reservmålvakt i avbytarbåset. Offside frågade Emil Hedvall hur han står ut.

Du har varit avbytare på alla allsvenska arenor. Vilken bänk är bäst?

– Malmös, där har de vadderade dynor. Allt är fräscht eftersom arenan är så ny. Det är lite roligare att sitta på en så fin bänk. Allt i Malmö är av toppklass – duscharna, omklädnings­rummet…

Vilken bänk är sämst då?

Annons

– I Mjällby sitter man verkligen d­åligt, de har en riktigt tråkig bänk. Den är hård och gjord av trä, med ett pyttelitet tak över. För oss i Gefle är det också en väldigt lång bussresa ner till Blekinge, vi är nog lite negativa redan när vi sätter oss på deras bänk.

De flesta avbytarbås i Allsvenskan har två bänkrader. Vilken sitter du på?

– Oftast sitter ledarna på den främ­re raden och spelarna på den bakre. Men Hasse Berggren satt alltid på den främre och när han slutade förra året fick jag ta över hans plats. Jag vet egentligen inte vilken rad som är bäst, från den främre ser man spelet bättre, men det regnar också in mer där. Jag har i alla fall min plats nu, det känns fint.

Per »Texas« Johansson har pratat om både schlagerfestivalen och Tony Gustavssons frisyr när han har s­uttit på bänken. Vad gör du när du sitter där?

– Jag försöker leva med i matchen, det är ju mitt jobb att vara beredd. Vissa kan säkert sitta och slappa på bänken och sedan bara koppla på om de skulle behöva spela. Men sådan är inte jag. Ända sedan jag var junior har min talang vuxit fram ur att jag är noggrann.

Känner du att »andremålvakt« blivit en del av din identitet?

– Nja, det är ingenting jag vill bli titu­lerad med, och som jag ser det är det inte heller något jag är per automatik. Nu har det blivit så att jag sitter på bänken, men det går inte att deppa ihop för det. Jag måste hela tiden vara beredd på att det kan bli dags att hoppa in.

Du har inte fått göra det än. Sedan du kom till Gefle 2009 har du inte gjort en minut i Allsvenskan.

– Men det har varit nära! Mot AIK förra året kom ›Hugo‹ fel in i ett fri­läge. Jag tänkte direkt: »Oj då, här blir det nog rött kort.« Men domaren sprang fram och visade det gula kortet istället. Egentligen blev jag mer överraskad än besviken, allting gick väldigt fort – jag hann inte ens resa mig.

Är det inte tröstlöst – inför den allsvenska premiären har du suttit på bänken 82 matcher i rad?

– Jag jobbar mycket med att sätta upp delmål. Varje dag kör jag åtta mil till träningen, då har jag tid att tänka ut ett mål. Oftast är det en teknisk detalj, det kan till exempel vara att jag ska ha exakt rätt position i målet under hela träningen. När jag sedan kör hem har jag tid att utvärdera hur jag klarade målet. I­bland går det bra, ibland mindre bra. Men ofta klarar jag mitt mål och då får jag en framåtrörelse i det jag håller på med, även om jag inte fått spela mer än veckan innan.

Jobbar du med långsiktiga mål också?

– Jag har långsiktiga mål, men i praktiken blir de mer som drömmar. Ett långsiktigt mål kan man inte fokusera på, om jag står i målet och tänker på min position kommer jag att släppa in färre bollar än om jag står och tänker på att jag en dag kan bli en etablerad allsvensk målvakt. Därför tycker jag att kortsiktiga mål är bättre än långsiktiga.

Du verkar ta din roll som andremålvakt med ro. Nöjer du dig med bänken?

– Det är viktigt att inse att det är en jätteförmån att vara fotbolls­spelare, att få betalt för att träna varje dag. Om man sedan vill bo där jag bor [Söderhamn] så finns det inte tusen klubbar att välja mellan. När man har vägt in de sakerna är det kanske inte så d­åligt att sitta på bänken i Gefle längre. Sedan kan jag inte vara fotbolls­spelare hela livet. Innan jag kom hit hade jag jobba­t ända sedan gymnasiet, som plåt­slagare och ventilations­montör. Det fungerade bra då och jag hade egentligen gärna jobbat nu med, men det är svårt att hitta tiden. Det hade varit skönt att ha något annat än fotboll att prata om. Nu blir det mest att jag pratar fotboll med folk och då blir det o­ftast de där frågorna: »Är det inte din tur i år?« Eller: »Ska du inte ta över efter ›Hugo‹ snart?«

Annons

Ja, Hugosson har fyllt 38 och du är 29. Ska du inte ta över efter honom snart?

– Det där är ju en sak jag inte kan påverka. Jag kan inte sätta upp ett kortsiktigt mål om att ›Hugo‹ ska sluta. Men det är klart, hade han varit 25 kanske jag hade haft en annan inställning till det här med att sitta på bänken.