Varför får just du intervjuerna med Premier Leagues bästa spelare och tränare?
– Som reporter på Viasat är min primära uppgift att leverera så många intervjuer som möjligt till våra sändningar. Att vi är rättighetsinnehavare underlättar förstås, men vi är inte den enda kanalen i världen som sänder Premier League. Klubbarna bestämmer vilka reportrar som får träffa deras spelare, så det handlar om relationsbyggande med presspersonerna.
Med andra ord: du fjäskar mycket.
– Man måste vara smart. Det är svårt, de har en negativ inställning till medier. När de säger att jag inte får fråga om en viss sak är det mitt jobb att fråga om den saken utan att fråga om den.
Hur?
– Om Victor Nilsson Lindelöf inte får prata landslag kan jag inte nämna landslaget vid namn utan får säga att det »har varit mycket skriverier«. Jag behöver ha en bra relation till klubben för att fortsätta få intervjuer, men jag kan inte ducka för att ställa en relevant fråga.
Känns det som om stjärnorna sitter där av ren plikt?
– Vissa är proffsiga och kan dölja pliktkänslan, andra suckar högt när presschefen säger att de har ytterligare en intervju. Ibland kommer de flera timmar för sent, men väldigt sällan ber någon om ursäkt för det. Deras inställning är: »Var glad för att du får vara här.« Många spelare tar upp sin telefon och knappar på den. Jag är som luft för dem innan intervjun börjar.
Hur gör du för att få dem att känna sig bekväma?
– Medan fotografen riggar kameran har jag en minut på mig att göra intryck. Då försöker jag få fram ett skratt eller leende. Jag tror att det är lättare för dem att öppna sig om de är glada.
Ställer de någonsin kallpratsfrågor tillbaka?
– I nio fall av tio händer inte det. De skiter ju i mig. Egentligen är det en social självklarhet, men jag är så van vid att de är tysta, nervösa eller självupptagna att jag hajar till om någon visar lite intresse. Jag gillar inte tystnader, så den där kallpratsminuten går så långsamt ibland. Jag vill inte prata om det jag ska fråga om i själva intervjun. Det är viktigt att hitta ett annat samtalsämne.
Vilket är ditt bästa?
– När jag förbereder en intervju och hittar Sverigekopplingen blir jag lycklig. Oj, Jürgen Klopp gillar Abba, perfekt! Sverigekortet fungerar ovanligt ofta. Även Fantasy Premier League är framgångsrikt: »Thank you for scoring last night, you’re in my fantasy team.« Men det är alltid en ren lögn för jag har inte ens något fantasylag. Att ge beröm för ett klädesplagg kan också funka. Tottenhams tränare Pochettino hade precis köpt ett par svåra boots och blev jätteglad när jag hyllade dem.
I sociala medier lägger du ofta ut videosnuttar med stelt kallprat. Varför?
– Så som jag vill att spelarna ska ha självdistans måste även jag bjuda på mig själv. Jag vill visa hur det går till.
När var stämningen som stelast?
– Jag har intervjuat José Mourinho tre gånger utan att få fram ett leende. Han tittar nästan äcklat på mig. En gång hade Sverige precis slagit Portugal i en vänskapsmatch, så jag försökte skoja till det: »Haha, Sverige vann!« Mourinho blev helt tyst, bara kollade på mig, och Uniteds presschef reagerade som om jag hade sagt något allvarligt: »Hur kan du säga något sådant!?«
Många skulle se det som ett drömjobb att få göra de här intervjuerna. Gör du själv det?
– Jag uppskattar mitt jobb väldigt mycket, det är få förunnat att göra det jag gör. Men baksidan, att hela tiden vara i konflikt med klubbar och få restriktioner om frågor, kan ge mig mentala dippar.
Då vill du bara hänga i gärdsgårdsfotbollen istället?
– Egentligen inte. Att få intervjuer med stora stjärnor har alltid drivit mig. Och när jag träffar en avslappnad och rolig spelare får jag hopp om att det ändå finns glädje och genuin ödmjukhet även i toppfotbollen.