Krister Nordin om mytbildning

Han gick till AIK-historien som den tuffe mittfältaren som aldrig backade undan i närkamperna. Offside ställde Krister Nordin mot väggen för att fråga om ryktet är rättvisande.

 När AIK-fans i dag gnäller över sitt lag refererar de ofta till avsaknaden av en Krister Nordin-typ. Vad menar de?

– Jag tror att de menar en spelare med mycket jävlar anamma. Jag hatade att förlora och var väl tillräckligt dum för att alltid tro på seger, även om vi låg under med 3–0 med tio minuter kvar. Sedan spelade jag rätt tufft också. Jag försökte hitta den magiska gränsen och spela så tufft som domaren tillät.

Du är mest varnad i AIK:s historia.

Annons

– Jo, jag lyckades väl inte alltid hitta den där gränsen. Men jag tror att fansen gillade att jag gick dit till hundra procent.

Att du 2003 spelade i kortärmat mot Örgryte trots noll grader och snöblandat regn, med förklaringen »nummer 14 tillverkas inte med långa ärmar«, bidrog antagligen också till bilden. 

– Faktum är att jag hatade att spela i långärmat, och jag resonerade alltid som så att om man börjar frysa på planen så har man antagligen sprungit för lite. Att det var lite kyligt var inget skäl att gnälla.

Du gnällde å andra sidan sällan. Minns du Champions League-kvalet mot Dnepr Mogilev 1999?

– Absolut. Jag hade stukat foten rejält i Allsvenskan och när vi flög till Vitryssland hoppade jag på kryckor. Träningen dagen före match följde jag från läktaren med kryckorna bredvid. Men på matchdagen tog jag smärtstillande och tejpade foten. Det gick bra att spela i 75 minuter, då bedövningen släppte. Oj, vad ont det gjorde. Så jag fick halta ut till kryckorna igen.

Men helt ärligt: Är inte den här bilden av dig som den stenhårde grovjobbaren också lite av en myt?

– Hur menar du?

Under din första AIK-säsong, 1992, gjorde du nio mål, varav ett var en läcker lobb över Östers Pål Lundin. Åren som följde radade du upp tekniska nummer: klackfint mot Hammarby 1997, flera inknorrade frisparkar, bicykleta mot Fenerbahçe 2002 … 

– Det är sant. Jo, jag hade faktiskt ett brett register och var rätt allround som spelare. Många mål har jag alltid gjort och i grunden var jag en teknisk spelare. Det uppmärksammades kanske inte alltid.

Nej, jag tänker att det till och med kan ha varit hämmande att ha en så tydlig stämpel som »köttare«. Och att det blev lättare för dig att spela ut när du väl lämnade Sverige och gick till Bröndby 2000.

– Nja, anledningen till att det gick så bra för mig i Danmark var nog snarare att jag stod på toppen av karriären just då. Dessutom passade danska ligan mig bra, just eftersom den var tuffare. Där fick man smälla på ordentligt och dra med sig både boll och flera spelare i en tackling utan att domaren protesterade. Hämmad kände jag mig först när jag återvände till Sverige igen. Här var domarna petigare.

Den återkomsten blev väl överhuvudtaget inte som du hade tänkt? En ikon vände hem bara för att vara med om att klubben åkte ur Allsvenskan för första gången på 25 år …

– Nej, usch! Hela säsongen 2004 var tuff. Vi hade ett bra lag men fick det inte att stämma. Sista matchen mot Öis var hemsk. Vi spelade inför tomma läktare eftersom det hade varit bråk i omgången innan, jag gjorde min sista match för AIK och blev dessutom utvisad. Ska man avgå ska man göra det med stil, brukar jag säga. Nu kan jag skoja om det, men då var det overkligt.

Supportrarna verkar ha kommit över det och minns istället annat från din karriär. Om du i dag stöter på någon av dem på stan, vad får du oftast prata om då?

– Ofta är det mitt mål mot Arsenal på Wembley – och det är jag glad för. För mig som växte upp med engelsk fotboll på TV var det enormt stort att få göra mål där. Jag tror att jag är den ende som har gjort mål på gamla Wembley för ett svenskt klubblag. Efteråt bytte jag tröja med Dennis Bergkamp. Den har jag kvar än i dag.

Annons

Tror du att han har kvar din tröja?

– Du, jag räknar kallt med att den hänger inramad i hans vardagsrum.