Nils-Eric Johansson om en titel på avstånd

När läkarna såg att Nils-Eric Johanssons medfödda hjärtfel försämrats tog karriären abrupt slut. Istället för allsvensk guldstrid handlade 38-åringens höst om att serva tre söner.

Medan AIK jagade guld – hur såg en typisk dag ut för dig?

– Klockan ringde kvart i sju. Tre grabbar skulle ha frukost, sedan såg jag till att läxor, väskor och gympakläder kom med till skolan. Iväg, sedan hem igen för att hålla igång med minstingen, samtidigt som jag försökte byta glödlampor, fixa i trädgården eller göra andra hemmasysslor. Det är tufft med en hindrande liten ettåring i vägen.

Och på eftermiddagen?

Annons

– Då ska sju- och tioåringen hämtas från fritids, skjutsas till träningar och få hjälp med läxor. Jag hinner inte göra så mycket mer än att plocka fram, plocka in och förbereda inför nästa dag. Även om jag på pappret är sjukskriven är det som att vara föräldraledig.

Hur minns du veckan i februari då du tvingades avsluta karriären?

– Dagen på Karlberg, när jag berättade för laget, var jobbigast att hantera rent känslomässigt. Att se dem jag varit närmast i ögonen och känna deras medlidande och sorg påverkade mig väldigt mycket.

Fanns det någon positiv känsla?

– Kanske tio procent av mig kände: »Ja, nu slipper jag ta det här beslutet i alla fall. Och vad skönt att de såg förändringen på hjärtat i tid. Vilken tur att jag mår bra.« De tankarna fanns, men väldigt långt tillbaka de första dagarna.

Och nu?

– Det går fram och tillbaka. Jag har inga krämpor och kan till 99 procent leva ett vanligt liv. Sedan kommer den negativa känslan: jag får inte spela fotboll. Jag kan ju inte göra vad jag vill.

De första veckorna fanns du med vid AIK:s träningar, men efter att ha blivit avtackad i premiären tog du avstånd från laget. Varför?

– I början var det skönt att ha något att göra, och kanske för killarna att se att jag mådde bra. Men jag tog upp en plats, en röst. Eftersom jag varit lagkapten och tagit tag i saker tidigare var det jag som svarade först när Rikard [Norling] frågade något. Jag kände att andra röster behövde växa och kliva fram. 

Var det svårt att vänja sig vid en vardag utan det dagliga fotbollsspelandet?

– Man har inte tid att älta något när man har barn. De kan inte se pappa sitta och gömma sig i farstun. Men vissa morgnar blir jag fortfarande påmind: »Just det, nu ska jag åka till Karlberg och träna!« Sedan: »Nej, det ska jag ju inte.«

Vad saknar du mest?

– Att tävla.

Annons

»Omklädningsrummet«?

– Nej, inte direkt. Många som slutar säger att de saknar snacket där, men jag får ganska mycket tillbaka med tre barn och deras lag. Och jag har känt mig involverad i AIK ändå, fastän jag inte varit ett dugg involverad.

Hur menar du?

– Jag är fortfarande med i lite WhatsApp-grupper, så jag vet vad som händer dagligen. Men jag håller låg profil. Jag är inte med i snacket men är alltid med någonstans ändå.

Hur har det varit att följa laget utifrån?

– Nervöst. Jag har försökt njuta av att titta på killarna, men det är jobbigare än att spela. Sedan har jag inte sett alla matcher. Om jag har haft andra saker med mina barn och min fru har jag prioriterat dem. När en kompis frågat om jag ska med på matchen har jag svarat: »Nej, jag ska kolla på femmannafotboll i Åkersberga.« Man kan inte vara överallt och nu är det lätt att ställa fotbollen åt sidan. Men på slutet ville jag gärna följa matcherna.

Kunde du låta bli att tänka på att du själv skulle ha spelat?

– När det gick tyngre kunde jag få en instinktiv känsla: »Nu behöver grabbarna hjälp här, jag borde gå ner och göra någonting.« Men som tur var gick det väldigt bra i år. När allt funkade kändes det tryggt: »Bra, de löser det här.«

Det här året – är det ett sorgligt år?

– Nej. Vissa tankar är sorgliga ibland, men på det stora hela var det positivt för mig och min familj att få reda på det här. Jag är tacksam över att ha fått spela så länge. Och att se killarna i laget fortsätta köra på och kliva fram har varit fantastiskt.