Du har inte lagt av eftersom du var nästan 30 år när du kunde kalla dig för »fotbollsspelare på heltid«? Du tar igen förlorad tid?
– Det ligger något i det. Jag kom fram ganska sent i elitfotbollen, jag var drygt 25 när jag kom till Landskrona Bois och fick en lön som åtminstone täckte mina räkningar, och nästan 30 år när jag kanske hade bevisat att jag höll för de högsta divisionerna. Och när man väl är på den här nivån blir det lite som ett beroende, man vill bara ha mer och mer av det där adrenalinet som man får inför matcher. Den dag jag slutar kommer det att bli en utmaning att hitta något som ersätter den nerven.
Men du förlorar också mycket tid med din familj och dina vänner i och med att du aldrig lägger av?
– Jag har en grabb som är nio år, han är mitt allt. Charlie älskar fotboll, och någonstans hänger kanske det här ihop med att jag inte slutat än. Jag vill att han ska se mig spela, att han ska komma ihåg mig från fotbollsplanen när han blir äldre. Att han ska vara stolt över mig. Får jag lyfta fram min sambo också?
