Anders Ungh: »Ett BP-hjärta kan man inte byta ut hur som helst«

I Allsvenskan blev han känd som »den ensamme BP-supportern«. Det är ingen beskrivning som Anders Ungh känner igen sig i.

Den 3 juli 2014 var ett historiskt datum för IF Brommapojkarna. Föregående säsongs seger i fair play-ligan innebar att klubbens A-lag nu för första gången skulle spela en internationell tävlingsmatch, borta mot VPS Vaasa i Europa League-­kvalets premiäromgång. Hemma i Ystad packade 58-årige Anders Ungh sin röd­svarta matchtröja, signerad av lagets samtliga spelare, och åkte till Sturup för att ta ett flyg till Helsingfors. I den finska huvudstaden bytte han till ett nytt flyg som tog honom till Vasa. Väl där satte han sig i en taxi och bad att bli körd till fotbollsarenan.

»Är du säker?« frågade chauffören.

»Javisst!« svarade Anders glatt. »Mitt lag ska spela sin första Europamatch, den tänker jag inte missa.«

Annons

Chauffören såg olycklig ut.

»Men matchen är inte här. Den är i Tammerfors.«

Anders hade missat att Vaasas hemmaplan inte levde upp till de europeiska cupkraven och att mötet med BP därför ­flyttats. Nu var det snart avspark och till Tammerfors var det 21 mil. Anders suckade och bad chauffören köra till en sportbar istället. Han beställde en öl och såg sedan BP förlora med 2–1 på ­TV-skärmen.

– Det gick ingen nöd på mig där, säger Anders. Men det kändes inte bra att BP fick spela utan stöd. Så ska det aldrig behöva vara. Aldrig!

 

Anders Ungh växte upp i Rågsved i södra Stockholm. För att reta sin pappa, som höll på Djurgården, började han på 70-talet gå på Hammarbys matcher. Men trots att han trivdes på Söderstadion utvecklade han aldrig några starkare känslor för hemmalaget. Han vet inte riktigt varför. Men han vet att han »hittade hem« när hans två söner senare började spela i Bromma­pojkarna efter att familjen flyttat till Nälsta i Västerort. Anders blev snabbt ungdomsledare i klubben, och när han inte var på planen själv och instruerade stod han bredvid och hejade. I princip varje kväll såg han en match med något av BP:s många lag.

– Det var kraften i ungdomsverksamheten jag förälskade mig i. Jag älskade att se knattarna bli lovande juniorer, som sedan blev skickliga seniorspelare. Det var något speciellt med BP. Något familjärt.

1990 flyttade familjen Ungh igen, den här gången till Österlen. Anders började genast engagera sig i den lokala fotbollen, samtidigt ville han inte släppa kontakten med BP. Men ungdomsledare kunde han knappast fortsätta vara, han hade trots allt bosatt sig 50 mil från Grimsta IP. Anders funderade. Till slut kom han på vad klubben behövde allra mest: supportrar. Han bestämde sig för att han – så ofta han bara kunde – skulle åka och stötta BP när A-laget spelade borta­matcher i södra Sverige.

Åren gick. Anders kuskade runt mellan idrotts­platser och arenor i division 1, Superettan och så småningom även Allsvenskan. Ibland hade han sällskap under matcherna, men oftast utgjorde han en enmansklack. Det hände att hemmapubliken skrattade åt honom. Det såg trots allt ganska lustigt ut med den 160 centimeter långa supportern som stod alldeles själv på bortasektionen och på gäll stockholmska sjöng så högt han kunde för sina favoritspelare. Anders tog inte illa vid sig av skratten. Han gick på matcherna för att stödja BP och om hans engagemang dessutom gjorde andra personer glada så var det väl bara bra?

I april förra året befann sig Anders på Strandvallens bortaläktare och såg BP förlora mot Mjällby med 4–2. Att han stod själv där tänkte han inte så mycket på, så brukade det ju vara. Skillnaden den här gången var att BP-mittfältaren Bojan Djordjić efter matchen uppmärksammade Anders på Twitter. Bojan skrev: »Stor eloge till vår enda supporter på plats idag på Strand­vallen. Kontakta mig så betalar jag din resa upp till Sthlm och valfri match!«

Efter Bojans tweet tog det, som Anders själv uttrycker det, »en sjuhelsikes skruv«. Aftonbladet och Expressen skrev om »den ensamme BP-supportern« som aldrig svek det allsvenska bottenlaget. Fler svenska tidningar hängde på, och just när Anders trodde att uppståndelsen hade lagt sig började utländska medier ringa till villan i Ystad. När han medverkade i BBC Radios direktsändning frågade programledaren om svensken kunde tänka sig att bjuda på en sång. »Hur många lyssnare har ni?« frågade Anders. »Mellan 14 och 16 miljoner«, svarade programledaren. Anders harklade sig och tog i: »One Bojan Djordjić! There’s only one Bojan Djordjić! One Bojan Djoooordjić …« När han hade lagt på luren undrade han för ett ögonblick om han hade gjort bort sig. Sedan sade han till sig själv att skärpa sig. Det var inte likt honom att oroa sig över andras reaktioner. Programledaren hade ju låtit glad och dessutom, kom han på, hade miljoner britter just fått höra om Brommapojkarna för första gången. Bara en sådan sak.

Några dagar efter sändningen blev Anders kontaktad av en representant för Wigan Athletic. Mannen berättade glatt att han lyssnat på BBC-programmet och erbjöd Anders att bli hedersmedlem i klubben. BP-supportern tackade nej, vänligt men bestämt.

Känslosamt. Anders Ungh kallar 2014 för »en riktig skitsäsong«. Pontus Segerström, som gick bort den 13 oktober, spelade som knatte i samma lag som Anders ena son.

Novemberregnet som faller över Malmö får Anders Ungh att söka skydd inne på central­stationen. Han har precis slutat för dagen på tandteknikfirman där han jobbar. I myllret av människor på stationen hittar vi bara ett ledigt bord. Det hör till ett café, men eftersom det snart ska komma städare dit får vi inte sitta där, förklarar en kvinna bakom disken.

– Äsch, säger Anders. Vi kan väl sitta där så länge i alla fall? Kom! Vi går och pratar med vakten där borta.

Med bestämda steg marscherar han bort till vakten som står lutad mot en vägg, 20 meter bort.

Annons

– Tjenare! Du, vi sätter oss och snackar vid bordet där borta. Det är lugnt, va? Det kan vi göra, va?

– Öh … Ja, det går väl bra om ni har …

– Bra! säger Anders. Hyggligt!

Han går tillbaka till det lediga bordet och gör tummen upp till kvinnan bakom disken.

– Vakten sa att det var okej. Vi stör ingen här.

Kvinnan ser förvånad ut men gör ingen ansats att ingripa. Anders sätter sig ner vid bordet och kränger av sig sin blöta jacka.

– Jag är inte så blyg av mig, säger han. Det kan man inte vara om man åker runt och hejar på BP. Det finns inget folkhav att gömma sig i, om man säger så. Jag är rätt säker på att det på bortamatcherna finns flera BP-­supportrar i publiken, men tyvärr vill de sällan stå i klacken.

I klacken? Du menar med dig.

– Oftast är det ju så. När vi skulle möta Malmö i cupen i våras tänkte de inte ens öppna bortasektionen. En MFF-representant hörde av sig till vår klubbdirektör Ola Danhard och sa: »Meddelar du det till era supportrar?« Ola svarade: »Absolut, jag säger till honom.«

Anders skrattar.

– Självklart önskar jag att vi vore fler. Och ibland är vi faktiskt det. När vi spelade i Åtvidaberg under sommar­semestern tog sig många rödsvarta dit. Vi stod där på Kopparvallen och gungade allihop. Eller »allihop« … vi var väl åtta stycken kanske.

Du har bott i södra Skåne sedan 1990. Det hade varit lätt för dig att börja följa Malmö FF istället.

– Det skulle jag aldrig göra. Ett BP-hjärta kan man inte bara byta ut hur som helst. Däremot kan jag uppskatta ett lag som MFF för att de spelar fin fotboll. En sådan supporter vill jag vara. BP är viktigast och jag kommer att stötta dem tills min aska sprids över Grimsta. Men jag tänker aldrig börja hata andra lag. Min son är stenhård djurgårdare – någonting gick fel där – och för honom är allt som inte är Djurgården skit. Så funkar inte jag.

Har du försökt rekrytera supportrar till BP?

– Under matcherna har jag alltid en vakt i närheten. Det känns ju lite fånigt, jag är ingen risksupporter direkt, men samtidigt är det trevligt med sällskap. Hon som vaktar mig i Malmö har jag nästan blivit kompis med. Och jag tror faktiskt att hon har börjat hålla lite på BP nu. Annars är det svårt, men förra året hände faktiskt en skum grej. Jag hade tvättat min Mauricio Albornoz-tröja och när den hängde på tork i träd­gården var det någon som stal den! Jag såg aldrig stölden, men någonstans där jag bor smyger det alltså runt en BP-supporter.

För många supportrar är gemenskapen viktig. Den får du inte uppleva.

– Där har du både rätt och fel. Å ena sidan står jag inte tillsammans med en massa andra personer, å andra sidan gör det att jag kommer närmre spelarna. Det blir mer personligt. Jag pratar ofta med spelarna och känner mig nästan som en i gänget. Den känslan skulle jag inte vilja byta bort. Sedan får jag också väldigt många glada tillrop från hemmapubliken.

Varför tror du att det är så?

– Det beror nog på flera faktorer. Jag är 58 år. Det är inte så vanligt med gubbar som sjunger och peppar, åtminstone inte från klackläktaren. Att jag så ofta utgör hela borta­stödet påverkar så klart också eftersom det gör att jag syns. Och eftersom BP i Allsvenskan alltid krigar i botten förstår nog många att jag är lojal också. Man kan inte direkt anklaga mig för att vara en medgångssupporter.

Har du något annat favoritlag?

– Jag håller faktiskt på West Ham också, det är sedan länge. West Ham och BP har många likheter. Precis som BP har West Ham fostrat mängder av duktiga spelare, plus att de ofta krigar i botten när de ligger i högsta serien.

Det finns en avgörande skillnad.

– Publikstödet, jag vet. Jag åker över till London en eller två gånger per säsong för att titta på West Ham. Det är en ganska märklig känsla att gå från en gles bortaläktare i Sverige till ett fullsatt Upton Park. Men tack vare West Ham får jag uppleva den delen av supporter­skapet också. Det är fint.

Vad läser du själv in i ordet supporter?

– Det betyder att man stöttar sitt lag i vått och torrt. Inte konstigare än så egentligen.

Årets säsong måste ha varit en prövning.

– Ja, fast det stod ju klart rätt tidigt att BP skulle åka ur. Skadorna på »Ante« [Andreas Eriksson], »Marre« [Mauricio Albornoz] och »Gabbe« [Gabriel Özkan] gjorde det svårt. Jag blev i alla fall glad av att se killarnas inställning i slutet av serien, de kämpade allt vad de kunde trots att det inte låg något i potten. Och att vi slutade sist i Allsvenskan var ju faktiskt inte det värsta som hände i år.

Stunderna med spelarna efter matcherna är heliga för Anders. Oftast brukar han mest ge dem några uppmuntrande ord, men ibland vågar han sig också på att framföra sina egna tankar om vad som behöver förbättras på planen. Vissa spelare lyssnar mer, andra mindre. En som alltid tog sig tid att lyssna var Pontus Segerström. Anders kände extra mycket för honom. I sin ungdom hade Pontus spelat i samma lag som Anders son, och när mittbacken inför säsongen 2010 återvände till BP efter en framgångsrik tid i norska Stabæk jublade Anders över att »ledaren var tillbaka«. Den 14 februari i år, på Alla hjärtans dag, skickade Pontus en present till supportern i Skåne – sin egen matchtröja, signerad av hela truppen. Det var den tröjan som Anders tog med sig till Swedbank Stadion i Malmö den 27 oktober, två veckor efter att Pontus Segerström gått bort i cancer.

– Det kändes så jävla orättvist, säger Anders. De bästa plockas först. Pontus var så mycket BP, finare förebild kunde våra ungdomar inte ha. Jag vet också att det fanns planer på att han så småningom skulle ta över som klubbdirektör efter Ola.

Inför avsparken mellan MFF och BP, i Allsvenskans näst sista omgång, vecklade Anders försiktigt ut matchtröjan och lade den på bortasektionens betongläktare, så att siffran 2 och namnet »Segerström« syntes tydligt. Framför tröjan placerade han en röd ros, bredvid brann två ljus. Bilden av den sörjande supportern som hyllade den döde lagkaptenen gick inte att värja sig mot. Malmös evenemangsansvariga erbjöd Anders att komma upp till hederslogen, men han ville hellre »stanna här bredvid Pontus«. Däremot tackade han ja till att följa med till BP:s omklädningsrum efter matchen. När han lämnade läktaren och promenerade vid sidan av planen ställde sig flera hemmafans upp och applåderade. Anders märkte hur håret reste sig på armarna. Det kändes fint och sorgligt på samma gång.

Annons

Jag frågar Anders om Pontus bortgång kommer att göra det svårare att engagera sig på läktaren nästa säsong.

– Pontus går inte att ersätta, säger han. Så är det. Men jag kan åtminstone hylla honom genom att fortsätta stötta BP så mycket jag kan. Det hade Pontus velat, han älskade ju BP. Nu blir det Superettan nästa år, men sådan är ju fotbollen. Det går upp och det går ner. Vi får se vad vi får för lag nästa år, men oavsett ­vilket kommer jag att fortsätta åka runt och heja.

OFFSIDES ­MOTI­VERING TILL ­ALLSVENSKANS STORA HJÄRTA

Under ett på många sätt prövande fotbollsår påminde han oss om att lojalitet och klubb­kärlek inte kan mätas i kvantitet.

BP:s degradering innebär att några av lagets mest tongivande spelare kommer att lämna klubben. En som definitivt inte stannar kvar är Nicklas Bärkroth. Om man spelar i Allsvenskans överlägset sämsta lag och ändå slutar tvåa i assistligan är Superettan knappast ett lockande alternativ.

Anders:

– Eftersom jag kommer så nära spelarna vill jag aldrig att de ska lämna klubben. Samtidigt unnar jag en så fin kille som Nicklas att få spela på en högre nivå. Kolla här förresten …

Han plockar fram sin telefon och knappar fram ett SMS, skickat från just Nicklas Bärkroth bara några dagar tidigare. Jag tittar på skärmen och läser det långa meddelandet:

»Jag har bara fina minnen från BP, och just du är en av de bästa grejerna med denna tiden och föreningen. Det har varit en ära att spela i ett lag med en sådan hängiven och fantastisk supporter som du. Och det gör ont i mig att vi inte kunnat spela bättre än vad vi gjort men du ska veta att hela laget uppskattar dig otroligt mycket och jag hoppas att man får fortsätta läsa och se dig på matcherna när man kollar på BP på TV, vilket jag alltid kommer att göra! En vacker dag ska du få en signerad landslagströja, det lovar jag. Ha det gott. Vi ses!«

Anders tar tillbaka telefonen och spricker upp i ett leende.

– Det är det här jag menar, säger han. Jag kanske ser ensam ut där på läktaren. Men jag känner mig faktiskt inte särskilt ensam.