Mina gubbvader värker efter morgonens löprunda, men jag kan inte klaga. Jag är en pensionerad fotbollsspelare som kan njuta av att det är match. Det är gott kaffe i min pappersmugg och jag känner doften av våfflor från Örjansstugan.
Jag tittar ut över planen och ser ett talangfullt HBK förbereda sig för avspark. Inför säsongen sade tränaren Magnus Haglund: »I år är vi mycket yngre och vassare än förra gången vi var uppe i högsta serien.« Blicken fastnar på Andreas Johansson, eller som alla kallar honom: »Ante G.«
Han fyllde 41 år innan den allsvenska premiären och är mitt uppe i sin 22:a elitsäsong. Han, som debuterade i Allsvenskan några veckor efter att Rederiets sista säsong började sändas, springer med lätta steg mot bollkallarna och gör high-five med pyttesmå människor som är 30 år yngre. Inför tidigare matcher i år har jag sett Antes lagkamrat Kazper Karlsson vinka till sin pappa på läktaren när han värmt upp. Kazpers pappa är två år yngre än Ante.
Hur orkar han hålla på? Börjar han inte känna att det är jobbigt att åka på en weekend till Degerfors istället för att vara med på sonens fotbollsturnering? En lång resa i en buss där toaletten är sönderbajsad av unga, nervösa lagkamrater och där övriga stirrar ner i sina skärmar. I bästa fall får han prata trädgårdsarbete med mittfältaren Joel Allansson, eller om Manchester Uniteds kantspel med assisterande tränaren Pelle Olsson. Och så alla förberedelser under en matchdag för att komma i rätt stämning. Alla rutiner i veckan för att han ska prestera under 90 minuter. Träningarna i minusgrader på stenhårt konstgräs: »Då kör vi höga knän, gubbar!«
