Huvudspelet

22 år gammal levde han sin dröm – VM med svenska landslaget och ett färskt och fett proffskontrakt på fickan. 26 år gammal har Karl Svensson hunnit fundera på att sluta, på om han någonsi­n kan komma tillbaka och på vad som f­aktiskt är viktigast i livet.

Redan efter 35 minuter av VM-åttondelsfinalen var Sverige i praktiken utslaget. Det stod 2-0 och Teddy Lucic, mannen som nästan aldrig gjort ett misstag, hade i sin sista mästerskapsmatch gått bort sig flera gånger, orsakat en straff och nu även blivit utvisad. Den andre mittbacken, Olof Mellberg, såg också ut att sjunga på sista versen – till nästa VM skulle han vara 32 år. Det var läge för generationsskifte, som när Patrik Andersson och Joachim Björklund kom in i landslaget till hemma-EM 1992 och sedan blev kvar i ett decennium.

På bänken i München satt Karl Svensson, 22, och led med landslagskamraterna. Samtidigt bidade han sin tid. Han hade spelat och umgåtts med de bästa i över en månad, och han hade inte gjort bort sig.

 

Annons

En solig sommarkväll fyra år senare spelar Tyskland återigen åttondelsfinal i VM. Det svenska landslaget är däremot inte med i turneringen. Och Karl Svensson är inte med i det svenska landslaget.

Istället vandrar spelarna i IFK Göteborg och Kalmar FF in på Gamla Ullevi bara några minuter efter att Tyskland mosat England med 4-1 i Sydafrika. De flesta supportrarna har stannat framför TV:n, bara 2 733 åskådare och några journalister har dykt upp för åttondelsfinalen i Svenska cupen.

Men för Karl Svensson är det mer än bara en match i en bortprioriterad cup. Hans kroppshållning vid inmarschen är majestätisk – bröstet utspänt, huvudet högt och pendlande armar. Det lyser om honom. Den här matchen ska bli början på det nya. Vändningen.

Redan i första minuten vinner Karl en nickduell mot Ricardo Santos. IFK:s sportchef Håkan Mild, med rödbränd panna och svettig pikétröja, applåderar med två korta klappningar.

I den åttonde matchminuten ligger Karl ett par meter fel när Kalmar väggar sig fram till ett ledningsmål.

I den 16:e minuten får Kalmar en hörna. Karl hoppar för att nicka bort men feltajmar och når inte tillräckligt högt. Bollen trillar ner i straffområdet och efter ett par sekunders förvirring har den också trillat in bakom den färske målvakten Marcus Sandberg.

I den 34:e minuten hamnar både Karl och mittbacks-kollegan Ragnar Sigurdsson fel i positionerna. Karl försöker reparera genom att slänga sig och täcka bollen men Santos hinner avsluta och gör Kalmars tredje mål. Karl blir stående med blicken i gräset och händerna i sidan. På läktaren stryker Håkan Mild handen över skäggstubben.

I halvtid samlas journalisterna i fikarummet för att tanka vatten och muffins. Kalmartidningen Barometerns reporter hälsar på Göteborgs-Postens Rebecca Hedin.

– Vad är det med Karl Svensson?

Rebecca Hedin rycker på axlarna och svarar:

– Jag vet inte. Han är rutten. Men jag vet inte varför.

Jag tjuvlyssnar tyst och håller delvis med. Karl var dålig i första halvlek. Men alla spelare i IFK Göteborg var dåliga.

En stund in i den andra halvleken kontrar Kalmar och Karl tar markering på Ricardo Santos. Men Karl kommer aldrig runt och ligger på fel sida när bollen slås in från kanten. Bara oskicklighet hindrar Santos från att göra Kalmars fjärde mål. Håkan Mild skakar på huvudet och muttrar:

– För fan! Där måste Kalle ligga på rätt sida.

Halvleken fortsätter i samma stil. Karl hamnar i fel positioner och tar sina löpningar vid fel tillfälle. Han signalerar det som en mittback absolut inte ska signalera: osäkerhet.

Annons

I den 85:e minuten missar han en glidtackling alldeles framför tränarbåsen och domaren blåser frispark för Kalmar. Direkt efter höjer fjärdedomaren bytesskylten. Karl tittar på digitalsiffran som visar hans tröjnummer.

Hannes Stiller rusar in och Karl Svensson lunkar ut. Det majestätiska är borta. Istället ser jag en människa som ser ledsen ut. Huvudet böjt mot marken. Armarna livlöst hängande. Tänder som biter i underläppen. När han sätter sig på avbytarbänken har solen precis gått ner bakom läktaren.

Klok. Trots bänkningar och petningar vill Karl inte ifrågasätta tränarnas beslut. »Hade jag varit tränare hade jag säkert gjort något liknande«, säger han.

Karl Svensson

Född:31 mars 1984

Längd: 190 cm

Vikt:84 kg

Klubbar: Egnahems BK -2001, Jönköping Södra 2001-2002, IFK Göteborg 2002-2006, Rangers FC 2006-2007, SM Caen 2007-2009, IFK Göteborg 2009-

Karl ler när han får syn på mig två dagar senare, efter ett träningspass på Kamratgården.

– Såg du matchen i söndags?

Jag nickar. Han grimaserar.

– Fan också.

Han kisar mot solen.

– En sån match, vet du… Det är väl det sista jag behöver nu. Man börjar fundera. Hur kommer det här att påverka mig? Är jag femtevalet som mittback nu igen?

Han blir stående så i några sekunder, tittar på en man som klipper gräset utanför Kamratgårdens klubbhus. Så tittar han på mig igen.

– Vilket väder, va?

Jag frågar vad tränarna sade efter matchen.

– Äh, de var kanske inte jättenöjda. Vi fokuserar aldrig på det negativa, så det var inte så att de sa att jag gjort en dålig match. Men jag inser ju själv att jag inte förbättrade mina chanser.

– Mår du dåligt av den känslan?

– Alltså, det jobbiga är att jag känner att jag kommer fel in i det. Tajmingen, positionsspelet. Det är som att man har tappat i spelförståelse. Som mittback är det helt avgörande.

– Varför blev det som det blev mot Kalmar?

– Egentligen kan det hända vem som helst, säger han. En dålig dag på jobbet. Vi släpper in ett mål efter åtta minuter och jag är inblandad. Klart att det påverkar mig. Förr gjorde det inte det, när allt flöt på. Då kunde jag skaka av mig en sån sak och bara köra på. Nu ligger det någonstans i det omedvetna och påverkar mig resten av matchen. Man säger att fotboll är enkelt. Men fotboll är inte alltid enkelt. Det vet jag nu. Det blir lätt så här när man inte har spelat kontinuerligt. Senast jag spelade en tävlingsmatch var för en och en halv månad sedan. Innan dess spelade jag en match. Och innan det ingenting på tio omgångar. Du vet, under de senaste tre åren har det kanske blivit tio matcher.

– Är spelförståelse en formfråga?

– Nej, kanske inte så direkt. Spelförståelse är något som man… för mig som försvarare handlar det mycket om kvickhet och rörlighet. När man känner att det kommer en boll bakom backlinjen och man inte tror på sin snabbhet, eller på vändningen av kroppen, då faller man lite tidigare än vad man borde göra. Och det känner ju de andra av i backlinjen, vilket skapar osäkerhet för alla. Så är det i fotbollen, vet du. Inte så lätt alltid.

Karl går in och duschar. 20 minuter senare är han tillbaka med ett berg av panerad fisk och färskpotatis. Håkan Mild glider förbi i sommarkläder. Karl sjunker ner i utemöblerna och säger:

– I höstas, när jag mådde som sämst, räckte det ibland med att jag såg tränarna stå och prata för att jag skulle misstänka att de pratade om mig. Man blev nojig. Jag trodde allt handlade om mig. När man inte har självförtroende, har jag lärt mig i dag, är man fruktansvärt sårbar.

– Och du som gjorde dig känd för att ha en jäkla vinnarskalle, säger jag.

– Jag vet! Den har jag fortfarande. Annars hade jag inte varit här i dag. Vår mentala tränare Johan (Örtendahl) har sagt till mig att många i min situation hade lagt av efter det jag har varit med om. Och det stärker ju en att höra. Jag kommer aldrig att ge upp. Fotboll är fortfarande min största passion. Trots allt som har hänt har jag älskat att åka till jobbet varje dag. Kamratgården är som mitt andra hem.

Han berättar att han träffar Johan regelbundet, ungefär en gång i månaden. För Karl har det varit skönt att kunna prata om sina känslor med någon som inte är inne i fotbollens värld. Mycket har handlat om att skapa positiva bilder. Som att Karl varje kväll innan han somnar ska visualisera att han är den ledare han en gång var, att han styr spelet från sin plats i backlinjen, att han agerar med pondus.

– Ibland lyckas jag, ibland somnar jag innan jag kommer igång. Så otroligt mycket av fotbollen sitter i huvudet. Skillnaden på en spelare som har självförtroende och en som inte har det är enorm. Det är ju inte så att jag inte kan spela fotboll längre. Allt handlar om det här uppe, säger han och knackar sig i huvudet.

– Jag vet hur det är att tro att man ska misslyckas. Man får en klump i magen, man är rädd att slå en passning. Men vad kan hända? Man gör en dålig match. Det är bara en av många under en karriär. Johan har fått mig att inse att risken att misslyckas är mycket större om jag är rädd att misslyckas. Det viktigaste budskapet som jag tänker på varje dag är att jag ska komma ut hit till Kamratgården varje dag med huvudet högt. Mitt kroppsspråk ska lysa. Jag må vara bänkad, men jag ska verkligen inte framstå som knäckt för det. Det har jag lovat mig själv att inte tillåta.

Annons

Jag frågar om han känner att han har respekt från sina lagkamrater, om han tycker att han har pondus nog att skrika på de andra.

– Respekt i ett fotbollslag förtjänar man. Heter man Kaká och går rätt in i Real Madrid kommer det kanske på köpet, men jag måste förtjäna respekt. Jag förstår om de yngre killarna inte lyssnar lika mycket på mig i dag som förr. Det har jag också märkt. Jag får inte det gehör som jag en gång fick. Men om jag gör en riktigt bra träning eller match så känner jag skillnaden direkt. Gör jag sedan fem raka matcher ökar det hela tiden. Pondusen kommer med prestationen.

Karl skrapar med gaffeln över tallriken för att få upp det sista.

– Jag vet inte, men kanske känns det som att jag spelar under större press än andra. Folk – supportrar och de i klubben – går och väntar på att jag ska hitta tillbaka, det känner man.

Jag frågar om det är jobbigt att bli jämförd med sitt förflutna.

– Nej, jag tycker inte det. Jag gillar den pressen. Det innebär att de har förväntningar på mig. Det vill jag att de ska ha.

Han blir tyst några sekunder, tittar ut över träningsplanerna.

– Alltså, det sista jag vill är att man tycker synd om mig. Det är inte synd om mig. Tränarna tar ut det lag som de tycker är bäst och det respekterar jag fullt ut. Jag har inte varit tillräckligt bra. Jag är privilegierad som får spela för Blåvitt. Det är min dröm att en dag få vinna SM-guld med klubben. Så min inställning är att göra allt så bra det bara går på träningar och vid sidan av – hjälpa de yngre i laget, vara en bra ledare… Så kommer förhoppningsvis belöningen i morgon.

– Tror du verkligen det? frågar jag.

– Ja, jag gör faktiskt det. I dag gör jag det. I höstas visste jag kanske inte, då tvivlade jag. Det är det som gör mig så ledsen, att jag insåg att jag inte orkade längre då. Samtidigt insåg jag att jag inte var mer än människa. Man orkar inte med hur mycket motgångar som helst. Någon gång måste man reagera.

Karl lutar sig tillbaka. Lagkamraterna har lämnat Kamratgården för en ledig eftermiddag.

– Jag förstår att många undrar vad som har hänt med mig, varför jag inte spelar. Svaret jag har är att jag tappade bort mig själv utomlands. Det gick emot mig under så lång tid att jag inte orkade längre. Jag var nere på botten.

Populär. När Blåvitt lagfotograferas inför omstarten är det lagets mest högljudda spelare, Stefan Selakovic, som hörs mest. På andra plats kommer Karl.
På gång. Efter VM, i Karls andra match för Rangers, var Lars Lagerbäck och tittade på honom. Även om Karl blev utbytt i den 60:e minuten, verkade förbundskaptenen nöjd.

Karl växte upp i småländska Huskvarna och började spela fotboll i Egnahems BK. Som ung drömde han om att en dag få spela i A-laget som då spelade i division fyra. Var målmedvetenheten kom ifrån vet han inte, han var nästan besatt. Allt handlade om att få den där startplatsen tillsammans med spelarna som han såg upp till i A-laget.

Så han tränade och tränade. Och när han inte gjorde det läste han läxor. Skolan var det enda som var lika viktigt som fotbollen. När kompisarna spelade TV-spel, spelade Karl fotboll. När kompisarna började dricka ljumma folköl läste Karl läxor. Ibland trodde han att de andra tyckte att han var tråkig.

15 år gammal kom debuten i A-laget, då som innermittfältare. Strax därefter blev han uttagen till distriktslaget. Den senare uttagningen fyllde Karl med blandade känslor. Å ena sidan visade den att all träning gav resultat, och på att inte bara A-lagstränaren i Egnahems BK såg en talang. Å andra sidan fick Karl ont i magen av tanken på att han skulle åka iväg med ett gäng främmande jämnåriga på läger. Han gillade inte att slängas in i nya sociala sammanhang. Men han insåg att det var ett måste om han ville spela fotboll på hög nivå.

Ett knappt år senare hade de allsvenska klubbarna börjat visa intresse. Men Karl valde att bo kvar hemma och istället flytta till traktens stora klubb, Jönköpings Södra. Planen var att mogna som spelare i ett A-lag innan han flyttade till ett allsvenskt U-lag. Två och ett halvt år senare var Karl omskolad till mittback och ordinarie i både Jönköping Södra och pojklandslaget. Nu var fyra allsvenska klubbar riktigt intresserade: AIK, Malmö FF, Elfsborg och IFK Göteborg.

Med en termin kvar av gymnasiet flyttade Karl till Göteborg. Ganska snart fick han två förebilder: Magnus Erlingmark och Håkan Mild – båda kända för att vara extremt professionella. Karl blev en mini-Erlingmark. Alltid bland de första till träningarna, ofta extraträning efter passen. Noggrann med kosten och sömnen. Ingenting lämnades åt slumpen. Efter en del inhopp i Allsvenskan under sitt första år blev han alltmer ordinarie nästa säsong, 2003.

De kommande åren minns Karl som de bästa i sin karriär. Han stod rätt utan att behöva tänka på det. Spelförståelsen utvecklades hela tiden och han låg alltid steget före motståndarna. Han kände att han visste var bollen skulle komma innan den slogs. Behövdes det så hoppade han högre än motståndarna i en luftduell.

Hösten 2005 skadade han knäet och var borta under hela hösten. Ändå blev han i början av 2006 uttagen till landslagets vinterturné, ett kvitto på att hans insatser värderades högt även utanför IFK Göteborg. Efter 1-1-matchen mot Saudiarabien sade Lars Lagerbäck: »Jag kan inte minnas att Karl gjorde ett enda misstag i första halvlek. Det kan bli något riktigt bra med tiden.«

Under vårsäsongen fortsatte Karl att imponera i Allsvenskan. Genom agenten Kent Carlzon fick han höra att utländska klubbar visat intresse. Och en dag i maj när han kom upp på Kamratgården smög Håkan Mild fram till honom och berättade att Lars Lagerbäck hade ringt: Karl var uttagen i den VM-trupp som skulle åka till Tyskland. 22-åringen hade petat bland annat Daniel Majstorovic.

Under träningslägret på Gotland alldeles före avresan till Tyskland tränade Karl med Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg – spelare han bara sett på TV tidigare. Karl bestämde sig för att göra precis som han gjorde när han kom till IFK Göteborg som 18-åring – suga in så mycket som möjligt. Efter några minuter av det första träningspasset märkte han att det smällde ordentligt i närkamperna, mer än han trott. Så när Zlatan tunnlade honom slängde han sig efter och kapade storstjärnan. Kvällstidningen GT fångade ögonblicket på bild och ropade på nästa dags förstasida: »Här kapar Karl Svensson Zlatan.« Lagerbäck sade att Karl skulle ta det lite lugnt framöver, speciellt med Zlatan.

Under lägret ringde Kent Carlzon. Rangers hade lagt ett bud på Karl som IFK Göteborg accepterat. Nu ville klubbens franska tränare Paul Le Guen att han skulle komma till Paris för att träffa honom. Karl åkte dit, skrev på ett treårskontrakt och anslöt sedan åter till VM-truppen.

Det blev inte några inhopp under mästerskapet. Däremot fyra veckors träning med Sveriges bästa. Karl hängde med bra och den känslan tog han med sig när han flyttade till Skottland. Han spelade samtliga matcher på försäsongen och kände att han klarade av det uppskruvade tempot. I ligapremiären mot Motherwell förstod han att tävlingsmatcher var något annat. I första minuten fick han en armbåge i ansiktet, i den andra fick han ett slag i magen. Spelet var fulare och hårdare än han någonsin kunnat föreställa sig och Motherwell kämpade som galningar, matchen mot Rangers var som en cupfinal. I andra matchen mötte Rangers Dundee hemma. Strax efter avspark förlorade Karl en nickduell, vilket ledde till ett baklängesmål. Karl insåg ännu en sak: det han varit bra på tidigare – huvudspelet, närkamperna – var han nu bara medioker på. I den 60:e minuten byttes han ut. Dagen efter fick han kritik i tidningarna för att han inte var tillräckligt bra i luftrummet.

Efter sju, åtta matcher bänkades Karl. Tränaren sade åt honom att hans tid skulle komma, han behövde bara vänja sig vid det fysiska spelet. Karl höll med. Lika många omgångar senare återtog han sin plats. Då kände han att det värsta var över, att han bevisat för tränare, fans och lagkamrater att han anpassat sig. Han kände sig mentalt starkare än vad han någonsin gjort.

Strax därefter väntade Old Firm-derbyt. Matchen mot Celtic blev Karls bästa under tiden i Skottland. Med lite tur hade han avgjort matchen, bara en idioträddning från Celticmålvakten Artur Boruc hindrade hans nick från att gå in i den 93:e minuten. Istället blev det 1-1. Men Karl fick högst betyg av samtliga spelare i Rangers. Le Guen kommenterade: »Det är inte lätt att komma till Rangers som 22-åring men Karl har acklimatiserat sig ovanligt väl. Han är en otroligt smart spelare som har framtiden för sig.«

Vid sidan av planen var det inte lika roligt. Kontrasten mot Kamratgården var enorm. Skottarna var en grupp, utlänningarna en. Dessutom visade skottarna i laget ingen respekt för den franske tränaren. Han höll på att tappa omklädningsrummet.

I ett försök att återta kontrollen petade Le Guen lagkaptenen Barry Ferguson och tog samtidigt ifrån honom bindeln för gott. Rangers vann nästa match med 1-0 efter en straff inslagen av Kris Boyd, Barry Fergusons bästa kompis. När Boyd firade målet ställde han sig framför supportrarna och visade med fingrarna Fergusons tröjnummer. Dagen efter sparkades Le Guen. In kom Walter Smith, tidigare förbundskapten för Skottland. Karl fick spela de två första matcherna. Sedan, innan transferfönstret stängde, köpte Rangers två nya mittbackar. Karl satt på bänken resten av säsongen.

Sommaren 2007 summerade Karl sin säsong, han var inte nöjd men inte heller missnöjd. Det hade börjat bra men slutat sämre. När han åkte till Sverige för semester var han inställd på att återvända till Glasgow och kämpa för att ta tillbaka sin plats. Då ringde hans nya agent Fabrice Picot. Rangers hälsade att de var villiga att släppa Karl.

Efter två veckor bestämde Karl sig för att lyssna på det underliggande budskapet. Han vågade inte riskera ytterligare en säsong på bänken. Två franska klubbar hade lagt konkreta bud – Karl valde Kennet Anderssons gamla klubb, Ligue 1-nykomlingen Caen. Kontraktet skrevs under vid en middag med tränaren Franck Dumas, som inledde med att bjuda på öl och cigarett. Karl tackade nej till båda.

Försäsongsträningen i Frankrike gjorde susen, Karl hittade tillbaka till den form han haft ett år tidigare. Och lagkamraterna var vänligare, inga uppdelningar och hemliga hierarkier. Lagkänslan påminde om Blåvitt.

Karl spelade ligapremiären och matchen därpå. Efter 25 minuter i den tredje matchen smällde han på i ett motlägg. Ledbandet i knäet gick sönder.

 

Tre månader senare var han tillbaka. Direkt blev han sjuk och sängliggande i tio dagar. På hans första friska dag stod det en mil asfaltslöpning på träningsprogrammet. Dagen efter: intervaller på en travbana. Halvvägs in i passet högg det till i vaden. Karl bestämde sig för att inte ge upp, han ville inte visa för lagkamraterna och tränaren att han hade ont. Dagen efter kunde han inte gå uppför trappan i huset. Dessutom strålade en ny smärta ner från ryggen i rumpan. Röntgen visade att en nerv låg fel.

När Karl framåt våren gjorde sitt första riktiga fotbollspass hade det gått sex månader sedan senast. Mycket av muskulaturen var borta. Fem minuters träning gav mjölksyra. Karl kände sig stressad. Vad var det som hände? Han drog på sig skador hela tiden, det hade han aldrig gjort tidigare. Han började undra om han hade fått den rehabilitering som han behövde. Småskadorna avlöste varandra – hälsenorna värkte, ljumskarna ömmade, ryggen var stel.

Det blev två matcher under vårsäsongen. Karl hade nu spelat fem tävlingsmatcher på ett och ett halvt år. Han insåg att nästa försäsong skulle bli den viktigaste i hans karriär.

Karl jobbade på under sommaren men när ligapremiären närmade sig förstod han att han inte ens var nära. Tajmingen var fel och kroppen seg. Sakta men säkert försvann också den mentala energin. Utan att han tänkte på det började han skippa extraträningen efter de vanliga passen. Han orkade helt enkelt inte. Och ingen i Caen gav honom det stöd han önskade. Tränaren satt mest och rökte i materialrummet.

Karl och flickvännen Louise försökte umgås med en fransk lagkamrat och hans tjej, men eftersom paret inte kunde engelska och Louise inte pratade franska, blev umgänget inte det festligaste. Under hösten började Karl tappa gnistan. Han tänkte att han satt på bänken och att det kanske skulle vara så. Han avskärmade sig från omgivningen och ville inte ens visa för Louise hur han kände. När han kom hem till huset efter träningarna försökte han vara den glada Karl som han alltid varit. Han slog om i dörröppningen. Till slut orkade han inte mer. Han mådde sämre och sämre. Lagkamraterna sade att de inte kände igen honom längre. Karl hade nått vägs ände. Han var 24 år gammal.

Tio månader gamla Zion skjuter fart i sin gåstol och glider över parketten i Karls och Louises lägenhet i utkanten av Göteborg. Rätt in i bordskanten.

– Määääääääääääääääh.

Karl flyger upp från den ljusa soffan, lyfter upp Zion i famnen och gungar sonen fram och tillbaka.

– Men lilla gubben, du är ju helt galen. Du måste ta det försiktigt, eller hur? Fast såna smällar får pappa på träningarna varje dag. Och jag gråter inte för det.

Zion gömmer sitt huvud i Karls bröst och tystnar.

De sätter sig i soffan. Karl tittar på sin son och säger:

– Den här lille killen är helt magisk. Han har vänt mitt humör så många gånger. Man kommer innanför dörren och ser honom, då är det svårt att vara deppig eller besviken över att man har bänkats.

Han tar en tugga av sin chokladboll och ser på TV:n att Venus Williams bryter motståndarens servegame ännu en gång på det gröna underlaget. Det är eftermiddag och Karl har nyss kommit hem från Kamratgården. Om tre veckor är det omstart av Allsvenskan.

– Nu pratas det om att »Gurra« (Gustav Svensson) ska testas som mittback, säger Karl. Jag vet inte hur jag ska tolka det riktigt. Bortsett från matchen mot Kalmar har det känts bättre och bättre den senaste tiden. Men jag har lärt mig att leva i nuet och inte grubbla så mycket. Man kan grubbla ihjäl sig, det vet du va?

Jag frågar när han insåg att han skulle lämna Caen och återvända hem.

– I november 2008, när jag faktiskt hade kunnat träna på under en tid och kände att jag var på väg att närma mig formen igen, fick vi i en match två mittbackar skadade. I matchen efter spelade jag ändå inte. Då bestämde jag mig. Jag var tvungen att bryta den onda cirkel som jag fastnat i. Jag insåg att det viktigaste var att jag hittade glädjen i fotbollen igen.

Han pussar Zion på kinden.

– Att förlora glädjen var något helt nytt för mig. Från att jag gick från Egnahems BK till mitt första år i Frankrike var fotboll det bästa jag visste. Men där, på slutet, blev jag likgiltig. Den där farliga känslan att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, att jag ändå inte blev bättre. Jag mådde inte bra psykiskt, jag orkade inte längre. Det var som att jag bara gick och väntade på att bli besviken ännu en gång.

Jag säger att det låter som att han var deprimerad. Han skakar på huvudet.

– Det har inte varit så att jag suttit och stirrat in i en vägg. Deprimerad har jag inte varit. Men bekymra-d, frustrerad och utan energi. Och vem fan skulle jag vända mig till? Min familj var hemma i Sverige. Min bästa vän Carlos är fystränare och hjälpte mig med individuell träning efter skadorna, men han bor ju också i Sverige. De kunde inte sätta sig in i min situation.

Karl hade kontakt med Håkan Mild under sina år utomlands och samtalen blev intensivare under hösten i Frankrike. Mild berättade att de gärna ville ha hem honom till IFK Göteborg, om det gick att lösa ekonomiskt. I januari 2009 blev det klart.

– Hur ärlig var du mot Mild när du flyttade hem? frågar jag. Sa du hur du hade mått och på vilken nivå du låg fotbollsmässigt?

– Helt ärligt tror jag inte att jag förstod hur mycket jag hade tappat. Under mina år som skadad och bänkad tränade vi sällan högintensivt. Det var mest lull-lull på träningarna för att förbereda sig inför matcherna. Man förstod inte riktigt. Jag sattes aldrig på prov. Jag märkte ganska snabbt när jag kom hem att jag låg efter alla andra. Rent psykiskt trodde jag att allt skulle förändras bara jag kom hem till Göteborg.

– Gjorde det inte det då? frågar jag.

– Jo, jag fick tillbaka glädjen direkt. Även om jag fick börja om med i princip allt. Tyvärr började min rygg krångla, vilket gjorde hela försäsongen lidande.

Karl tystnar.

– Det låter som att jag har en ursäkt för allt. Så vill jag inte att det ska låta. Jag får skylla mig själv för att det blev som det blev. Jag borde ha tagit mer ansvar i Frankrike, jag borde ha sett till så att klubben ordnade med ordentlig rehabträning. Men det var som att jag inte orkade. Och man anpassade sig till de andra, stämningen i laget var bra och det var väl inte så många som tänkte på hur jag mådde. I Frankrike, ja egentligen alltid när man är fotbollsspelare, har man så mycket tid över. Går det inte bra och man inte spelar har man därför också väldigt mycket tid att tänka. Och jag har alltid varit en grubblare.

Jag frågar om han är för mjuk för livet som fotbollsproffs.

– Nej, det vet jag att jag inte är. Det är inte det. Men alla skador som kom under tiden i Frankrike gjorde att jag tappade mer än man borde göra. Och då tappade jag också glädjen.

– Är du skadebenägen?

– Jag får säga nej där också. Alla kan få en knäskada, som allt började med. Sedan var det konsekvenser av den som ledde till nästa och nästa och nästa. I år har jag inte missat många träningar. Men det vet alla som inte spelar mycket, en match här och en match där gör att man chockar kroppen. Det behövs tio-femton matcher för att man ska bygga upp en fysik som klarar av en hel fotbollssäsong.

Zion glider omkring i sin gåstol igen. Karl sätter en stol framför bordskanten.

– När jag kom hem förstod jag att fansen och klubben hade höga förhoppningar på mig. Men Stefan (Rehn), Jonas (Olsson), Håkan och jag visste att det skulle ta tid. Våren skulle bli min försäsong, och sedan skulle jag vara klar. Men tiden bara gick. Jag tränade på som bara fan men det hände inget. »Bjärsa« (Mattias Bjärsmyr) och »Ragge« (Ragnar Sigurdsson) spelade. Och de gjorde det bra, riktigt bra. Till sist skulle jag få chansen mot Ersboda i Svenska cupen. Dagen före åkte jag på influensan.

Han skakar på huvudet och ler. Zion har lämnat gåstolen och åkt upp i famnen igen.

– En annan gång när jag skulle spela fick jag migrän några timmar före matchen. Det var som om allt från Frankrike hände en gång till. När jag väl skulle spela hände det alltid något. Så jag började känna mig mer och mer stressad. Och frustrerad.

Han säger att han inte längre visste vad han skulle göra för att komma tillbaka. Han »tränade som ett djur« utan att det hände något. Självförtroendet blev sämre och sämre. Lyckades han göra två bra träningar i rad och det var dags för matchuttagning så blev en plats utanför truppen den lilla grejen som tryckte ner honom igen.

– Jag tyckte att jag kom till träningarna med energi, men det gjorde jag tydligen inte. Tränarna sa åt mig att det inte längre lös om mig. Det hade försvunnit. Det var inget jag hade tänkt på, jag trodde att jag gav järnet hela tiden. Så allt skedde utan att jag märkte något. Jag ville att det skulle finnas ett givet svar – »gör så här så löser du det, Karl«. Jag blev tröttare och tröttare men försökte bita ihop. Det tog nog också på krafterna.

Lagkamraterna gjorde, trots spelarförsäljningar under sommaren och långtidsskador under hösten, väldigt bra ifrån sig. Så Karls problem drabbade inte laget. När säsongen var slut hade han inte spelat en enda match från start.

– Då började mina hälsenor kännas också. Jag trodde inte det var sant.

Ungefär samtidigt föddes Zion. Förlossningen blev komplicerad och ett akut kejsarsnitt enda lösningen. Läkarna var rädda att Zion hade fått bestående hjärnskador.

Karl tittar på Zion och säger:

– Det var fruktansvärt. Men jag försökte hålla masken på Kamratgården. Jag vågade inte annat.

Zion är i dag lika frisk som vilket annat barn som helst. Men för Karl vände det inte. Några dagar efter cupfinalförlusten mot AIK ville Håkan Mild prata med honom på sitt kontor.

– Håkan sa i princip att han såg att jag höll på att trycka ner mig själv. Att jag höll på att gå ner mig mentalt och att det var dags att ge det ett ärligt försök. Han sa: »Om du inte satsar järnet nu kommer du ångra dig resten av livet.« Han tyckte att det minsta jag kunde göra framöver var att komma varje dag till Kamratgården med huvudet högt. Det blev ett ganska hetsigt samtal. Men det var en vändning för mig som jag tror var helt avgörande. Jag kom till insikt. Det hade gått tre år och jag hade inte presterat ett dugg. Det var antingen att sluta eller att ge sig fan på att komma tillbaka.

– Tror du att du hade en negativ inverkan på laget och att det var därför Håkan ville prata med dig?

– Nej, inte så. Jag har hållit mina känslor för mig själv hela tiden. Men när tränarna säger att de inte känner igen mig, att jag har tappat gnistan, då märktes det väl. Så kanske var det en anledning. Att Håkan var så brutalt ärlig, det var nog nödvändigt för mig. Det var dags att köra.

Hemma. Tio minuter in i VM-semifinalen mellan Spanien och Tyskland frågar Louise Karl: »Spanien är de vita, va?« »Hon är inte så väldigt fotbollsintresserad«, säger Karl och skakar på huvudet.
Kamp. Karl är beredd på att det kommer ta ytterligare tid att komma tillbaka. »Jag är 26. Som mittback kan man spela tills man är 34. Åtta år. Jag ska inte stressa.«

När säsongen 2009 var över och spelarna blev lediga började Karl träna. Varje dag åkte han till gymmet. Han byggde upp bål, ben, rygg och hälsenor. Han kände en revanschlusta som han inte känt på flera år och känslan drev honom att träna hårdare och hårdare. Hans idé var att vara i bättre skick än alla sina lagkamrater när han kom tillbaka efter julledigheten. Precis innan försäsongen började fick han kronisk inflammation i båda hälsenorna. När jag frågar om han inte bara ville bryta ihop och gråta, svarar han:

– Vad skulle jag göra? Det gick ju inte, det hade jag lovat mig själv efter snacket med Håkan. Jag fick ta några sprutor och vila. Men visst, den stressiga känslan kom tillbaka, att det hela tiden hände något när jag kämpade som mest.

Lagom till träningslägret i vintras på Cypern kunde Karl träna som vanligt igen. Han fick spela i träningsmatchen mot FC Moskva. Efteråt var han helt lyrisk. Det kändes bra i kroppen och han hade legat rätt hela matchen. Det kändes nästan som förr i tiden.

– Den känslan hade jag slitit hårt för, det var som ett tryck släppte från mina axlar. Jag hade bevisat för mig själv att jag inte var så långt efter om jag bara fick vara frisk. Där på Cypern vågade jag för första gången på länge tro att jag skulle komma tillbaka.

När säsongen sparkade igång med Supercupfinalen mot AIK startade Karl. Trots 1-0-förlusten var Karl lycklig – han hade fått 90 minuter i en tävlingsmatch och inte gjort någon dålig insats. I premiären mot Kalmar veckan senare startade han på nytt – IFK vann med 3-0. Karl säger att det kändes som att han vunnit en titel. Han hade fått ett kvitto på att han höll och på att tränarna trodde på honom.

Sedan förlorade Blåvitt mot Häcken med 1-0 efter en nick på en fast situation i slutet av matchen. Karl kände att det var hans markering. Nästa match var mot Helsingborg: förlust med 2-0 efter två fasta situationer. Karl tyckte inte att han gjorde någon jättematch men inte heller någon plattmatch. Han hade fått fyra gånger 90 minuter på två veckor. Kroppen höll. Och självförtroendet sipprade in i honom igen.

I nästa match bänkades han. Sedan fick han inte spela förrän i sista matchen före VM-uppehållet. Jag frågar vad som hände.

– Jag vet faktiskt inte. Petningen kändes tung. Efter den var det som att jag kom längre och längre från startelvan. Ett tag var jag femte alternativ på mittbacken. Mot Åtvidaberg var jag utanför truppen.

– Bad du tränarna om en förklaring?

– Ja, det gjorde jag. Jag respekterar alltid tränarna och tänker inte ifrågasätta deras beslut. Men jag kände att jag inte kunde lastas för våra förluster rakt av. Jag sa att jag ville bli jämförd med vad jag presterade i förhållande till mina lagkamrater, inte med vad jag hade presterat säsongen före. Jag ville veta vad jag gjort fel – för att komma tillbaka i startelvan.

Han reser sig upp och lyfter försiktigt in Zion i sovrummet. Tillbaka i soffan säger han:

– Det är väl lite otur också. Hade vi vunnit och spelat på den nivå vi kan, då hade jag kanske fått fortsätta spela och fått de där tio-femton matcherna i rad som jag hela tiden strävat efter. Nu blev det ingen kontinuitet på hela våren.

– Du har två och ett halvt år kvar på ditt kontrakt, säger jag.

– Vad ska man säga? Det är klart att jag funderar på hur det ska bli. Jag måste spela till mig ett förtroende, det har jag inte lyckats göra. Jag pratade med både Håkan och tränarna i våras och budskapet var att de fortfarande tror på mig. Kommer de sedan en dag och säger »vi ser ingen utveckling i dig«, ja, då spelar det inte någon roll hur mycket jag kämpar. Då måste jag fundera på framtiden. Men jag älskar Blåvitt och vill stanna här hela livet.

– Määäääääääääh!

Karl ler.

– Jaha, så länge var han lugn.

Han hoppar upp från soffan och går mot Zions rum. Han pekar mot dörren.

– Jag vill att han där inne ska kolla på mig om några år och vara stolt. Det hade varit så häftigt om han kan sitta där på Ullevi och säga: »Kolla! Pappa!« Jag vill vara stolt över mig själv och vinna ett SM-guld med den här klubben. Det är min morot, det tänker jag på ofta.

En varm onsdagskväll veckan senare möter IFK Göteborg Gunnilse i en träningsmatch. IFK:s startelva är toppad – de spelare som fått mest speltid under våren startar. Det enda undantaget är mittbacks-platsen bredvid Ragnar Sigurdsson. Där spelar mittfältaren Gustav Svensson. Efter 45 minuter leder IFK Göteborg med 3-0. När den andra halvleken startar byts samtliga spelare ut. In kommer Karl, två provspelande brassar och övriga spelare som i vanliga fall oftast sitter på bänken eller strax utanför. Matchen slutar 3-0. Det är inget att dra stora växlar på, men ändå små, små signaler på att det som Karl gör inte är tillräckligt bra.

Tiden börjar rinna ut.

När det i januari 2009 blev klart att Karl skulle komma tillbaka till IFK Göteborg sade tränaren Stefan Rehn: »Kalle är en väldigt bra karaktär och kommer att tillföra väldigt mycket både på och utanför planen. Han har rätt inställning och en enorm vinnarskalle. Svensson kommer att bidra med sin trygghet och stabilitet, samtidigt som han har potential att plocka av. Hans attityd kommer smitta av sig på gruppen.«

Istället är han i en situation 18 månader senare där han inser att han kanske bara har några månader på sig. Går hösten i samma stil som de senaste åren kan Karl i december se tillbaka på tre år och inte ens tio tävlingsmatcher från start. Då måste kanske Håkan Mild och huvudtränaren Jonas Olsson ge sig. Mild är fåordig när jag pratar med honom.

– Med Kalle hänger saker och ting ihop. Han kom hem i dåligt skick och drog på sig en massa skitsaker. Sedan har det inte varit så lätt för honom att komma tillbaka. Ungefär så är det.

Jonas Olsson, i dag huvudansvarig tränare, säger lite mer:

– Vi kunde säkert suttit ner och pratat mer med Kalle om vad vi ville att han skulle jobba med. Det kan vi göra med alla våra spelare egentligen. Men i slutänden handlar det om vad man presterar. Kalle var långt ifrån en startplats när han kom hem. Det går inte att förneka att det har tagit längre tid än vi trodde att få honom på rätt spår efter hans skador och tiden utomlands.

Vad beror det på?

– I Kalles fall har det delvis varit väldigt hård konkurrens. Det har nästan funnits ett överflöd av mittbackar. Kalle är en ledare, på och utanför planen. När det inte gått så bra som han har önskat har han blivit frustrerad och då är det svårare att använda sina ledaregenskaper. Och det märktes på hans prestationer. När han inte styr från sin plats tappar han i kvalitet.

Tror du att han kan komma tillbaka till den nivå han höll för fyra-fem år sedan?

– Jag måste säga att jag beundrar honom. Trots alla motgångar har han varit glad och positiv. Han har kämpat väldigt hårt. Och de sista tre-fyra månaderna känner vi att det är på gång. Det är en stor skillnad jämfört med när han kom. I dag är det en ny Kalle. Att han tog en plats mot Gefle i sista omgången före uppehållet bevisar ju att han är tillbaka på allvar.

Men så testar ni Gustav Svensson som mittback. Tror du att det hjälper Karl?

– Vi vet att Gustav kan spela bra där. Vi vill ha alternativ. Vi får se hur det blir i höst. Det är upp till Kalle om han ska spela nu.

Vi sitter i solen på ett kafé på Avenyn, Karl och jag. Han dricker Coca-cola och äter en kanelbulle. Som alltid när vi träffats trivs jag i hans sällskap. Han är en annorlunda fotbollsspelare. Ovanligt ärlig, öppen och nyfiken. Och inte rädd för att prata om känslor.

– I fotbollen har man jävligt många kompisar, säger han. Man skrattar och driver med varandra. Man umgås flera timmar varje dag, i dagar när det är långa bortamatcher och i veckor när det är träningsläger. Men när det kommer till det innersta vet man inte mycket om varandra. Känslor är inget man pratar om. Det är mycket jag inte vet om mina lagkamrater, det är mycket som de inte vet om mig. Och det är egentligen synd.

Jag frågar varför han ställer upp på den här intervjun, många hade tackat nej för att de inte hade haft lust att blotta sig som han gör. Många storspelare vill till och med bara intervjuas när formen och karriären är på absolut topp.

– Jag vill att folk ska få hela bilden, inte bara tro att jag är dålig eller att jag inte har försökt. Och jag vill att man inser att fotboll inte bara är skitkul alltid. Jag har lärt mig så mycket från det jag gått igenom, om mig själv och om andra. Det är så jag tänker i dag – jag har en liten bit kvar, men jag känner att det är inom räckhåll nu och det kommer jag långt på. Det får jag energi av. När jag väl är tillbaka, och det kommer jag att vara, då har jag erfarenheter som få andra. Jag har på något sätt hittat mig själv under de här åren, blivit självsäkrare trots att jag tappat självförtroendet. Jag känner mig själv bättre i dag. Konstigt, va?

Jag säger att jag tror att jag förstår.

– Jag har levt min dröm, jag blev fotbollsproffs. Jag gick från att vara en kille som hatade att komma in i nya gäng och miljöer till att bli en utåtriktad och positiv person. Man har varit där på bänken när vi slog Paraguay och miljoner svenskar stod i TV-sofforna och vrålade. Jag har spelat i Old Firm-derbyt och gjort det jävligt bra.

– Men du lever inte drömmen just nu?

– Jo, jag tycker ändå det. Fotboll är fotboll. Så brukar jag tänka. Jag kunde inte haft ett bättre liv. Det finns annat som är viktigare än att jag spelar. Att Louise och Zion har det bra. Det betyder allt för mig. Tänker jag så blir det också lättare. Jag avdramatiserar fotbollens betydelse.

Det tar några sekunder innan han fortsätter.

– När jag var yngre var jag så fixerad vid att vara duktig. Skolan och fotbollen var allt. Jag var 18 år gammal när jag smakade öl för första gången. Så målmedveten var jag. Sedan insåg jag en dag att det inte funkade att vara sån. Man måste kunna njuta av livet, även om man har mål. Man har roligare på vägen då.

Han tittar ut mot Avenyn.

– Fotbollsmässigt har det varit jävligt tuffa år, minst sagt. Länge letade jag efter en given anledning så att jag kunde rätta till problemet. Men jag hittade inte svaret. Så kom Håkan och var så brutalt ärlig att jag insåg att det enda som återstod var att ge allt jag bara hade. Om det sedan inte räcker för att komma tillbaka, då kan jag i alla fall gå med huvudet högt.

Han ler:

– Men det kommer att räcka. Det vet jag.