»Bara för att en klubb vinner SM-guld betyder det inte att den alltid är bäst på alla punkter«

Stormen Simone har kommit till Lund. Vinden river i Ivo Pekalskis hår när han kämpar sig in på en thairestaurang vid Bantorget, ett stenkast från järnvägsstationen. Det är tidigt på kvällen men personalen håller redan på att stänga. Ägaren bor i Malmö och vill hem så fort som möjligt, innan vägarna blir för farliga att åka på.

– Men ni kan köpa mat och ta med om ni vill, säger killen bakom disken. Har inte du match i kväll förresten?

– Nej, säger Ivo Pekalski. Jag har varit i Halmstad i dag.

Annons

En halvtimme senare packar han upp riset, vårrullarna och de stekta grönsakerna på köksbordet i sin trerummare. Lägenheten är sparsmakat inredd. På väggen mellan sovrummet och köket hänger en inglasad Newcastletröja, signerad av Alan Shearer och Michael Owen. Ivo fick den i present av klubben när han var där som 15-åring för att undersöka om han ville bli ungdomsproffs i England. Bredvid TV-soffan i vardagsrummet finns en hylla som domineras av två andra fotbollsminnen. Det ena är den glasboll som Ivo fick på Fotbollsgalan 2010, där han utsågs till Årets nykomling i svensk fotboll. Det andra är guldhjälmen han fick samma år efter att Malmö FF blivit svenska mästare. Ivo var avstängd i den sista matchen mot Mjällby och satt på läktaren i Malmö tillsammans med sin pappa Roman medan lagkompisarna säkrade guldet.

– Vi satt precis bakom Mjällbys bänk, säger han. När vi gjorde 2–0 blev jag helt tokig. Jag rusade ut på avbytarbåsets tak och jublade allt vad jag hade.

Den här kvällen, när Malmö FF kan säkra nästa allsvenska guld, är Ivo långt ifrån händelsernas centrum. Det återstår visserligen en dryg månad på hans kontrakt med klubben, men det var längesedan han kände sig som en del av den. Sedan i somras har han inte varit på någon match. För lagkamraternas och fansens skull hoppas han att det går vägen mot Elfsborg i Borås, men personligen betyder matchen ingenting för honom.

Faktum är att han under hösten, 22 år gammal, till och med har grubblat över om han ens ska fortsätta med elitfotboll. Två år efter att Zlatan Ibrahimović på en presskonferens, sommaren 2011, utsåg honom till Malmös nästa storspelare (»han skulle må bra av att komma till Milan«), och mindre än ett år efter januariturnén med svenska landslaget, kände Ivo inte längre någon lust till sin idrott. Det hade aldrig hänt tidigare. För att se om fotboll kunde kännas roligt igen sökte han sig till planer han spelat på i sin barndom. Samtidigt som MFF gick in i guldstriden på allvar tränade Ivo med division sex-laget Linero IF, hans moderklubb i Lund, och spelade inomhusfotboll med sin elvaåriga lillebror Phillips kompisar. Han tog det försiktigt. Prövade sig fram. Var vaksam på varje känsla som kom till honom.

– Jag fick i alla fall en påminnelse om varför fotbollen har varit så viktig för mig. Många i min släkt är kreativa människor. Min pappa hade ett regimkritiskt punkband när han var ung i Polen och min mamma är också väldigt musikalisk. För mig blev det fotbollen. Det blev mitt sätt att uttrycka mig på. Rytmen, rörelserna, spelvägarna … Jag var helt hemma i det.

Ivo tar för sig av thaimaten. Det har gått många rykten om honom den här säsongen. Det har hängt frågor i luften som lämnats obesvarade. Har skadorna knäckt honom? Är han besviken på MFF? Anser han sig orättvist behandlad? Själv har han inte sagt mycket, och det lilla som har kommit från honom har antingen varit kryptiskt eller intetsägande.

– Jag har gett mitt allt och känner att jag har varit lojal gentemot klubben under åren, säger han.

MFF:s match i Borås har börjat nu. Stormen plågar träden utanför köksfönstret.

– Men till slut kom jag till en gräns.

Det gick snabbt för Ivo Pekalski. När han som 15-åring lämnade Lunds BK för Landskrona Bois beskrev Helsingborgs Dagblad honom som »en av svensk fotbolls mest talangfulla spelare«, och bara ett år senare debuterade han i Superettan. Sommaren 2009 skrev han, 18 år gammal, på för Malmö FF.

Det året blev det inga allsvenska matcher, och när säsongen 2010 inleddes var han fortfarande långt ifrån ordinarie – Wílton Figueiredo och Robert Åhman Persson tog hand om MFF:s innermittfält. I den femte omgången spelade MFF borta mot Kalmar FF. Hemmalaget var klart bättre i första halvlek och ledde med 2–1 i paus. Då övertalade den assisterande tränaren Josep Clotet Ruiz huvudtränaren Roland Nilsson att byta in Ivo. 45 minuter senare hade MFF vänt underläget till seger. I de följande två omgångarna fick han fortsätta hoppa in, och när MFF mötte Djurgården hemma den 26 april gjorde han – i avstängde Wíltons frånvaro – sin första allsvenska match från start. Till nästa omgång var Wilton tillbaka men Ivo fick starta igen, på Åhman Perssons bekostnad. MFF bortabesegrade IFK Göteborg med 2–0 och Ivo Pekalski hade nu definitivt tagit en fast plats på Malmös mittfält.

Efter SM-guldet på hösten åkte Ivo på semester till Australien med några barndomsvänner. En lårskada han dragit på sig i slutet av säsongen tvingade honom till att tacka nej till landslagets januariturné. När skadan läkt inleddes försäsongen med MFF. På en träning i början av mars trampade han fel med högerfoten och skadade sig. En månad in i Allsvenskan 2011 var han tillbaka på planen, men foten var fortfarande inte bra. Rörligheten kändes sämre än tidigare och han kunde inte sträcka ut vristen ordentligt för att skjuta. Mot Häcken borta drabbades han dessutom av en bristning i baklåret, vilket betydde fler missade matcher. Efter ytterligare några veckors vila återvände han till A-lagsspel, men foten plågade honom fortfarande. Ännu kunde han inte skjuta som han ville, eller ens slå ordentliga crossbollar. Förklaringen till problemen visade sig vara ett extra ben i Ivos fotled. Det påverkade särskilt mycket när foten var i utsträckt läge.

När den allsvenska säsongen var över opererades Ivo av MFF:s läkare Pär Herbertsson. Den två centimeter långa benbiten togs bort och spelaren fick beskedet att rehabiliteringen skulle ta omkring tre månader – sedan skulle han vara tillbaka. För andra året i rad var han tvungen att avstå landslagets januariturné, dit han återigen tagits ut. Men värre var att fotproblemen fortsatte även under försäsongen 2012. Operationen hade gått bra, men Ivo upplevde inte att han gjorde några framsteg under rehabiliteringen i Malmö – fotleden kändes fortfarande orörlig. Ivo undrade om han gjorde rätt övningar, om han verkligen fick den hjälp som behövdes. Till slut bad han Pär Herbertsson om att få bli undersökt på annat håll. Klubbläkaren satte honom i kontakt med sjukgymnasten Örjan Sundewall, som hade sin mottagning i Lund.

När Sundewall undersökt Ivo sade han: »Den här foten har inget på en fotbollsplan att göra. Du skulle lika gärna kunna spela med en gipsad fot.«

Ivo fortsatte att gå till Örjan Sundewall för att göra rörlighetsövningar. Han upplevde snabbt en förbättring.

– Det var skönt förstås, säger han. Samtidigt var det frustrerande att ha gått i tre månader och gjort fel saker. Då tänkte jag att något i Malmö inte var tillräckligt bra. Läkaren Pär Herbertsson har jag stort förtroende för – men han är inte med klubben i vardagen. Jag upplevde att klubben såg det som en prestigeförlust att jag tog extern hjälp.

Säsongen 2012 gjorde Ivo Pekalski tio matcher från start och elva inhopp. Under hösten jagade MFF guldet, men endast en poäng på de två avslutande matcherna innebar att laget fick nöja sig med en tredjeplats. I säsongens sista match, borta mot AIK, spelade Ivo från start. Hemmalaget vann med 2–0 och i en intervju med MFF-TV efteråt kritiserade mittfältaren tränaren Rikard Norlings spelidé. Ivo ansåg att taktiken varit för primitiv och undrade varför mittbacken Pontus Jansson skickats upp på topp redan med en halvtimme kvar att spela: »Det känns som om den taktiken är lite för naiv. Det är kanske något man kan göra sista fem minuterna, men med en halvtimme kvar finns det fortfarande mycket att gå på.«

Trots en problemfylld säsong blev Ivo återigen uttagen till landslagets januariturné och för första gången kunde han åka. Han fick starta i landskampen mot Finland, och när han kom hem hann han bara packa om väskan innan det var dags för nästa resa: MFF:s årliga vinterläger i Florida.

Ivo åkte dit och såg fram emot sin första hela försäsong på tre år.

 

Thaimaten är uppäten sedan länge och i Borås har Guillermo Molins gett MFF ledningen mot Elfsborg. Ivo går fram till sin stereo och byter ut Timbuktu mot Lars Winnerbäck. Han återvänder till köket, häller upp ett glas vatten och berättar om »den känsla« han fick i början av det här året.

– Jag märkte tidigt att något var förändrat. Jag upplevde en kyla som inte funnits där tidigare. Inte från de andra spelarna, men både från tränaren och ledarstaben.

Vad tror du att den berodde på?

– I tränarens fall tror jag att kritiken jag riktade mot spelidén efter den sista matchen 2012 hade betydelse. Jag fick spela med B-laget i början av försäsongen och vi pratade inte med varandra. Det var också sista året på mitt kontrakt, vilket kanske spelade in. Och så hade jag ju sökt sjukgymnasthjälp utanför klubben året innan. MFF vill ju vara bäst i Sverige och tänker: »Det som vi har att erbjuda är bra nog.« Men jag upplevde inte att det var så.

Hur blev försäsongen sedan?

– I slutet av februari spelade jag en U21-match mot Nordsjälland. På kvällen lade jag mig för att vila, och när jag klev upp från sängen högg det till i ryggen. Det var en smärta som höll i sig i fyra, fem dagar. Jag kunde knappt klä på mig själv eller sätta mig i bilen. Sedan övergick smärtan i en molande värk.

Informerade du klubben?

– Jag informerade naprapaten [Wilner Registre] nästintill dagligen i två månader. Men jag upplevde inte riktigt att de tog det på allvar, och efter allt som hade varit började jag nästan tvivla själv: »Tänk om det bara sitter i mitt huvud?« Men nej. Jag känner min kropp väl och ryggen var definitivt inte som den skulle vara. Jag tränade, men det gick inte åt rätt håll. Det var en lugn försäsong också, jag borde ha känt mig starkare och starkare. Istället gick jag åt motsatt håll.

Men du fortsatte att spela?

– Ja, men jag kände att något var fel. I mitten av mars spelade jag mot Sundsvall i Svenska cupen och efter matchen stod det »Ivo is back« på MFF:s Svenska Fans-sida. Så kände inte jag alls – trots att jag gjorde ett mål i matchen. Jag kunde inte göra mig själv rättvisa på planen. Men jag trängde undan den känslan lite grann, för äntligen var jag ju tillbaka i startelvan.

Du startade i den allsvenska premiären mot Halmstad.

– Jag gjorde tre träningar veckan före premiären. Jag brukar aldrig vara nervös inför matcher, men natten före den matchen … jag sov nästan ingenting på grund av ryggen. Och matchen blev hemsk. Jag kände inte igen mig själv alls. Det var som om det inte var jag som spelade. I halvtid, i omklädningsrummet, frågade Matias Concha: »Vad är det med dig egentligen, Ivo? Är du skadad eller?« Jag undrade samma sak. Direkt efter matchen ringde jag farsan och sa: »Det är något som inte stämmer.«

Det blev inte fler starter efter det.

– Jag fick reda på att jag skulle sitta på bänken mot Åtvidaberg i nästa match. Det kändes lika bra. Sedan spelade jag en U21-match mot Mjällby. Jag var på plan i en timme, det kändes riktigt dåligt och efteråt var det som om bägaren rann över. Jag hade funnit mig länge i en situation som inte var bra. I två månader hade jag hört från de ansvariga att ryggen skulle bli bättre. Men det blev aldrig bättre. Och till slut fick jag nog.

Så vad gjorde du?

– Dagen efter Mjällbymatchen gick jag till naprapaten och sa: »Jag tror att jag måste ur fotbollsträningen.« Han svarade att det inte fanns några symptom som talade för det. Jag fortsatte förklara hur jag kände, att jag bara blev svagare och svagare i ett läge där det borde vara tvärtom. Efter fem minuter hade jag vänt hans resonemang från »du ska definitivt träna fotboll« till »du kanske har rätt«. Sedan gick jag in till Rikard Norling och sa samma sak till honom. Vi hade inte pratat ordentligt på länge och det uppstod en argumentation. Han tyckte att jag skulle fortsätta träna och göra stickinhopp i matcherna. Jag hade inget läkarintyg eller bevis att visa upp, bara min egen känsla. Men den var jag säker på. Jag sa att jag redan hade kompromissat många gånger och att det inte funkade längre.

Det var därför du bestämde dig för att sluta träna med laget.

– Ja. Jag var trött på att jobba i motvind. På lördagen, dagen före matchen mot Kalmar i den tredje omgången, drog jag mig ur fotbollsträningen. Ledarstaben gick med på det, men motvilligt. Det fanns en misstro mot mig. Det kändes som om folk tänkte: »Han vill bara ha något att skylla på.«

När konstaterades det att du hade diskbråck?

Annons

– Kort senare. Genom Pär Herbertsson fick jag göra en magnetröntgen i Halmstad, hos sjukgymnasten Simon Bakkioui som också jobbar med HBK. Samma kväll fick jag beskedet om diskbråck. Det gav blandade känslor. Behövdes det verkligen två månader för att få ett kvitto på något jag hade signalerat om sedan februari? Jag var förbannad och det lät jag sportchefen [Per Ågren] förstå. Men på ett sätt var det också skönt att få diagnosen. För nu kunde jag äntligen ta tag i problemet.

Hur gjorde du?

– Jag började leta information om diskbråck, behandlingsmetoder och prognoser. Jag kontaktade specialister i Sverige, Finland, Polen, Tyskland och Italien och tog reda på olika alternativ. Allt från kirurgi till ozonterapi. Dessutom läste jag om spelare som Buffon och Higuaín som haft liknande besvär. De hade båda kommit tillbaka till spel efter fem, sex månaders rehab. Även här hemma i Sverige fanns det spelare som tagit sig igenom det och sedan fortsatt sina karriärer i toppklubbar. Så läget kändes inte hopplöst. Det jag behövde nu var samordnad behandling och kvalitativ träning. Och tålamod.

På kylskåpet i Ivos kök hänger en teckning som hans lillebror Phillip har ritat. Ivo står sin familj nära och berättar att Phillip nyss har börjat spela elvamannafotboll. Han är lovande, och hetsigare på planen än vad hans storebror var vid samma ålder. Ivos viktigaste råd till Phillip: försök att ha så roligt som möjligt.

– När man är liten ska man inte tänka på något annat. Älskar man fotboll gäller det att njuta av att få spela.

Ivo ler. Samma råd har han gett sig själv ett antal gånger under året som gått. Han medger att det i perioder har varit svårt att hålla humöret uppe. Sedan han fick diskbråcket konstaterat gjorde han sin rehab mestadels på kliniken Kulan, ett stenkast från Swedbank Stadion i Malmö. Ibland åkte han också upp till Halmstad och gjorde övningar med sjukgymnasten Simon Bakkioui. Det gick framåt. När sommaren kom gjordes bedömningen att han kunde börja träna fotboll igen. Men Ivo ville ta det försiktigt.

– Redan innan jag hade gjort min första fotbolls­träning tyckte ledarstaben att jag skulle spela en U21-match kommande helg. »Det är inte aktuellt«, svarade jag. Jag menar, det hade gått flera månader sedan jag ens tränade fotboll och de ville redan att jag skulle spela match! Inför nästa match frågade de på nytt. Jag tackade nej igen – jag höll fortfarande på att komma tillbaka och var inte redo. Tredje gången de frågade kände jag att jag inte kunde säga nej en gång till, trots att träningarna hade gett mig en överbelastning i högra lårets baksida. Jag kände att muskeln var trött.

Hur gick matchen?

– Det var mot Halmstad, ironiskt nog. Jag spelade en halvlek och tog det väldigt försiktigt. I halvtidspausen sa jag till Simon Hollyhead, som var U21:s tränare i matchen: »Jag är nöjd nu. Jag är rädd att baksidan går sönder om jag fortsätter.« Men han ville att jag skulle köra 15 minuter till. Jag var rädd för ett bakslag men ville inte vara för tjatig, så det blev så. Tidigt i den andra halvleken hamnade jag i en löpning på kanten som sista man. Då högg det till. Efter det tänkte jag: »Nu skiter jag i det här. De pressar mig och struntar i om jag går sönder.«

Vad hände sedan?

– Jag fortsatte att rehaba i Malmö en tid och gjorde några träningar. Försökte vara positiv mot mina lagkamrater och hålla humöret uppe. Men jag gick runt och låtsades, jag var falsk både mot dem och mot mig själv. Väldigt länge hade jag kämpat bara för att komma tillbaka till samma punkt. Jag tänkte: »Hur ska jag kunna komma framåt när det står en vägg framför mig?« Jag hade stångats och stångats mot den där väggen och blödde bara mer och mer.

Menar du att väggen var klubben?

– Väggen var attityden hos dem som nonchalerat problemen tidigare och som skulle hjälpa mig tillbaka. När jag inte orkade låtsas längre tänkte jag att det var lika bra att jag inte var där överhuvudtaget. Jag ville inte påverka de andra spelarna med min frustration och negativa energi.

Det var då du slutade att gå på matcherna?

– Ja, och så stack jag till Halmstad. Jag hade fått en bra erfarenhet av Simon Bakkioui när jag varit där tidigare och kände att en ny miljö var helt nödvändig. Jag visste inte hur länge jag skulle vara där, men jag fick låna en lägenhet i Halmstad och Simon tog emot mig. Jag fick också träna individuellt med Torbjörn Arvidsson [assisterande tränare i HBK]. Där fanns den synkronisering mellan fotboll och behandling som jag hade saknat i Malmö.

Du åkte alltså dit utan att berätta något för klubben du faktiskt tillhörde. Satte du inte Simon och HBK i en svår sits då?

– Jag pratade med honom om det. Sedan ringde Halmstads ordförande till Per Ågren och berättade att jag var där.

Kunde du inte ha tagit det samtalet själv?

– Det kunde jag ha gjort. Men i varje samtal behövs det två parter och när du till slut känner att den ene inte lyssnar eller ger respons blir det istället till en monolog. Jag var frustrerad och kände att det var meningslöst. Men efter ett tag kom det ut ändå. En dag när jag satt på biblioteket i Halmstad och kollade min twitter – jag hade varken internet eller telefon i lägenheten jag hyrde – var det en MFF-supporter som hade skrivit till mig. Han hade kommenterat en tweet jag hade skrivit tidigare [tweeten löd: »När bubblan är som störst ligger sanningen alldeles intill och väntar på att träda fram.«] och tyckte att jag skulle sluta filosofera och sköta min rehab istället. För ovanlighetens skull bestämde jag mig för att svara. Jag hoppades att personen skulle förstå vad jag faktiskt höll på att ta mig igenom. [Ivo skrev: »Hyr en lägenhet i Halmstad. Kör rehab tillsammans med en kompetent sjukgymnast och fotboll vid sidan om. Hoppas det nöjer dig.«]

Hur länge stannade du i Halmstad?

– I två, tre veckor. Jag kan inte tacka Simon och de andra i Halmstad nog för att de hjälpte mig. Men glädjen till fotbollen var fortfarande borta. När jag kom tillbaka hängde jag mycket med familj och vänner i Lund och grubblade över mitt liv. Jag var visserligen bara 22 år, men hade slagit igenom tidigt. Kanske var det dags att göra något helt annat i livet? Kanske kunde jag hitta glädjen igen i en annan miljö? Det var många funderingar.

 

När hösten kom började Ivo träna sporadiskt med MFF igen, fast med U19-laget. Ibland spelade han också med sina gamla vänner i Lund. Samtidigt hörde flera andra allsvenska klubbar av sig och visade intresse. Glädjen ökade och fotbollen kändes roligare igen. Han blev mer och mer övertygad om att han trots allt inte ville lägga ner karriären.

– Mycket handlar om att jag vid ytterst få tillfällen har känt att jag har kunnat visa upp allt det jag har inom mig. Det retar mig. Det hade varit jobbigt att sluta karriären med den känslan.

Du har haft många skador. Är du övertygad om att din kropp verkligen håller för fotboll på högsta nivån?

– Jag är i alla fall övertygad om att jag med rätt hjälp och uppbackning från början hade sparat en massa tid som jag istället fick lägga på rehabträning. Men för att komma framåt nu vill jag helst lägga det som har varit bakom mig.

Har du rannsakat dig själv?

– Det är klart att jag har. Hela den här hösten har jag gjort det.

Och?

– Det finns diskussioner med personer i klubben som jag kanske hade kunnat ta på ett annat sätt. Kanske borde jag ha varit mer bestämd? Men jag tycker att jag visade väldigt stort tålamod. Alla journalister som frågade, alla som kom fram till mig på gatan och undrade hur jag mådde och vad som egentligen hade hänt … Jag var diplomatisk och lojal utåt. Bet mig i tungan. För länge kanske. I slutändan måste man ändå också vara lojal mot sig själv.

Oavsett vad MFF gjorde eller inte gjorde – vad är det som säger att du inte hade fått dina skador ändå?

– Vissa skador ingår i fotboll och går inte att undvika. Du kan minimera risker genom att dra undan foten, undvika närkamper eller ta alibilöpningar. Andra kan du förebygga genom daglig, individuell fysträning. Chansen att jag hade mått bättre skulle i alla fall ha varit större om det funnits ett bättre stöd.

Är det helt uteslutet med en fortsättning i MFF?

– Just nu känns det för infekterat för att kunna lösas.

Hur känner du inför att ta farväl till MFF?

– Det är vemodigt. Jag kommer att sakna fotbollen vi spelade när vi var som bäst, och jag kommer att sakna stödet från alla supportrar som vill mig väl och som vill se mig lyckas. Trots allt som har varit har jag väldigt många fina minnen också. Det är ändå i Malmö som jag har upplevt min karriärs bästa stunder och jag kommer att sakna människorna som jag delade de stunderna med. Ledare, spelare, supportrar … Men jag hoppas att de förstår hur jag ser på saken också. Bara för att en klubb vinner SM-guld betyder det inte att den alltid är bäst på alla punkter.

Hur tror du att MFF-ledningen uppfattar dig?

– De ser mig nog som besvärlig, för att jag har tagit diskussioner och riktat konstruktiv kritik. Men besvärlig blir du när du känner dig orättvist behandlad.

Malmö FF:s sportchef Per Ågren tycker inte att Ivo Pekalski har varit besvärlig. Han använder ordet »krävande«.

– Ivo har en stark vilja och bestämd uppfattning om vad han tror är rätt. Det får man ha respekt för.

Per Ågren var emot att mittfältaren skötte sin rehab tillsammans med Simon Bakkioui i Halmstad. MFF vill helst att skadade spelare ska behandlas under klubbens uppsyn. Sportchefen kände heller inte till att Ivo stack till Halmstad, men fick reda på det efter ett tag.

– Ivo var väldigt bestämd, trots klubbens policy, säger han. Då fick vi säga okej till slut. Vi ville ju heller inget hellre än att han skulle bli frisk.

Anser Per Ågren att det ligger något i Ivos kritik? Har det begåtts några fel från MFF:s sida? Det är inte första gången han får de frågorna. Han har till och med ställt dem till sig själv.

– Vi har självklart funderat mycket på det. Och med facit i hand finns det säkert saker vi hade kunnat göra annorlunda. Men det är inte alltid så enkelt. Vi har en organisation som vi känner tillit till. Men om en spelare går skadad länge och inte upplever en förbättring kanske hans tillit naggas i kanten. Så tror jag att det var här, och då blev det svårt att komma framåt.

Han fortsätter:

– Sedan flera år tillbaka har vi ett avtal med kliniken Kulan. Wilner Registre, vår naprapat, kan inte ägna all sin tid åt långtidsskadade spelare, så därför kan han föra över dessa till Kulan. Det upplägget har Ivo fått tillgång till, men han har också haft en egen syn på sina skador. Vi hade en hållning, han hade kanske en annan. Vi tycker att vi har tillräcklig kompetens i 99 fall av 100. Men när en spelare har tappat tilliten blir det svårt.

Där Ivo anser att MFF stressade honom tillbaka till comebacker – främst i somras då han spelade U21-match och skadade baklåret – tycker sportchef Per Ågren att klubben har gjort vad man kan begära i ett sådant här läge.

– Vi ville så klart att han skulle spela igen så fort som det gick, men vi ville inte stressa honom. Absolut inte. Det var en bedömning som gjordes och det är alltid lätt att vara efterklok. Man måste ha respekt för situationen då beslutet tas, innan man vet alla svar. Oftast blir bedömningen rätt men ibland blir den fel. Några garantier finns aldrig.

Sedan i somras har Per Ågren bara haft sporadisk kontakt med Ivo. Han säger att han »självklart skulle vara öppen för en diskussion« om spelaren själv skulle vilja förlänga kontraktet.

– Ivos sejour i Malmö har varit präglad av skador, men stundtals har den också varit lysande. Alla hoppas vi att han ska komma tillbaka och bli frisk och spela fotboll på hög nivå igen. Var det än blir.

När klockan närmar sig halv elva på kvällen måndagen den 28 oktober har stormen Simone bedarrat. Träden utanför Ivo Pekalskis köksfönster i Lund svajar inte lika mycket längre. 27 mil norrut, i Borås, har hans lagkamrater korkat upp champagnen för att fira mästartiteln. Ivo har inte spelat med dem sedan den allsvenska premiären mot Halmstad – den matchen som han kallar för »min värsta insats någonsin«. Han känner ingen delaktighet i guldet.

– Jag har inte varit en del av laget på länge, så jag kan inte ta åt mig av äran.

Ändå finns hans namn med på den jätteflagga som MFF-fansen vecklar ut under säsongsavslutningen hemma mot Syrianska en vecka senare, som en hyllning till spelarna. Där under flaggan finns de som fortfarande hoppas. De har alla sett honom dominera på Malmös mittfält. De har njutit av spelintelligensen och bollbehandlingen, de har förbannat hans skador och saknat honom när han inte har kunnat spela. Ända sedan genombrottet 2010 har det i Malmö funnits en känsla av att Ivo Pekalski är ämnad för stora saker.

Mitt i guldyran skriver Skånska Dagbladet en kort artikel om Ivo. Per Ågren får svara på frågan om det stämmer att MFF har ett färdigt kontraktsförslag som ligger och väntar på mittfältaren. »Nej, det är inte sant«, svarar sportchefen. I artikeln står också att Ivo har flyttat till Halmstad. Det är inte heller sant. Han bor fortfarande kvar i Lund, i den enda lägenhet han har bott i sedan han flyttade hemifrån.

Däremot förbereder han sig på en flytt. Nu återstår bara att bestämma vart den ska gå.

– Att komma till en ny plats, med nya människor och nya förutsättningar – det tror jag hade varit det bästa för mig. På alla sätt.

Han tystnar för ett ögonblick. Sedan säger han:

– Däremot hoppas jag att jag någon gång i framtiden kan återvända hem till Malmö.