Viljans triumf

Tänk dig att du är ny i landslaget. Du ska spela din fjärde landskamp, den första med alla utlandsproffs samlade. På hotellet i italienska kuststaden Milano Marittima har den nytillträdde förbundskaptenen samlat er för att för första gången presentera sig själv och sin fotbollsfilosofi. Runt omkring dig sitter lagkamrater med långt större erfarenhet än du, killar som i ett decennium har lyssnat på den förre förbundskaptenens mantra om att svenska landslagets enda chans att vinna stora matcher är att vara mer disciplinerat och bättre förberett än motståndarna. Den nye chefen säger: »Jag vill att ni vågar. Spelsystem är mest en lek med siffror, det viktiga är hur vi uppträder ute på planen. Jag vill se attityd och utstrålning.«

Du är en spelare som en gång har sagt om dig själv att du är »en usel människa som ändå lyckats spela fotboll på något sätt«. Du är en spelare som kallar dig för »en jävla idiot på plan« och som anser att om du tar bort energin och viljan ur dig själv så är du »tillbaka i division fyra«. Den nye förbundskaptenen säger: »Vilja och energi. Det är det enda jag begär.«

Det måste kännas rätt gott att sitta där, vara 23 år med hela landslagskarriären framför sig och heta Pontus Wernbloom.