Vanligen behöver man aldrig befinna sig längre än fem minuter på en flygplats innan det ropas ut i högtalarna att väskor absolut inte får lämnas obevakade. Sedan hör man meddelandet ytterligare 43 gånger, aggressivare för varje gång, innan säkerhetspersonalen till slut öppnar de himmelska portarna ut ur flygplatsen.
Men den här morgonen, när vi skulle flyga till den grönländska huvudstaden Nuuk (Godthåb på gammeldanska, men så säger inte ens danskarna längre), hörde jag inget utrop. Det höll på att kosta mig alla mina kläder när jag i stressen över att trycka ner datorn och tandkrämen i ryggsäcken lämnade kvar min andra väska. Först när jag var tio meter därifrån upptäckte jag misstaget. Kanske hade även vakterna glömt bagagereglerna i bristen på högtalarutrop.
Hur som helst, min fadäs var egentligen ingenting jämfört med foto-Dannes misstag att inte ta av sig bältet innan han gick igenom magnetröntgenmackapären. Det tutade som om någon hade stulit Mona-Lisa och alla hånskrattade åt honom. Skoja. Ingenting hände. Han tog av sig bältet och så var den saken ur världen. Men jag smålog i alla fall i mina linnebyxor med insytt snöre utan metall. Jonatan 1, Daniel 0.
Just fan. Väskan. Jonatan 1, Daniel 1.
Fastna inte i det här nu, Jonatan. Ni vet hur flyg funkar och är här för Grönland. Men bara en grej till. När vi flög över Islands östra kust ropade piloten ut var vi befann oss och tipsade om att titta på utsikten. Det gjorde mig nästan lika glad som att konduktören på gårdagens tåg från Göteborg till Malmö uppmanade alla passagerare att kolla in Varbergs nya och »hypermoderna« station. Utan att spoila något för er som fortfarande inte rullat genom Varberg kan jag avslöja att Islands östra kust var vackrare.
Efter några timmars flygning blev jag otålig och ville hitta på ett bus, så jag letade upp Danne längst bak i planet. Tyvärr var han medvetslös. Senare stillades mitt behov av spänning när jag såg ett snötäckt berglandskap nedanför mig. Vitt så långt ögat kunde nå. Grönland.
Väl i Nuuk möttes vi av en ogenomtränglig dimma som gjorde att det var kö till landningsbanan, så planet cirkulerade i en halvtimme och en numera vaken Danne passade på att fota berg, isflak och vattenånga genom fönsterrutan.
Efter att Danne fått sin incheckade väska sist av alla tog vi oss in till centrum och imponerades av det dramatiska landskapet. Bilder bifogas. Sedan åt vi dagens på en restaurang som låg inne i stormarknaden Brugsani. Potatis, kalkon, sås och grönt. Ja, det var all information vi fick. Inget snack om bräsering och marinering och redning här inte. Jag har fortfarande ingen aning om vad såsen innehöll. Men gott och mättande var det. Danne hade inte ätit mer än en knäckemacka och lite ägg på hela dagen, och med tanke på att vi hade varit vakna i elva timmar förstår jag inte hur han överlevde. Själv försedde jag mig med olika former av bröd under resans gång.
Efter skrovmålet jobbade vi fram till midnatt och när vi var klara hade solen fortfarande inte gått ner. Under tiden drack vi flera koppar kaffe, testade grönländsk fransk hotdog (det smakar precis som i Sverige och Frankrike) och bjöds på pastasallad av ett fotbollslag som hade överskattat spelarnas hunger. Mer än så vill jag inte avslöja om reportagedagen, men mycket spännande hände och en gång rördes jag till tårar. Om ungefär en månad går resultatet att läsa (eller höra för numera läser vi in alla reportage noll kronor första månaden bli medlem snälla).
Nej men på riktigt, jag säger som tågkonduktören i Varberg: Kolla in Offside! Nytt dagboksinlägg i morgon. Då kanske vi har testat val och badat från ett isberg.
/Jonatan
