Lördag kväll, 20.45, kliver Liverpool in i en final i Europas största klubblagsturnering igen. Elva år och tre dagar efter förlusten mot Milan i Aten, och 13 år och en dag efter den där vändningen i Istanbul, kan Offsides chefredaktör Anders Bengtssons kropp fyllas av ren lycka igen. I Anders väg står ett lag som kan vinna sin tredje raka CL-titel och en tränare som efter två och en halv säsong ännu inte har åkt ur turneringen.
Vi har nu tankat sajten med en drös Offsidereportage som aktualiseras i samband med Champions League-finalen. Bland annat ett Liverpoolreportage från Offsides allra första nummer, en text som slår ett slag för en bortglömd, 25-årig Raúl och ett paket med berättelser från 2000-talets tre svenska Champions League-finalister. Texterna finns samlade här (klicka på bilden!):
Två av reportagen handlar om Anders supporterförhållande till Liverpool: »Uppgörelsen« från 2009 och »En idiot på resa« från i höstas. Men vi måste förstås också ta dagspulsen på vår chefredaktör.
Drygt ett dygn till avspark i Kiev, hur mår du?
– Det är en förvånansvärd, och för mig helt ovan, känsla av lugn. Under veckan som gått har jag tänkt mycket på matchen i morgon, och visst har det stundtals pirrat till när jag insett vilken jävla grej det ändå är – 90 minuter från något overkligt – men mest har jag gått runt och myst. För en gångs skull känner jag att Liverpool är en tydlig underdog. Det är visserligen en titel som kan förloras, men det är så mycket mer som kan vinnas. Att vi just möter Real Madrid, världens bästa lag genom tiderna och de regerande mästarna, bidrar till den här känslan. Hade inte Liverpool säkrat fjärdeplatsen i ligan och därmed nästa års CL-plats hade jag haft betydligt mer ångest just nu. Men frågar du mig i morgonkväll, halvtimmen innan avspark, får du ett helt annat svar. Då kommer jag ligga i fosterställning på stubben. Det vet jag.
Du ska inte åka till Ukraina.
– Nej, tyvärr. Det var svårt att lösa både ekonomiskt och logistiskt. Jag har valt bort alla förfrågningar om samkväm med kompisar. Jag pallar inte att sitta och prata om väder och vind, amorteringar och skit under matchen med personer som säger att de verkligen är intresserade av matchen men som egentligen mest vill dricka några öl och prata om ditten och datten. Det blir jag, min fru och min äldsta son Sigge framför TV:n. Stubben blir också viktig.
För den som missat, vad är grejen med dina stubbar?
– Det går tillbaka till våren 2014, när Liverpool bara var en Gerrardhalkning och någon tappad ledning ifrån att vinna ligaguld. När vi mötte City orkade jag inte med mina nerver längre. Så jag stängde av TV:n och knallade ut i skogen. Där hittade jag en liten stubbe som jag satt på i tio, femton minuter. När jag kom tillbaka till mitt hus såg jag att vi hade vunnit. Efter det har det blivit som en skrockgrej. När vi flyttade till ett nytt hus visade det sig att det fanns en stubbe i trädgården! I de riktigt viktiga och stora matcherna borstar jag alltid av stubben innan avspark. Den ska vara ren och fin. Så sitter jag där i några minuter och tänker på matchen. Kanske är det lite meditation? När det är akut nervositet under en match kan jag också springa ut och sätta mig på den. Stubben är min snuttefilt.
Beskriv hur Champions League-säsongen varit för dig.
– Ångestfylld. Jag har hela tiden känt att vi haft bra läge. En hyfsat enkel grupp, bra lottning mot Porto i åttondelen, en rimlig chans mot City i kvartsfinalen, favoriter i semin mot Roma … Som det också blev efter första matchen mot City och mot Roma, där vi går in i returmatcherna med bra slagläge, var det mest en känsla av att »det här kommer vi slarva bort«. När City gjorde 1–0 i returen efter bara någon minut, när Roma lyckades reducera till 2–5 och därmed hade kvar förhoppningar inför returen i Rom … det har blivit onödigt jobbigt. Som det alltid är med Liverpool.
Men lite kul också, eller?
– Självklart! Det har varit några underbara stunder i fåtöljen. En timme av det bästa jag sett under mina 25 år som Liverpoolsupporter mot City, lika många minuter mot Roma som var overkliga. När allt bara fungerar, när alla spelare överpresterar, när ingen slarvar. Stunder av perfektion som gjort en salig, på gränsen till rörd. Oavsett hur det går i morgon mot Real Madrid kommer jag alltid minnas när jag satt helt tom i huvudet med en 5–0-ledning i en semifinal i Champions League. Eller Oxlade-Chamberlains kanonskott på Anfield mot City. Helvete vad fint det har varit att få uppleva det här.
Så, hur går det i Kiev?
– Jag tror det blir tufft, så klart. Gillar man att prata vinstchanser tror jag man får kämpa som realist om man ska påstå att vi har mer än 30 procents chans att vinna. Real Madrid har erfarenheten, stjärnorna, spelet – egentligen allt. Samtidigt … när Liverpool inte behöver spela på resultat, när det handlar om 90 minuter, är man som bäst. Klopp och spelarna har haft två veckor på sig att förbereda sig, mentalt och taktiskt. Det vore ju fan om inte det syns, då blir jag förbannad. Min stora förhoppning är att Zidane instruerar sina spelare att gå ut och ge järnet. Blir det en öppen match med högt tempo ökar våra vinstchanser ganska mycket. Marcelo får gärna dra iväg på sina utflykter offensivt! Liverpool är svårslaget när tempot är högt och risktagandet stort. Om däremot Zidane sätter en försiktig approach, där spelarna drar ner på tempot och rullar boll med tålamod, blir det tufft.
Jag frågar igen: hur går det i matchen?
– 2–2 efter full tid. Ramos nickar väl in en nick i 92:a matchminuten. I förlängningen tåar Henderson in en boll efter en tilltrasslad situation. Så måste det bli.
- Mer:
- Offsidesnack
