Management by Fidde

Regnet hänger i luften och den mörka augustikvällen fungerar som en påminnelse ingen har bett om: hösten är nära. Bredvid spelarutgången från Gamla Ullevi låser Gais lagkapten August Wängberg upp sin orangefärgade Crescent med ena handen. I den andra håller han en pizza. Det är en tröstpizza. En förlorarpizza. 

Hans högra knä ömmar och är hårt lindat. Det är ingen smärta att tala om, de missade chanserna gör ondare. Gais brända straff i första halvlek, de två jättelägena i slutminuterna. Alla resultatlösa inlägg han själv slog. 12–2 i hörnor mot IFK Göteborg, 18–7 i skott, 12–3 i avslut innanför straffområdet. Men 0–1 i det enda som just nu betyder något.

Wängberg balanserar pizzakartongen på bockstyret och trampar i väg. På andra sidan glasdörrarna har hans tränare just avslutat presskonferensen. Fredrik Holmberg uppträder som en god förlorare. Han har gratulerat gästernas Stefan Billborn, lett och tagit i hand. Han har besvarat kritiska frågor utan att gå i försvarsställning. Resonerat kring om han gjorde ett misstag som startade med den kreativa Gustav Lundgren som mittfältare i stället för högerforward. När han lämnar Gamla Ullevi är bilden av honom som Allsvenskans mest lättgillade tränare intakt.

Så känner inte Fredrik Holmberg själv när han en stund före midnatt är hemma igen. Långt bort från kameror, spelare och publik känner han sig som »Fidde, 7 år«. Känslan är primal och påminner om hur han brukade må efter att ha förlorat en-mot-en-matcher mot sin pappa i uppväxtkällaren i Kålltorp. Verktyget då var att söka omedelbar revansch. Nu ser han i stället om de första 75 minuterna mot IFK Göteborg. Klockan är närmare två när han till slut somnar, och när morgonen kommer känns det som om han har vaknat var femte minut.