I mars 2009 befann sig Kevin Walker på träningsläger med U21-landslaget i belgiska Sint-Niklaas. Han var 19 år och på gränsen till det stora genombrottet. Säsongen innan hade han gjort tolv allsvenska matcher, varav fem från start, i ett AIK som slutat femma i serien. På försäsongen hade han tagit en ordinarie plats på mittfältet. Självförtroendet på planen kunde inte vara bättre. Men det var också något med kroppen som inte stämde. Höften hade krånglat till och från på sistone och på AIK:s träningsläger i Marbella hade han fått skavsår av ett par nya skor. Det var en detalj, men ändå en konstig sådan: skavsår brukade han inte få.
Ett par dagar före U21-landslagets match mot Belgien i Sint-Niklaas högg det till i ljumsken. Kevin blev orolig, det var som om skadorna och krämporna hängde ihop utan att han kunde förstå sambandet. Han valde ändå att träna som vanligt den dagen. På kvällen började han frysa. Ont gjorde det också. I ett försök att dämpa smärtan i benet tog han en kall dusch, men det gjorde bara saken värre. Nästa dag kunde Kevin knappt ta sig ur sängen. När matchen mot Belgien spelades satt han med feberfrossa på läktaren bredvid scouter från Celtic och Fulham som hade kommit för att spana in honom. Det retade honom att han inte kunde spela, men framför allt var han rädd för att något var allvarligt fel. Det bestämdes att han skulle lämna landslagslägret i förtid.
Dagen efter satte han sig i en taxi för att bli körd till flygplatsen i Antwerpen. Ingen från förbundet följde med, så Kevin fick betala chauffören fem euro för att bära hans väskor på flygplatsen – själv kunde han inte gå. Han lyckades få tag i en rullstol, och någon – en främling – var snäll nog att köra honom genom terminalen. När planet mellanlandade i Köpenhamn tjatade han till sig ytterligare en rullstol, och så fort han landat i Sverige sökte han upp AIK:s lagläkare Karol Zyto. Nu gjorde det nästan obeskrivligt ont i benet, och när Zyto undersökte spelaren insåg han genast allvaret. Läkaren satte två morfinsprutor i mittfältarens ben. Kevin studsade till av smärtorna. När de första två sprutorna inte hjälpte fick han två nya. Efter en stund fick han reda på att det inte var så konstigt att ljumsken gjorde så ont, det satt nämligen en stor cysta i muskeln. Dessutom hade Kevin Walker drabbats av blodförgiftning. Troligtvis hade allt börjat med skavsåren från de nya skorna, vilket lett till en inflammation som sedan inte tagits om hand. Läget var allvarligt. Kevins blodvärde, den så kallade sänkan, som i vanliga fall ligger under tio var ett tag uppe i 300.
Efter en månad av vila och antibiotikakurer trodde Kevin att problemen var över, men sjukdomen återkom. Under 2009 spelade han inte en enda tävlingsmatch. För att hålla den värsta fotbollsabstinensen borta letade han efter något annat att sysselsätta sig med. Han plockade upp en gitarr. Kevin kunde varken läsa noter eller ta ut ordentliga ackord, men gitarren erbjöd åtminstone något att koncentrera sig på. Det var skönt att sitta och klinka utan att tänka på alla matcher han missade.
