När Roman Abramovitj bestämde sig för att köpa en fotbollsklubb vände han först blicken mot Spanien och Italien. Men ägarförhållandena visade sig vara knepiga. I Italien ägdes klubbarna av familjer som gjort affärer med varandra i generationer, och i Spanien – skräckexemplet – ägde supportrarna de största lagen. Tyska Bundesliga var aldrig ens ett alternativ.
I april 2002 flög han istället till Manchester för att se United spela. I biografin Abramovich (2004) beskriver författarna Dominic Midgley och Chris Hutchins hur Rio Ferdinand körde Abramovitj till flygplatsen efter matchen. Mittbacken charmades av den ryske affärsmannen som började sjunga tillsammans med bilens andra passagerare, bland dem Ferdinands fyraåriga halvbror (charm har alltid varit en av hemligheterna bakom Abramovitjs framgångar).
Kort därefter ska oligarken, enligt legenden, ha suttit i en helikopter över London när han fick syn på en fotbollsstadion som låg på behändigt avstånd från hans hus i Knightsbridge. »Vad är det för något?« ska han ha frågat. Det var Chelseas arena Stamford Bridge. Han köpte klubben för runt 60 miljoner engelska pund, och slutförde affären med den dåvarande ägaren Ken Bates på femstjärniga The Dorchester över en flaska mineralvatten (ett annat viktigt attribut: Abramovitj dricker nästan aldrig alkohol).
På den tiden pratade ryssen fortfarande med journalister. När min tidning, Financial Times, ringde upp för att fråga om affären avslöjade han att hans favoritspelare var Thierry Henry, och förklarade varför han köpt Chelsea: »Jag ser det som någonting att ha roligt med snarare än någonting som kommer att löna sig. Det är ingen ekonomisk investering.« Sedan dess har han knappt yttrat ett ord offentligt.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.