Oligarkens testamente

Hösten 2015 blev Roman Abramovitjs tuffaste period sedan han köpte Chelsea 2003. Frågan är om han ens bryr sig. Har han inte redan fått ut det han ville?

När Roman Abramovitj bestämde sig för att köpa en fotbollsklubb vände han först blicken mot Spanien och Italien. Men ägarförhållandena visade sig vara knepiga. I Italien ägdes klubbarna av familjer som gjort affärer med varandra i generationer, och i Spanien – skräckexemplet – ägde supportrarna de största lagen. Tyska Bundesliga var aldrig ens ett alternativ.

I april 2002 flög han istället till Manchester för att se United spela. I biografin Abramovich (2004) beskriver författarna Dominic Midgley och Chris Hutchins hur Rio Ferdinand körde Abramovitj till flygplatsen efter matchen. Mittbacken charmades av den ryske affärsmannen som började sjunga tillsammans med bilens andra passagerare, bland dem Ferdinands fyraåriga halvbror (charm har alltid varit en av hemligheterna bakom Abramovitjs framgångar).

Kort därefter ska oligarken, enligt legenden, ha suttit i en helikopter över London när han fick syn på en fotbollsstadion som låg på behändigt avstånd från hans hus i Knightsbridge. »Vad är det för något?« ska han ha frågat. Det var Chelseas arena Stamford Bridge. Han köpte klubben för runt 60 miljoner engelska pund, och slutförde affären med den dåvarande ägaren Ken Bates på femstjärniga The Dorchester över en flaska mineralvatten (ett annat viktigt attribut: Abramovitj dricker nästan aldrig alkohol).


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

Nytt prenumerationssystem

Byt lösenord för ditt konto och läs vidare digitalt.

För dig som redan bytt lösenord.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?