Sergej och demonerna

I hemma-VM är Rysslands trupp hämtad från den egna, penningstarka ligan. Men det fanns en tid när en svensk division ett-klubb lockade mer än mästarlaget Torpedo Moskva.

Inför Sergej Prigodas och Sergej Andrejevs första träningspass med Öster i februari 1989 fångade Smålandsposten nyförvärven på bild i omklädningsrummet. I förgrunden: en skrattande Andrejev med blicken riktad rakt mot fotografen. Strax där bakom: en allvarlig Prigoda stirrande rakt ut i luften, bort från kameran. Hasse Backe, då tränare för ett Öster som året innan degraderats ur Allsvenskan, menar att bilden säger mycket.

– Andrejev var den lättsamme anfallaren som mest flöt med. Prigoda var den professionella träningsprodukten som tog det mesta på största allvar.

Andrejev återvände till Ryssland 1993, Prigoda blev kvar i Sverige även efter spelarkarriären.

Annons

Som tränare för Mjällby lyfte han fram talanger som Christian Wilhelmsson, Marcus Ekenberg och Patrik »Bagarn« Rosengren. I Brage satsade han på unga spelare som Lasse Nilsson, Martin Ericsson och Micke Eklund. När han därefter återvände till Växjö gjorde han Moheda IF, som mest harvat runt i division fyra, till ett topplag i division tre. Och våren 2016 coachade han under första halvan av säsongen division ett-nykomlingen Prespa Birlik till en topplacering i serien. Talar man med folk som har stött på honom genom åren berättar alla om ett enormt fotbollskunnande och en omistlig förmåga att scouta talang. Många talar också om att han kunde ha blivit en av de stora tränarna på svensk mark. Nu blev det inte så.

– Sista gången jag talade med »Prigge« ville han gratulera till att jag fått huvudansvaret i Elfsborg, säger tränaren Janne Mian. Han var genuint glad och bad mig att ha honom i åtanke om jag hittade en plats åt honom i organisationen.

– Jag pratade med honom någon gång sommaren 2017, säger Hasse Backe. Då verkade allt bra. Faktiskt bättre än på länge.

– Så fort jag besökte Växjö tog jag en fika med »Prigge«, säger anfallaren Lasse Nilsson. Det var ett tag sedan sist, men av rapporterna jag hörde verkade allt ha ordnat upp sig. Men … vad vet man egentligen?

 

Sergej Prigoda föddes i Moskva, i november 1957. Sovjetunionen hade en månad tidigare skickat upp Sputnik 1, något som brukar ses som startskottet för kalla krigets rymdkapplöpning, och det imperium som Sergej växte upp i var i mångt och mycket det som har blivit klichébilden av Sovjetunionen. Ett år före hans födelse tågade Sovjet in i Ungern för att kväsa en revolt, när han var elva år invaderade Sovjet Tjeckoslovakien för att sätta stopp för en annan.

För Sergejs familj var dock sådan storpolitik mer en kuliss till det strävsamma vardagslivet. De levde knapert på de pengar som Sergejs pappa Grigorij drog in som taxichaufför i Moskva, och bodde i en liten lägenhet i Tekstilsjtjiki, sydost om huvudstadens centrum. När det vankades fotboll på TV släpade familjen fram den minimala apparat de ägde och ställde ett akvarium framför rutan för att få större bild.

Drömmen om att bli professionell fotbollsspelare föddes tidigt, och vägen på den tiden gick via någon av storklubbarnas akademier. Sergej antogs också till Torpedo Moskvas ungdomsverksamhet men ratades sedan som 17-åring, då han istället flyttade till delrepubliken Tatarstan för spel i Rubin Kazan. Han vantrivdes. Resorna var långa, levnadsstandarden dålig. Men när Torpedo kom på besök gjorde Sergej en stormatch, varpå moderklubben tyckte att han kunde flytta tillbaka.

Ankomsten. De båda Sergej anlände till Sverige 1989 med samma flyg som Sovjets hockeylandslag. Prigoda (i bakgrunden) kände Igor Larionov och Vladimir Krutov väl sedan tidigare. Foto: Lars-Göran Rydqvist/Smålandsposten

I maj 1976 debuterade han som 19-åring för Torpedos A-lag mot Zenit. Sergej tilldelades uppgiften att hålla koll på skyttekungen Aleksandr Markin. Zenit vann med 2–1, Markin gjorde två mål. Sergej förutsatte att karriären var över, men på träningen dagen efter fick han istället beröm av tränaren Valentin Ivanov. I en intervju med sports.ru 2015 berättar Sergej att han först trodde att det var ett trick, eftersom han lärt sig att »ömhet var för de svaga«. Snart visade det sig dock att Ivanov menade allvar. Sergej fick en given startplats i det lag som vann ligan 1976. Guldet firades med en fest där en ung Alla Pugatjova uppträdde.

För Sergej innebar titeln ett gigantiskt genombrott. Hans lite snirkliga väg mot eliten blev en inspiration för andra som inte gick spikrakt igenom akademierna. Aleksandr Gitselov, som spelade med Sergej i Torpedo och senare kom till Öster, minns:

– Vi kallade honom »Killen från fabriken«. Där kom någon från en enkel arbetarklassfamilj, någon man aldrig hört talas om, och slog igenom över en natt.

I juli 1977 debuterade Sergej för landslaget mot Östtyskland. Strax därpå befann han sig på utlandsturné med Sovjetunionen för att möta Nederländerna i Rotterdam och Frankrike i Paris. Det var första gången han var utomlands. Landslagskarriären varade dock bara i ett par år. När legendaren Valerij Lobanovskij tog över landslaget petades Sergej, då tränaren föredrog spelare från sitt eget Dynamo Kiev.

Sergej tycktes inte gräma sig alltför mycket. Han fortsatte prestera för sitt Torpedo. Dessutom var han förälskad. Av en slump hade han slunkit in på en biograf vid Tsvetnojboulevarden. Det hade bara varit han och en kvinna i salongen, och efteråt hade han förbannat sig själv för att han inte tagit mod till sig att söka kontakt och istället sprungit ifatt henne på gatan. Sergej och Jelena gifte sig 1981, tre år senare föddes dottern Anja.

»Han var den stenhårda arbetaren som tänjde sin kropp bortom alla gränser.«

Under nästan hela 80-talet spelade Sergej för Torpedo. Att spela för någon annan rysk klubb intresserade honom inte och att flytta till en utländsk klubb var länge uteslutet. När han i en träningsmatch sommaren 1988 krockade så allvarligt med en motståndare att han spräckte delar av tarmsystemet tycktes karriären, efter 325 Torpedomatcher, vara över. Så hade det antagligen också blivit om det inte varit för att det Sovjet han vuxit upp i stod i förändring. 1985 hade Michail Gorbatjov kommit till makten och stadigt öppnat upp mot väst med begrepp som glasnost (öppenhet) och perestrojka (ombyggnad). Det märktes inte minst genom att det sovjetiska sportministeriet Sovietsport började tillåta idrottare att flytta och utöva sin sport i andra länder.

Annons

Inom fotbollen var Sergejs lagkamrat i Torpedo, Sergej Sjavlo, först ut när han 1987 gick till Rapid Wien. Bara något år senare fick Sergej själv frågan om han var sugen. Det var han. Först talades det om regerande grekiska mästarna Olympiakos, sedan om den tyska klubben Schalke 04.

Det blev varken det ena eller det andra. Istället hamnade Sergej i Småland, i en klubb som nyss åkt ur den svenska högstaligan.

 

Hans Sylvén i Vårgårda kluckar belåtet i telefonen när han hör Sergej Prigodas namn. Det är som om Sylvén fortfarande inte riktigt har förstått hur det kom sig att just han blev något slags inofficiell agent åt det sovjetiska sportministeriet.

– Allt började med att den ryske konsuln i Göteborg tyckte att Mölndals hockey borde ha en ryss i laget, säger Sylvén. Varför vet jag inte. Men han var övertygad om att jag kunde fixa det.

Sylvén var väl etablerad i Sovjet genom sitt arbete för företaget Autoliv och hade ända sedan 1970-talet rest mycket i landet. Och visst löste han utmaningen – 1988 tog Vladimir Lavrentiev plats i Mölndals hockeys trupp. Snart återkom Sovietsport, kunde den svenske affärsmannen också hitta en klubb åt en bandyspelare?

– Känslan var att de ville ge killarna ett tack för lång och trogen tjänst, säger Sylvén.

När Sovietsport 1989 även ville lotsa en fotbollsspelare till Sverige var Öster ett givet alternativ, eftersom Sylvén samarbetade med Växjöbon Roland Sjödahl. Affärsmännen ringde den mångårige Österordföranden Stig Svensson från hotell Intourist, och över en knastrig telefonlinje frågade de »Mr Öster« om han ville värva en ryss. Det ville Svensson. De frågade: »Vill du ha anfallaren eller mittfältaren?« Svensson, som var fast besluten att Östers sejour i division ett skulle bli kortvarig, svarade: »Jag tar båda.« Någon större förhandling var det inte tal om. Öster betalade 350 000 kronor per spelare till ryska ambassaden i Stockholm, som i sin tur betalade ut lönerna.

»På en spelarfest hade Sergej tittat förbi och tagit några öl innan han satt sig bakom ratten och kört hem.«

I början av februari 1989 flögs Prigoda och Andrejev över till Sverige. Tränaren Hasse Backe mötte upp på flygplatsen i Växjö.

– »Prigge« började prata svenska direkt, säger han. Han hade skrivit ner en massa svenska glosor i ett block han höll i handen. Ett första bevis på hur professionell han var.

Öster rusade sedan genom division ett utan en enda förlust. De vann serien, elva poäng före tvåan Trelleborg.

– Prigoda var en starkt bidragande orsak, säger Backe. Han var den stenhårda arbetaren som tänjde sin kropp bortom alla gränser.

Via spelaren fick tränaren också inblick i den sovjetiska fotbollen. Sergej berättade hur de i Torpedo brukade interneras flera månader under försäsongen och köra tre pass om dagen. Under säsong hade de »bara« runt tio pass i veckan.

– I vissa lägen fick jag förklara att allt inte var översättbart till svenska förutsättningar, säger Backe.

Proffsliv. Det var inte pengarna som lockade när ­Sergej Prigoda flyttade till Öster. En gång i månaden körde han till ryska konsulatet i Göteborg för att hämta ut sin lön – 4 500 kronor.

Sergejs kunskap och historier gjorde ändå så stort intryck att Backe – efter succésäsongen i division ett och en nästan lika lyckad i Allsvenskan, där Öster slutade fyra – utnämnde Sergej till assisterande tränare. Spelarens kropp höll inte för ytterligare spel, men fotbollskunnandet ville Backe inte gå miste om.

– För mig var det guld värt att ha honom vid min sida. Vi hade ett otroligt bra lag också. Tyvärr blev vi sönderköpta. Annars är jag övertygad om att Öster hade gett IFK Göteborg en match under merparten av 90-talet.

 

Med Backe som chef lärde sig Sergej den svenska tränarkulturen, och 1997 gav Mjällby honom huvudansvaret för deras A-trupp. Där fick Sergej mer konkret visa upp sin filosofi: hellre plocka upp unga, formbara talanger än skälla sig hes på gamla, trötta spelare. Under Sergejs ledning A-lagsdebuterade såväl Christian Wilhelmsson som Marcus Ekenberg i Mjällby.

På samma sätt tog sig Sergej an uppgiften i IK Brage några år senare, och där visade han att devisen »in med det nya« även gällde tränare. 35-årige Janne Mian ansvarade för Forsa BK:s juniorlag när Sergej bad honom bli assisterande i Brage.

– För mig var det en ren vinstlott, säger Mian. Jag hade ambitioner och tänkte att jag inom fem år skulle vara i eliten. Nu hamnade jag i Superettan över en natt.

Eftersom Sergej bodde ensam i Borlänge, med fru och dotter kvar i Växjö, blev det naturligt att han och Mian umgicks. Ofta träffades de hemma hos Sergej för att prata fotboll och äta borsjtj. Tillsammans med Mian, som hade en bakgrund som fysioterapeut, fördjupade Sergej sig i frågor som: »Hur gör man en spelare tålig rent muskulärt?« En sak de diskuterade var att låta spelare upprepade gånger vristsparka på en boll med maximal kraft – en blandning av styrke- och skotträning, med inspiration från den ryska skolan där man aldrig skyggade för monotona övningar.

Många år senare håller Mian Sergej som den bästa träningsinstruktör han jobbat med – och då har han ändå hunnit ackompanjera en rad framgångsrika coacher i Degerfors, Hammarby och Elfsborg.

– Man brukar säga att en tränare bara minns 30 procent av skeendena i en match, säger Mian. Själv kunde man sitta och svära över en insats, men då vevade Sergej tillbaka allt till flera minuter tidigare och sa: »Men det var ett dåligt pass från ytterbacken i första läget!«

»›För mig är min far det perfekta föredömet. Under sina över 30 år bakom taxiratten bytte han aldrig arbetsplats.‹«

I takt med att tiden i Brage gick talades det dock allt mindre om Sergejs fotbollskunskap och allt mer om hans alkoholvanor. Folk hade sett honom högröd i ansiktet utanför klubbstugan mitt på dagen, och på en spelarfest hade Sergej tittat förbi och tagit några öl innan han satt sig bakom ratten och kört hem.

– Sådant sprids ju lätt i en liten klubb i ett mindre brukssamhälle, säger Mian. Att polisen faktiskt stoppade Sergej flera gånger, och att han då blåste rent, talades det mer tyst om.

Till slut kände Mian ändå behov av att konfrontera Sergej. Tränaren teg en lång stund. Till sist berättade han att den röda färgen hade sin förklaring: skadan han fått från sitt spräckta tarmsystem gjorde att han lätt blossade upp i ansiktet. Mian nickade och menade att Sergej ändå inte kunde köra bil med alkohol i kroppen. Kollegan replikerade: »Men folk skryter om att de kör till Stockholm på 1 timme och 45 minuter. Är det bättre?« Mian menade att det naturligtvis inte var det, men att svenskar inte alltid var moraliskt konsekventa. Då tog Sergej upp bilnycklarna ur fickan och gav dem till Mian: »Då kör du från och med nu.«

Mian:

– Jag är ju son till utländska föräldrar och hade nog större förståelse för sådant där. Sergejs pappa hade kört taxi i Moskva med en vodkaflaska bredvid sig för att hålla värmen. Visst kunde Sergej ta ett glas. Men jag uppfattade det faktiskt aldrig som att han hade stora problem med alkohol.

Annons

Brage lät också Sergej hållas. Laget presterade över förväntan och höll sig med god marginal kvar i Superettan. Framgången noterades och 2001 erbjöd Öster sin förre spelare tjänsten som assisterande tränare. Men Sergej tackade nej. För honom var det en dygd att fullfölja det han åtagit sig. Som han sade i intervjun med sports.ru 2015: »För mig är min far det perfekta föredömet. Under sina över 30 år bakom taxiratten bytte han aldrig arbetsplats. Och jag spelade i samma klubb hela tiden, även om det fanns andra erbjudanden.«

Lojaliteten imponerade på spelarna. Anfallaren Lasse Nilsson menar också att Sergejs tuffa ledarstil gick hem för att alla såg hans fotbollskunnande. På Nilssons första La Manga-läger delades Bragespelarna upp i A- och B-lag för en internmatch. Sergej tog plats i B-laget, som efter 20 minuter ledde med 3–0.

– Han dominerade totalt, vi bara gapade. Sedan orkade han inte mer utan satte sig och rökte i en hel halvlek.

»Att han var arbetslös gjorde inte saken bättre – ideliga jobbansökningar besvarades med ›tack, men nej tack‹.«

En annan gång avbröt Sergej ett träningspass på en idrottsplats utanför Borlänge eftersom spelarna var usla på skottövningen. Han vrålade av ilska och ville visa hur det skulle gå till, men när han bad en kille spela vägg med honom blev passningen från spelaren så dålig att bollen studsade högt upp på den ojämna gräsmattan.

– Då drog »Prigge« till på halvvolley med fel ben, säger Nilsson. Bollen gick stenhårt rakt upp i krysset. Han bara nickade och sa: »Så ska det se ut! Nu kör vi vidare!«

 

Sergej stannade i Brage i tre säsonger. När resultaten hösten 2002 blev sämre och ryktena om drickandet intensivare fick han sparken. Därmed återvände han till Växjö, bara för att mötas av beskedet att hustrun ville skiljas. För Sergej kom smällarna för tätt. Han rasade ihop. En dag krockade han med bilen. När polisen kom till platsen hade han alkohol i blodet. Han dömdes för rattfylla och tvingades gå i terapi.

Efter det försökte Sergej hitta tillbaka. Aleksandr Gitselov fixade arbete på Svenska Badkar. Där visade det sig att Sergej var en mycket begåvad konstruktör. 2005 frågade Jan Johansson, ordförande i Moheda IF, om Sergej ville träna division fyra-laget.

– Många var skeptiska till valet, säger Johansson. Sedan var han här i sju år som blev helt fantastiska för oss.

Men allt var inte frid och fröjd. Sergejs ekonomi var trasslig och blev än värre när Svenska Badkar såldes och fick låta honom gå. Dessutom kunde han själv inte hålla i pengar. Hans lilla tränarersättning från Moheda gick till Jan Johansson som fick portionera ut den jämnt över en månad. Det hände också att Sergej försvann spårlöst i flera veckor. Snart visade det sig att han vid sådana tillfällen stängde in sig i lägenheten, drabbad av depression. Att han var arbetslös gjorde inte saken bättre – ideliga jobbansökningar besvarades med »tack, men nej tack«.

Sista uppdraget. Som nykomlingar i divison ett var Prespa Birlik tacksamma över att kunna knyta Sergej till sig. »Detta var Prespas julklapp«, konstaterade klubben på sin hemsida i december 2015.

2012 sade han upp sig i Moheda. Men kontakten med Jan Johansson behöll han. Den förre ordföranden var också en av de första som Sergej meddelade när han oväntat fick ett nytt tränarjobb på elitnivå. Strax före jul 2015 skrev han på för Skåneklubben Prespa Birlik, nykomlingar i division ett.

– Han var överlycklig, minns Johansson. Jag sa: »Sköt det här nu.« Det lovade han att göra.

Även Janne Mian fick ett samtal, på nyårsdagen 2016:

– »Prigge« var så glad och bestämd på att satsa allt den här gången.

Så blev det också. Med en trupp fylld av afrikaner behövde Sergej snabbt lära sig engelska, och han tog sig an uppgiften precis som han en gång angripit fotbollen: genom att repetera kopiöst. På Prespas kansli arbetade engelsmannen Patrick Finnis, och varje dag infann sig Sergej flera timmar före träningen för att bara öva på språket med honom.

– Vi tränade upp engelskan genom att prata om allt, säger Finnis. Och vi blev jättebra vänner.

»Sergej var en av de bästa vänner jag stött på i livet. Så snäll, så ödmjuk … ofta alldeles för ödmjuk.«

Vid sommaruppehållet låg nykomlingen överraskande trea i tabellen. Då slutade Sergej plötsligt att dyka upp på träningarna. Han hade drabbats av ännu en depression. Prespa fick snabbt trolla fram en ersättare – italienaren Antonio Falanga – och när Sergej väl kom tillbaka fick han en sekundär roll som matchanalytiker.

– Det gjorde så ont i mig, säger Meysam Javan, dåvarande sportchef i Prespa. Sergej gick in i väggen och det var så olyckligt eftersom Prespa var hans chans till en nystart i livet.

Javan förundrades ofta över hur ensam tränaren verkade vara under året i klubben. En gång berörde Sergej det till och med själv: »Fotbollen är allt jag har. När jag åker härifrån sätter jag mig i lägenheten i Växjö och bara stirrar in i väggen«, berättar Javan.

– Vi försökte bryta det, säger han. Men det var svårt. När vi var på läger i Turkiet gick han upp till sitt hotellrum och satt ensam där också, fastän vi var många som umgicks nere i lobbyn.

 

Den 9 oktober 2017 påträffades Sergej död i sin lägenhet i Växjö. Troligen hade han ramlat och slagit sig så illa att han avlidit. Det var bara några veckor kvar till hans 60-årsdag.

Den 9 november begravdes han i Hovshaga kapell i Växjö. Närvarande var familjen, liksom några fotbollsvänner han samlat på sig genom åren: Hasse Backe, Patrick Finnis, Jan Johansson, Aleksandr Gitselov …

– Det kom bara några få personer från gamla Österleden, säger Backe. Jag satt där och kände att ja, man glömmer fort. Jag blev förbannad faktiskt. Fotboll kan vara en väldigt grym bransch.

Janne Mian berättar att Sergejs död kom som en chock, och att han direkt kom att tänka på en av de sista gångerna de sågs, i maj 2016 när Prespa mötte Norrby i Borås. Elfsborgstränaren mötte upp vid arenan efter matchen, och när de vandrade hem mot Mians lägenhet märkte han att Sergej haltade runt i tofflor. Fötterna var så slitna efter alla år på planen att han inte kunde bära normala skor.

– När jag hörde att han trillat och dött tänkte jag på de där jävla fötterna, och att han inte kunde gå ordentligt, säger Mian.

Han menar att det på något sätt var typiskt Sergej att kämpa i motvind. När han väl var på väg att etablera sig i den svenska tränareliten med Brage fick han sparken, när han väl fick ett jobb han trivdes med och var bra på lade de ner verksamheten, när han väl fick ett nytt tränaruppdrag i Prespa lyckades han inte hålla ihop sig själv.

– Det låter kanske fördomsfullt, säger Mian. Men hans liv känns som en väldigt rysk historia.

»Vi målade porträtt av oss själva. Sergej ritade en cigg och en cola-burk, de två sakerna han alltid hade i händerna.«

För den gamla Prespakanslisten Patrick Finnis var begravningen surrealistisk. Mannen som han nyss lärt känna, och som han skulle ha hälsat på i Växjö vid 60-årsfirandet, var plötsligt borta. Nu befann han sig rödgråten i en kyrka tillsammans med Hasse Backe som han bara sett på TV förut.

– Sergej var en av de bästa vänner jag stött på i livet, säger Finnis. Så snäll, så ödmjuk … ofta alldeles för ödmjuk.

Han berättar om en bortaresa till Oskarshamn, då han bett Sergej ta med foton från karriären. De satt i bussen och Sergej sade: »Där är Jean Tigana.« Patrick pekade på killen bredvid: »Och där är ju du!« Sergej låtsades inte höra utan fortsatte: »Där är Rummenigge.« Patrick noterade att Sergej inte tyckte att det var så märkvärdigt att han själv stod bredvid även på den bilden.

– Sedan gav han mig alla fotbollspins som han fått i landskamper och stormatcher genom åren. För mig som älskar fotboll var det en fantastisk present.

Många verkar ha upplevt samma sak. Sergej gav gärna av sig själv – men hade svårare att själv ta emot annan hjälp än ekonomisk, när det verkligen krisade. För som han en gång lärt sig under uppväxten i Moskvas utkanter: ömhet var för de svaga.

– En sak han ofta återkom till var en rätt fånig teambuilding-övning i Brage, säger Mian. Vi målade porträtt av oss själva. Sergej ritade en cigg och en cola-burk, de två sakerna han alltid hade i händerna. Flera år senare pratade han om hur bra övningen var. Han hade fått prata om sig själv, se sig själv utifrån. Jag tror att han behövde det, men kanske inte riktigt vågade.

– Jag ser det som en stor förlust för Fotbollssverige att ingen trodde på honom, säger Mian. Han sågs väl inte som en riktig ledare. För hur många elittränare röker offentligt? Det är liksom svårt att se Norling eller Haglund med cigg i munnen. Många var nog också skeptiska till hur han såg ut också. Lite kutryggig, underbett, rödflammig i ansiktet …

Janne Mian suckar och tillägger:

– Den här jävla fotbollsvärlden är inte så förlåtande och förstående alla gånger.