För drygt femton år sedan frös jag intill en grusplan på Stadshagens IP och såg hur Kennedy Bakircioglü radade upp boll efter boll några meter utanför straffområdet. De andra Hammarbyspelarna – Patrik Andersson, Trym Bergman, Bogić Popović, Suleyman Sleyman – hade redan avslutat träningen, men Kennedy fortsatte att skjuta och skjuta och skjuta. Bollarna gick ömsom i mål, ömsom högt upp i skyddsnätet bakom detsamma, medan strålkastarna lyste trött över planen och snödrivorna runt den. Kennedys pappa Benjamin, som också tittade på från sidlinjen, gick till parkeringen för att värma sig i bilen. Till slut tröttnade också målvakten Erland Hellström och drog sig mot duschen. De sista bollarna fick Kennedy skjuta mot tomt mål; bara det där dova ljudet av fotbollssko mot tung vinterboll hördes, tills han efter en raket i krysset utbrast: »Ja! Det är den där träffen jag vill ha!«
Det var i slutet av januari 2000, Kennedy Bakircioglü var bara 19 år men redan en publikfavorit hos Hammarbypubliken, och jag stod vid den där grusplanen för att skriva ett långt reportage om honom till det allra första numret av Offside – en tidning som då bara fanns i form av tankar i två redaktörers huvuden.
Resultatet blev en text om en ung, ambitiös fotbollsspelare som drömde stora drömmar: om att spela i det svenska landslaget och om att springa in på San Siro iklädd Inters tröja, sida vid sida med Ronaldo. Han var å ena sidan naiv och storögd inför världen han var på väg in i: elitfotbollen, storpubliken, hyllningarna. Å andra sidan fanns det fog för drömmarna: han var bofast i U21-landslaget, och A-landslagets Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck hade ögonen på honom. En självklar målmedvetenhet syntes i Kennedys ögon när han spände blicken i mig: »Jag vet att jag ska lyckas«, sade han. »Det är bara skador som kan stoppa mig.«
Jag beskrev Kennedy som en spelare som gick hem hos alla: »För fotbollsspelande ungdomar är Kennedy en självklar idol, en tonåring som redan dansar med de stora männen i Allsvenskan. Hos äldre fotbollsälskare väcker han minnen av gammaldags tekniker. För flickorna är han ett par mörka ögon och ett charmigt leende, för deras mammor en svärmorsdröm med sitt öppna, väluppfostrade sätt. För många invandrare är han ett exempel på hur man kan slå sig fram i det nya landet utan att förlora sin identitet.«
