Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån

Alla vackra drömmar

År 2000 porträtterade Offside en lovande 19-årig mittfältare i Hammarby. Kennedy Bakircioglü drömde om San Siro, reportern Ulf Roosvald såg ett av svensk fotbolls stora framtidshopp. 15 år senare träffas de igen för att summera en karriär som inte blev som någon av dem hade tänkt sig.

För drygt femton år sedan frös jag intill en grusplan på Stadshagens IP och såg hur Kennedy Bakircioglü radade upp boll efter boll några meter utanför straffområdet. De andra Hammarbyspelarna – Patrik Andersson, Trym Bergman, Bogić Popović, Suleyman Sleyman – hade redan avslutat träningen, men Kennedy fortsatte att skjuta och skjuta och skjuta. Bollarna gick ömsom i mål, ömsom högt upp i skyddsnätet bakom detsamma, medan strålkastarna lyste trött över planen och snödrivorna runt den. Kennedys pappa Benjamin, som också tittade på från sidlinjen, gick till parkeringen för att värma sig i bilen. Till slut tröttnade också målvakten Erland Hellström och drog sig mot duschen. De sista bollarna fick Kennedy skjuta mot tomt mål; bara det där dova ljudet av fotbollssko mot tung vinterboll hördes, tills han efter en raket i krysset utbrast: »Ja! Det är den där träffen jag vill ha!«

Det var i slutet av januari 2000, Kennedy Bakircioglü var bara 19 år men redan en publikfavorit hos Hammarbypubliken, och jag stod vid den där grusplanen för att skriva ett långt reportage om honom till det allra första numret av Offside – en tidning som då bara fanns i form av tankar i två redaktörers huvuden.

Resultatet blev en text om en ung, ambitiös fotbollsspelare som drömde stora drömmar: om att spela i det svenska landslaget och om att springa in på San Siro iklädd Inters tröja, sida vid sida med Ronaldo. Han var å ena sidan naiv och storögd inför världen han var på väg in i: elitfotbollen, storpubliken, hyllningarna. Å andra sidan fanns det fog för drömmarna: han var bofast i U21-landslaget, och A-landslagets Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck hade ögonen på honom. En självklar målmedvetenhet syntes i Kennedys ögon när han spände blicken i mig: »Jag vet att jag ska lyckas«, sade han. »Det är bara skador som kan stoppa mig.«

Annons

Jag beskrev Kennedy som en spelare som gick hem hos alla: »För fotbollsspelande ungdomar är Kennedy en självklar idol, en tonåring som redan dansar med de stora männen i Allsvenskan. Hos äldre fotbollsälskare väcker han minnen av gammaldags tekniker. För flickorna är han ett par mörka ögon och ett charmigt leende, för deras mammor en svärmorsdröm med sitt öppna, väluppfostrade sätt. För många invandrare är han ett exempel på hur man kan slå sig fram i det nya landet utan att förlora sin identitet.«

Kanske skulle jag inte uttrycka det likadant i dag, men samtidigt var det sant. Förhoppningarna och förväntningarna på Kennedy Bakircioglü var enorma.

 

Mycket har förändrats sedan millennieskiftet: numera slipper de allsvenska lagen träna på grus, men spelar å andra sidan sina matcher på plast. År 2000 var en tid före tifon och renoverade arenor; i Offsides premiärnummer kunde man – utöver porträttet av Kennedy Bakircioglü – läsa en allsvensk guide som berättade att Hammarbys nya pausunderhållning skulle bli killar i brynja som spände musklerna för den kvinnliga publiken, och att IFK Göteborg skulle locka publik genom pausunderhållning med »bollkastning« och Kungälvs musikkår.

I Hammarby har Söderstadion blivit Tele2 Arena, Sören Cratz blivit Nanne Bergstrand och det amerikanska företaget Anschutz Entertainment Group äger sedan länge 49 procent av klubben.

Andra saker är precis som då. Hammarby sliter också i dag i tabellens nedre regioner, och nu som då förväntar man sig att Kennedy Bakircioglü ska sitta inne med lösningen. För femton år sedan var frågan om 19-åringen var stark nog att axla ansvaret, nu är frågan om Kennedys kropp är stark nog att hålla ihop.

När vi träffas på Hammarbys träningsanläggning Årsta IP i augusti tycks Kennedy Bakircioglü fortfarande vara sig lik; ögonen, rösten och skrattet är desamma. Kepsen på huvudet döljer att de flesta lockarna har fallit från hjässan. Men man kan ana en grå ton i skäggstubben, och ansiktets ungdomliga drag har ersatts av en vältränad mans utmejslade haka och kindben, som får en skrivbordssittande reporter att känna sig ovanligt degig.

Omslagspojke. Kennedy Bakircioglü på framsidan av Offsides första nummer.

Jag visar honom den gamla pockettidningen från 2000. På omslaget kan man med lite god vilja urskilja en suddig bild på Kennedy bakom rubriktexterna. Jag frågar honom om han kommer ihåg den.

– Ja, absolut, den var jag stolt över. Jag minns inte exakt vad vi pratade om, men jag minns alla träningar när jag stod och sköt. Det gav inte resultat då, men några år senare. Det är länge sedan nu.

När jag berättar om syftet med vårt möte, att 15 år efter vår första intervju summera hans karriär, tycker jag mig höra ett uns av ånger i hans röst.

– Det är klart att man hade hoppats på mer … Ibland undrar jag vad som hände.

Kennedy Bakircioglü

Född: 2 november 1980

Klubbar: Assyriska FF 1996–1998, Hammarby IF 1998–2003, Iraklis 2004–2005, Twente 2005–2007, Ajax 2007-2010, Racing ­Santander 2010–2012, ­Hammarby IF 2012–

Meriter: 14 A-landskamper, 14 U21 (1 mål). Svensk mästare 2001, holländsk ­cupmästare med Ajax 2010. Skyttekung i Superettan 2014.

Annons

Kennedy Bakircioglüs rötter finns i Assyriska FF i Södertälje. Hans pappa Benjamin var skyttekung i klubben när de klättrade genom det svenska seriesystemet, och Kennedy var bara 15 år när han fick debutera i A-laget mot Åtvidaberg i Svenska cupen. Efter den matchen blev hans dribblingar en regional attraktion på Bårsta IP, och när han tre år senare kände sig redo att gå vidare var alla de stora Stockholmslagen intresserade.

Avgörande för hans val var Hammarbys rykte som ett tekniskt spelande fotbollslag, och bilden av Bajen som publiklag.

Det första visade sig inte stämma alls, men mellan Kennedy och fansen uppstod kärlek vid första ögonkastet. Han njöt av att stå i centrum och av att höra sitt namn sjungas.

Samtidigt gjorde Kennedy aldrig någon hemlighet av att han ville utomlands. Allt fler utländska scouter syntes på Söderstadions läktare, och vid varje säsongsslut spekulerades det om övergångar. Inte minst efter säsongen 2001, då Kennedy sköt SM-guldet till Bajen och förvandlade hela Södermalm till ett glödgande, överraskat party, och 2003 då han ledde Hammarby till silvret. Till slut hade han pratat så länge om sin längtan efter proffslivet utan att komma iväg att Hammarbyfansen, förvisso med kärlek, hånade honom för det.

När flytten till slut blev av hade Kennedy hunnit fylla 23, och varken Hammarby eller moderklubben Assyriska fick några pengar för honom. Han gick som Bosmanfall till Iraklis i grekiska ligan. Det kändes nästan desperat.

– När jag var som bäst här hemma i Sverige hade jag Roger Ljung som agent, säger Kennedy. Jag vill egentligen inte kritisera honom nu – det är glömt – men det borde ha funnits mer intresse från bättre klubbar.

Kennedys pappa Benjamin sade alltid till honom att gå till Holland, att det skulle vara bra för hans utveckling. Kennedy var nära att skriva på både för Heerenveen och Twente, men efter att ha sett palmerna och strandpromenaden i Thessaloniki hade Kennedy bestämt sig.

– Jag blev nog mer lockad av staden och vädret än av laget Iraklis. Men jag skulle få svenske Mats Jingblad som tränare och tänkte att om jag gjorde ett bra år där skulle någon av de tre stora grekiska klubbarna vilja ha mig. I efterhand skulle jag nog ha följt min fars råd, som jag brukar göra.

Väl i Iraklis fick Jingblad sparken efter bara några månader, och lönen kom inte in på kontot.

– De grekiska spelarna var vana, de ryckte bara på axlarna. Men som svensk blev man ju galen. Jag kunde inte fokusera på fotbollen när jag hela tiden var tvungen att bråka med klubbledningen om lönen.

Kennedy Bakircioglü försvann från både fotbollsjournalisternas och förbundskaptenernas radar. Efter ett och ett halvt år hade Kennedy spelat 24 matcher för klubben och gjort fyra mål – två av dem i sin första match. Löneutbetalningarna fortsatte att strula och sommaren 2005 såg Kennedys nya agent Anders Carlsson till att bryta kontraktet. Den här gången blev det Twente från Enschede i östra Holland, så som hans pappa önskat från första början. Som stad hade lilla Enschede inget som kunde konkurrera med Thessaloniki, men i övrigt var förutsättningarna perfekta: ingen ekonomisk oreda, han blev lagkamrat med Sharbel Touma och Daniel Majstorović, och i stadens assyriska befolkning fanns flera kusiner till Kennedy.

Det tog ett par månader innan kroppen var i matchtrim, men sedan lossnade allt. Kennedy hoppade in mot lokalrivalen Heracles Almelo och gjorde ett mål och två assist. Nästa match fick han förtroendet från start, och gjorde två mål – det första ett distansskott från 25 meter i krysset. I tredje matchen blev han målskytt igen, och var därmed supportrarnas älskling. När säsongen var slut valdes han till årets spelare.

 

Twente spelade med en klassisk holländsk 4–3–3-formation, där Kennedy tog hand om ena kanten, Sharbel Touma om den andra, och den tunge schweizaren Blaise Nkufo spelade i mitten. Under Kennedys andra säsong slutade laget fyra i ligan, svensken stod för 15 mål och 8 målpassningar och var en av Eredivisies hetaste spelare.

När säsongen 2007/08 skulle sparka igång kunde jag därför intervjua Kennedy Bakircioglü för Dagens Nyheters räkning när han satt under Ajax Arenas väldiga stålkonstruktion och tittade upp på läktarna.

»Benen låg kvar på madrassen trots att han försökte svinga dem över sängkanten. Från ljumskarna strömmade en kraftig smärta.«

Medan två personer från Ajax kommunikationsavdelning övervakade oss berättade han om den proffsiga organisationen i den nya klubben och om klubbkostymen han måste bära. Kennedy var 26 år gammal och hade till slut – åtta år efter genombrottet i Allsvenskan – nått sina drömmars mål: en europeisk storklubb. Eller, förresten … när jag pratade med Kennedy var det uppenbart att också Ajax – Europamästare för klubblag fyra gånger – var en mellanstation på väg mot något ännu större: »Ajax är inget slutmål för mig. Härifrån har många spelare gått vidare till de största klubbarna. Kan jag göra ett par fina säsonger här gäller det mig också«, sade han.

På ett sätt hade han förstås rätt. Ajax hade just sålt Wesley Sneijder till Real Madrid och Ryan Babel till Liverpool. Ändå kände jag, trots att jag alltid hållit en extra tumme för Kennedy efter den där allra första Offsideintervjun, att den där blandningen av naivitet och målmedvetenhet som alltid tycks ha varit Kennedys kännemärke, hade slagit över i enbart naivitet. Att Real Madrid ville ha Wesley Sneijder var en sak, men Kennedy hade trots allt aldrig varit nära att etablera sig i landslaget, och pressen i Ajax var något annat än vad Kennedy tidigare upplevt.

– När jag skulle lämna Twente var Hamburg, Feyenoord och Ajax intresserade, berättar Kennedy. Jag fick ett sjukt bra kontraktsförslag av Hamburg. Men om man ska lyckas på en ännu högre nivå är Ajax ett väldigt bra skyltfönster. Jag fick tröjnummer sju och fyraårskontrakt, jag var redan ett känt namn i Holland och det kändes att Ajax satsade på mig. Jag tänkte att nu börjar äntligen min karriär på riktigt.

 

I sina tre första matcher i Ajaxtröjan gjorde Kennedy ett mål och tre assist. Han höll den danska stjärnan Dennis Rommedahl på bänken, och när Sverige och Danmark skulle mötas i en EM-kvalmatch på Parken i Köpenhamn kom Kennedy för en gångs skull med i truppen – och kände att han hade god chans att få spela.

Han startade på bänken och såg Sverige ta ledningen med 3–0, varpå Danmark vände och kom ikapp. När Kennedy äntligen fick lösa av Marcus Allbäck i den 80:e minuten stod matchen och vägde. Han minns fortfarande precis vad som hände i slutet av matchen.

– Jag tog emot ett utkast från Isaksson, hade en massa yta framför mig och kände mig pigg. Jag drog iväg, först på högerkanten, sedan inåt planen, väggspelade med »Chippen« … och sedan, när jag hade bollen vid mina fötter, hörde jag domaren blåsa av spelet. Jag såg att Markus Rosenberg låg ner i straffområdet – ingen fattade varför, och sedan blev det ju helt sjukt …

Rosenberg hade slagits till marken av Fleming Poulsen. När domaren visade rött kort och pekade på straffpunkten sprang en dansk supporter in och attackerade domaren, varpå Sverige tilldömdes segern med 3–0.

»Det enda jag ångrar är att jag sprang och kramade om van Basten – det var inte meningen.«

Matchen är på många sätt symptomatisk för Kennedy Bakircioglüs landslagskarriär; ihågkommen av honom själv och andra av helt andra anledningar än hans egen insats. Just det landslagsminnet blev också det sista.

När Kennedy skulle kliva ur sängen nästa morgon för att ta sig tillbaka till Amsterdam gick det inte. Benen låg kvar på madrassen trots att han försökte svinga dem över sängkanten. Från ljumskarna strömmade en kraftig smärta.

Landslagets fysiolog Johan Allgulander var oförstående: »Har du inte känt något tidigare? Hade du ingen känning under matchen?«

– Men det hade jag inte. Det bara kom helt plötsligt, under natten. Ingen hade hört talas om något liknande.

Kennedy tvingades åka hem och berätta för Henk ten Cate, managern som värvat honom till Ajax, att han var skadad. Och veckorna gick utan att ljumskarna blev bättre.

Annons

– Henk frågade hela tiden när jag trodde att jag skulle vara tillbaka, och det enda jag kunde svara var: »Jag vet inte.« Jag ville ha en diagnos, men de kunde inte ge mig någon.

När de mystiska smärtorna till slut började försvinna hade Ajax förlorat kvalet till Champions League och ten Cate fått sparken. Kennedy konstaterar:

– Där tappade jag både min landslagsplats och min status i Ajax.

 

Efter ett mellanspel av reservlagstränaren Ardie Koster tog Ajaxlegendaren Marco van Basten över rodret. Han fick klubbens största värvningsbudget någonsin – och satte under ett par sommarveckor sprätt på vartenda öre. Till klubben kom Miralem Sulejmani, Ismaïl Aissati, Darío Cvitanich, Evander Sno, Eyong Enoh och Oleguer Presas.

Samtliga av van Bastens talangvärvningar är i dag mer eller mindre bortglömda, men då betraktades det som en supersatsning.

– Marco van Basten sa till mig att jag inte ingick i hans planer. Men jag ville inte riktigt acceptera det. Jag ville inte ge mig så lätt och tänkte att om jag gör bra ifrån mig på träningarna så måste han ta ut mig.

Kennedy öste in mål i reservlaget, men van Basten brydde sig inte mer om honom för det. När Hammarby ringde för att låna sin gamla hjälte var Kennedy intresserad, men Ajax ville inte förhandla. Först när van Bastens talanger underpresterat under en lång tid gav managern honom chansen. Eller som Kennedy säger:

– Tidningarna började skriva, så till slut var han tvungen.

I toppmötet med Feyenoord spelade Kennedy fram till två mål, och i det efterföljande bortamötet med Fiorentina i Uefacupen snärtade han in matchens enda mål via ribban, efter samarbete med Luis Suárez och Urby Emanuelson.

– Det var snyggt, säger Kennedy. Det enda jag ångrar är att jag sprang och kramade om van Basten – det var inte meningen.

Det blev en ganska stel omfamning från båda håll.

– Vi var inte direkt bästa vänner. Det var sex månaders frustration av att inte få visa vem jag var som ville komma ut. Jag hade visat att jag kunde hålla kvaliteten, och jag ville fira med mina vänner på bänken, och plötsligt stod van Basten där.

»Här skjuter sig Kennedy Bakircioglü definitivt ur frysboxen«, skrev Aftonbladet, och så trodde nog många i både Sverige och Holland, inte minst Kennedy själv.

Så kom returmötet med Fiorentina, och Bakircioglü bänkades – utan någon förklaring.

En halvtimme före avspark kom van Basten förbi och frågade om han var besviken.

– Jag svarade: »Vad tror du? Tror du att jag är glad?« Jag tyckte han borde vara glad åt att jag fortfarande ville spela för honom. Han började säga något om »laguttagning«, men jag orkade inte höra. Jag sa bara: »Jag behöver inte höra dina ursäkter, jag har visat vad jag kan.«

Efter att Ajax återigen misslyckades med att ta sig till Champions League fick också Marco van Basten sparken, och Martin Jol tog över – Kennedys fjärde tränare i klubben på tre år. Kennedy tyckte om Jol: en barsk man med pondus och ett gott hjärta som lät Kennedy och Dennis Rommedahl alternera på kanterna. Det kändes som en form av upprättelse, men Kennedy ville ha en ny utmaning.

I Ajax hade hans kollegor haft namn som Luis Suárez, Jaap Stam och John Heitinga, men Kennedy hade tillbringat åren mellan 27 och 30 – de som oftast är en fotbollsspelares bästa – mer på läktaren och på avbytarbänken än på planen.

 

När så Kennedy Bakircioglü bytte Holland mot Spanien blev det inte Real Madrid, som han hade hoppats. Istället bytte han en av Europas modernaste arenor mot den kommunala idrottsanläggningen i Santander och en träningsplan där spelarna bytte om i baracker.

Samtidigt fick han både en svensk lagkompis i Markus Rosenberg och meriterade medspelare, som Luis García och Giovani dos Santos. Han fick dessutom speltid och förtroende, och växte snabbt ut till en pålitlig poängleverantör och startspelare. Det han inte fick var – som en obehaglig påminnelse om tiden i Grekland – sin lön. Klubben hade skulder på 120 miljoner kronor, som den nye indiske ägaren Ashan Ali Syed lovade att betala. Men skulderna försvann aldrig, och några löner betalades inte ut.

»Om det var någon som skulle leda Bajen tillbaka till toppen var det Kennedy.«

Med tre mål under La Ligas sista månad var Kennedy i högsta grad delaktig i att säkra Racing Santanders kontrakt, men den följande säsongen gick det sämre, och Racing åkte ur. Kennedy såg sig återigen om efter en ny klubbadress.

– Jag trodde på en bra chans att ta mig vidare till en hyfsad spansk klubb. Men så kom krisen. Alla lag utom Real Madrid och Barcelona minskade lönerna med typ 50 procent.

Varje gång Kennedy hade en svacka i karriären satte tankarna på att återvända hem till Hammarby igång: när lönen strulade i Iraklis, när han bröt kontraktet i Grekland, när han var fast i Ajax frysbox. När den ekonomiska verkligheten kom ikapp Racing Santander beslöt den nu 31-årige Kennedy att det äntligen var dags.

 

Den 3 september 2012 var det bara bajare på Söderstadions läktare. Bortalaget Ängelholms FF valde att inte utnyttja sina biljetter till säsongspremiären i Superettan, för att så många hemmafans som möjligt skulle få ta emot Hammarbys hemvändande hjälte.

Kennedy var matchotränad och gjorde inga mål, men han fick marschera ut till publikens mässande av »Oh, ah, Kennedy«, han fick ovationer när han byttes ut i den 70:e minuten, tog ett eget ärevarv och sjöng tillsammans med publiken.

När han säsongen därpå väl vant sig vid konstgräset på klubbens nya Tele2 Arena var han ett par klasser bättre än alla andra spelare i Superettan, och sköt in frisparkar i krysset med en regelbundenhet som fick Andrea Pirlo att framstå som slarvig.

I den sista, avgörande omgången mot Jönköping Södra, då Hammarby hade chansen att säkra allsvenskt kontrakt, brände han först okaraktäristiskt en straff men revanscherade sig genom att skruva in en frispark och sedan sätta en ny straff.

Om det var någon som skulle leda Bajen tillbaka till toppen var det Kennedy; han slutade som seriens skyttekung på 17 mål – hans högsta notering i karriären.

 

När vi nu sitter och äter lunch på Årsta IP i augustisolen är det som om ett osynligt kraftfält omgärdar Kennedy Bakircioglü. Han talar inte med hög röst, han förhäver sig inte – han garvar och slänger käft med kompisarna som vem som helst. Ändå dras alla på träningsanläggningen till honom: han är Hammarbys givna medelpunkt, den som alla håller koll på.

Tränaren Nanne Bergstrand sticker ut huvudet genom dörren och säger:

– Jaså, det är här du är! Ja, det är bra för hjärnan med frisk luft.

Yvonne Werner, husmor, letar också:

– Käkar du ute i dag? Du är väl inte sur på mig?

Ibland kommer någon supporter fram och ber om en autograf. Kennedy ler och verkar uppriktigt intresserad när han frågar om de unga fansens egna fotbollsmeriter.

Att bli galjonsfigur för en klubb är inget jobb man söker – det är någonting som uppstår i relationen mellan supportrar och spelare. Ofta är det ett epitet som landar på spelare som haft band till klubben sedan de var små, som Markus Rosenberg i Malmö FF eller Tobias Hysén i IFK Göteborg, eller på hårt arbetande, lojala kämpar som Daniel Tjernström i AIK.

På många sätt är Kennedy Bakircioglü full av motsättningar: Han är ingen självklar talare, men ändå den som för lagets talan. Han tycks bekymmerslös, samtidigt som han är den som bäst tycks förstå när det är dags att bruka allvar. Han har en papparoll i laget, men är den som råkar komma sent till samlingar och lagfotograferingar. Han är symbolen för arbetarklubben från Söder, men är en miljonär med bostadsrätt på Östermalm och båt på Ingarö.

Under åren utomlands sade Kennedy alltid att han skulle komma tillbaka. Att om han vände hem var det Hammarby som gällde, inte Assyriska, inte någon annan klubb. Därmed har han också varit beredd att ta avigsidan med att vara lagets affischnamn: han har tagit hundår i Superettan, han har accepterat att harva i botten av Allsvenskan, han har insett att hans roll kräver att det är han – och ingen annan – som pratar med fansen när de är frustrerade.

»Jag hade velat spela fler landskamper. Jag fick aldrig möjligheten att visa upp mig under en längre tid.«

Den största förklaringen till hans status är förstås hans spel. Man kan säga att alla supportrar är glada så länge laget vinner. Men idrott och estetik hör också ihop. Det där lätta steget, finterna, tillslaget på bollen, frisparkarna … Expertkommentatorn Jens Fjällström sade en gång att det finns få svenska spelare som kan skjuta som Kennedy Bakircioglü. Det kan låta som en komplimang, men faktum är att det är en grov underdrift: Det finns få spelare i världen som har samma precision och hårdhet i sitt skott. Kennedy har alltid givit Hammarbysupportrarna glimtar av det där man annars bara ser på TV från de stora ligorna.

Så också under inledningen av årets säsong, då han gjorde tre mål och en assist på fem matcher. Men sedan kom skadorna: mot Örebro fick han kliva av efter att ha fått känningar i låret, han stod över derbyt mot AIK, var tillbaka mot Sundsvall, men slog upp skadan igen. I slutet av maj var han frisk nog för att spela två matcher, innan hans hälsena började göra ont. Det kan tyckas vara typiska gubbskador, sådana som drabbar alla fotbollsspelare när de närmar sig 35-årsstrecket. Fystränarna i Hammarby tror dock inte det. De hävdar att Kennedy fortfarande är snabbast i laget på löpning över 50 meter och att hans vilja att träna noggrant borde göra att kroppen håller ett tag till. Kennedy själv konstaterar att det tar längre tid att återhämta sig från skador nuförtiden.

– Jag har varit borta i sammanlagt två månader och aldrig kommit upp i tempo under den här säsongen. Jag känner att jag är på rätt väg, men jag vill mer än så här. Samtidigt måste jag vara smart och inte stressa.

Det var ett stort steg bakåt i karriären att gå från La Liga till Hammarby. Hur tänkte du?

– Det var fantastiskt att få spela i La Liga, jag hade längtat dit och jag och min fru lärde oss att trivas i Spanien ganska snabbt. Jag fick spela med fantastiska spelare. Men jag kände att jag var efterlängtad i Bajen, och jag längtade själv till den känslan. Och så skulle vi få barn också, det spelade förstås in i att vi valde att flytta hem.

Blev det som du trodde?

– Det var mycket uppmärksamhet. Men att komma hem till Superettan … det var som en annan sport. Jag låg både två och tre sekunder före de andra spelarna i tanken ibland. Men det hade sin tjusning också, jag fick glömma det jag lärt mig utomlands.

Dessutom fick du spela på konstgräs. Hur var det?

– När jag bestämde mig för att flytta hem fanns det inte i tanken att spela på konstgräs. Jag visste att Söderstadion skulle rivas, men jag tänkte att den nya arenan skulle bli lika bra. När vi väl bytte arena tog det ett halvår för mig att vänja mig vid konstgräset. Jag tänkte: »Har jag blivit sämre eller vad är det frågan om?« Studsen är annorlunda, bollen rullar snabbare, den ligger konstigt på gräset. Inte ens hörnor och frisparkar kunde jag slå som vanligt. Men det är som det är: detta är en annan verklighet, och då får jag försöka anpassa mig till en annan kvalitet.

På gott och ont?

– Kraven på mig själv sänker jag aldrig. Jag älskade att träna med bra spelare i Holland och Spanien, intensiteten på träningarna gjorde att jag utvecklades. Där är det inget daltande: passningarna ska vara hårda och sitta på foten, annars får man en utskällning. Så kan jag inte göra här i Hammarby, men jag kan vara med och se till att kvaliteten inte sjunker.

»När man ser alla dessa supportrar som ger av sin tid och sina pengar, då vill man göra dem glada och stolta.«

När du var 19 år drömde du om Inter och om att spela med Ronaldo. Tror du att den 19-årige Kennedy skulle ha varit nöjd med karriären du haft?

– Både och. Jag har fått kämpa mycket i uppförsbacke. Jag är mest besviken på tiden i Ajax. Jag hade fyra tränare på tre år – det var inte lätt. Och jag kan fortfarande tänka på den där konstiga ljumskskadan som förstörde så mycket. Troligen var det överansträngning, men jag har aldrig fått veta exakt och det har aldrig kommit tillbaka.

Och i landslaget?

– Jag hade velat spela fler landskamper. Jag fick aldrig möjligheten att visa upp mig under en längre tid. Fredrik Ljungberg spelade på en kant, och honom flyttade man ju inte på. På andra kanten spelade väl Christian Wilhelmsson och Niclas Alexandersson, men jag valdes alltid efter dem. Jag gjorde några bra landskamper, jag blev utsedd till matchens lirare mot USA i Göteborg 2007 och kände att jag var på gång. Men sedan kom skadan och Sebastian Larsson gled in från ingenstans och gick före mig i kön. Så vad ska jag säga? En del i karriären har varit bra. Jag har spelat i La Liga och gjort mål på Real Madrid, på Iker Casillas. Men jag kunde ha fått ut mer.

Skador och tränarbyten är svåra att göra något åt. Skulle du själv kunna ha gjort annorlunda?

– Iraklis var ett dåligt klubbval av mig, det blev inte som jag förväntade mig. Om jag hade gjort som farsan sa och gått till Holland direkt, då hade mitt genombrott kommit tidigare. Jag blev lite försenad i karriären. I Ajax stod jag utanför laget under en lång tid, men jag ville så gärna bevisa att jag kunde spela där. Här i Hammarby har vi en mental coach, Anders Friberg. Han är bra. Hade jag haft en Friberg i Ajax kanske jag hade hanterat situationen på ett annat sätt.

I stället har du blivit en av Hammarbys allra största klubbikoner genom tiderna.

– När man ser alla dessa supportrar som ger av sin tid och sina pengar, då vill man göra dem glada och stolta. När det gick som sämst i Superettan, när vi spelade 2–2 mot Varberg, stod folk vid grindarna och var som tokiga. Jag var den som fick gå ut och prata med dem. Jag vill ta det ansvaret, ge dem respons, möta dem öga mot öga och lyssna på hur de känner. De kan inte bara ge och ge och ge, utan att få något tillbaka.

Är det aldrig jobbigt?

– Det kan vara jobbigt, men det är det för fansen också. Vad kan man kräva av dem? De älskar den här föreningen. Häromveckan förlorade vi med 0–3 mot Gif Sundsvall och de stod ändå kvar och sjöng till sista minuten. Hur starka är inte de människorna?

Jag tänker att det är ironiskt, att om Kennedys proffskarriär hade gått som han ville – om han hade uppfyllt den där 19-åringens dröm – hade han inte haft den här statusen. Då hade han lämnat klubben tidigare och kommit tillbaka senare. Nu har han istället skrivit en annan historia om sig själv, en som kommer att vara ännu längre. Jag frågar om hans nuvarande karriärmål, vad han siktar på i dag. Han svarar att han tror på Nanne Bergstrands långsiktiga plan, att han vill vara med och börja resan som ska göra Hammarby till Sveriges ledande lag, som ska göra klubben till det Malmö FF är i dag. Och så säger han, som ett eko av 19-åringen:

– Jag vill fortsätta spela nästa år. Och så vill jag göra några frisparksmål. Det är bara skador som kan stoppa mig.

Mitt under vårt samtal glider lagkompisen Stefan Batan, som växte upp intill Kennedy i Södertäljestadsdelen Ronna, förbi.

– Sitter du och intervjuar »Shejken«? frågar han mig. Mannen som ska bli staty? Som ska stå bredvid Nacka inne på Söder? Från vilken tidning kommer du? Offside? Offside, det är som Kennedys bankkonto! Kommer man in där blir man avvinkad – dit får man inte gå!

Batan försvinner in i kabyssen för att dricka kaffe och spela kort. Kennedy suckar.

– Batan, alltså … Han kallar mig Shejken för att jag är så rik.

Kennedy själv ler förläget. Sedan sammanfattar han sin främsta gärning med uppenbar glädje i rösten:

– Att få vara en del av den här tiden och den här klubben, att få vara älskad, det är som kärleken i en familj.


Reportaget om Kennedy från nummer 1/2000 av Offside finns att läsa här: »Att dribbla är som att dansa«.