Den 18 februari blev det klart att Djurgårdens förre lagkapten Magnus Eriksson skulle lämna klubben. Under totalt sju säsonger i blårandigt hade mittfältaren spelat över 200 matcher och hjälpt laget till dubbla Conference League-gruppspel. Ändå var det en annan nyhet samma dag som på allvar skakade om, och splittrade, djurgårdspubliken.
På djurgårdsklackens informationskanaler i sociala medier publicerade ledande supportergrupperingar en text med rubriken »Uttalande om införandet av trumma på Sofialäktaren«.
Betraktare utanför supportervärlden kanske reagerade med förvåning redan där. Behövs verkligen en skrivelse för att någon vill ta in en trumma på läktaren?
Den som läste vidare upptäckte snart att texten var finkänsligt formulerad, som om varje ord hade vägts på guldvåg. En trumma var inte en trumma utan »en variant på trumma«. Oavsett variant skulle den inte heller användas till alla läktarsånger. Helst knappt höras.
»Ni sabbar allt som byggts upp. Jag tappar all respekt för er.«
Det berättades om ett informationsmöte där djurgårdare i olika grupper och åldrar hade bjudits in:
»På mötet fick åhörarna möjlighet att komma med kritik och ställa frågor. Det redovisades också ett längre förarbete i form av flera år av diskussioner och analyser kring trummodeller och ljudbild. Målbilden för detta arbete har varit att trummans volym ska begränsas till vad som är nödvändigt för att hålla takten på Sofialäktaren.«
Efter att uttalandet publicerades reagerade en del djurgårdare som om någon hade tagit ifrån dem ett barn. Det var sorg och ilska, förakt mot den nya generationens ultras och hot om bojkott av Sofialäktaren.
Ett av svaren på X: »Ni sabbar allt som byggts upp. Jag tappar all respekt för er.«
