Arvet efter Cruijff

Thierry Henry, Ronaldinho och Samuel Eto’o – sedan Maradonas dagar har Barcelona konsekvent värvat de största stjärnorna. Men bakom klubbens nuvarande framgångsperiod döljer sig en annan förklaring.

Träningen med B-laget är över. Toni Calvo doftar fortfarande av duschgelé när han tar fram en näsduk för att borsta dammet av sätena på Ciudad Deportivas övergivna läktare. 19-åringen har på sig en khakifärgad t-shirt från Dolce & Gabbana, moderiktigt slitna jeans, guldfärgade sneakers och en briljant i varje örsnibb. En detalj bryter mönstret: ett billigt plastarmband runt hans högra handled.

Det har han fått av sin farmor. Varje plastpärla bär bilden av ett av alla helgon från hennes hemstad Almería i Andalusien. Armbandet ska skydda Toni på hans väg mot proffsfotbollen.

Tyvärr måste han ta av det under spel, för att inte riskera att rispa någon motståndare i ansiktet. Men den regeln kunde ju inte farmor känna till.

Annons

– Det viktigaste är att jag har på mig armbandet hemma, säger Toni Calvo. För farmor blir så glad när hon ser att jag verkligen har det på mig.

– Och sköter helgonen sitt jobb? undrar jag.

– Nja… svarar Toni, och låter resten av svaret glida över i ett skratt.

Som om han egentligen vill säga: lite mer hade de kunnat göra för mig.

Under fyra års tid var namnen Toni Calvo och Leo Messi sammanflätade. Den lille Messi på vänsterkanten och den, med sina 170 centimeter, exakt en centimeter längre Calvo till höger, stormade fram tillsammans i Barças ungdomslag. De var bästa vänner, Leo och Toni.

– På fotbollsplanen, säger Toni Calvo. Leo gick aldrig på bio eller så. Jag tror inte ens att han ägde ett par jeans, man såg honom bara i träningskläder, eftersom fotboll var det enda han brydde sig om.

Och sedan var Messi världsberömd, ett underbarn, en spelare av den sort det dyker upp en per årtionde; han förvandlades till ett utropstecken över en natt. Toni Calvo förblev ett frågetecken. En ofantligt talangfull högerytter med löpsteg som en symaskin – snabba, korta, taktaktak – och som eventuellt, kanske kan bli något. 2005 blev Messi världsmästare med Argentinas U20-lag. Toni Calvo blev europamästare med Spaniens U19-lag. 

Nu återstår bara några andetag innan säsongen 2006-2007 är över, och Barcelonas B-lag riskerar för första gången i klubbens ärorika historia att åka ner i fyran. Toni Calvo, som spelat i klubben sedan han var tio, har tillbringat de flesta av årets matcher på
bänken.

Efter säsongen väntar domen: får han vara kvar eller inte?

– Jag har avgett ett löfte till min mamma, säger han. En dag ska hon få se mig i förstalagets tröja inne på Camp Nou.

ANTONI CALVO ARANDÉS

Född: 28 mars, 1987

Position: Mittfältare

Kom till akademin: 1998

Annons

A-lagsdebut: 2007 (mot Gimnastic Tarragona)

 

Konkurrerande klubbledare, som Bayern Münchens Karlheinz Rummenigge, klagar på att Barcelona får så mycket TV-pengar att de kan köpa storstjärnor som Thierry Henry, Ronaldinho och Samuel Eto’o. Att halva klubbens nuvarande, redan legendariska, startelva kommer från den egna juniorverksamheten, talar Rummenigge tyst om.

Leo Messi, underbarnet; Xavi Hernandez, som aldrig förlorar en boll; Carles Puyol, lagets kapten och personifierade vilja – dessutom passningsmaskinen Andrés Iniesta, målvakten Victor Valdés, Thiago Motta, Oleguer Presas och Albert Joquera. Av de omkring tjugo spelare som de senaste tre åren utgjort kärnan i det lag som 2006 vann Champions League, är åtta uppväxta på la cantera, stenbrottet, som är den spanska benämningen för ungdomsakademi.

– Åtta! säger Albert Benaiges, som är koordinator för Barcelonas ungdomsutbildning. Lägg till att Barcelona har en av de fem bästa spelartrupperna i världen, och resultatet är unikt. Ingen av de andra toppklubbarna har fler än tre egenfostrade spelare i A-truppen. Och vi har åtta. Åtta!

Räknar man dessutom de 20-30 spelare som utbildats av Barcelona, och som senare lyckats i andra klubbar, kan man utan problem sätta ihop en hel startelva av världsklass. Givetvis formerad enligt Barças klassiska 4-3-3-system: Reina (Liverpool) – Gabri (Ajax), Puyol, Piqué (Manchester United), Fernando Navarro (Real Mallorca) – Cesc Fábregas (Arsenal), de la Peña (Espanyol), Xavi – Messi, Sergio García (Zaragoza), Luis García (Atlético Madrid). Och på bänken, spelare som verkligen inte är vana vid att sitta där: Iniesta, Valdés, Mikel Arteta (Everton), Gérard (Monaco) och Christián (Deportivo La Coruña).

 

Kvällssolen smeker människorna i Sant J0an Despi, ett prydligt förortsområde där ungdomen skaffat sig en ny mötesplats. De parkerar sina välvårdade småbilar vid stängslet till det för ett år sedan invigda Ciudad Deportiva. Volymen på stereon i en Seat Ibiza är uppskruvad, runt bilen står tigande ungdomar i linnen och solglasögon. En öde parkeringsplats, och ändå det coolaste stället att vara på i Sant Joan Despi: alldeles i Barças närhet.

Bakom ungdomarna reser sig den gigantiska sportanläggningen, stor som en egen stad med sina elva fotbollsplaner. Den som kommer hit från fel sida behöver en kvart för att komma runt till ingången.

Träningscentret var tänkt som FC Barcelonas nya hjärta, symboliserande storheten hos den förening vars spelstil mer än någon annans står för det Sköna, det Sanna och det Goda inom fotbollen. Dock hade spelarna i förstalaget ingen lust att tillbringa tio minuter längre i bilen på väg till jobbet. Alltså tränar de fortfarande på Camp Nou, trots att träningsplanen är så liten att man inte kan öva på hörnor där. La cantera är ensamma kvar i Sant Joan Despi.

Framtidssatsning. På la canteras elva fotbollsplaner i Sant Joan Despi drillas morgon­dagens A-lagsspelare. Anläggningen byggdes för A-truppen men storstjärnorna ville inte lämna centralt belägna Camp Nou.

Albert Benaiges är en man i femtioårsåldern som mest påminner om en björn: godmodig, brummande, med fläskiga armar, stora händer, silverfärgat hår och tjocka, gråa ögonbryn. Hans klotrunda mage svajar till för varje vacklande steg han tar. Det går inte att föreställa sig honom i några andra kläder än träningsoverall. Han hälsar genom att placera en labb på min skuldra, och säger med entusiasm i rösten:

– Nu ska du få se något!

13-åringarna tränar på plan tre, och Benaiges menar att man bara genom att titta på dem kan upptäcka vad som gör Barças ungdomsutbildning så speciell.

– Men, var är tränaren? säger Benaiges häpet när vi kommer fram till planen.

Han får höra att 13-åringarnas coach befinner sig på en turneringsvecka med det katalanska skollaget på Kanarieöarna.

– Bra. Och hjälptränaren?

Sjuk, får han reda på. Laget står ensamt och övergivet på planen. Benaiges skickar efter 15-åringarnas andretränare, och beordrar – för att vinna tid – ut 13-åringarna på några rundor runt planen. Han börjar sin redogörelse för Barcelonas budord:

– Hos oss springer barnen aldrig, säger han, medan barnen han just skickade ut på en löprunda springer förbi i bakgrunden.

Sedan dyker andretränaren upp, den riktiga träningen börjar, och teori och verklighet stämmer bättre överens.

Alla klubbar talar om sin »filosofi«. Få har en. Dock kan ingen påstå något annat än att Barça har en tydlig Stil. Den egna historien kräver att klubben äger den vackraste elvan. Laget söker alltid efter bollinnehavet, framåt är den enda riktningen; precist, snabbt kortpassningsspel och utnyttjande av flankerna är Barças eviga riktvärde.

– Alltså måste vår utbildning vara inriktad på att producera tekniskt excellenta, bollsäkra spelare, säger Benaiges. Om en tränare som Liverpools Rafael Benitez, som förespråkar ett direkt, fysiskt spel, tar över vårt A-lag, blir vi tvungna att säga: »Tyvärr Rafa, men i stenbrottet har vi inga spelare för det spelsättet.«

Bollen är allt. Det är ungdomsutbildningens credo.

– Innan spelarna fyller 16 besöker de inte gymmet en endaste gång, de springer inte en löprunda. Vi menar att skolidrotten ger dem de kroppsliga grunderna, och därutöver – genom bollövningarna förbättrar de ändå allt: snabbhet, styrka, uthållighet, det är bara det att de inte lägger märke till det.

 

I fotboll leder dock skönhet inte automatiskt till framgång, det har Toni Calvo märkt alldeles för ofta den här säsongen.

B-laget är till bristningsgränsen fullt av talanger som 19-årige Giovanni dos Santos, en naturkraft, eller den blott 16-årige centrale anfallaren Bojan Krkic, som redan som 15-åring sköt de flesta av Spaniens mål under U17-EM i Luxemburg. Spelare som får höra att framtiden är deras. Och som, trots det, vecka efter vecka kämpar för lagets existens i den spanska tredjedivisionen.

– De har redan bildat familj, säger Toni Calvo om spelarna i motståndarlagen.

Med det menar han: de har livserfarenhet, de är starka, listiga och kompromisslösa; 30-åringar utan proffsdrömmar, som i åratal sett småstadslaget i tredjedivisionen som ett välkommet avbrott till det vardagliga slitet, som enkelt sätter stopp för Bojan Krkic när han försöker dribbla dem för andra gången. B-laget har inte vunnit på åtta matcher.

»Det är en vanära och en smärta«, svär Barçalegender som Carles Rexach när situationen uppmärksammas i pressen. Den hysteriska tonen på sportsidorna tydliggör vilken ovanligt stor betydelse ungdomsarbetet har för FC Barcelona.

Annons

Förlorar laget i Badalona denna söndag, åker det ner i fyran.

Barcelonaförorten Badalona, där de gråa lägenhetsblocken sträcker sig till synes oändliga mot horisonten, befolkas huvudsakligen av invandrare från Sydspanien: Toni Calvos uppväxttrakt. Barças glassiga spelarbuss är för stor för infarten till stadionparkeringen, och måste parkeras mitt på genomfartsgatan.

I den kvävande heta klubbkafeterian skruvar personalen av plastkorkarna på alla flaskor de säljer, så att de inte ska kunna användas som projektiler – det är det enda som påminner om proffsfotboll. Sittplatsläktaren är reserverad åt klubbfunktionärer. Andra läktare finns det inte. Publiken slår sig helt enkelt ner på marken bredvid planen. Så gör också Tonis familj: tioåriga lillasystern Esther, 14-åriga lillebrodern Xavi, mamma, pappa. Och så farmor, förstås.

Hon ger ett förvånansvärt ungdomligt intryck, med permanentat hår, stora, runda glasögon och ett skälmskt stänk i blicken. Även om farmodern nått den ålder då man inte frågar hur gammal hon är, slås man av hur ung familjen är: föräldrarna ser inte ut att vara mycket äldre än 40. Toni, 19, köpte en strandlägenhet i Calella på Costa Brava för sina första proffspengar, men där tillbringar han bara helgerna. Han bor fortfarande kvar hemma.

Jag frågar farmodern om hon gillar fotboll.

– Oh ja, svarar hon. När spelarna blir glada över ett mål, det gillar jag.

Gästerna tvingas värma upp under sprinklersystemets vattenstrålar, och blir plaskvåta på kuppen. I normala fall drar Club de Fútbol de Badalona 500 åskådare. Denna dag har 4 000 sökt sig hit. Förorten vill se stora Barça trilla ur serien, även om det bara handlar om B-laget.

Toni Calvos farmor vecklar ut ett svart paraply till skydd mot solen. Runt hennes högra handled bär hon ett likadant armband som hon gett sin sonson. Toni sitter återigen på bänken.

 

I Barcelona börjar allvaret vid 16 års ålder. Då får ungdomarna individuellt anpassade styrketräningsprogram av fystränaren, och de får skriva under sina första kontrakt. Spelarna tjänar i regel mellan 1 000 och 3 000 euro i månaden.

De flesta har dock upplevt tryck långt tidigare: någon vid tio års ålder, någon annan vid tolv. Vid slutet av varje säsong skickas ett stort antal barn iväg för att de inte håller måttet. Samtidigt delar inte klubben upp spelarna i ett A- respektive B-lag innan de fyllt 16.

– Naturligtvis märker barnen att vissa är bättre än andra, men alla spelar minst 40 procent av matcherna. Har vi tagit emot en spelare är ansvaret vårt: kanske har vi överskattat hans kvaliteter, men det är i så fall vårt fel och inget han ska lida på bänken en hel säsong för, säger Benaiges.

Framför honom pågår fortfarande 13-åringarnas träning. De använder bara halva planen. I andra länder klagar ungdomstränarna om deras lag tvingas dela plan med andra årgångar, men i Barça reducerar man så gott som alltid träningsplanen. Matcher nio mot nio över trettio meter tillhör vardagen. Det är ett sätt att öka spelarnas skicklighet på minimala ytor – även
A-laget tränar så.

– Det är ABC för Barças träning, säger Toni Calvo. Inget har hjälpt mig mer: du vänjer dig vid att i fotboll har du varken tid eller utrymme.

Den andra företagshemligheten bakom klubbens framgångsrika spelarproduktion stavas hinderträning. För att ta ett exempel: i en övning har spelaren bollen vid mittlinjen, och inleder genom att slå en passning mot kanten. Han måste sedan hoppa över fyra låga häckar, innan han får tillbaka bollen. Med den vid fötterna sprintar han mellan slalomstänger, innan han får avsluta mot mål.

Målet. Carles Puyol har gjort vad alla Barcelonas ungdomsspelare drömmer om – gått hela vägen från FC Barcelonas ungdomsverksamhet till att bli lagkapten för A-laget.

Förstalagets fystränare Francesco Seirullo är hjärnan bakom hinderträningen, och har själv utvecklat några av de mest raffinerade banorna. Med dem tränar spelarna explosivitet, bollkontroll i hög fart och syreupptagningsförmåga på samma gång – och det bästa är att de inte ens märker det. Bollkåta som de flesta spelare är, tänker de bara på passningen och avslutet på mål.

I allmänhet betraktas fotboll som en uthållighetssport, eftersom spelarna trots allt måste springa i 90 minuter. Francesco Seirullo menar att fotboll i högre utsträckning är en sprintsport. Spelarna springer sällan längre än några sekunder åt gången. Fotboll är starter, inbromsningar, undanmanövrar och vändningar – allt med bollen vid foten. Då är det exakt det man måste träna på, menar Seirullo.

Som professor vid den katalanska sporthögskolan INEFC prövade han först sina idéer på Barcelonas handbollslag. Resultatet: laget vann både ligan och Champions League varje år mellan 1995 och 2000. Sedan växlade han över till fotbollen, som anammat hans träningskoncept för spelare från åtta års ålder och uppåt.

– Se på den! avbryter Albert Benaiges sin monolog på Ciudad Deportiva.

Han nickar åt en grabb som står bredvid sina kamrater med sänkt huvud. Benaiges förklarar att spelaren straffas för att han inte spelat med tröjan nedstoppad i byxorna. Först när han har åtgärdat slarvet får han delta i spelet igen.

– Barça har ett sigill, Barça har en identitet, mässar Benaiges.

Den bankas in i spelarna genom att de får lära sig att besegra motståndarna tredubbelt:

– Vi är sportsligare än dem, vi spelar bättre fotboll och vi vinner resultatmässigt.

Benaiges drar en anekdot från 14-åringarnas senaste derby mot Espanyol. Motståndarna spelade ut bollen med vilje, så att en skadad Barçaspelare kunde få behandling. Ett missförstånd gjorde att Barcelona inte skänkte tillbaka bollen, utan i stället gjorde mål. »Inga problem«, sade Barcelonas tränare till kollegorna från Espanyol, och beordrade sitt lag att släppa in ett mål efter avspark. Sedan fortsatte matchen.

– Det dök till och med upp på TV, säger Benaiges, och den runda magen guppar stolt.

 

De 4 000 åskådarna i Badalona skränar försmädligt när Bojan Krkic, stenbrottets omtalade sensation, blir brutalt nedgjord. Han är 16 och ska redan flyttas upp till A-laget.

– Förlorare, förlorare! skriker ett tjugotal ungdomar bakom målet.

B-laget spelar som alla FC Barcelonas lag: korta, fina passningar på mittfältet – olé, olé – sedan snabbt ut på kanten. Badalona, femma i tabellen, spelar som familjefäder: de avvaktar, och kontrar.

Omedelbart före pausen passar Giovanni dos Santos på att falla över ett utsträckt Badalona-ben, och använder straffen till att göra 1-0. Hoppet lever.

Toni Calvos syster märker inget, hon leker med en pinne borta vid stängslet.

– Antonio, hämta den lilla! säger farmodern till Tonis pappa, som spänt följer matchen bakom ett par Ray-Bans.

– Mamma, låt mig följa spelet! svarar han hysteriskt.

Toni sitter fortfarande på bänken.

 

Barça, stora Barça, har förmodligen världens minsta startelva. I vilken annan klubb finner man så många kortväxta spelare? »De tre dvärgarnas mittfält«, säger man på Camp Nou när Xavi (168 centimeter), Iniesta (169) och Deco (174) ännu en gång äntrar planen.

– En av dem, Iniesta, var här på Ciudad Deportiva häromdagen, säger Benaiges. Jag sade till honom: »Du, pyssling, du ser inte ut som en fotbollsspelare!«

Oavsett nivån på skämtet, så var det ingen tillfällighet.

– Storleken har ingen betydelse, säger Jordi Cruijff. Om du mäter 1,50 som barn och ständigt plågas mot tjugo centimeter längre motståndare, utvecklar du ett sjätte sinne: du känner när de kommer flygande, och spelar bollen vidare snabbare. Spelare som Xavi och Iniesta utvecklar ögon i nacken. Barça lär dig inte att bli kraftfull, utan intelligent.

Han hämtar andan.

– Barcelonas ansats skiljer sig från nästan alla andra fotbollsklubbar. Man bryr sig aldrig om hur lång en pojke är, hur kraftig han är, hur snabbt han kan springa. Utan: vad kan han göra med bollen? Därav följer att hela utbildningen är inriktad på en sak – att ta fram unikt tekniska spelare. Allt handlar om bollen, bollen, bollen och att spela, spela, spela…

Jordi Cruijff talar genom en telefonlinje som sträcker sig hela vägen till sydöstra Ukraina, där den knäopererade 33-åringen gör ett sista försök att rädda sin proffskarriär i Metalurg Donetsk. Han vet mer om Barcelonas ungdomsutbildning än de flesta. Allt startade nämligen i hans familj.

1988 övertog Jordis pappa Johan posten som förstetränare i FC Barcelona. Han gjorde snart klubbledningen förvirrad genom att be om ett möte med föreningens samtliga ungdomsledare. Dignitärerna blev förnärmade. De – stolta, mäktiga Barça – kunde förstås köpa vilken spelare i världen Cruijff än hade lagt ögonen på. Varför i hela friden brydde han sig om ungdomsverksamheten?

Ny coach. En motig säsong tvingade FC B­arcelona att byta tränare för B-laget. Frågan gick till gamle storspelaren Pep Guardiola, längst till höger, som själv en gång fostrats på la cantera.

Cruijff senior såg till att alla ungdomslagen följde hans 3-4-3-system, och spelade enligt den idé som fortfarande gäller i klubben. Inom kort gav han fem spelare från juniorlaget chansen i A-laget.

1990 drabbades lagets defensiva centralpunkt, backresen Ronald Koemann, av en svår skada inför säsongsstarten. Alla förväntade sig att klubben skulle öppna plånboken och panikvärva någon av fotbollsvärldens största mittbackar.

– Min pappa beordrade i stället upp den då 19-årige Pep Guardiola, född och uppvuxen i Barcelona, direkt från juniorlaget till startelvan. Det var ögonblicket då allt startade, i alla fall vad omgivningen anbelangar, säger Jordi Cruijff, som själv sågs som ett av den nya utbildningens underbarn när han gick upp till A-laget som 17-åring.

I det lag som 1992 vann både ligan och Europacupen kom sex spelare från den egna ungdomsverksamheten.

I dag hyllas Johan Cruijff som stenbrottets grundare, och den förste som påvisade den enorma betydelsen av en systematisk ungdomsverksamhet – trots att han egentligen bara kopierade sina idéer från Ajax. På samma sätt kan man hävda att stora delar av det som i dag ses som typiskt för spansk fotboll – el toque, touchen, det tekniskt fina spelet med de oändliga passningskombinationerna och den konstnärliga bollbehandlingen – i grunden är importerad från Holland.

 

Johan Cruijffs 3-4-3 blev till Frank Rijkaards 4-3-3. Principerna förblev de samma.

– Vi är alla barn av Stilen, säger Xavi en eftermiddag efter träningen. Vi är triangelns söner. Så spelar vi här: i varje situation har den bollförande spelaren inte ett, utan två, passningsalternativ som han bildar en triangel med.

När Xavi flyttades upp till A-laget, hade han spelat på det viset i hela sitt unga liv.

– Det märkliga är att Barça aldrig lyckats skaffa sig en nia, säger han. Att det aldrig, bland stenbrottets alla talanger, har dykt upp en storartad central anfallare.

Han ser sig omkring, och fäster blicken på Iniesta.

– Den mest offensiva spelaren från stenbrottet måste vara du, Andrés!

– Nej, Messi, svarar Iniesta.

– Ja, men han räknas ju inte, säger Xavi. Han är ju egentligen köpt.

Messi var 13 år gammal när han lämnade Argentina för Barcelona. Han var 1,43 lång. Nioåringar är längre. Läkaren i hans hemstad Rosário skrev ut tillväxthormon, utan dem skulle han aldrig bli längre än 1,60. Behandlingen kostade 1 500 dollar i månaden och pappan, som jobbade på ett stålverk, sökte desperat efter en fotbollsklubb som var villig att ta kostnaden.

– Där stod jag en kväll med mina 14-åringar, minns ungdomstränaren Rodolfo Borrell, och så kommer denne knatte, trettio centimeter kortare än alla andra.

Borrell blev Leo Messis första tränare i Barcelona. I princip, säger Borrell, spelade Messi redan den första kvällen på samma sätt som han gör i dag:

– Alltid rakt mot målet, ingen tvekan. Utan att vilja det, förnedrar han motståndaren med den lätthet han går förbi dem.

Trots det behövde Barça ett halvårs betänketid innan klubben var övertygad om att kostnaden inte var vansinnig, att Messi var värd besväret. Sedan skrev de ett kontrakt som gav hela familjen en lägenhet i Barcelona och garanterade pappan en inkomst. Plötsligt försörjde 13-åringen både sina föräldrar och tre systrar.

Hur långt ska talangjakten tillåtas gå? För dagens proffsklubbar är det ingen enkel fråga. När är det professionellt, och när är det omänskligt, att hämta barn från avlägsna hörn av världen? Är det rimligt att betala direktörslöner till tonåringar, som eventuellt, kanske  blir världsstjärnor någon gång i framtiden?

Dagens Barcelona är färgat av erfarenheter från år 2000. Då frestade FC Arsenal två av Barças juniorer, Nano och Roberto Trashorras, med A-lagslöner. Barça fick panik, och knöt till sig de båda spelarna på långa kontrakt med årslöner på en halv miljon euro. Därmed spred sig missunnsamheten i B-laget. »Jaså, rikingarna kan springa också?« pikade lagkamraterna Nano och Trashorras.

Numera låter FC Barcelona spelare som Cesc Fábregas och Fran Mérida dra till England, när Premier League-klubbar lockar med plånboken. Man har funnit sin linje.

– Men har vi korn på en spelare som vi tror kan komma att utgöra skillnaden, då kan vi slänga ut huset genom fönstret för hans skull, säger Albert Benaiges.

Då gör Barça undantag, som med Messi. Mexikanska ungdomsvärldsmästaren Giovanni dos Santos fick också sin familj fraktad till Katalonien, och redan vid 17 års ålder en månadslön på 10 000 euro.  Man låter till och med hans lillebror spela med juniorerna, trots att han inte är tillräckligt bra.

Denna återhållsamma taktik syns på juniorspelarnas hemortsstatistik. 81 procent av ungdomarna i stenbrottet kommer från Katalonien, 15 procent från resten av Spanien och bara fyra procent från utlandet.

Nano och Trashorras spelar för övrigt i Cádiz respektive Las Palmas i dag. I andradivisionen.

Den höga andelen katalanska ungdomar är förstås inte bara ett tecken på förnuft, utan också ett uttryck för katalansk nationalism. »Barça är Kataloniens vapenfria armé«, diktade författaren Vázquez Montalbán. De flesta i föreningens ledning är av samma uppfattning, och sätter tryck på ungdomsakademin att inte bara producera goda fotbollsspelare, utan goda katalanska fotbollsspelare. I sitt tal på stenbrottets sommarfest begär klubbpresidenten Joan Laporta att ungdomarna enbart talar katalanska. 

 

I Badalona förlorar B-laget bollen alltför enkelt i andra halvlek. Truppen blev radikalt förnyad inför säsongen, de tolv äldsta spelarna – spelare som närmade sig 25-årsåldern – skickades bort, eftersom de ändå inte förväntades ta steget in i förstalaget. Därmed berövade man laget dess struktur, och lämnade lika talangfulla som oerfarna spelare i sticket.

I dag vet alla i klubben att det var fel taktik, men det hindrar inte att man fortfarande betalar dyrt för misstaget.

Efter 75 minuter leder Badalona med 2-1. Tränaren säger till Toni Calvo att värma upp.

Först en knäskada, sedan faktumet att han spelar på samma position som Giovanni dos Santos, har krympt hans spelrum den här säsongen. Han har bara spelat två hela matcher. Hans kontrakt sträcker sig till 2009, men han vet hur bräckliga sådana dokument är inom fotbollen, i alla fall om klubben vill bli av med dig.

Aris Saloniki, en klubb i den grekiska förstaligan som tillhör en spansk agent, har lagt ett bud på Toni Calvo. Han vill lyckas i Barça, var ligger förresten Saloniki? Samtidigt är han proffs nog att veta att de flesta i hans bransch arbetar på platser de inte själva har valt.

Pappan fipplar nervöst med solglasögonen. Farmodern tycks inte lägga märke till bytet. Toni får bollen. Han är, den här säsongens statistik till trots, fortfarande en mycket sevärd fotbollsspelare, en klassisk högerytter. Han rycker utmed kanten, hela vägen ner till kortlinjen, och där – utan att titta upp, eftersom han instinktivt vet var anfallaren befinner sig – slår han ett precist inlägg in mot straffområdet. Giovanni dos Santos nickar i ribban.

Strax därefter lyckas Barcelona göra 2-2. Och två minuter senare släpper de in 2-3.

Ett mummel sprider sig genom publiken – vad är detta för ett naivt manskap? Åskådarna känner inte
till vad B-lagsspelarna fått reda på i halvtid: att konkurrenten Osasuna B redan har vunnit sin match.

Farmodern fäller ihop sitt paraply. Solen har ändå gått i moln.

 

Degraderingen är inte enbart av ondo, förklarar Barças sportchef Txiki Beguiristain. Det viktigaste för ungdomsverksamheten är inte att nå framgång, utan att spelarna utvecklas. Och ingen betvivlar att B-laget trots allt är en guldgruva för framtiden, med obestridliga talanger som Krkic, dos Santos, Valiente, Olmo, Toni Calvo.

Men framgång är givetvis bättre än motgång.

B-lagets tränare avgår direkt efter säsongsslutet. Situationen är förvirrad: kommer det från och med nu att vara bättre att låna ut talanger av Bojan Krkic kaliber till andradivisionslag, eftersom B-laget bara
spelar i fyran?

Barças C-lag, som redan spelade i fjärdedivisionen, tvångsnedflyttas automatiskt till femman och kopplas loss från föreningen, eftersom klubben inte anser att motståndet där är tillräckligt bra för att fostra talanger med chans att nå A-laget.

På ett bräde måste 20-30 juniorspelare lämna Barcelona. Frågan är bara vilka.

– Jag vet ingenting, säger Toni Calvo tre dagar efter förlusten mot Badalona.

I den katalanska sportpressen blir hela utbildningsmodellen, den bästa fotbollsskolan i världen, ifrågasatt.

– Bah, säger koordinatorn Benaiges. I en klubb som Barça finns det gott om opportunister som tar varje tillfälle att föra oväsen. Det är klart att du kan fostra duktiga 18-åringar också i division fyra.

Han skrattar.

– Det är klart jag säger så. Själv spelade jag aldrig på högre nivå.

Sedan ger han sig in på ett resonemang som går ut på att det till och med kan vara bättre för juniorerna att ligga i toppen av en lägre serie och jaga uppflyttning, än att kämpa för överlevnaden i botten av en högre. Barças spelstil är trots allt att gå till attack.

– Det är bättre att vara musens huvud, än att vara lejonets svans, säger Benaiges.

Han traskar mot utgången på Ciudad Deportiva. Ett lag, vars spelare kanske är tio, elva år gamla, passerar förbi. Alla tar artigt Benaiges i hand.

– Du ser, vad vår uppfostran ger för resultat, säger han. När jag ser att ett lag kommer gående händer det att jag gömmer mig, för att inte ännu en gång behöva skaka tjugo händer.

 

Vid niotiden lämnar förortsungdomarna parkeringsplatsen utanför Ciudad Deportiva för intressantare jaktmarker. Från fotbollsplanerna hörs dock fortfarande gälla rop från unga strupar. Här spelar barn som ingen hört talas om ännu, och som ändå har alla förutsättningar att erövra världen – som tolvårige Samper med den blonda kalufsen, med samma frisyr och samma magiska långa passningar som Bernd Schuster.

Benaiges har åkt hem. Alfredo Borrell – Leo Messis och Toni Calvos första tränare, och en av dem som ligger bakom Barças nuvarande framgångsperiod – berättar minnen.

Som hur det gick till vid det tillfället han upptäckte en tioårig Cesc Fábregas i Arenys de Mar, på den katalanska kusten.

– Jag var tvungen att resa dit två gånger. Första gången hade någon varnat klubben att en spejare från Barça var på väg, så de gömde Cesc och lät honom inte spela.

Borrell berättar att klubbens spejare nästan aldrig fastnar för försvarsspelare, eftersom de bara bedömer barnen enligt två kriterier:

– Hur behandlar de bollen? Och hur tänker de på bollen? Med det menar jag: anar de situationer i förväg, skapar de dem?

Först senare avgör man vilken position spelarna lämpar sig bäst för.

Borrell byter spår:

– Vet du, en sådan som Leo Messi är helt unik. En sådan spelare kan du inte programmera, han dyker bara upp högst en gång vart tjugonde år. Men Puyol, Xavi, Iniesta, Cesc – att ta fram sådana spelare, det ska tillhöra vardagen för en klubb som Barça.

 

En vecka passerar. För FC Barcelonas olika lag återstår bara några vänskapsmatcher. Sommarfotboll.

Klubben kallar till presskonferens. Åtta klubbdelegater inklusive president Joan Laporta är utlovade, femtio journalister dyker upp – för att få reda på vem som blir ny B-lagstränare.

Det är Pep Guardiola. Spelaren Cruijff tog upp från juniorerna, spelaren allt började med.

– Jag har alltid sagt, säger Laporta, att om jag blev återfödd, skulle jag vilja återfödas som Pep Guardiola. Vinnaren av fyra spanska mästerskap under Johan Cruijff, sonen i det egna fadershuset.

Några dagar senare möter Barça Gimnastic Tarragona i Copa Catalunya, en obetydlig turnering man bara deltar i av pliktkänsla till den katalanska nationalismen.

Jag nöjer mig med att läsa om 4-3-segern i tidningen. Juliano Belletti, som sköt segermålet i Champions League-finalen 2006, spelade. Likaså Giuly, Motta, Oleguer, Silvinho – utfyllnadsmaterialet bakom Ronaldinho, Deco och Eto’o. Och i den 60:e minuten, inbytt i stället för Ludovic Guily: Toni Calvo.

För första gången i Barcelonas A-trupp. Farmors armband fungerade.

Det måste betyda något – att han åtminstone återfår sin betydelse i B-laget, att han då och då får träna med A-laget, att han återigen, kanske, äntligen får bilda den andra halvan i den en gång så fruktade duon Messi & Calvo.

Han höll sitt löfte till mamman.

Jag slår honom genast en signal för att gratulera till den stora händelsen.

– Tack, säger Toni Calvo. Men jag ska flytta. Till Aris Saloniki.

Den första matchen blev också den sista.

Översättning: Mattias Göransson