Foto: Bildbyrån

Att dribbla är som att dansa

– Hur mycket dressing ska du ha egentligen, du har ju träning i dag.
Om Kennedy Bakircioglu någonsin skulle glömma att fotboll är det viktigaste som finns, kan han räkna med att folk i hans omgivning påminner honom.

Det är mindre än hundra meter mellan Café Bristol på Järnagatan i Södertälje och restaurangen Eagle vid Olof Palmes plats – och dessutom nedförsbacke. Men för Kennedy Bakircioglu kan det ta en bra stund att gå den korta sträckan.

Han hinner knappt utanför kafédörren innan han stoppas av en ung man och ett handslag:

Annons

– Tjena Kennedy! Hur är läget? Hur går träningen?

Han hinner 20 steg, sen är det dags igen:

– Hej Kennedy! Ska du träna i dag? Är det hårdkörning nu?

Ytterligare 20 steg, nytt stopp, nya frågor.

Till slut har han tagit sig fram till lunchrestaurangen, öppnar dörren och kliver in. Eagle Restaurant & Bar; med träpaneler och uppstoppade rovfåglar på väggarna.

– Tjenare! Har du en journalist med dig? Jag hörde att du skulle skriva på för Syrianska, haha, ropar ägaren.

– Nej, jag hörde att du skulle gå tillbaka till Assyriska, säger någon annan.

Kennedy skrattar, växlar några ord med männen, går fram till disken och beställer dagens pasta. Han tar för sig av salladsbuffén och kröner grönsakerna med en flod av Thousand Islandsås som droppar från tallriken.

– Kennedy! hojtar en av tjejerna i servisen. Vad är det där? Hur mycket dressing ska du ha egentligen? Du har ju träning i dag!

Om Kennedy Bakircioglu någonsin skulle glömma att fotboll är det viktigaste som finns, kan han räkna med att folk i hans omgivning påminner honom.

Det är inga små förväntningar som vilar på hans axlar. För fotbollsspelande ungdomar är Kennedy en självklar idol, en tonåring som redan dansar runt med de vuxna männen i allsvenskan. Hos äldre fotbollsälskare väcker han minnen av gammaldags tekniker. För flickorna är han ett par mörka ögon och ett charmigt leende, för deras mammor en svärmorsdröm med sitt öppna, väluppfostrade sätt. För många invandrare är han ett exempel på hur man kan slå sig fram i det nya landet utan att förlora sin identitet.

– Det är många som vill att jag ska lyckas, säger Kennedy.

Han säger det lugnt, förvissad om att hans egen vilja är så mycket större.

Efter framgångarna på fotbollsplanen har Kennedy utnämnts av kommunen till officiell ambassadör för Södertälje, en titel han delar med Björn Borg.

Men ännu mer är han en ambassadör för det assyrisk-syrianska folket.

Annons

– Det är stort för vårt folk att det går bra för mig, och för Sharbel Touma i AIK och för Suleyman (Sleyman, lagkompis i Hammarby). Om någon av oss lyckas får vårt folk ett namn. Jag vet att det är många som följer mig.

Kennedy kommer direkt från trafikskolan där han pluggat teori på förmiddagen. Sedan en tid är trafikregler och fickparkering det enda studerandet han gör. Att åka kollektivt från hemmet i Södertäljeförorten Ronna till Hammarbys klubbhus i Årsta i södra Stockholm tar en och en halv timme, enkel resa. När Kennedy började spela för Hammarby tog fotbollen och resorna nästan all hans tid. Till slut hoppade han av gymnasiet.

Tills dess att körkortet är fixat skjutsar Kennedys pappa till och från träningar så ofta han hinner för jobbet på Scania. Annars vikarierar alltid någon släkting eller vän till familjen. Den här dagen vet Kennedy fortfarande inte hur han ska komma till Stockholm och träningspasset med Hammarby. Men han hoppas slippa pendeltåget.

I fjol gick Kennedy ofta en runda i Södertäljes centrum några timmar före matcherna. Det blev en del av hans uppladdning att äta lunch, snacka med polare och heja på folk innan han åkte vidare till Stockholm och Söderstadion. När han nu i slutet av januari går i samma kvarter är det tydligt att det är en kille som trivs med livet: öppen och pratglad.

I svarta finbyxor och grå tajt tröja ser Kennedy mindre och smalare ut än i fotbollskläder, men han rör sig med ett självklart självförtroende. En guldlänk blänker runt halsen när han morsar på bekanta som dyker upp på restaurangen.

Innan lunchpastan är uppäten har han hittat dagens chaufför. Errol Urum, vän till familjen och krögare i Stockholm, ska åka in till stan i lagom tid.

 

Statistiken för Kennedys debutsäsong i Hammarby och allsvenskan visar två mål och fem målgivande passningar. Inget enastående resultat, men dribblingarna, passningarna och respektlösheten imponerade. Kennedy slog sig in i U21-landslaget, två år yngre än många lagkamrater, och krönte säsongen med att utses till årets nykomling i svensk fotboll.

Den kritik som fanns siktade in sig på att det blev väl mycket dribblande och få skott. Bland Bajenfansen dök det efter en tid upp en skylt med texten »Skjut, Kennedy! Skjut!«. Skylten följde med hela säsongen.

– Men jag hade sån otur! Ribbskott mot Kalmar, stolpskott, skott som tog i ryggen på någon, målvakter som gjorde idioträddningar… Det var inte klokt, jag tänkte bara att »nej, inte nu igen«.

Han är stolt över vad han åstadkommit, men har redan nya mål i sikte: han ska ta en fast plats i Hammarbys startelva, försvara sin plats i U21-landslaget och göra fler mål än i fjol.

– Än så länge har jag inte bevisat nåt. Jag vet till exempel inte om jag är bättre än min pappa ännu, det tror jag inte. Han var ruskigt bra, faktiskt.

Pappa Benjamin är Kennedys största stöd utanför fotbollsplanen och den största förebilden på planen, låt vara tillsammans med Rivaldo, Ronaldo och David Beckham.

Benjamin Bakircioglu spelade för Assyriska i över 20 år. Han var kort och satt och öste in mål säsong efter säsong. Han fick smeknamnet »Müller«, efter tyske skyttekungen Gerd Müller, lik både i kroppsbyggnad och målaptit.

Under flera år levde Assyriska på ett starkt försvar som tog bollen av motståndarna och sparkade upp den till »Müller«, som avgjorde matcherna på egen hand. Ett år kom han upp i 49 mål.

– Jag ska försöka att bli bättre än farsan. Han var en dribbler, jättesnabb, en riktig målkung. Det finns inga filmer, så jag har inte sett honom när han var som allra bäst. Men jag har hört många berätta om honom, och dom som har spelat mot honom, dom säger att »din pappa går inte att beskriva, det gick inte att markera honom«.

– Men jag minns en match från när jag var liten, en av hans sista matcher. Pappa hade varit borta länge, han hade opererat knät, men nu var han tillbaka. Det stod 0-0 i slutet av matchen när deras mittback hade bollen och precis skulle passa tillbaka till sin målvakt. Pappa stod intill och spelade ointresserad, men precis när backen passade bollen så – BOM! – tog pappa den och gjorde mål. Det är ett av mina bästa minnen faktiskt.

Errol Urum, dagens bilskjutsare, spelade också i Assyriska på den tiden, på mittfältet, bakom lagets stjärna. Ute på E20, på väg mot Stockholm och grusplanen vid Stadshagen på Kungsholmen, berättar han anekdoter om legendaren Benjamin »Müller« Bakircioglu.

– Vi var i Italien på träningsläger och italienarna skrattade åt oss för att vi var så korta. Men sen när matchen började sprang Kennedys pappa ifrån dom allihop.

Kennedy sitter i passagerarsätet och skrattar åt berättelsen. Han har hört den förut.

– Benjamin kunde ha spelat i allsvenskan, absolut. Jag ska inte säga att det var rasism, men de större klubbarna var inte intresserade på den tiden. Han hade kunnat gå långt, säger Errol.

 

Direkt efter Hammarbys första uteträning 10 januari klagade Kennedy över att kroppen svarade dåligt – »fan, det känns som om man väger hundra kilo« – och gick raka vägen in till omklädningsrummet och duschen.

Nu, ett par veckor senare, börjar lusten komma tillbaka. Under tvåmålsspelet placerar tränaren Sören Cratz Kennedy på mittfältet i ena laget, strax bakom store Bogic Popovic, den nye anfallaren från Jugoslavien.

– Det är där jag vill spela, som släpande forward. Sören har sagt att han vill ha mig där och jag hoppas att han menar det. Jag och farsan har redan börjat prata om hur man ska spela som släpande forward. Jag försöker förbereda mig, tänka på att de kommer att ta mig hårt, att de vill sätta åt den där Kennedy, för det kommer nog att bli tuffare än förra året. Vi pratar mycket om sånt. Det är ganska bra att ha en farsa som är intresserad. Han vill mitt bästa. Det vill ju Sören också, alltså, men han har ju andra att tänka på också.

Kennedys tidigare tränare är oense om var han kommer bäst till sin rätt. Lars-Olof Matsson, förre U21-kaptenen, säger att han skulle spela Kennedy som ren forward.

Sparkade Bajentränaren Rolf Zetterlund beskriver Kennedy som en klockren släpande center.

Peter Antoine, som gav Kennedy en fast plats i Assyriskas division ett-lag, är helt säker på att Kennedy ska ligga allra längst fram, inte på en kant och inte med defensivt ansvar.

Sören Cratz är, trots att det lutar åt en central position, inte övertygad om någotdera och ska ägna våren åt att grunna på saken.

– Det är kanske inte så lätt som att han är bäst i mitten. Det måste passa hela laget också, man kan inte bara tänka på en spelare. – Han gjorde ju en mycket bra match som yttre mittfältare mot Djurgården i höstas, när han skojade rejält med deras backar. Han är duktig en mot en, och det läget får man ju oftast på kanten.

Annons

Matchen mot Djurgården var nog Kennedys bästa. Gång på gång drog han upp bollen på vänsterkanten och utmanade motståndarna. Sekvensen där han skojar med Patrik Eriksson-Olsson i Djurgården har vevats om och om igen på tv och är ett av de mest minnesvärda ögonblicken från fjolårets allsvenska.

Det börjar en bit in på Djurgårdens planhalva. Kennedy får bollen och tar sikte på Eriksson-Olsson. Bollen rullar som ett kullager under Kennedys sula, fram och tillbaka, en överstegsfint hit, och en dit. När stackars Eriksson-Olsson, halvt ur balans, försöker gå på hårdare avslutar Kennedy med att rulla bollen mellan benen på djurgårdsbacken och sätta fart mot mål.

– Jag skrattar faktiskt själv när jag ser det igen. Det ser bra ut, säger Kennedy.

Finten var resultatet av envis innötning. Ibland mot en låtsasförsvarare efter träningarna, ibland hemma med lillebror Johan, nio år, som motståndare.

– Jag kan bli irriterad när folk pratar om finterna mot Djurgården och säger »ah, där visste du väl knappt vad du gjorde, Kennedy«, när de tror att det bara var nåt helt spontant. Jag tränar mycket på överstegsfinter och på att dra den under sulan. Som mot Djurgården, när jag drar den åt höger och vänster, och sen får jag lucka och kan slå en tunnel på honom. Och varför hinner jag springa förbi honom? Jo, för att jag har fått honom så nära mig. Det är ingen slump.

Att dribbla är som att dansa, säger han. Det gäller att ha rytm och taktkänsla.

– Se på brassarna. Dom dansar förbi sina motståndare.

Gillar du att dansa?

– Jag älskar att dansa! Det är en av mina grejer, en av mina bästa grejer, faktiskt. När jag går ut, då går jag inte ut för att dricka utan för att dansa. Det är lite svårt, för många kompisar är inte så intresserade av det. Men i lördags var vi ute en sväng, på Avenyn i Södertälje. Jag drog med mig Suleyman och han imponerade lite, faktiskt.

Finns det religiösa skäl till att du inte dricker alkohol?

– Nej, inte egentligen. Alkohol är inte gott och det är inte bra för dig. Det skadar din hälsa. Du kanske ska upp och träna dagen efter och så mår du dåligt.

 

När träningen tar slut ber Sören Cratz sin spelartrupp att ta ett extra varv kring planen innan de går in i omklädningsrummet. En skock spelare i bylsiga överdragskläder lufsar runt planen i lugn joggingtakt. Trötta muskler ska skakas loss innan spelarna går in i omklädningsrummet.

Några i laget dröjer sig kvar vid ena målet: den nye norrmannen Trym Bergman, Patrik Andersson, Ronnie Hellströms talangfulle son Erland Hellström – och Kennedy. Några skott mot målet, några passningar, lite lattjande. Bergman och Andersson leker med bollen tills de tröttnar och ansluter sig till joggarna. Kennedy har radat upp några bollar en bit utanför straffområdet och matar dem mot målet. Hårda skott, med utsidan av foten, som han sprider runt målramen. Erland Hellström börjar retas:

– Kom igen nu Kennedy. Blev inte du uttagen i U21-landslaget?

Ett försök till, och bollen far i en låg båge in i burgaveln bakom Hellström.

– Ja! Det är den skruven jag vill ha, säger Kennedy högt till sig själv.

Målvaktshellström har fått nog och börjar också han lunka runt planen.

Sören Cratz stämma ekar över Stadshagen när han ber Kennedy sluta skjuta och i stället jogga ner som de andra.

– Bara en till, ropar Kennedy tillbaka, och samlar raskt ihop fyra överblivna bollar.

Kennedys pappa har sett slutet av träningen och börjar frysa i kvällskylan. Han ruskar på huvudet, går och värmer sig i bilen i väntan på att få övningsköra hem till Södertälje med sin son.

Kennedy drar i väg de sista skotten medan elljuset får allt svårare att nå ner till planen genom det mörka vinterdiset. När han ger sig ut på det pliktskyldiga löpvarvet står resten av laget och stretchar eller är på väg in i omklädningsrummet.

 

Om talangjägarna missade Benjamin på 1970-talet så hade de lärt sig läxan till nästa generation Bakircioglu. Kennedy minns att de första farbröderna med anteckningsblock dök upp vid Bårsta IP när han var i 13-årsåldern. Vid 15 fick han göra sin debut i a-laget. Assyriska låg då i division två och mötte Åtvidaberg i cupen. Kennedy fick spela sista kvarten och minns alla detaljer.

– Det var så skönt, mitt första inhopp, på Bårsta IP, säkert 2 000 personer på läktarna. Och vet du, jag höll på att avgöra matchen, jag dribblade av tre man, och sen när jag var ensam med målvakten så kom det precis en kille och glidtacklade och fick bollen på benet. Men det var otroligt kul, och jag tänkte att »fan, jag måste vara bra, om jag kan gå in och dribbla av dom här division ett-spelarna«. Då bestämde jag mig för att satsa ännu mer.

Målmedvetenheten gav resultat. Snart hade han etablerat sig i Assyriskas a-lag och som 18-åring var han och provtränade med både Lugano och Manchester United. När han kom hem från England ryckte fyra allsvenska klubbar – de tre Stockholmslagen och Halmstad – i honom.

Han valde Hammarby och i första matchen, en träningsmatch i Italien, gjorde han mål efter tre minuter.

Allt i karriären tycks ha gått lätt och att Kennedy i fjol utsågs till årets nykomling kändes nästan självklart. Men faktum är att hans första allsvenska säsong blev betydligt tuffare än vad han själv och omgivningen hoppades.

Avgörande för Kennedys val av Söderstadion som ny hemmaarena var ett gott intryck av dåvarande tränaren Rolf Zetterlund, och Hammarbys rykte som ett tekniskt och roligt spelande fotbollslag.

– Jag tänkte att det skulle passa mig. Det är så jag vill spela, säger Kennedy.

Men han märkte snart att ryktet var betydligt överdrivet:

– Det stämde inte alls. Det var ingen teknisk fotboll. Ibland var det bara långbollar och man stod där och tänkte »fan, jag är inte med i spelet alls«.

Kennedy hade skrivit på för Sveriges fjärde bästa lag, familjära och trevliga Hammarby med glada fans och möjlighet att utvecklas i lugn och ro. Men säsongen blev i stället en lång kamp för att undvika kval och nedflyttning. Sin första allsvenska säsong fick han se tränaren bli sparkad, rutinerade spelare vika ner sig under press och krävande supportrar klaga på det mesta. Men varken Rolf Zetterlund eller efterträdaren Sören Cratz tvekade att spela Kennedy så mycket som möjligt när det var som tuffast.

– Fansen är superbra. De har många bra ramsor, »oh, ah, Kennedy« och sånt. Men de krävde rätt mycket, att jag skulle göra mål, göra allt. Jag försökte tänka att jag är bara 18 år, jag ska inte behöva känna någon press, jag ska bara utveckla mig och bli bättre. Så jag fortsatte att dribbla. Man måste våga misslyckas, det är bara då man kan lyckas.

Från någon annan skulle det sista låta som en klyscha. Kennedy säger en del sånt (han säger att »bollen är rund« också) men han säger det med eftertryck och allvar. Han lutar sig fram över bordet och spänner de mörka ögonen i en och säger: »Man måste våga misslyckas för att lyckas« och då vet man att det är på riktigt, att det är mer än enkelt pep-talk från en tränare.

Han säger att han blir bättre under press, att han gillade Peter Antoine i Assyriska; för han skrek på spelarna hela tiden och då blev Kennedy ännu mer koncentrerad och skulle visa vad han kunde, tränaren ska fan inte skrika på honom.

 

Under den tunga slutspurten av allsvenskan hämtade Kennedy kraft hos sig själv, hos sin familj – och i sin tro.

Den största syrisk-ortodoxa kyrkan i Södertälje ligger i stadsdelen Geneta, fem minuters bussresa från sexvåningshuset i Ronna där familjen Bakircioglu bor. En låg rödbrun tegelbyggnad där hyreshusen snart blir industriområde. Kyrkan är mötesplats för Södertäljes syrianer och när det var som kämpigast på fotbollsplanen gick Kennedy ofta hit.

– Jag bad till Gud att vi skulle klara oss kvar i allsvenskan, att det skulle gå bra för mig och för laget. Och allt det jag bad om gick i uppfyllelse, så jag har fått mycket stöd och hjälp från Gud.

Få svenska 19-åriga fotbollsspelare skulle uttrycka sig så, men Kennedy har Gud med sig som inspiration i vardagen på ett självklart sätt.

– Jag ber innan matcherna och jag gör korstecken innan jag går ut på planen, det kanske du har sett. På kontinenten är det ganska vanligt, Ronaldo och Rivaldo gör det till exempel. Men här i Sverige är det inte så vanligt.

– Men du! Såg du småstjärnorna? I TV4, häromdan?

Kennedy rätar på ryggen, ivrig att berätta.

– Det var en liten tjej där, hon var kanske sju år och hon var med och tävlade och sjöng. Så frågade dom henne: »Vi har hört att du tror på Gud, varför det?« Och då svarade hon att »innan skolan ber jag till Gud att det ska bli en bra dag, och då blir det så«. Då blev jag jätteglad, det var helt otroligt, hon var så liten och kunde ändå säga det så bra, hon hade verkligen förstått. Det var så härligt, för det är inte så många svenskar som skulle säga så om Gud, det gjorde mig så glad.

– Sen vet jag inte vem som vann, men jag hoppas att det var hon.

 

Kennedys mor och far kommer från Midyat i sydöstra Turkiet. Staden har omkring 30 000 invånare och domineras av kurder. I dag har nästan alla Midyats assyrier flytt till Europa, bara några hundra bor kvar. Resten har flytt det förtryck de utsatts för som kristen minoritet i en muslimsk omgivning.

En stor del av släkten Bakircioglu kom till Södertälje, men Kennedys moster och hennes familj bor i Tyskland. Kennedy kallar sig själv för »assyrier/syrian«, och att han använder båda orden är en medveten nedtoning av en gammal slitning.

Assyrierna och syrianerna är en spillra av befolkningen i det forna Mesopotamien mellan floderna Eufrat och Tigris. Landet är borta sedan mer än 2 600 år, men folket har lyckats behålla sin kultur och egenart. För flera hundra år sedan delades folket i två olika kristna läror, vilket fortfarande leder till motsättningar. Kortfattat kan man säga att »assyrier« är nationaliteten, medan »syrian« markerar tillhörighet i den syrisk-ortodoxa kyrkan. Men långt ifrån alla köper den enkla förklaringen.

– Äh, vi är samma folk, säger Kennedy. Det är kyrkan som skiljer, men det är bättre i dag än vad det var förut. Assyrier och syrianer har kommit närmare varandra.

I Sverige är assyrierna ofta egenföretagare – guldsmeder, pizzabagare, restaurangägare. Men processen har varit jobbig för många, inte minst på grund av språket. Assyrierna har inget egentligt skriftspråk. Deras modersmål har överlevt genom muntlig tradition, och i den äldre generationen assyrier finns många analfabeter. Assyrierna har också hållit sig mycket för sig själva, kanske en förutsättning för att bevara en kultur vars land är utplånat.

Kennedy tycker att segregationen har minskat de sista åren. När han var yngre hade han knappt några svenska kompisar, i dag flera stycken.

– Jag har kompisar som är assyrier, finnar, svenskar, det spelar ingen roll. Jag är ganska öppen och pratar med alla. Jag kan bli kompis med vem som helst, bara dom gillar mig. Det är bra för oss att få svenska kompisar, vi har nytta av det, eftersom vi ska bo kvar i det här landet.

Traditionellt sett bor en assyrier hemma tills han eller hon gifter sig – med en annan assyrier. Flickvänner och pojkvänner har ingen naturlig plats i kulturen. Även om seder förändras med tiden är det upplagt för familjekonflikter om assyriska ungdomar blir förälskade i en svensk kille eller tjej.

Kennedy delar än så länge rum med sin lillebror Johan och har ingen flickvän.

– Jag tänker inte alls på det. Jag förstår att du undrar, men jag vill göra mitt bästa inom fotbollen. Fotbollen är såpass viktig för mig att jag inte vill slarva bort den.

Av samma anledning är det praktiskt att bo kvar hemma, trots avståndet till Stockholm.

– Jag har det bra och får mycket hjälp hemma. Jag får bra kost, det är viktigt när jag tränar, morsan fixar mycket för mig, jag sover bra. Om jag skulle flytta hemifrån skulle jag komma hem trött från träningen och vara tvungen att fixa mat själv och tvätta själv. Jag vet att det måste hända en dag, men än så länge vill jag stanna kvar hemma.

På så vis är hela familjen engagerad i Kennedys karriär. Hans mamma var inte fotbollsintresserad förut, men har kapitulerat. Enligt Kennedy är det nu hon som bäst av alla håller reda på resultaten i de stora fotbollsligorna. Mormor har kabel-tv och hos henne brukar Kennedy titta på internationell fotboll. Lillebror Johan är nio år, men spelar redan med Assyriskas elvaåringar.

– Han är duktig. Jag har som mål att bli bättre än farsan, men Johan säger att han ska bli bättre än mig. Det är bra om vi överträffar varandra hela tiden, det blir en ganska bra fotbollsspelare till slut.

 

Johan kommer att få ett styvt jobb. Största faran för Kennedy stavas skador. Unga, tunna dribblingsfantaster fungerar som magneter för långsamma mittbackars skruvdobbar.

I början av februari drabbas Kennedy av en magmuskelskada. Han tvingas avbryta ett U21-landslagsläger och han missar Hammarbys första träningsmatch. Det är hans första egentliga skada någonsin. Troligen inte allvarlig, men ändå en påminnelse om hur skör en fotbollskarriär är. Och det är ingen lustfylld upplevelse att se en uttryckslös Kennedy lunka runt grusplanen medan resten av laget tränar tvåmålsspel i högt tempo.

Kennedy Bakircioglu utan fotboll är som en Ferrari utan bensin, en Sinatra utan röst. Det lyser inte i ögonen längre, leendet kommer inte naturligt, hans prat blir kort och uttryckslöst.

– Det är inte bra… nåt med magen… en muskel… dom vet inte riktigt… det är väl bara att vila…

Under det senaste året har Kennedy fått se hur yttre press och efterhängsna skador har fått idolen Ronaldos karriär att vackla. Han har sett svenske förebilden Henrik Larsson vrida sig i smärtor en regnig kväll i Frankrike med benpiporna på väg ut genom strumpan.

Och vilken bollsnurrare som var hans egen föregångare som säsongens nykomling har han nästan glömt.

– Just det, ja… Hasse Blomqvist i Frölunda. Han är jävligt duktig. Stackars honom, han var ju borta hela året. Det är läskigt med skador, jag hoppas verkligen att jag inte drabbas.

Kennedy blir eftertänksam, men slår sig för bröstet.

– Jag vet att jag ska lyckas, att jag ska bli proffs. Det är bara skador som kan stoppa mig. Drömmen är att få spela i Inter med Ronaldo… tänk att få springa in på ett fullsatt San Siro.

– Sen är jag ju svensk medborgare också, så A-landslaget vore en stor grej.

Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck har försiktigt antytt att Sharbel Touma, Johan Elmander i Örgryte eller Kennedy skulle kunna bli en joker i EM-truppen om någon av dem tar ett stort steg i utvecklingen under allsvenskans vårsäsong.

– Har han sagt det?

Kennedy skiner upp.

– Det är klart att det skulle vara stort. Ett EM-slutspel… men det är inget som jag tänker på, landslaget kan väl bli aktuellt först om, tja, två år kanske.

Men han kan inte släppa tanken, och heller inte hålla tillbaka ett glatt leende.

– Man vet aldrig, Michael Owen var ju bara 18 år… om det skulle gå bra i vår, så… även om man inte får spela i EM, så får man vara med och se hur det är, och man kanske får göra ett inhopp på tio minuter eller så. Man kan bara hoppas och se. Med Guds hjälp kan det gå.

 

Och en hjälpande hand från Sören Cratz, kanske. Tränarens funderingar om vad som är bäst för Kennedy respektive Hammarby kommer att styra åtminstone en del av karriären för Bakircioglu från Södertälje. Cratz ser egentligen inga begränsningar.

– Det lyser omkring honom, det står som en aura runt pojken och han ser glad ut när han spelar. Han har ett väldigt stort självförtroende, men det gör inte att han blir stöddig. Med de tekniska egenskaper han har och hans vilja att jobba hårt borde det kunna bli jävligt bra, bara pojken får vara frisk.

Sören Cratz har bara en invändning.

– Fotboll är verkligen Kennedys liv. Kanske lite för mycket. Ibland tycker man att han borde fundera på något annat. Som 52-åring tycker ju jag att det var väldigt synd att han hoppade av skolan, men han tyckte väl inte att han hann med. Sen är det viktigt att man inte bara ligger hemma i sängen och drömmer om hur det ska gå. Man måste göra det man drömmer om på planen också.

Det var mycket medieuppmärksamhet kring Kennedy hela förra säsongen. Han säger själv att han är snäll, att han har svårt att säga nej och inte vill göra någon ledsen. Cratz tyckte ibland att det kunde bli väl intensivt när Kennedy kom till träningen direkt från en intervju och genast efter duschen hastade i väg till nästa. Samtidigt såg han att den unge talangen hanterade situationen bra och inte verkade bekommas av trycket utifrån.

Och Kennedy gillar som sagt att prata. Han svarar på allt, öppet och bekymmerslöst.

Enda gången han blir fundersam är när han får frågan om vad han skulle göra om han inte hade sin stora fotbollstalang. Det är mitt i pastalunchen och Kennedy lägger ifrån sig besticken.

Han upprepar frågan för sig själv, lite irriterat, »vad skulle jag göra då?«. Blicken flackar nånstans bortom väggen med den uppstoppade falken, men kommer snabbt tillbaka:

– Tennis. Jag är grym på tennis, faktiskt.

FOTNOT: Kennedy avslutar sitt efternamn med ett u, även om vissa tidningar skriver det med ett ü på slutet. För att ytterligare komplicera det hela avslutar Kennedys far, Benjamin, sitt efternamn med ett o. Anledningen till förvirringen är att samtliga stavningar är transkriptioner från modersmålet. På det viset är alla tre sätten att stava lika rätt.
– Det är inte så noga, säger Kennedy. Skriv ni med ett u på slutet.