Bakom helvetets portar

Husockupanter, prostituerade, punkare, avdankade boxare och… McDonald’s – alla har de kämpat för att hålla liv i klubben som de älskar. Uli Hesse och Henrik Brunnsgård åkte till Hamburg för att besöka toppfotbollens mest slitna hundraåring.

Är det inte märkligt att ingen nämner bunkern? Den är det första man ser när man närmar sig Millerntor, FC St Paulis hemmaarena. Den drar till sig blicken när man ser St Pauli spela hemmamatch på TV. Och den tornar upp sig – likt en enorm, ljusbrun vaktpost – över en när man är inne på arenan. Men ingen talar om den.

När CNN skickade ett TV-team till St Pauli i somras för att dokumentera vad de kallade för »världens coolaste klubb« filmade de prostituerade, punkare och piratflaggor. De talade med en berusad supporter som berättade att det fanns både knarkare och hemlösa i supporterskaran. De träffade två polska fans som förklarade att »det som gör St Pauli så fantastiskt är den sköna blandningen av politik och fotboll«. Reportrarna blev till och med hänförda när några ultras protesterade mot att de blev filmade och med våld raderade ett antal sekvenser från kameran. Men amerikanerna visade inte bunkern, inte för en enda sekund.

När den österrikiska fotbollstidningen Ballesterer skickade två reportrar till Hamburg i april för att ta reda på om världens kändaste rebellklubb, som firar 100 år i år, var på väg att sälja sig och bli en del av etablissemanget, skrev de om sponsorplatserna och de dyra vip-logerna på den nya, fina huvudläktaren. De berättade att de anarkistiska aktivisterna, klubbens gamla kärntrupper, har blivit alltmer bekymrade över ultrasgrupperna, unga fans som visserligen har Che Guevara i sin logga men som är alltför välorganiserade och strikta enligt många veteraners åsikt. Ballesterer talade även med en av de män som var med och startade alltihop men numera har slutat gå på matcherna, eftersom han tycker att klubben har blivit för fin i kanten. 

Annons

Men inte heller österrikarna nämnde bunkern.

Det är märkligt, för det här är inte någon vanlig bunker. Vi talar om en jättelik betongklump, 40 meter hög och så gigantisk att den skymmer nästan hela arenan förutom elljusen om man kommer från nordost. Bunkern byggdes under kriget och fungerade både som fästning och luftvärnstorn, med kanoner på taket. Nästan 30 000 människor kunde ta skydd här – ungefär lika många som kommer att rymmas på St Paulis arena när ombyggnaden är helt klar. Förklaringen till att det här fula men förunderligt fascinerande byggnadsverket alltjämt dominerar synfältet, trots att så många år har gått sedan kriget, är enkel: bygget är så gediget att det inte går att riva på vanligt sätt.

Först känns det konstigt att detta jättelika minnesmärke över Tysklands fascistiska och våldsamma förflutna står just här – bredvid hemmaarenan för en av världens mest uttalat antifascistiska och antivåldsinriktade idrottsklubbar. St Pauli-fansen sjunger inte ens nidvisor om andra lag och hånar eller buar aldrig åt motståndarna under matcherna.

Men när man har gått omkring ett par dagar i St Pauli, stadsdelen som är mest känd för sitt fotbollslag och för prostitutionsstråken kring Reeperbahn, verkar bunkern inte längre så malplacerad. Man hittar nämligen liknande motsägelser överallt. Precis bredvid det som – något storvulet – kallar sig för St Paulis Turistbyrå, ligger till exempel en gammal rivningskåk. Och bakom rucklet ser man i sin tur ett mindre hus som är täckt med murgröna. Det är en dansskola, och om man kikar in genom bråten och ruinerna en varm kväll när dörrarna står öppna, ser man äldre par som dansar en stilla tango.

Allt i de här kvarteren bygger på, och förhöjs av, kontraster. Från de hotfulla skinheadsen i sina luvtröjor, som visar sig vara snälla grabbar som skriver för fotbollsfanzines, till St Paulis lågbudgetlag som springer ut på planen till tonerna av AC/DC:s Hell’s Bells men envisas med att spela kultiverad passningsfotboll till och med nu när man är tillbaka i Bundesliga. Det känns med andra ord snarast naturligt att vissa tycker att St Pauli är coolt och galet medan andra hävdar att klubben blivit kidnappad av kommersiella krafter. Eller att Dirk Matzke, som är en viktig person bland St Paulis fans, har en helt egen och unik åsikt:

– Det här är numera en klubb som alla andra.

När han anar en viss skepsis fortsätter han:

– Det är sant. St Pauli är en helt normal klubb.

Med så många olika och motstridiga åsikter och intryck är det inte lätt att veta hur läget i klubben egentligen är, eller vart den är på väg. Så kanske är det bäst att börja i en helt annan ände och fråga sig hur alltihop började. För dagens klubb är skapad av människor, inte nedstigen från himlen.

 

– Helvetets portar, säger Hermann Schmidt. Visst, det är en bra historia.

Han sitter utanför The Shamrock, en irländsk pub som bara ligger en lång utspark från arenan (som dock inte syns härifrån på grund av bunkern). Schmidts beige St Pauli-keps ligger på bordet, bredvid hans tredje eller fjärde Guinness. Om bara två timmar ska St Pauli spela sin första hemmamatch i Bundesliga på åtta långa år, men Schmidt visar inte minsta tecken på nervositet. Han är drygt 60 och har sett många St Pauli-matcher i många olika divisioner.

Först på plats. När Heini tog över puben Feldkeller vid St  Paulis arena var »området helt öde«. Eftersom han var en av de första att äntra regalskeppet Vasa visste han dock hur man förvandlar vrak till turistattraktioner.

– Det fanns en väldigt bra tysk journalist som hette Michael Holzach, börjar Schmidt. Han är känd för en populär bok som handlar om hur han reste runt i Tyskland utan pengar. Men innan dess skrev han om hutteriterna. Det är en djupt religiös grupp som numera mest finns i Nordamerika, som Amishfolket…

Schmidt avbryter sig för att morsa på en bekant. Han driver ett litet tidningsförlag och har skrivit böcker om sitt liv som St Pauli-supporter, så han är vanligtvis en god historieberättare. Men nu avbryts berättelsen ideligen eftersom det kommer förbi människor som han vill hälsa på. På grund av sommaruppehållet har han inte träffat de flesta på flera månader. Vilket betyder att åsikter måste utväxlas och tips avlämnas.

– Vi är nykomlingar och möter Hoffenheim, som är ett bra lag, säger Schmidt till sin bekant. Så man får nog säga att vi kan leva med en poäng i dag. Men jag tror vi vinner. Jag tippar 3-1. Jag är faktiskt inte alls rädd för Bundesliga. Det finns många lag som är sämre än vi. St Pauli borde klara sig kvar.

Annons

Supportrarna vid bordet, bland annat hans två söner, nickar instämmande och höjer sina Guinness-glas.

– Hur var det då med helvetets portar, försöker jag än en gång.

– Javisst ja, säger Schmidt. Jo, Holzach levde med hutteriterna i ett år och vann deras förtroende, eftersom de trodde att han ville bli medlem. En dag avslöjade de att de visste var helvetets portar fanns. Ingången är precis här, sa de, i St Pauli. Hutteriterna var övertygade om att helvetet låg rakt under Reeperbahn.

Reeperbahn är en lång, bred gata som i början av 1600-talet förband två muromgärdade, fristående städer – det danska Altona och hansastaden Hamburg. Den ursprungliga gatan gick från Nobistorporten i Altonas ringmur till Hamburgs Millerntorport (det är från den som St Paulis hemmaarena har fått sitt nuvarande namn). Mellan städerna låg ett ingenmansland, och hit förvisade Hamburg folk som man inte ville ha kvar innanför murarna: tjuvar och banditer, horor och zigenare, skumraskfigurer och spetälska. De fick så småningom sällskap av sjömän från den närbelägna hamnen, varav vissa med största säkerhet var barn eller barnbarn till äkta pirater. Denna brokiga skara slog sig ner kring Reeperbahn, och på så sätt växte St Pauli fram. Och det är så, menar många, som stadsdelen fortfarande ser ut.

Mörker. Himlen är ofta svart över St Pauli. Kanske är det därför som elljusen lyser klarare här än någon annanstans i Hamburg. Framfö­r stadion ligger nöjesparken Dom, där Doc Mabuse köpte den flagga som ändrade allt.

Ända sedan Beatles förvandlades till det tajta och orädda band som senare skulle erövra världen genom att kväll efter kväll spela på Star Club på en tvärgata till Reeperbahn, har det varit en tröttsam kliché att det här är en stadsdel där ynglingar växer upp snabbt, en stadsdel befolkad av hallickar, langare, fnask och bisarra original. Men klichén kan inte ligga alltför långt från sanningen, för i dagens St Pauli behöver man bara snubbla nerför en trappa och stiga in i en dunkelt upplyst lokal för att man ska stå öga mot öga med Heini.

Heini gick tidigare under namnet Slaktar-Heini, eftersom han jobbade med att snitta upp djurhalsar på ett slakteri. Han var dock lika snabb i nävar och fötter som med kniven, och i slutet av 50-talet vann han mellanviktsklassen vid Hamburgmästerskapen i boxning tre år i rad. Under sin storhetstid reste han mycket i Europa, särskilt i Sverige, och hade goda kontakter i St Paulis undre värld. I dag går han lite snett, fingrarna är stela och han sluddrar när han pratar. Men han är klar i hjärnan. Sedan 1978 driver han en pub som inte ligger långt från The Shamrock. Trots att han är född här i kvarteren redan innan bunkern byggdes och alltid har hållit på St Pauli, tror han på förlust mot Hoffenheim. Han tycker inte alls att det skulle göra något om laget ramlade ur igen.

– Folk dricker mer när St Pauli vinner, så för min del är segrar i tvåan bättre än förluster i ettan.

Heini ser alltid bara första halvleken av hemmamatcherna, sedan måste han tillbaka till puben och göra i ordning ölfaten inför anstormningen av törstiga gäster. Men även med halva matcher har han sett mer St Pauli-fotboll än nästan någon annan. Fast när man frågar om det förflutna svarar han bara:

– Vilket förflutna?

– Ja, tiden före sjörövarflaggorna.

– Du menar 70-talet och ännu tidigare? Men då fanns ju ingenting!

Han slår upp en snaps, skakar på huvudet och upprepar:

– Det fanns ingenting.

Det Heini säger kan låta hårt med tanke på att St Pauli under åren närmast efter kriget hade ett starkt lag som kallas för Mirakelelvan. De var ett par gånger nära att gå till semifinal i det tyska mästerskapet – det här var före Bundesligas tid. Att man kallar den här upplagan av St Pauli för Mirakelelvan beror dock på att framgången var oväntad och saknar motstycke i klubbens långa historia. En historia som nu sträcker sig över 100 år.

Ljus. Mest kända är de röda lyktorna längs omtalade Reeperbahn, som börjar ett stenkast från hemmaarenan.

Jubileet är skälet till att St Pauli, där det aldrig har rått brist på märkliga syner, numera kan erbjuda ännu en ovanlig sevärdhet. På torget framför huvudingången till arenan har man staplat 46 rostiga containrar bredvid och ovanpå varandra likt jättelika legobitar. Detta skrangliga bygge är St Paulis uppfattning om hur ett museum ska se ut, och rymmer en tillfällig utställning som högtidlighåller klubbens hundraårsjubileum. Inne i containrarna finner man föremål och berättelser från hundra år av fotboll (och ett par sporter till), men man hittar inga pokaler eftersom klubben aldrig har vunnit några. Vill man se tunga bomullströjor som burits av berömda spelare, svartvita foton från Europamatcher och journalfilmer som visar hemvändande hjältar, ja, då får man förflytta sig åtta kilometer åt nordväst. För det är där som det stora, förmögna och framgångsrika Hamburger SV håller till.

Man brukar tala om HSV och St Pauli som bittra rivaler, men det ordet leder tankarna fel. För det första är HSV så mycket större, har så mycket mer pengar och har vunnit så många fler titlar att jämförelsen blir absurd. För det andra inser man snabbt när man förflyttar sig från St Pauli till HSV:s hemtrakter att den sistnämnda klubben ligger i en helt annan stad. HSV:s Hamburg är prydligt, välansat, lummigt, rymligt och rent. Här spelar folk golf och tennis. Här betyder ordet »hamn« en trevlig småbåtshamn, inte ett sådant där skitigt ställe som i St Pauli, där folk sliter ont dag efter dag utan att någonsin lyckas bli skuldfria.

Ah, men är inte detta bara ännu en kliché som känns en smula överdriven, nämligen den om St Pauli – stadsdelen och klubben – som ständigt balanserande på randen till ekonomisk kollaps? Tja… besök en St Pauli-match och du får en halvtimme före avspark höra speakern förläget meddela i högtalarna:

– Om du är här för första gången, så vill jag säga att vi är fattigare än de flesta och behöver pengar. Därför kommer du nu att få lyssna på några reklaminslag.

Just nu byggs dock nya, blänkande kontorshus med glasfasader nere i hamnen, vilket säkert kommer att leda till att det pumpas in mer pengar i stadsdelen. Dessutom betyder uppflyttningen till Bundesliga att mer pengar samlas i fotbollslagets kassakista, med tanke på de högre TV-ersättningarna och allt annat. Visst är det så?

Nej, inte nödvändigtvis. En förändring – eller »gentrifiering«, som sociologerna säger – må vara på gång, men många människor här omkring hyser en smygande misstanke om att förändringen inte kommer att bli till det bättre. Vid de nya kontorshusen har någon klottrat »Vår värld ser inte ut så här« och det finns personer som tycker att detsamma gäller för FC St Pauli och Bundesliga. Liksom för Heini finns det ekonomiska skäl till deras åsikter, fast av ett annat slag. De befarar att St Pauli ska tvingas satsa stora summor för att klara sig kvar – och i den här klubben vet man allt om hur snett det kan gå om man sätter fart på pengarna alltför snabbt.

Sista stopet. Efter slutsignalen är supporterbaren Jolly Roger alltid fullsatt. Inte ett jätteproblem eftersom en kiosk vägg i väg­g säljer öl för en euro styck. Och att prata om matchen, musik och politik funkar lika bra på gatan.

Första gången det här blev ett akut problem var på 1970-talet då klubben låg i 2. Bundesliga och bara hade några få tusen åskådare på hemmamatcherna, men ändå satsade en förmögenhet på att ta steget upp. St Pauli nådde faktiskt högsta serien för första gången 1977, några månader innan Sex Pistols gav ut Never Mind the Bollocks. Det blev dock respass direkt och klubben var nu så djupt skuldsatt att det tyska fotbollsförbundet drog in dess elitlicens. Klubben flyttades ner till division tre. I början av 80-talet spelade St Pauli amatörfotboll och man kunde nästan räkna åskådarna i halvtid. Det såg ut som slutet – men blev början på en av de märkligaste och mest hisnande förvandlingarna någonsin i europeisk fotboll. 

Och allt började på läktarna.

 

– Vi brukade ha med en stor sportbag full med ölburkar in på stadion, minns Dirk Matzke. På den tiden var det inga problem eftersom man inte blev visiterad i entrén. Vi gick dit för att festa och ha kul. Bara för vår egen skull. Fotbollen var vårt party.

Dirk, som i dag är i 45-årsåldern, jobbar som bandbokare på den lilla men hippa rockklubben Knust i St Pauli. Han är gift och har ett barn, och hela familjen har årskort på sittplats (»svärmor är från München, men till och med hon håller på St Pauli nu«). Dirk har inte druckit en droppe alkohol på fyra år, men i början av 80-talet såg det väldigt annorlunda ut. Han och hans kompisar hörde då till den ena av de två grupper som kom att förändra FC St Pauli. Det är den grupp som det talas minst om när St Paulis historia berättas: unga, äventyrslystna och ibland stökiga HSV-fans som gick till Millerntor dagen efter HSV-matcherna för att dricka öl, titta på fotboll på låg nivå och slippa oroa sig för ligister och firmor.

Dirk var till och med på Europacupfinalen mellan Hamburg och Juventus i Aten 1983, tillsammans med en kompis som numera jobbar för HSV.

– Det blev så att jag drog och han stannade kvar, säger Dirk medan han kastar i sig en väldigt sen lunch på klubben där han arbetar.

Även Knust ligger nära arenan – eftersom allt i St Pauli på något sätt gör det. På väggarna hänger dussintals klubbtröjor från 80-talet och fram till i dag, liksom flaggan med dödskallen och benknotorna som numera allmänt förknippas med St Pauli, men som inte fanns på den tiden när Dirk smugglade in öl på läktaren.

– Jag lämnade HSV på grund av att högerextremismen blev obehagligt stark där och klubben inte gjorde något åt det, säger Dirk. Fascisterna var misstänksamma mot mig eftersom jag ofta gick på punk- och skakonserter i St Pauli. De var på mig hela tiden, så till slut ville jag bara bort från allt tjafs. Jag blev St Pauli-fan på heltid, för här var det aldrig några problem. Men det var också för att …

Annons

Dirk lyfter blicken från maten och sneglar bort mot männen som sitter i baren, klädda i St Pauli-tröjor, svarta luvtröjor eller jeansjackor.

– …för att St Pauli är som en familj. Folk säger att Hamburgbor är väldigt tillbakadragna, men det stämmer inte i St Pauli. Det här var och är en familj som man väldigt lätt kan bli medlem i.

Efter maten promenerar Dirk iväg från Knust, tar av till höger vid bunkern och sätter kurs mot det som han och de flesta andra betraktar som FC St Paulis hjärta, klubbens egentliga hem. Vi talar om Fanladen, som naturligtvis ligger endast en rask promenad från stadion. Namnet betyder »supporterbutik« men stället får absolut inte förväxlas med den officiella shopen där klubben säljer sina produkter.

Fanladen öppnades för tjugo år sedan av hängivna St Pauli-fans. Syftet var att hjälpa andra fans med problem av de slag som unga människor i stadsdelen kunde stöta på. Det var ett socialkontor till allt utom namnet, och logiskt nog får Fanladen numera stöd av både kommunen och en oberoende ideell organisation. Precis som klubben har Fanladen alltid ont om pengar, och därför säljer man egendesignade t-shirts med St Pauli-motiv. Det finns inga officiella klubbsymboler på tröjorna, men de är väldigt populära eftersom de är snygga, roliga och ofta har ett punkigt bildspråk.

Utanför Fanladen står en man och rullar en cigarett med en ölflaska instucken under armen. Han är över 50 men ändå klädd i skinnbyxor, vilket genast avslöjar att han är socialarbetare. Det är dock inte enda skälet till att han ofta syns här. Roger Hasenbein, som han heter, sitter dessutom i FC St Paulis så kallade tillsynsstyrelse, som ska övervaka den exekutiva styrelsen. Vilket betyder att han har koll på, tja, nästan allting. Han känner till spelarnas kontrakt och löner och vet vem klubbdirektören har lagt ett bud på och hur framtidsplanerna ser ut. Vem skulle ha trott det för ett drygt kvartssekel sedan när Hasenbein kom till St Pauli? Han kom som medlem av den andra gruppen som förändrade klubben: män och kvinnor med så stark politisk övertygelse att de såg det som sin moraliska plikt att försvara åtta gamla 1800-talskåkar i hamnen mot poliser och nynazister.

Fast det är klart: det handlade egentligen inte om husen, det var en principsak. År 1981 stod dessa fyra- och femvåningshus på Hafenstrasse obebodda eftersom staden ville riva dem och bygga dyra bostäder. Rucklen drog till sig punkare och studenter som sökte ett billigt boende. Snart hade alla husen intagits av radikala husockupanter, och närhelst polisen försökte tömma dem bröt helvetet lös. Det slutade oftast med gatubataljer där alla knep var tillåtna.

GRUNDAD: 1910

STADION: Millerntor, 24 000 åskådare

ANTAL REGISTRERADE MEDLEMMAR: 7 800

ÖVRIG VERKSAMHET: St Pauli har också sektioner för bland annat amerikansk fotboll, bowling, boxning, handboll, cykling, rugby och schack.

80-talet var ett så enormt politiserat decennium i Västtyskland att husen på Hafenstrasse inte bara blev en symbol för anarkisternas och vänsterns motstånd mot en i deras ögon omänsklig stat, utan också hamnade i fokus för de liberaler som inom kort skulle göra De gröna till en politisk kraft att räkna med. Husen drog naturligtvis också till sig den motsatta sidan av den politiska skalan. Fascister och högerinriktade huliganer från hela Västtyskland kom till St Pauli för att angripa ockupanterna, vilket ledde till att folk från alternativkulturen, som Roger Hasenbein, också strömmade till från hela landet för att försvara dem. När medierna sedan beskrev Hafenstrasse som »ett svart hål« dit lagen inte nådde, drogs ännu mer folk till stadsdelen – nyfikna åskådare som lockades av faran och den udda atmosfären. Det blev kaos.

Men man kan inte slåss mot fienden och rädda världen dygnet runt. Även revolutionärer behöver ibland koppla av och ha lite kul.

– Jag har spelat fotboll sedan jag var sex och gör det fortfarande, i St Paulis oldboyslag, säger Hasenbein.

Han lutar sig mot dörrposten och vänder sig ut mot gatan eftersom rökning inte är tillåten i Fanladen. (Öldrickning uppmuntras dock, eftersom ett par cent för varje såld flaska går till Fanladens stödfond.)

– Jag höll på FC Köln när jag var liten, för jag kommer därifrån. I början av 80-talet jobbade jag i Heidelberg som socialarbetare, och jag var ofta i Hamburg på grund av Hafenstrasse. Naturligtvis gick jag också och såg FC St Pauli. Jag trivdes direkt. Och därför är jag kvar än i dag.

Sakta men säkert spred sig ryktet om den nya coola publiken på Millerntor, och fler och fler människor som Matzke och Hasenbein började gå på matcherna. Resultatet blev en unik fotbollspublik som kombinerade kärleken till högljudd musik med politiskt allvar och bisarr humor. I början av säsongen 86-87, när St Pauli hade blivit uppflyttade till division två, höjde en supporter sin knutna näve och skrek: »Aldrig mera krig, aldrig mer fascism!« Varvid någon svarade: »Och aldrig mer division tre!« Tyvärr kunde inte alla dessa krav uppfyllas.

Det var under samma säsong, förmodligen i mars 1987, som den före detta sångaren i ett av Hamburgs första punkband gick förbi Dom – ett tivoli som kommer hit tre gånger om året – på sin väg mot stadion. Allt talar för att mannen, känd under namnet Doc Mabuse, var full när han fick syn på ett stånd som sålde piratflaggor till barnen. Hur som helst ryckte han till sig en flagga och knallade vidare. (Nuförtiden brukar han ibland hävda att han betalade för den, men det vore olikt honom.)

Fansen. Ultras kommer från den p­olitiska vänstersidan men förknippa­s ofta med högervridna bråkstakar. USP (Ultras St Pauli) är dock v­erkligen v­änster och deras namn syns överallt på stadsdelens husfasader.

Dödskallen och benknotorna har alltid varit populära i Hamburg, staden som fostrat Tysklands mest kända sjörövare, Klaus Störtebeker. Symbolen användes även av husockupanterna på Hafenstrasse, för att markera att de inte kände sig bundna av statens lagar. Så förmodligen var det bara en tidsfråga innan någon skulle ta med sig en piratflagga på match. Men äras den som äras bör – Doc Mabuses inspirerade handling gav det vilda gänget på Millerntors läktare det enda de dittills hade saknat: en symbol att samlas kring.

Några månader efter att Doc Mabuse hade introducerat flaggan på Millerntor lämnade St Paulis tränare klubben eftersom han hade fått ett erbjudande av det slag man inte kan säga nej till, nämligen från HSV. St Pauli befordrade då andretränaren, en lång, gänglig karl vid namn Helmut Schulte som inte var mer än 30 år. Under Schultes ledning gick laget oväntat upp till Bundesliga, och den här gången var allt väldigt annorlunda jämfört med klubbens första säsong i högsta serien tio år tidigare. Överallt där St Pauli spelade säsongen 87-88 såg man folk från orten som inte höll på hemmalaget utan jublade åt motståndarna. FC St Pauli hade blivit hippa och lockande för alla som rörde sig inom undergroundkulturen. St Pauli var laget som det var både politiskt korrekt och väldigt kul att hålla på.

 

Drygt två decennier senare är Helmut Schulte lätt irriterad. Han väger av och an på fötterna, som är klädda i blanka, dyra skor. Han tittar ner i golvet, sedan in i väggen, sedan ner i golvet igen. Han tar ett par steg åt höger, viskar något i någons öra och släntrar sedan tillbaka. Han växlar några ord med en väldigt lång, orakad och lite ovårdad man vid namn Sven Brux – han ser ut som en snubbe som säljer begagnade skivor och dricker för mycket kaffe, men i själva verket är han säkerhetsansvarig och en massa annat hos FC St Pauli. Sedan stirrar Schulte ner i golvet igen.

Legend. Dirk Matzke var en av dem som var med och vände trenden i St Pauli i början av 80-talet, före dödskallarna.

I andra änden av det lilla rummet säger Hoffenheims tränare Ralf Rangnick att hans lag hade tur som lyckades vinna med 1-0. St Paulis tränare Holger Stanislawski säger att hans lag spelade bra och gjorde ett enda misstag, vid en fast situation sent i matchen. Journalisterna, varav många måste stå eftersom det inte finns sittplats åt alla, ställer massvis av frågor. De tilltalar Rangnick med »Herr Rangnick« och Stanislawski med »Stani«.

Rangnick säger att planen var dålig, förmodligen för att den – har han hört – användes till en supportermatch nyligen.

– Det kan antagligen bara hända här. St Pauli har en särskild relation till supportrarna, säger Rangnick.

Han ser ut som en lärare som försöker vara tolerant och överseende trots att han inte förstår sig på dagens ungdom. Både Schulte och Brux skakar på huvudet.

– Det stämmer inte, säger Brux tyst.

Sedan höjer han rösten:

– Det var sponsorer, inte supportrar.

Stanislawski lutar sig fram mot mikrofonen.

– Förlåt, fel av mig. Jag sa till Ralf att det hade varit en supportermatch, men det var en sponsormatch.

Han ler finurligt.

– Supportrar, sponsorer – det är väl samma sak här?

När frågorna till sist upphör och de båda tränarna reser sig upp, öppnar Schulte snabbt en glasdörr till en lång korridor, stiger in och tar ett djupt andetag. Glaset måste vara ljudisolerande, för det blir genast väldigt tyst. Schulte går mot sitt kontor, avslappnad och lugn. Hans irritation under presskonferensen verkar inte ha berott på St Paulis förlust utan på allt väsen som de rekordmånga journalisterna förde och trängseln som blev med de oräkneliga fotografer som bevakade matchen denna lördagskväll. Det har varit en lång, ansträngande dag för den man som numera är St Paulis klubbdirektör och därmed ansvarig för ekonomin.

Matchen mot Hoffenheim var inte bara klubbens första hemmamatch för säsongen och dess första Bundesligamatch på åtta år, det var också den första matchen med den nya, ombyggda huvudläktaren. Vissa hardcorefans kritiserade klubben när den började modernisera arenan och bygga lyxloger åt sponsorer och välbärgade fans. Med typisk St Pauli-humor har logerna officiellt döpts till »Séparées«, vilket är vad de prostituerades rum på Reeperbahn kallas. I april rapporterade till och med tidningen Ballesterer att en del äldre fans, bland dem Doc Mabuse, hade lämnat St Pauli och nu istället följde Altona i division fem eftersom de ansåg att Millerntor hade blivit alltför kommersiellt. Tysk TV plockade upp nyheten och konfronterade tränaren Holger Stanislawski med den i ett sportprogram efter St Paulis seger i premiärmatchen borta mot Freiburg. »Det är inte alltid så lätt«, svarade Stanislawski, »att balansera på den tunna linjen mellan vad som är ekonomiskt nödvändigt för att vi ska kunna hävda oss, och vad som krävs för att bevara charmen hos en klubb som har väldigt starka band till stadsdelen. Vi har nu två nya läktare, men de som gillar förfall kan välja de gamla läktarna.«

Så här vid slutet av en väldigt lång dag vill Schulte inte spilla många ord på frågan.

– Det är konstigt, säger han, hur det här kan bli en nyhet när det bara är ungefär 40 missnöjda personer som har slutat gå på matcherna. 

När jag pratade med René Martens, klubbens främsta historieskrivare, som också är väl bekant med Altona, sade han:

– Det är inte ens 40 personer. Det är högst 15 stycken. Och de lämnar bara plats åt andra. Det finns jättemånga som vill gå på Millerntor men som inte får chansen eftersom det alltid är utsålt.

Och Schulte behöver egentligen inte försvara sin klubb. Inte i dag. Inte när St Pauli just har mött Hoffenheim, ett lag som finansieras av en miljardär och har en ny arena som inte ens ligger i Hoffenheim.

Samtidigt är han fullt medveten om vilken tur klubben har haft. Under det decennium då St Pauli förändrades och fick sin unika identitet, fanns ett flertal så kallade andralag i storstäderna som klarade sig skapligt: 1860 München, Kickers Stuttgart, Fortuna Köln, Blau-Weiss 90 Berlin. Samtliga dessa klubbar är i dag i uselt skick – i bästa fall är de fattiga kusiner, i sämsta fall ett minne blott. Men inte St Pauli.

– När man är andralag i en stad, säger Schulte, så kan man inte bara kopiera den större klubben. Det funkar inte. Det leder till att man tappar sin identitet och även om St Pauli har förlorat mycket under årens lopp, så har vi aldrig förlorat den.

– Jag hade lyckan att få vara på plats under de år då FC St Pauli blev det vi är i dag, Det var ingen som drog upp någon marknadsplan och sa: »Så här ska vi utvecklas.«Allting utvecklades organiskt. Det var så vi blev ett varumärke.

Ett varumärke är också vad som säljs en trappa ner från Schultes kontor. Matchen är slut sedan länge men supportershopen – som varken får eller kan förväxlas med Fanladen – är fullproppad med män, kvinnor och barn som köper officiella klubbsouvenirer, de flesta med dödskallen och benknotorna på. Symbolen är numera officiell klubblogga och sedan några år ett registrerat varumärke, vilket borde dra in hyfsat med pengar till St Pauli. Men det gör det inte.

– Den här klubben skulle kunna vara rik, säger Dirk Matzke och överdriver för att få effekt.

Han vandrar genom St Pauli sida vid sida med tillsynsstyrelseledamot Hasenbein, som leder sin cykel bredvid sig och puffar på ännu en hemrullad cigarett. De möter många människor i klubbtröjor och t-shirts, och Matzke pekar på loggan.

– St Pauli får bara tio procent av vinsten från allt som säljs. Och det kommer inte att förändras på många år!

Hasenbein höjer handen.

– Om vi inte vinner rättegången, mildrar han Matzkes uttalande.

För omkring tio år sedan sålde FC St Pauli hälften av rättigheterna till varumärket och souvenirförsäljningen till eventbolaget Upsolut i Hamburg. Fyra år senare omförhandlades avtalet eftersom klubben hade insett att man måste ta tillbaka varumärket. För att uppnå detta blev St Pauli tvungna att avstå ytterligare 40 procent av merchandiserättigheterna till Upsolut under 30 år. Det är den extremt långa kontraktstiden som ger klubben visst hopp. Den rättsprocess som Hasenbein talar om inleddes i oktober 2009. Klubben hävdar att villkoren är oskäliga och vill bli löst från avtalet. Utgången är synnerligen oviss, eftersom Upsolut har blivit uppköpt av en fransk mediekoncern som har både makt och ekonomiska muskler nog att fullfölja processen till det bittra slutet, och förmodligen kommer att göra det också. Trots allt betyder varje piratsymbol på en svart luvtröja och varje exponering av klubbens (fyndiga) motto »Non established since 1910« att det trillar in sköna slantar på ett konto någonstans i Paris.

Vilket gör att man måste ställa frågan: Hur kunde St Pauli göra något så korkat? Varför kastade man bort möjligheterna att tjäna en hacka på en viktig del av sin identitet? Svaret är enkelt: rättigheterna såldes vid en tidpunkt då St Pauli återigen hade ett så förtvivlat behov av pengar att man behövde varje cent för att hålla sig vid liv. Samtidigt som fansen utklassade alla rivaler hade ledningen tappat greppet om ekonomin och ännu en gång fört klubben till ruinens brant. Det var nästan som om man hade kastats tillbaka till det sena 70-talet. Laget var till och med nere i division tre igen efter att ha blivit nedflyttade från Bundesliga 2002 och från 2. Bundesliga 2003. FC St Pauli behövde ett nytt mirakel – och det inträffade återigen utanför planen.

Står upp. St Pauli gör en bra insats i f­örsta matchen på hemmaplan sedan återkomsten till Bundesliga. Men matchen slutar med förlust sedan Hoffenheims Isaac Vorsah hittat rätt på en hörna.

I slutet av 2003 utsågs Cornelius »Corny« Littmann, teaterägare på Reeperbahn, till ny ordförande i St Pauli. Littmann var frispråkig, rolig, glamourös och öppet homosexuell. Övriga Tyskland betraktade utnämningen som ännu ett bevis på att St Pauli var en annorlunda klubb som alltid gjorde det oväntade och galna. Många mindes att Littmann en gång hade deltagit i en TV-debatt om homosexualitet inom idrotten. Under debatten hävdade Paul Steiner, en av VM-vinnarna 1990, att bögar var för mesiga för att kunna spela professionell fotboll. Varvid Littmann gravallvarligt svarade att han hade haft sex med flera fotbollsspelare, bland annat en före detta lagkamrat till Steiner. Och den här mannen var nu ordförande i en Bundesligaklubb – hoppsan!

Vad resten av Tyskland inte förstod var att Littmann först och främst var en klipsk affärsman. Det var inte för inte som han hade blivit framröstad till Årets entreprenör i Hamburg 1999. Några av hans åtgärder under de följande åren har gjort honom omstridd bland puristerna, som Upsolutavtalet och förslaget om att sälja ut namnrättigheterna till hemmaarenan. (»Jag försökte komma på något företag som skulle passa«, sade Littmann. »Jag var rätt förtjust i Poker Room, det är exakt min humor.«) Men han lyckades trots allt vända utvecklingen. Med en hel del hjälp från klubbens många vänner.

För ju värre läget blev, desto fler människor kom till undsättning. Klubben sålde livstidsbiljetter och folk köpte dem. Man tryckte tröjor där det bara stod »Retter« (räddare) framtill. 40 McDonald’s i Hamburg gick med på att sälja dem. Tröjorna blev extremt populära, alla ville uppenbarligen visa att de hade varit med och räddat klubben. Samtidigt höjde barägarna i St Pauli ölpriset med 50 cent, lovade att den extra vinsten skulle gå till klubben och uppmanade gästerna att »supa för Pauli«. På Reeperbahn följde en del prostituerade exemplet genom att höja priset och be kunderna att, ja, också göra något för klubben. Till och med det hatade Bayern München gjorde en insats genom att ordna en vänskapsmatch mellan lagen för att samla in pengar. På något sätt löste det sig och FC St Pauli räddades på nytt. Och som vanligt gäller att om man klarar av en kris, så blir man starkare. Under de svåra åren stärktes banden ännu mer mellan klubben, stadsdelen och befolkningen.

– Nu har vi äntligen proffs anställda på olika poster i klubben, säger Roger Hasenbein. De är inte St Paulianer men det gör inget, de är här för att göra ett jobb. De kommer aldrig att bli St Paulianer, för de förstår inte vad vi håller på med.

Detta kan låta märkligt när det kommer från en person som är född i Köln. Men Hasenbein har bott så länge i St Pauli att han har blivit ett med stadsdelen.

– Stadsdelen är till för klubben, säger han, och klubben är till för stadsdelen. Det är helt avgörande att banden förblir starka.

Det är just därför som medlemmarna har valt in Hasenbein – supportern, socialarbetaren och radikalen – i tillsynsstyrelsen. Hans uppgift är att hindra klubben från att genomföra idiotiska idéer som kan fjärma den från fansen. Som Littmanns plan på att sälja ut namnrättigheterna till arenan, en plan som fick fansen att gå i taket och slutligen röstades ner av medlemmarna. Nuförtiden verkar de viktigaste personerna i ledningen (Littmann avgick i maj) ha förstått det här och är, för att använda Hasenbeins ord, St Paulianer även om de råkar komma från Westfalen, som 80-talstränaren Schulte, som återvände till St Pauli 2008.

– Jag jobbade för Schalke i tio år, säger han, men jag visste hela tiden att jag skulle komma tillbaka hit en vacker dag. Jag förstår St Pauli och allt som hör hit. Jag vet vad Millerntor betyder och uttrycker. Jag vet att det är helig mark. St Pauli är en erfarenhet – en som måste behandlas med största varsamhet.

Vilket får en att undra om inte »allt som hör hit« nästan har blivit viktigare än fotbollen. I vilken tysk stad som helst skulle det här ha varit en stor och upphaussad dag – första hemmamatchen i Bundesliga på många år. Men i de här kvarteren, där ett känt klotter lyder »St Pauli är enda alternativet«, verkar uppflyttningen komma i andra hand. Det är naturligtvis bra och lönsamt att få möta storlagen igen, men pengar och berömmelse har aldrig varit St Paulis grej.

Schulte:

– Man måste ha en filosofi. Om man säger att man vill vinna för att man vill tjäna mer pengar så att man kan köpa nya spelare som kan få laget att vinna ännu mer … nej, det räcker inte.

Vad han menar är att det inte räcker i St Pauli. Det hetaste samtalsämnet bland fansen efter Hoffenheimmatchen var inte förlusten utan att södra läktaren hade problem att samspela med den nya huvudläktaren.

Utanför den kända supporterpuben Jolly Roger är stämningen således munter två timmar efter matchen. Hundratals människor vimlar utanför, dricker öl och talar om kommande konserter snarare än om de gångna 90 minuterna. Det uppstår visserligen ett visst tumult när ett par ultras inte vill låta sig fotograferas. De säger att man aldrig kan veta var bilderna hamnar och att det finns högerextrema HSV-huliganer som söker efter bilder på sina fiender. Men på det stora hela är stämningen så avslappnad, så fullkomligt fri från besvikelse, att det tycks som om vinst eller förlust, division ett eller två, egentligen inte är vad det handlar om.

– Självklart är allt det andra viktigare, säger Roger Hasenbein och letar i fickorna efter tobak. Jag skulle fortfarande vara St Pauli-fan även om klubben slutade spela fotboll i morgon.

 

– Hellre spela i tvåan?

Hermann Schmidt, veteranen med historien om helvetets portar, blir förbluffad när han får höra att folk som Heini (och Dirk Matzke) anser att det vore bättre för St Pauli att ligga i en lägre serie. 

– Det är bara folk som inte har spelat själva som kan säga så. Som aktiv vill man spela på så hög nivå som möjligt.

Trots sin ålder är Schmidt inte det minsta nostalgiskt lagd.

– De som målar upp en romantisk bild av 80-talet har glömt hur dåligt spelet var. Det var fruktansvärt, mycket sämre än i dag. Numera har vi många killar som faktiskt kan lira.

Belägrad. Bunkern är orivbar. Men under St Pauli-Hoffenheim lyckas tre män i alla fall inta fortet.

Spelarna har nästan alltid köpts billigt, till och med lagets kändaste profil kom som fri transfer. Det handlar om den före detta landslagsmannen Gerald Asamoah, som missade Hoffenheimmatchen på grund av skada. Det är förmodligen St Paulis mest spektakulära värvning någonsin, även om Asamoah närmar sig slutet av karriären och hans förra klubb, Schalke, inte ville ha honom kvar.

Asamoah verkar smälta in bra i St Pauli. Inte så mycket för att han som svart öppet har kritiserat högerextremismen i vissa klubbar i forna Östtyskland (det blir ofta bråk när FC St Pauli möter något av de lagen) utan snarare tack vare sin utåtriktade personlighet – och sin humor. I augusti bad en tysk tidning en spelare från varje klubb att delta i ett telefonväkteri dit supportrarna fick ringa och ställa frågor. Från St Pauli medverkade Marius Ebbers och en av de första som ringde sade: »Hej, det här är Gerald från Hamburg. Vad anser du om St Paulis nyförvärv?« (Ebbers kände dock igen rösten.)

Och visst, det krävs en viss sorts spelare här och en viss anpassning. Det är trots allt ytterst få fotbollsspelare som kan vara lika perfekt St Pauli-material som den legendariske Volker Ippig, 80-talsmålvakten som hjälpte till att bygga sjukhus i Nicaragua och under en period bodde i ett ockuperat hus på Hafenstrasse.

– De flesta spelarna har ingen aning om vad som väntar dem när de skriver på, säger Matzke.

Även om Hermann Schmidt tycker att »de lär sig väldigt snabbt, eftersom de är tvungna«, så är den här aspekten inget som förenklar klubbdirektörens jobb.

– När vi scoutar spelare tittar vi först och främst på det fotbollsmässiga, säger Helmut Schulte. Men vi tittar också på personligheten. Våra spelare måste vara öppna och toleranta och kunna prata med fansen.

Det är milt uttryckt. En spelare som skriver på för St Pauli kanske inte precis är tvungen att vara DJ på Knust (som vissa spelare har varit) men om han tror att han ska kunna bo i en fin villa i en fin stadsdel, köra Porsche till träningen och kommunicera med folk via sin agent, så kommer han att köras på porten inom en månad, oavsett hur många mål han gör.

Detta är en klubb där träningsanläggningen inte är avspärrad och inte skyddad av vakter. Istället uppmuntrar man folk att komma dit, titta på träningen och fråga spelarna varför de spelade som de gjorde i lördags.

Om nyförvärv säger Schulte:

– Det hjälper verkligen om de har bott ett tag i Tyskland och känner till lite om oss, så att de är förberedda. 

Kravet begränsar St Paulis upptagningsområde ordentligt. För var utanför Tyskland hittar man spelare som inte skulle drabbas av en kulturchock när de ser allt det här? Var hittar man spelare som faktiskt gillar den nära kontakten med fansen, för att inte tala om piratflaggorna, punkmusiken och politiken?

– I Sverige, säger Schulte. Under det senaste året har vi samlat information om Sverige och vi scoutar nu där och i vissa andra skandinaviska länder. Vi tror att mentaliteten där är jämförbar och vi hoppas att svenska spelare ska kunna lära sig språket snabbare.

Om du som läser det här är fotbollsproffs och letar efter en ny klubb: vad Schulte menar är att du ska lära dig tyska för att kunna prata med fansen, inte med medierna.

 

På Millerntor visas definitivt stor omtänksamhet mot fansen, och inte bara mot dem som klär sig i dödskallen. Dirk Matzke på Knust hävdade ju att St Pauli »inte gör särskilt mycket för fansen. Det här är nu en klubb som alla andra. St Pauli är en helt normal klubb.« Men det är inte normalt att man spelar Hoffenheims kamplåt i högtalarna tjugo minuter före avspark för att hälsa bortafansen välkomna. Det är inte normalt att till och med folket på de dyra sponsorplatserna tilldelas ett flygblad där de uppmanas att respektera motståndarna. Och det är inte normalt att man stänger av ljudanläggningen på stadion en kvart före avspark.

På Millerntor spelar man inte musik eller sänder ut reklam under den här kvarten eftersom man vill låta fansen sjunga sina sånger ostörda – sånger som Ingen vinner på Millerntor, vars innebörd är att även om bortalaget skulle göra flest mål så kan FC St Pauli aldrig besegras, aldrig förgöras. 

Och när jag stod på läktaren och hörde den låten före matchen mot Hoffenheim, så tänkte jag på bunkern som tornar upp sig över norra läktaren. Och jag kastade en blick åt det hållet, mot det stora betongmonstret som ingen kan rå på … och jag stelnade till och var tvungen att titta en gång till.

På bunkerns tak stod en helt svartklädd man. Bakom honom blåste ovädersmoln upp på avstånd och ljuset skiftade oavbrutet, så att man bara såg hans silhuett. Långsamt vecklade han ut en stor svart flagga. Han började vifta med flaggan nästan exakt samtidigt som man från högtalarna hörde de hotfulla klockorna i början av AC/DC-låten, vilket betyder att lagen är på väg in. Efter ett tag fick mannen på taket sällskap av ytterligare två skuggfigurer, klädda i vad som från min position såg ut som randiga fotbollströjor. En av dem viftade med en röd flagga. De stod kvar på taket under hela matchen.

I bunkern, detta monstruösa monument, håller i dag musiker, konstnärer och mediefolk till. Där finns en radiostation och på femte våningen en nattklubb som är känd för sina coola fester. Där finns också en dansskola och en stor affär som säljer trummor och gitarrer. Precis som med fotbollsklubben så har folket tagit över något som var fult, hopplöst och oälskat och förvandlat det till något levande, unikt och förunderligt tilltalande. Och det finns egentligen inget svar på frågan om detta är coolt och galet eller krasst och kommersiellt – eller bara helt normalt. Det är nämligen allt detta på samma gång. Vad annat kan man förvänta sig av en plats som är döpt efter en kyrka tillägnad aposteln Paulus, men ligger ovanpå helvetets portar?

Översättning: Johan Nilsson