Är det inte märkligt att ingen nämner bunkern? Den är det första man ser när man närmar sig Millerntor, FC St Paulis hemmaarena. Den drar till sig blicken när man ser St Pauli spela hemmamatch på TV. Och den tornar upp sig – likt en enorm, ljusbrun vaktpost – över en när man är inne på arenan. Men ingen talar om den.
När CNN skickade ett TV-team till St Pauli i somras för att dokumentera vad de kallade för »världens coolaste klubb« filmade de prostituerade, punkare och piratflaggor. De talade med en berusad supporter som berättade att det fanns både knarkare och hemlösa i supporterskaran. De träffade två polska fans som förklarade att »det som gör St Pauli så fantastiskt är den sköna blandningen av politik och fotboll«. Reportrarna blev till och med hänförda när några ultras protesterade mot att de blev filmade och med våld raderade ett antal sekvenser från kameran. Men amerikanerna visade inte bunkern, inte för en enda sekund.
När den österrikiska fotbollstidningen Ballesterer skickade två reportrar till Hamburg i april för att ta reda på om världens kändaste rebellklubb, som firar 100 år i år, var på väg att sälja sig och bli en del av etablissemanget, skrev de om sponsorplatserna och de dyra vip-logerna på den nya, fina huvudläktaren. De berättade att de anarkistiska aktivisterna, klubbens gamla kärntrupper, har blivit alltmer bekymrade över ultrasgrupperna, unga fans som visserligen har Che Guevara i sin logga men som är alltför välorganiserade och strikta enligt många veteraners åsikt. Ballesterer talade även med en av de män som var med och startade alltihop men numera har slutat gå på matcherna, eftersom han tycker att klubben har blivit för fin i kanten.
Men inte heller österrikarna nämnde bunkern.
