Den heliga sågningen

En fotbollsmaskot kan vara en yngling i djurdräkt som gör konster för barn. Det kan också vara en före detta skogsarbetare i helskägg som lever sin dröm: att köra motorsåg inför 21 000 åskådare.

Det är drygt fyra timmar kvar till avsparken mellan Portland Timbers och Vancouver Whitecaps på Providence Park, men Joey Webber är som vanligt redan på plats.

Under den ut- och ombyggda basebollarenans huvudläktare från 1926, som omsluter hemmaklackens kortsida och den ena långsidan, har han förberett sig som han brukar göra.

Först en sväng till förrådet med bensindunken i handen för att tanka, provköra några motorsågar. Den ena matchsågen används för att få igång publiken. Den andra för att genomföra ett av fotbollsvärldens mindre konventionella sätt att fira ett mål: att kapa ett segment av en massiv douglasgran.

Annons

Sedan in till det privata omklädningsrummet. På med jeansen, hängslena, matchtröjan och halsduken och så ut på arenan för att se kortsidan fyllas av supporterklubben Timbers Armys medlemmar.

För nio år sedan var Joey Webber ett av fansen på läktaren och fick höra att klubben var på väg att anlita en ny maskot. Joey, uppväxt i småstaden Philomath i Oregon, insåg att han hade precis den bakgrund som krävdes för att köra motorsåg i ett folkhav. På high school hade han studerat skogsbruk. Fritiden ägnades åt tävlingar runt om i Oregon där han gjorde upp i grenar som trädklättring, handsågning, stockrullning och yxkastning. Med ett förflutet som rodeoryttare hade Joey också känsla för showmanship.

– Jag reste över hela västra USA och Kanada, säger han. Red både tjurar och hästar barbacka. Min plan var egentligen att satsa fullt ut på rodeon och jag var precis på väg att få min proffslicens när jag var 21. Då fick jag nyckelbenet söndersparkat av en häst.

I stället satsade han på sin rugbykarriär och blev erbjuden kontrakt som semiprofessionell spelare i Portland, där han blev meddragen på en Timbersmatch, varpå ett fotbollsintresse föddes och tog över. Och när chansen att få jobba för klubben dök upp tänkte han inte missa den.

– Jag utnyttjade varenda kontakt jag hade för att få komma på intervju.

Efter tre intervjuer återstod tre maskotkandidater. Klubben var fortfarande inte säker men lät Joey göra en »tryout« på tre matcher.

– Första gången jag klev ut på arenan var det som en enda stor dimma. Ett sådant ögonblick då man är så fokuserad att man inte hör något.

När kandidat nummer två skadade sig utökades Joeys tre testmatcher till sex, och därefter till nio när kandidat tre aldrig dök upp. Efter det var saken avgjord. Joey Webber, som redan hunnit förälska sig i jobbet, blev »Timber Joey« och tog det definitiva klivet in i maskotvärlden. Han kände både lycka och ansvar. Joey kunde sin historia och visste att han hade sällsynt mycket att leva upp till. Det var nämligen inte vilken maskot som helst han skulle ersätta.

 

Berättelsen om Timber Joey börjar med Timber Jim. 1977, när Jim Serrill jobbade för sin pappas företag i Idaho, fick han ett telefonsamtal hemifrån Portland.

– »Vi ska gå på fotboll med din syster och bror och vi ska se Pelé spela«, sa pappa, berättar Jim. Jag hade aldrig spelat fotboll och protesterade, men han lovade att det skulle bli kul.

Portland hade på förhand utsetts till värdstad för finalen i North American Soccer League, den amerikanska proffsliga som levde mellan 1968 och 1984, vilket skulle komma att bli den då 36-årige Pelés sista ligamatch i karriären.

Intresset var enormt. Civic Stadium, som arenan hette då, fylldes med extra bänkar som baxades in, och hundratals av de 35 548 åskådarna fick sitta på marken längs med sidlinjerna när finalisterna New York Cosmos och Seattle Sounders joggade ut på den stenhårda plastmattan. Cosmos vann med 2–1 och Jim Serrill var såld på fotboll.

Dagen före nyårsafton samma år fick 23-åringen ett nytt telefonsamtal. Hans pappa hade omkommit i en drunkningsolycka. Jim flyttade hem till Portland för att kunna vara nära familjen.

Annons

– Min bror och jag bestämde oss för att fortsätta gå på fotboll som ett sätt att hedra vår pappa, och det var så allt började. Att Portland Timbers kom in i mitt liv var det bästa som kunde hända mig då. Efter att pappa gick bort insåg jag att jag behövde skärpa till mig. Jag var singel på den tiden och mer eller mindre alkoholist.

Under samma period lade Jim märke till hur maskotar på den amerikanska västkusten fick allt mer uppmärksamhet. Han nämner »The San Diego Chicken«, som fick sitt genombrott med basebolllaget San Diego Padres, och »Krazy George Henderson«, från början maskot på San Jose State University och mannen som sägs ha uppfunnit vågen, som inspirationskällor.

Originalet. Efter lite tjat hos klubb­ledningen fick Jim »­Timber Jim« ­Serrill, Portland Timbers första ­maskot, börja ta med sig motorsågen till arenan på 1970-talet. En tradition som nuvarande lagkaptenen Liam Ridgewell kallar »ikonisk« var född.

Med sitt jobb i timmerindustrin, som för resten av USA är en av de tydligaste symbolerna för delstaten Oregon, bestämde sig Jim Serrill för att ringa upp Portland Timbers manager Keith Williams och fråga om det var okej att han började ta med sig en motorsåg till matcherna. »Vem är du och varför ringer du hit?« var den inledande responsen, men Jim tjatade och förklarade hur han skulle kunna varva motorsågen vid hörnor och andra matchmoment för att sedan såga av en skiva timmer från en stock vid varje mål. Timbers gav med sig och hans alter ego var fött.

Under fem säsonger testade Timber Jim gränserna för vad som gick att genomföra inne på en fotbollsarena. Han lät placera en 27 meter hög träpåle vid en av hörnflaggorna, klättrade upp till toppen och eldade på publiken med sin trumma. Ibland tog han sig upp på läktartaket, ankrade sig själv med ett rep i en av balkarna, för att sedan kasta sig ut och varva sin motorsåg medan han hängde upp och ner framför läktaren och dinglade i en pendelrörelse.

Det går inte att ta miste på stoltheten i hans röst när han minns alla sina upptåg:

– Ted Giannoulas, »The Chicken«, har fått åka till Europa och Japan och är känd över hela världen, men jag sopade banan med honom. Nu hör man om professionella maskotar i NBA och NFL som tjänar 80 000 dollar per år. Jag gjorde det aldrig för pengarna.

1982 drabbades Timbers av ekonomiska problem och gick omkull. Det skulle dröja 19 år innan de var tillbaka. Timber Jim var med laget från återkomsten 2001 till 2008, då han först drabbades av cancer och därefter av sitt livs största tragedi när hans 17-åriga dotter Hannah omkom i en bilolycka.

– Jag försökte komma tillbaka, men glädjen var borta. Det gick inte att vara Timber Jim när man var ledsen. Jag bar på så mycket raseri och ilska, och för att kunna behålla mitt eget förstånd var jag tvungen att sluta.

Jim fortsatte ändå att gå på matcherna. När sorgen blev för svår gick han under pågående match och gömde sig under läktaren. Han ville inte att någon skulle se honom gråta. Samtidigt berättar han att stödet från supportrarna på arenan var oumbärligt.

– Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva hur mycket Timbers och fansen betydde när jag förlorade min dotter. Att ha den platsen att gå till, att människor bara kom fram och kramade om mig.

Efter pensioneringen fick Jim en egen läktarplats på livstid. Därifrån följer han alla Timbersmatcher, liksom matcherna med damlaget Portland Thorns. Kampen för att med fotbollens hjälp gå vidare efter dotterns död har han bland annat delat med sig av i ett TED talk och en radiodokumentär.

När Timbers började leta efter Jims ersättare var han delaktig i processen som gav Joey Webber jobbet. Men professionaliseringen av fotbollen i USA under det senaste årtiondet omfattar även maskotar. Timber Joey är heltidsanställd av klubben och de trick Timber Jim genomförde på 1970-talet kommer inte längre på fråga.

– När jag träffade kandidaterna förstod jag direkt att Joey var rätt man för jobbet, säger Jim. Han var med i supporterklubben, såg bra ut och hade ett fast handslag. Vi satte oss ner och pratade och jag sa till honom att det här kommer att bli the time of your life. Men att se honom såga stocken från min plats på läktaren är lite som att se någon annan älska med ens fru. Det kommer jag alltid att sakna något fruktansvärt.

Timber Jim var en stor del av anledningen till varför Joey Webber blev supporter, och banden mellan de gamla skogshuggarna är starka. På sin ena handled har Joey låtit tatuera in Jim Serrills motto, »Spread the Love«.

Joey:

– Jag var och hälsade på Jim när han var ute och kapade träd. Vi ställde oss i korgen på hans lyftkran, han hissade upp den och vi hängde en stund medan vi tittade ut över stan. Han signerade ett papper som jag sedan lät en kille i Timbers Army tatuera in. Jim har varit en vän och en fadersfigur ända sedan jag träffade honom första gången, och vi pratar med varandra varje vecka.

 

Portland Timbers startelva för dagen är talande både för MLS växande kvalitet och attraktionskraft under de senaste åren och för vad som beskrivs som en av orsakerna till USA:s havererade VM-kval. Bara målvakten Jeff Attinella är amerikan.

Trots spelmässig hemmadominans är det Vancouver Whitecaps som tar ledningen. Det dröjer dock bara några minuter innan Timbers engelske lagkapten Liam Ridgewell, bäst betald av lagets »designated players« (som är undantagna ligans lönetak), får en tå på en målvaktsretur och kvitterar. Timber Joey börjar genast jobba på sitt podium framför klacken. Med en särskilt framtagen kedja för motorsågen kan han ta extra god tid på sig och dra ut på showen. Sågspånet yr när han arbetar sig igenom stocken. Träskivan langas sedan upp på läktaren där den får vandra runt mellan de målfirande fansen. När jamaicanen Darren Mattocks senare gör 2–1 upprepas proceduren.

Timber! Hemmalaget har gjort mål och det är dags att föreviga ögonblicket med en skiva av den massiva douglasgranen. Timber Joey har själv varit ute i skogen och valt ut de stammar som han tycker platsar på arenan.

Matchklockan slår över till minut 80 på Providence Park. Som alltid stämmer kortsidan upp i »You Are My Sunshine« för att hedra minnet av den bortgångna Hannah Serrill med hennes favoritlåt. Halsdukar med texten »Spread the Love« sträcks ut mellan höjda armar.

Timbers vinner matchen och när dagens målskyttar höjer sina trästycken i luften efter slutsignalen börjar firandet på läktaren på allvar.

– När man först kom hit och fick se en kille gå runt med motorsåg undrade man ju förstås vad det var frågan om, säger Liam Ridgewell, som gjorde flytten till USA efter tio år i Premier League, med ligacupseger 2011 med Birmingham som främsta merit.

Tillsammans med Seattle Sounders 30 mil norrut har Portland blivit ett av den amerikanska fotbollens starkaste fästen. 2016 firade man 100 utsålda matcher i rad. 2017 var maxkapaciteten på 21 144 åskådare också genomsnittet på arenan, som nu ska byggas ut. 2015 vann Timbers slutspelet. Sounders vann året därpå.

– Bara under de år jag varit här har utvecklingen varit helt enorm, säger Ridgewell. Det värvas inte gamla storspelare på samma sätt som förut utan satsas på spelarutveckling. Jag hade inte trivts lika bra i MLS om jag inte hade hamnat i Portland. Här är fansen som hemma, och det menar jag som en komplimang.

För stadens fotbollsintresserade spelar det heller ingen större roll om det är herrarna eller damerna som har hemmamatch. Portland Thorns har världens högsta publiksnitt bland damer och snittade 17 678 åskådare under 2017.

– Vi är på väg att ta oss förbi den här grejen med att se sport ur perspektivet män kontra kvinnor, säger Joey Webber. Jag hoppas verkligen att andra klubbar runt om i världen tar en titt på oss och försöker ta efter.

Staden Portland genomgick en turbulent tid efter presidentvalet i USA. Omfattande protester mot den nyvalde presidenten Donald Trump spårade upprepade gånger ur i skadegörelse och upplopp, som i sin tur ökade spänningarna mellan medborgare och polis. Högerextrema demonstrationer och motdemonstrationer har avlöst varandra och i maj 2017 skakades staden om efter ett brutalt dubbelmord på ett pendeltåg, där en man verbalt trakasserade en muslimsk tonåring och hennes kompis. När tre personer gick emellan för att få honom att sluta knivhöggs två av dem till döds och den tredje skadades svårt.

Träsmak. Darren Mattocks, målskytt för dagen, ­kånkar ut sin belöning från Timber Joey. Maskoten hänger med även på borta­matcher, och när Timbers vann MLS-finalen 2015 transporterades en rejäl timmerstock de 400 milen till finalarenan.

Precis som i resten av landet är politiken och polariseringen just nu ständigt närvarande. Timber Joey menar att hans glada sågningar och kapningar, och framför allt läktargemenskapen på Providence Park, därmed har blivit ännu viktigare:

Annons

– Jag vet så många som har rakt motsatta åsikter och syn på samhället utanför arenan, men som står bredvid varandra på matcherna och sjunger tillsammans.

 

Amerikanska maskotar blir i regel till i ett konferensrum där en PR-byrå och en marknadsavdelning klubbar igenom ett beslut byggt på undersökningar och kvalificerade gissningar om vad som kan tänkas gå hem bland barn. Något som oundvikligen möts av ögonrullningar och stön bland de amerikanska fotbollsfans som försöker bygga en läktarkultur av europeisk modell. Portland Timbers är något annat. Glädjen i att kapa stockar har lokal förankring och såväl Timber Jim som Timber Joey var fans bland andra innan de fick möjligheten att leva ut sin passion. Det finns heller ingen kostym eller maskerande djurdräkt att gömma sig bakom. Joey Webber är Timber Joey överallt, varje dag. Han reser med laget till bortamatcher, blir inhyrd till fester och företagsgig, besöker skolor, träffar sjuka barn och hjälper dem förverkliga de önskningar klubben har möjlighet att uppfylla. Flera gånger per säsong åker han också själv ut i skogen för att välja ut och fälla de träd som bedöms värdiga att ta plats inne på arenan.

Salig. Joey Webber tycker att han har fotbollsvärldens bästa jobb. Särskilt mycket betyder välsignelsen och stödet från föregångaren Timber Jim. »Spelare kommer att komma och gå. Men Joey kommer alltid att finnas där«, säger Jim, som numera nöjer sig med att vara supporter.

I Portland är han utan överdrift en lokal celebritet. Han träffade sin fru tack vare sitt deltagande i en lokal upplaga av Let’s Dance, där hon var hans danslärare, och han kan dra nytta av sitt namn i extrajobbet som fastighetsmäklare.

– Det spelar ingen roll i vilken del av stan jag rör mig, säger han. Jag blir alltid igenkänd flera gånger per dag. Folk älskar sin fotboll här. I mataffären kommer 40-åriga män fram och vill snacka och när jag rastar hunden får ett gäng ungar syn på mig.

Joey beskriver det som ett privilegium att få vara samma person både på och utanför arenan och hans tillvaro väcker avund bland kollegor. Han imponeras visserligen av de akrobatiska nummer som ofta är ett måste för att klara sig i maskotbranschen, men är tacksam att det för honom räcker med att vara sig själv. För en tid sedan deltog han vid ett evenemang med maskoten Benny Beaver från ett av Oregons universitet, och fick en nära inblick i kollegans arbetssituation.

– Han visade mig termometern han har inuti sitt bäverhuvud. Den visade 50 grader.