Djurgården & de tre rike männen

När svenska lag på senare år har utmanat Europa har de gjort det med defensivt spel och dyra värvningar. Djurgården spelar 4-3-3 och satsar resurserna på långsiktiga projekt i Åtvidaberg och Kongo. Ledningen vill skapa ett stabilt Champions League-lag med de stora europeiska klubbarnas egna metoder. Men de höga ambitionerna är helt beroende av tre män som både styr Djurgården – och satsar de pengar som behövs.

– Det var så här nära med Andreas Jakobsson.

Djurgårdens ordförande Bosse Lundquist måttar upp en centimeter med tummen och pekfingret för att visa.

– Vi träffade honom i Rostock i januari men det föll på det danska skattesystemet. Vi hade varit tvungna att erbjuda honom åtta miljoner i årslön för att matcha Bröndbys bud.

Annons

– Så jävla synd, säger Tommy Jacobson, vice VD i Djurgården Fotboll AB.  Annars hade vi gjort årets värvning i år också. Det hade varit så skönt. 

De två männen tystnar. Lundquist smuttar på sin gin och tonic, Jacobsson på en whisky av märket Macallan. Det är kvällen före midsommarafton i baren på hotell Noga Hilton i Genève, och det är spänt inför morgondagens lottning av kvalet till Champions League. 

– Det är inte bra att danskarna kan manövrera ut oss så. Vi måste hitta på något kreativt. Vi ska konkurrera med länder som Danmark, Portugal, Grekland. Vad kan vi göra? frågar Lundquist. 

Jacobson rycker på axlarna:

– Äh, det är bara en inställningsfråga. Titta på Leffe Boork när han sa att vi skulle slå Sovjet i hockey. Då kallades han idiot. 

 

En knapp månad tidigare, i slutet av maj, blåser det stadig medvind för Djurgårdens fotboll. Klubben leder Allsvenskan, truppen är i stort sett skadefri och om ett par dagar är det dags för derby mot AIK.

Ordförande Bosse Lundquist förklarar strategin på kansliet i Klocktornet på Stadion:

– Vi kommer inte att göra några kortsiktiga satsningar inför Champions League. Tillsammans med Hammarby är vi väl det enda mästarlaget som fått behålla truppen på senare år, det har varit det viktigaste för oss. Tidigare har ju proffsklubbarna bara stått och väntat. Vårt mål är att vinna första kvalmötet, sedan kan vi inte planera mer. Ta Hammarby i fjol. Hade de slagit Partizan Belgrad skulle de ha fått Bayern München i nästa omgång.  

– Vi kan inte köpa in en etablerad spelare bara för att satsa på Champions League. Då skulle vi lämna den riskprofil vi har. Vi har inte bråttom, men vi ska vara ett Europalag på sikt. 

I dag har klubben råd med målsättningen. Skulder på tio miljoner kronor från 1998 har betats av, klubben har tagit sig tillbaka till Allsvenskan och 2002 gav SM- och cupguld samt ett plusresultat i årsredovisningen. Samtidigt har resultatet hos det senaste decenniets övriga toppklubbar – Göteborg, AIK och Helsingborg – försämrats radikalt. 

Många elitklubbar har kontaktat Djurgården i hopp om att kunna kopiera framgångsreceptet. Men det kan bli svårt, ingen annan klubb har en så kapitalstark och investeringsvillig supporterskara: 

Bosse Lundquist lämnade VD-posten på Esselte för att svinga ordförandeklubban i Djurgården, både i föreningen och i det aktiebolag, Djurgården Fotboll AB, som den näringslivsvana styrelsen skapade.

Tommy Jacobson har trappat ner på arbetet i Quesada, det egna företaget som hjälper de riktigt förmögna att placera sina pengar. I dag arbetar han nästan heltid för Djurgården.

Bror Anders Månsson grundade Citymail och är fortfarande VD. I dag sitter han i styrelsen för Djurgården Fotboll AB, och driver samarbetsprojektet med Kinshasa City Football Club i Kongo. 

Annons

 

Tillsammans har de tre männen genom egenägda bolag pumpat in nära 40 miljoner kronor i projekt som på ett eller annat sätt har med Djurgården att göra. 

Lundquist, Jacobson och Månsson är affärsmän som bedriver fotbollsverksamhet med näringslivets modeller som grund. Genom att placera Djurgården Fotboll AB som navet i verksamheten har de möjlighet att agera friare än i en vanlig förening, samtidigt som de inte riskerar föreningens fortlevnad om ambitionerna spricker.

På storföretags vis strävar man också efter att hitta essensen i verksamheten. Kan man formulera målet i en mening underlättar det för organisationen att dra åt samma håll. Walt Disney är kända för sitt »Making people happy«, Virgin talar om »To be the peoples champion«.  

På en whiteboard som hänger bakom Bosse Lundquist formuleras Djurgårdens motto med blå tuschpenna: »Steget före«.

– Vi ville ha något som gällde både för spelarna på planen och för oss i styrelserummet, säger Lundquist. 

På köpet fick de en slogan som är bästa tänkbara tändvätska för AIK och Hammarby. Mottot visade sig dessutom vara begagnat; i våras upplyste Kim Källström sin ordförande om att även Al-Qaidas målsättning är att ligga »steget före«.

 

Tommy Jacobson satte upp ett mer konkret mål när han var i Genève sommaren 2002 för att följa Djurgårdens Uefacuplottning.

– När Champions League-vinjetten drog igång i högtalarna knottrade det sig på armarna. Så såg jag den där Henrik Appelqvist från Hammarby sitta nere bland Champions League-lagen. Jag vände mig till Bosse Lundquist och sa: »nästa år är det fan i mig jag som ska sitta där.«

Han ler. 

– Bosse Andersson ringde mig när jag var i New York förra veckan för att ta reda på min kragstorlek. Vi har sytt upp nya kostymer inför lottningen.

När Champions League-målet var uppnått i och med SM-guldet förra hösten, dröjde det bara två månader innan Tommy Jacobson fick en ny dröm, fast på lite längre sikt. Åtvidaberg hörde av sig, en i raden av elitklubbar som undrade hur Djurgården hade ordnat upp sin ekonomi. I Åtvidabergs fall var det bråttom med pengarna. 30 år efter de allsvenska seriesegrarna 1972 och 1973 hotades klubben att flyttas ut ur Superettan, ut ur elitfotbollen. ÅFF var tvungna att klara av en skuld på 1,3 miljoner före 30 juni, annars skulle de bli av med elitlicensen. Tommy Jacobson gillade inte det framtidsscenariot. 

Jacobson är uppvuxen i Linköping och åkte i sina tidiga tonår ständigt de få milen till Åtvidaberg och Kopparvallen för att se Ralf Edström, bröderna Roger och Benno Magnusson, Conny Torstensson och de andra. Han minns SM-gulden och Europacupmatcherna mot Chelsea och Bayern München.

Men Jacobson flyttade inte till Åtvidaberg utan till Stockholm där han gjorde kometkarriär i finansbranschen. 1999 gick han in i väggen och togs in på Huddinge Psykakut. Han stannade på sjukhuset i två veckor. Därefter skrev han en bok om livet runt Stureplan, sålde sitt företag Trevise Bank till Nordbanken och bestämde sig för att låta livet ledas av lust.

Nu, tre veckor före Champions League-lottningen och en månad före Åtvidabergs deadline sitter Jacobson och tittar ut genom kanslifönstret mot Kopparvallens gräs. Bredvid honom sitter en av hans gamla hjältar: VM-spelaren och Europacupvinnaren Conny Torstensson, som ingår i den nya rekryteringsgrupp som ska hitta talanger åt både Åtvidaberg och Djurgården.

Förhandlingarna gick alltså snabbt. Åtvidaberg har skapat ett aktiebolag enligt djurgårdsmodell; Djurgården har satsat en miljon kronor, bygdens näringsliv lika mycket. Tommy Jacobson sitter numera i Åtvidabergs styrelse. 

Tommy Jacobsons engagemang kommer från hjärtat, men också från hjärnan. När Åtvidaberg ringde Djurgården hade Tommy Jacobson precis varit på besök hos Feyenoord i Holland och granskat samarbetet mellan Feyenoord och klubbens »satellitklubb« Excelsior, ett bottenlag i förstadivisionen. Tommy Jacobson blev imponerad. Samtidigt visste han att Djurgården har problem med talangerna som ligger strax utanför startelvan – oavsett om de matchas i reservlaget eller i samarbetsklubben Värtan i division två är klassen för dålig. Talangerna utvecklas inte.

Samgåendet med Åtvidaberg gjordes därför enligt Feyenoordmodellen. Djurgården delar med sig av kunskap om hur de vände sin negativa trend och hjälper till ekonomiskt i utbyte mot att de får placera mellan tre och fem  spelare i Åtvidaberg. Överenskommelsen förutsätter också att Åtvidaberg efter årets säsong ändrar spelsystem, från 4-4-2 till 4-3-3, och träningsmetoder helt efter den modell Djurgården jobbat fram. 

 

Redan nu har två djurgårdsspelare, Blaise Mbemba och Richard Ekunde, placerats i Åtvidaberg. Det är ett första test på hur samarbetet funkar. Richard är i skrivande stund ännu inte spelklar. Mbemba får inte förtroendet att spela från start av tränaren Steve Creutz. De djurgårdare som är involverade i projektet förstår inte varför.

I framtiden kommer sådana här problem att hanteras av en sportchef som ska ha inflytande över båda spelartrupperna.

– Vi måste ha någon som ser till det bästa för Djurgården. Åkeby och Lukic vill nog aldrig flytta ner någon spelare, de skulle helst ha en trupp på 40 man. Då ska det finnas en sportchef som tar beslutet att sätta spelarna i Åtvidaberg. För att det är bra för Djurgården i långa loppet, säger Tommy Jacobson.

Göte från Åtvidabergs kansli kommer in i rummet.

– Vad ska jag göra med fakturorna på skorna som era pojkar hämtar ut? frågar han.

– Dem kan du skicka till oss, ta det via mig, svarar Jacobson. Vad rör det sig om?

– Våra killar tar ut skor för 3 000 kronor per man. Hemskt vad fula fötter han har förresten.

– Vem?

– Mbemba. De är knotiga och dana. Jag vet inte varför men det kanske beror på att han sprungit barfota under den största delen av sitt liv.

Samarbetet är så nära ett farmarlag man får komma i Sverige. Inom damfotbollen kan elitklubbar i dag ha farmarlag och flytta fem spelare mellan lagen per omgång. I herrfotbollen har motståndet hittills varit för starkt. Alla samarbeten med spelarförflyttningar kräver vanliga övergångshandlingar.

Annons

Många har undrat vad Åtvidaberg vinner på att bli en talangfabrik för Djurgården. Jacobson förstår inte resonemanget:

– Klubbarna är i samma sits fast på olika nivåer. Det finns ingen spelare som kommer till Djurgården och tänker att det är slutstationen i karriären. Alla spelare vill vidare, vi är också en språngbräda, fast ut i Europa. 

 

Samma dag som Jacobson besöker sina barndomstrakter bilar två andra djurgårdare också till Åtvidaberg. En gång i veckan åker Ingvar »Putte« Carlsson och Magnus Pehrsson ner för att föra diskussioner med Åtvidabergs ledning och lägga grunden till de förändringar som komma skall. 27-årige Pehrsson hoppade av sin aktiva djurgårdskarriär i vintras på grund av alla skador, nu satsar han på en utbildning till manager. I sällskap med »Putte«, som först gjorde sig känd som hårdför sportchef i Djurgårdens hockey och sedan som mannen bakom fotbollssektionens förändringar på 1990-talet, får Magnus den praktiska skolning han behöver. 

I dag ska de träffa Åtvidabergs ordförande på golfbanan. De packar klubborna ur bagageutrymmet på »Puttes« blå Mercedes när ordförande Lars Svensson, prästen i byn, dyker upp. Han färdas på en Crescent från tidigt 1980-tal, också blå, med texten »Världsmästarcykeln« på ramen. Svensson har golfbagen på rulle bakom sig när han svänger in på grusplanen. 

De samtalar lite om Åtvidabergs match dagen innan. Äntligen vinst, 3-1 mot Boden. 

– Mbemba fick hoppa in, säger Lars och ler. 

– Det var bra, svarar »Putte«. 

– Visst, men det är ju alldeles för sent. Han skulle varit med långt tidigare. 

– Det kan vi inte göra något åt. Inte i år, Lars. I varje fall inte i år. 

»Putte« klappar Lars på axeln och skrattar. 

Magnus och »Putte« vet ännu inte exakt hur de ska gå tillväga. Det får växa fram under hösten. Men i november ska det ske förändringar i Åtvidaberg.

– Egentligen skulle man bara vilja skippa de spelare som inte passar in i systemet. Men det kan man ju inte göra, sa Magnus i bilen på vägen till Åtvidaberg.

– Varför inte då? Det gjorde vi ju i Djurgården 1999, svarade »Putte«.

För projektledaren Tommy Jacobson är ingenting uteslutet. Åtvidaberg är ett ypperligt exempel på »steget före«, säger han. Att göra Magnus Pehrsson till manager och inte vanlig tränare som alla andra gamla spelare är att ligga i framkant.

– Och Åtvidaberg ska upp i Allsvenskan. Jag skulle se det som ett personligt misslyckande om laget inte avancerade inom de närmaste fyra åren, säger Jacobson.

Han tror inte att samarbetet skulle försvåras om »farmarlaget« kom upp i Allsvenskan. Skillnaden mellan Superettan och Allsvenskan ökar. Det kommer att bli större glapp även i Allsvenskan på sikt, tror Jacobson. 

Djurgården räknar med att tillhöra den översta toppen den dagen Allsvenskan splittras upp i givna topp- och bottenlag. Jacobson poängterar att förebildsklubben Feyenoord och deras satellitklubb Excelsior inte haft några problem att samsas i högsta serien. Och Feyenoord vann ju Uefacupen 2001/2002.

 

Djurgården spelar ut AIK på Råsunda 2 juni. 

På hedersläktaren sitter Bosse Lundquist i svart kostym och Djurgårdshalsduk. När det står 3-0 ser Lundquist mycket belåten ut. Sedan händer allt snabbt. Mats Rubarth reducerar med en kvart kvar av matchen. Lundquist rycker på axlarna. När Stefan Ishizaki gör 3-2 fem minuter senare skakar Lundquist på huvudet. På övertid kvitterar Samuel Ayorinde och springer fram till Djurgårdens tränarbänk. Han sätter pekfingret framför läpparna, »där fick jag tyst på er«, lyder budskapet. 

Tränaren Zoran Lukics kaxighet före den allsvenska starten har retat många runt om i Sverige, inte minst AIK:arna. AIK:s sportchef Peter Kisfaludy tycker inte att Djurgården är fullt så originella som det påstås:

– De pratar om sin röda bok där de har skrivit upp spelmodellen. Det är taget från Ajax allting. Där det stått Ajax har de bara raderat och skrivit in Djurgården.

Andra AIK:are tycker att Åtvidaberg är samma idé som AIK:s samarbete med Superettalaget Café Opera.

Djurgården känner till AIK:s frustration. De säger att det beror på att det skett ett maktskifte i staden. 

– För ett par år sedan ville alla gå till AIK, till och med Sharbel Touma, säger Tommy Jacobson. 

– Nu vill alla spela hos oss och det är viktigt att förvalta det. Risken är att det svänger på samma sätt som det gjorde för AIK när de inte lyckades ta hand om alla talangfulla spelare som kom dit. Tar vi in talanger som självdör kan det vända snabbt. Därför måste vi ha ett projekt som Åtvidaberg.  

 

Åtvidaberg är inte den enda klubb som ska utgöra Djurgårdens talangbas. Kongoleserna René Makondele, Yannick Bapupa, Blaise Mbemba och Richard Ekunde kommer alla från Kinshasa City Football Club, en förening ägd av Bror Anders Månsson, styrelseledamot i DF AB. Sedan han köpte klubben har Bror Anders Månsson skänkt en miljon kronor per år till projektet. 

Månsson är grundare till Citymail och djurgårdare sedan 1990 då hans son Måns började spela i klubben. I Djurgårdens ungdomsverksamhet spelade också kongolesen Tonton Moukoko. Tontons 40-årige bror Fedo var lagets assisterande tränare. Bror Anders intresserade sig för kongoleserna och blev god vän med dem.

– Det är det som är det bästa med fotboll, det spelar ingen roll vad man jobbar med eller vad man tjänar. De bodde i förorten och fick åka kommunalt i två timmar för att komma hem från träningen, själv bor man på Östermalm och har det bra. Det blev så att jag körde dem hem vid några tillfällen. Jag var nyfiken och ville lära känna dem, säger Bror Anders Månsson.

När Kongo bytte regim 1997 ville Fedo återvända. Hans dröm var att skapa ett Djurgården à la Kongo och Bror Anders tyckte att Fedo skulle åka ner och höra sig för om möjligheterna. Fedo kom tillbaka med ett prospekt och videofilmer på matcher med tio lag. Under en hel helg satt Bror Anders och Fedo och kollade på filmerna.

– Jag var intresserad av att hjälpa till ekonomiskt under förutsättning att laget bara satsade på unga spelare, mellan 18-21 år. Så vi köpte ett lag, Vegos, som vi döpte om till Kinshasa City Football Club. 

Fedo blev ordförande och Bror Anders betalade pengarna. 1999 åkte han ner själv och la grunden. De köpte en plan, byggde träningsanläggning, ett hus för spelarna att bo i och anställde en kock så att spelarna fick ordentlig mat. Bror Anders hade också med sig träningsmaterial. Från att ha haft en boll på träningarna fick spelarna varsin, man eftersträvade Djurgårdens modell med individanpassade övningar. 

– Andra lag i Kongo är dåligt organiserade. Kin-City är annorlunda. Där får man träna på riktigt och det påminner mycket om Djurgården. Både jag och Bapupa kom in i laget via testspel, berättar Rene Makondele.

Bror Anders son Måns har också varit nere i Kongo. 2001 spelade han ett halvår med laget, som på vissa matcher har över 100 000 åskådare på en av världens största arenor. Samma år följde klubbdirektören Bosse Andersson och »Putte« Carlsson med Bror Anders till Kongo. Under en träningsmatch mot Kongos landslag pekade Bosse och »Putte« ut fyra spelare i Kin-City som de kunde tänka sig att flytta över till Sverige. Makondele, Bapupa och Mbemba anlände till Stockholm i december 2001. Richard kom först i vintras. I dag finns han och Mbemba i Åtvidaberg. Makondele och Bapupa bor i Hökarängen utanför Stockholm.

Bror Anders håller tät kontakt med spelarna. Det faller sig också naturligt att »Putte« Carlsson ser till Mbemba och Richard. Att Mbemba inte spelar kan »Putte« inte förstå.

Mbemba är inte den första kongoles »Putte« tar strid för. När Makondele i fjol var utlånad till Värtan klagade Invandrarverket på att han fick lön från en klubb och spelade i en annan. Därför var »Putte« tvungen att tjata in Makondele i Djurgårdens trupp, trots att tränarna Åkeby/Lukic hade sagt att han inte platsade. 

Magnus Pehrsson, som ingick i Djurgårdstruppen när Makondele, Bapupa och Mbemba kom, säger att det inte bara är tränarna som har varit skeptiska.

– Vissa tycker att de här killarna har fått för mycket stöttning. Det är inte många juniorer som får samma hjälp. Samtidigt har de haft en otrolig utveckling. När de kom hit såg man att de kunde hoppa och springa, mer var det inte. 

– Kongospelarna har bra karaktär. Och oavsett vad man tycker ska man veta att de nog är Djurgårdens billigaste värvningar någonsin, menar »Putte«.

På Citymails kontor bläddrar Bror Anders i sina två svarta pärmar där han sparat alla mail, omkring 200 stycken, mellan honom och Fedo under de två första åren med Kin-City. 

– Det är många minnen med det här, säger han.

En sida i pärmen visar ett tidningsklipp där Bror Anders anländer till Kinshasa. Fedo visste att svensken alltid klädde sig i svart kostym, väst och vit skjorta och laget överraskade Bror Anders direkt på flygplatsen. När han steg ur planet stod alla spelarna uppradade på marken framför honom i svart kostym, väst och vita skjorta – några av dem med boll under armen.

– Det är ju inte så att vi kommer ner och stjäl deras spelare. Hade jag bara velat åt de största talangerna hade man satsat på rejäl scouting, gett spelarnas familjer 20 000 dollar så att de blev glada kortsiktigt. Men så vill jag inte ha det, säger Bror Anders. 

– Man ska ta hand om varandra i alla tider, även när det inte är framgång. Lyckas någon av de här spelarna hoppas jag att det ger något tillbaka.

Pärmarna innehåller också ett sorgligare blad, ett mail till Svenska ambassaden i Kongo som tackar för hjälpen vid Fedos begravning. 6 november 2001 var Bror Anders på väg till styrelsemöte med Djurgården. Klockan tio över elva på förmiddagen ringde han till Fedos mobiltelefon. En läkare i Kinshasa svarade att Fedo låg framför honom och just hade dött i tuberkulos.

 

I mitten av juni vill Empoli köpa Kim Källström. Italienarna sägs beredda att ge 23 miljoner kronor för landslagsmannen men pengarna ska betalas i portioner. Först fem miljoner för att ta över 50 procent av spelaren, sedan en option på att köpa loss honom efter ett år då resten av pengarna eventuellt betalas ut. Ordförande Bosse Lundquist undrar om det är ett skämt men ber italienarna skicka ett fax med budet specificerat. Det dyker inte upp. 

Empolis förfrågan är den första framstöten från utlandet på Källström. Lundquist vet inte om det kommer fler, men anser att marknaden är ännu svalare i år än vad den var i fjol. Lundquist verkar ganska säker på att Källström spelar med Djurgården när Champions League-kvalet kommer igång. Det krävs ett bra bud för att de ska släppa sin bästa spelare. Avancemang från Djurgårdens första omgång i Champions League är viktigt, då är klubben åtminstone garanterad en plats i Uefacupen. 

– Även om vi säljer Kim Källström vill vi ha kvar honom i de två första kvalmatcherna. Ingen vet vilken status han har på den spelarmarknad som finns nu. Om lagen med pengar, de stora klubbarna, vill ha en mittfältare – är det i så fall Kim de väljer? Jag vet inte det, säger Lundquist.

Om Kim Källström värderas till ungefär 25 miljoner kronor, så är det ganska exakt det belopp som Djurgården får om man tar sig hela vägen in i Champions Leagues gruppspel. En bra insats av Källström i Europaspelet skulle också öka hans värde till nästa gång transferfönstret öppnas.

– Allt handlar om vilket bud man får. Vill rätt klubb köpa lyssnar vi på det. Vi vill inte stå i vägen för spelarens vilja att bli utlandsproffs, säger Lundquist.

Sett till de senaste årens SM-vinnare har Djurgården valt en medelväg. När Halmstads BK skulle spela Champions League 2001 valde man att knappt förstärka truppen alls. »Vi tänker inte riskera klubbens ekonomi«, sa ordförande Bengt Sjöholm.

AIK och Helsingborg var inte lika försiktiga, de både breddade och spetsade sina trupper när de ville etablera sig i Europa. Båda klubbarna kom också in i Champions Leagues gruppspel, men räkningen blev hög. 

De svenska lagen riskerar att istället hamna i en ond cirkel. Ju längre bort de svenska cupframgångarna kommer desto svårare blir det att uppnå nya. Champions League blir alltmer slutet och Sverige skulle behöva komma upp några pinnhål för att seedas in längre fram i kvalspelet.

 

Bror Anders Månsson och Tommy Jacobsons projekt i Kongo respektive Åtvidaberg påminner om varandra. Båda har valt att investera pengar i något de brinner för, och båda projekten bär på inbyggda problem. 

Djurgårdens styrning av Åtvidaberg är ett, vilken tränare vill dansa efter Djurgårdens pipa? Djurgården kan inte heller räkna med att automatiskt ta över eventuella supertalanger i Åtvidaberg. Enligt kontraktet ska Djurgården få chans att matcha buden på Åtvidabergsspelare, men om inte Djurgårdens ekonomi räcker till, har man inget företräde.

Ett annat problem är att Åtvidaberg både kan trilla ner i division två, till Värtans nivå, eller gå upp i Allsvenskan och börja konkurrera med sina delägare.

Kinshasa City Football Club väcker andra frågor. Vilken kontinuitet kan Bror Anders Månsson och Djurgården hålla med en klubb i Kongo? Kommer man att känna krav på att flytta hit ett visst antal kongoleser och hur ska man i så fall undvika de konflikter som redan blossat upp med tränare och andra spelare?

Men framförallt är både Kongo- och Åtvidabergssamarbetet personknutna. Vad händer om Jacobsons och Månssons glöd för projekten tar slut?

 

Affärsmännen Lundquist, Månsson och Jacobson bygger ut koncernen. De satsar på nya projekt, utanför, men ändå i tätt samarbete med, Djurgården. Åtvidaberg och Kin-City, blir i praktiken dotterbolag till Stockholmsklubben. 

Djurgården Fotboll AB har samtidigt köpt ut all verksamhet ur föreningen förutom matcharrangemangen och den löpande skötseln av spelartruppen. Föreningen ska inte ta några ekonomiska risker, det får bolaget göra. Och de risker som inte ens bolaget vågar ta får utomstående finansiärer bekosta.

– Vi ville ha verksamheten i två delar. Anledningen till att vi inte gjorde aktiebolag av föreningen, som AIK gjort, är att föreningen då måste äga 51 procent av aktierna, säger Tommy Jacobson. 

Med ett separat bolag undvek man kravet från Riksidrottsförbundet. Konstruktionen ledde till att föreningen nu har 30 procent av rösterna, ungefär lika mycket som Lundquist och Jacobson tillsammans. Resten är spritt på enskilda investerare, dock bara medlemmar i Djurgården. 

Högrisktagaren är Jacobsons företag Quesada, som såg till att värvningarna av Kim Källström och Andreas Isaksson blev verklighet.

Konstruktionen av de köpen var komplicerad. Föreningen Djurgården köpte Kim Källström för omkring fem miljoner. Man sålde sedan ett vinstandelsbevis till Quesada och Djurgården Fotboll AB för samma belopp och gick därmed plus minus noll. Quesada »äger« 80 procent av Kim Källström, aktiebolaget 20. Vid en eventuell försäljning av Källström ska Quesada först ha tillbaka sina pengar. Den eventuella vinsten fördelas med störst andel till Quesada, mindre till bolaget och minst till föreningen. Avtalet för Isaksson är detsamma.

Samtidigt föreskriver uppgörelsen att föreningen har allt att säga till om fram tills det är ett år kvar på spelarens kontrakt. Det är först när Isaksson eller Källström riskerar att gå som Bosmanfall som aktiebolaget kan bestämma att man säljer. Quesada kan inte bestämma någonting. Källström har kontrakt i ytterligare tre säsonger. Isakssons kontrakt går ut i januari 2005. I början av nästa år kan bolaget alltså sälja Isaksson även om föreningen inte vill det.

Det finns en paradox i konstruktionen. Man säger sig vilja locka nya investerare till Djurgården men släpper samtidigt inte in andra än medlemmarna. Man talar om att sprida riskerna så att inte allt hamnar i föreningens knä, men håller samtidigt allt inom familjen. Bosse Lundquist är ordförande i såväl aktiebolaget som föreningen. Quesada ägs av Tommy Jacobson som är vice ordförande i aktiebolaget. De delar kontor och Lundquist har suttit i Citymails styrelse, ett företag som Bror Anders Månsson grundat.

Hur mycket man än vrider och vänder på »koncernen Djurgården«, som i dag också består av dotterbolaget Arena AB och Djurgården fotboll marknad AB, är det den innersta kretsen som langar upp pengarna. Rika supportrar blir mecenater.

– När vi startade fick vi mycket förfrågningar från IT-miljardärer som ville köpa den ena spelaren efter den andra men vi sa nej. Skulle man ta in folk utifrån är risken för konflikt uppenbar. Vill man bara tjäna snabba pengar och inte ser till föreningens bästa kan det aldrig gå vägen, säger Tommy Jacobson. 

Ni kommer aldrig att ta in pengar från andra?

– Det är ju inte jag som bestämmer men jag tror inte det. Det skulle kännas konstigt. 

Så egentligen handlar de stora investeringarna om en sofistikerad form av sponsring från trogna medlemmar?

– Nja. Det är inte sponsring. Vi hade inte fått de här människorna att investera om vi inte hade startat bolaget. Jag hade inte lagt in pengar om föreningen ägt 51 procent av aktierna och jag på så sätt inte kunnat göra min röst hörd. 

Men trots att du har betalat fem miljoner för Källström kan du ju inte bestämma när han ska säljas – på så sätt är det väl ganska traditionellt. Människor med pengar ger bort dem till klubben de älskar?

– Javisst, så är det. Det viktigaste är ju att alla har det långsiktiga intresset och att det inte skär sig mellan dem som har investerat och de som ska använda spelarna.   

 

Vid hotell Noga Hilton i Genève stannar en taxi och ut haltar klubbdirektör Bosse Andersson. Skoskavet plågar honom, han trampar ner bakkappan och använder de nyinköpta, svarta, blanka skorna som ett slags morgontofflor. 

Reseledare Andersson hade ordning på allt inför Genèveäventyret utom det viktigaste. Vid incheckningen på Arlanda kom han på att passet låg kvar i den gamla kavajen. 

Lundquist och Jacobson fick åka själva. Andersson tog ett senare plan och fick på så sätt följe med AIK:s ordförande Sanny Åslund och sportchef Peter Kisfaludy som ska ner för att bevittna Uefacuplottningen.

– Hade du kul på planet? frågar Jacobson. 

Andersson tittar fram under luggen med sömniga ögon:

– Äh, det var Uefaklass på det flyget. 

Bosse Andersson skiljer ut sig från sällskapet. Lundquist och Jacobson har jobbat inom näringslivet under merparten av sina liv. Andersson har varit tung forward i Djurgården och portugisiska Braga, och arbetat inom polisen. Noga Hiltons hotellbar, med svarta skinnfåtöljer och en elegant servitör som vägrar tala något annat än franska, är mer affärsherrarnas bakgård än Anderssons. Men de tre jobbar bra tillsammans. Lundquist och Andersson för ständigt diskussioner om tänkbara värvningar. Jacobson är finansiären.  

– Det beror på motståndet vi får i morgon. Får vi österrikarna Grazer kanske vi kan vara lugnare med värvningar. Får vi Celtic blir det en annan sak. Då får du jobba Andersson, säger Lundquist och ler. 

Han smuttar på sin gin och tonic. Det tycks inte längre lika givet att Djurgården struntar i värvningar inför Champions League. 

– Det är viktigt att slå ut en motståndare så att man säkrar en plats i Uefacupen, säger Lundquist igen. 

Djurgården var nära att hamna i den seedade gruppen i lottningen. Om Krakow inte hade vunnit serien skulle svenskarna tagit polackernas plats.

– Det är en annan nivå nu. Det krävs en satsning för Allsvenskan och en annan för Europa. Vissa spelare vi värvar kanske inte behövs för Allsvenskan. Men det kommer att bli värvningar, säger Lundquist. 

Är det en mittback ni behöver mest?

– Internationellt skulle det vara bra att ha någon mer där bak. Det var ju nära med Andreas Jakobsson. 

 

Uefas högkvarter är ett glaskomplex som ligger precis intill Genèvesjön. I foajén, där besökarna ackrediterar sig, har man en underbar utsikt över sjön och alperna bakom. Lundquist, Jacobson och Andersson har tagit taxi från hotellet. De bär de nya kostymerna men Lundquist har valt en vit skjorta i stället för den blå som tillhör uppsättningen:

– Det kunde man ge sig fan på att vi inte skulle lyckas vara likadant klädda ändå, muttrade Bosse Andersson när han såg det.

I taxin talade de om tänkbara lottningar. 

– Hade det inte varit kul att få möta Rosenborg ändå? undrade Jacobson.

– Jag är rädd för israelerna, det är inte kul att spela i värmen på Cypern i slutet av juli, säger Lundquist. 

– Tror ni Lennart Johansson kommer att vara där? frågade Lundquist.

– Tror jag inte. Han brukar fira midsommar med Artur Ringart, Ulf Elfving och Curre Lundmark. Det är nog heligt, svarade Andersson 

Bengt Sjöholm, ordförande i Halmstads BK, ringde i Lundquists mobiltelefon och önskade lycka till. Sjöholm höll tummarna för att Djurgården ska spela hem fler seedningspoäng. Det vore bra för Sverige.

– Det är väl HBK de enda som tycker, sade Bosse Andersson.

 

En trappa ner i Uefas högkvarter har klubbledarna nu samlats. Det är ett konstant sorl på de flesta av Europas språk. I Sverige är Djurgården ledande och har ända sedan andraplatsen 2001 fått ryggdunk efter ryggdunk. Här i kvalet till Champions League har man samma status som rumänska Rapid Bukarest, slovenska Maribor och slovakiska Zilina. 

Tommy Jacobson njuter ändå. Under en upptäcktsfärd i lokalen ser han ingången till auditoriet där lottningen ska äga rum. Två dörrar med varsin skylt vid sidan om. På den ena står det »Champions League«, på den andra »Uefa Cup«. Jacobson ropar:

– Titta Bosse. Detta är det bästa av allt. Vi får gå in genom Champions League-delen och Sanny Åslund måste gå in på Uefa. Det är lite som businessklass och ekonomiklass på flyget. 

Han sätter sig i den svarta skinnsoffan, rättar till den nysydda kostymen och säger:

– Och Hammarby är inte här överhuvudtaget!

Lottningen ser länge ut att gå Djurgårdens väg. Anderlecht och Celtic dras tidigt. Rosenborg och Moskva går också bort. I slutändan handlar det om fyra alternativ. Det kommer att bli Partizan Belgrad, österrikiska Grazer, polska Wisla Krakow eller FC Köpenhamn. Det blir Belgrad. 

När lottningen är över tar turbulensen vid. Partizan Belgrads klubbdirektör Ivan Curkovic pratar inte engelska så därför får en representant från bosniska NK Zeljeznicar tolka. 

– Where is mister Lukic?

Både tolken och klubbdirektören känner djurgårdstränaren. Lundquist försöker ringa upp. Zoran Lukic svarar inte. 

Efter samtalet börjar minglandet. Lottningen är över men klubbledare, agenter och journalister är flitigare än någonsin. Det verkar vara bråttom med strategiarbetet. Dagen före förklarade Bosse Andersson:

– Det är speciellt när lottningen sker strax innan transferfönstret öppnar. Dessutom nu när så många spelare går arbetslösa.

Bosse Lundquist talar i telefon med Sören Åkeby. De pratar om lottningen men också om något som låter som en tänkbar värvning. 

– Jag vet att IFK har lagt ett bud på honom, säger Lundquist med dämpad stämma. 

En halvtimme senare summerar djurgårdarna läget. Inne i auditoriet grinade de illa när Partizan Belgrad drogs ur skålen. 

– Jävla skitlottning, säger Bosse Andersson. 

– Ja det var väl sådär. Men vi får i varje fall lite hjälp med kartläggning av Hammarby, säger Lundquist. 

Jacobson skrattar till:

– De har nog inte så mycket att säga. De fick ju knappt låna bollen i fjol.

 

23 juni förlorar Djurgården mot Malmö på Stockholms Stadion med 2-0. Kim Källström markeras bort av Hans Mattisson, Johan Elmander är avstängd. Djurgården skapar få chanser.

Samtidigt ryter Tommy Jacobson till på klubbens hemsida mot dem som inte tror att klubben har en chans mot Partizan Belgrad. Han påstår att det faktiskt var jugoslaverna som drog det högst rankade laget de kunde få. Han skriver att Champions League säkert inte blir en »walk in the park« men att det ändå är Partizan som haft otur. Skulle Djurgården »mot all förmodan och logik förlora« tar han gärna skiten. »Minns hur många det var som garvade när Leif Boork började tala om att slå Sovjet i hockey«.

I Genève några dagar tidigare talade djurgårdarna om vikten av att behålla truppen intakt för att få kontinuitet och kunna konkurrera i Europa på sikt.

– Alla snackar om värvningar men i dag är det minst lika viktigt att man lyckas behålla de spelare man har. Det är viktigt att komma ihåg att vi har löpande kontrakt med allihop. Det är vi som bestämmer, sa Jacobson. 

Den 25 juni står det klart att Johan Elmander återvänder till Feyenoord. Därmed tappar Djurgården den enda spelaren i truppen med Champions League-erfarenhet. Samma dag skriver U21-landslagsmannen Mikael Dorsin på för franska Strasbourg.