En eld som aldrig slocknar

Den nya ledningen spänner fast sig i katapultstolarna. Den gamla rotar runt i ruinerna från höstens förstörelse. Spelarna spelar vidare som om inget hänt och fansen funderar på guldtifo. Offside sökte upp sju män som brinner för AIK och lät dem prata fritt ur hjärtat.

Det är en vecka kvar till hemmapremiären mot Halmstads BK. AIK:s nye sportchef och tränare – den åttonde på 2000-talet – funderar över framtiden.

Mikael Stahre: »Enkelt uttryckt är det nog en »köra-mentalitet« jag eftersträvar. Det finns naturligtvis tusen detaljer men i grund och botten ska spelarna känna att det bara är att gå ut och köra. Vilka möter vi? Var spelar vi? Vilket väder är det? Det är självklart aspekter att ta hänsyn till men vi ska inte problematisera i onödan.«

Björn Wesström: »Precis som jag längtade efter träningsmatcherna så tycker jag det ska bli våldsamt skönt att börja nu. Snart får vi riktiga frågor att jobba med. Det blir inte så jävla teoretiskt längre.« 

Annons

Mikael Stahre: »Folk kan tycka att vi är orutinerade och att vi ger oss in i ett getingbo. Men vi står ju inte helt tomhänta – Björn är 36 men har faktiskt jobbat lite förut, jag är 33 och kommer inte heller direkt från gatan. Jag har varit heltidsanställd tränare sedan jag var 24, är Steg 4-utbildad, har tagit SM-guld med AIK:s juniorer, har tagit upp Väsby i Superettan, varit assisterande i Allsvenskan…

Björn Wesström: »Det man märker är att det är mer resonans i lådan nu. Det är större utslag på det man gör men det är ju också det man vill. Jag vill stå på den stora scenen. Garageband i all ära men jag vill spela inför mycket folk. Jag vill spela där det märks mest. Att få testa vår filosofi i Sveriges största klubb – i varje fall vad det gäller intresse, definitivt inte när det gäller titlar – är spännande. Att få göra det som Allsvenskans yngsta tränare och sportchef, det kan väl inte vara annat än kul?«

Mikael Stahre: »Jag vet att det inte är otänkbart att vi förlorar matcher. Det är inte otänkbart att jag blir kritiserad – allt det där finns med i min världsbild men jag ligger inte sömnlös för det. Jag kanske är jävligt naiv men jag längtar som fan efter att få börja spela på riktigt.«

Sju män som brinner för AIK

Ola Andersson
Ålder: 42
Bakgrund i AIK: Spelare 1995-2000, sportchef 2006-2008
Gör i dag: Har återgått till sitt jobb som fotbolls­expert i TV

Bojan Djordjic
Ålder: 27
Bakgrund i AIK: Spelare 2008-
Gör i dag: Spelare i AIK

Anders Hagenbjörk
Ålder: 25
B­akgrund i AIK: Första match på Råsunda 1993, sedan dess trogen supporter
Gör i dag: Engagerad i AIK-tifo, medlem i supporterföreningen Sol Invictus

Krister Nordin
Ålder: 41
Bakgrund i AIK: Spelare 1992-1999 och 2002-2004
Gör i dag: Anställd på AIK marknad som s­äljare

Nebojsa Novakovic
Ålder: 44
Bakgrund i AIK: Spelare 1997-2001, assisterande tränare 2004-2008
Gör i dag: Assisterande tränare i norska Sandefjord

Mikael Stahre
Ålder: 33
Bakgrund i AIK: Tränare juniorlag 1998-2004, ansvarig för utvecklings­laget 2005, assisterande A-laget 2006, huvudansvarig i AIK:s samarbetsklubb Väsby United 2007-2008
Gör i dag: Chefstränare i AIK

Björn Wesström
Ålder: 36
Bakgrund i AIK: Ungdomskonsulent och tränare i AIK ungdom 1998-2005, tränare juniorlaget 2006, t­ränare i AIK:s samarbetsklubb Väsby United 2007, scoutingansvarig 2008
Gör i dag: Sportchef i AIK

 

Bara fem månader före denna frustande optimism samlade AIK svarta tidningsrubriker på hög. Redan den 11 augusti 2008 skrev Expressens Mattias Lühr: »Rikard Norling får sparken efter säsongen.« Under hösten slöt AIK:s supportrar upp bakom tränaren med kampanjer från läktarplats. Det hjälpte inte. Förmiddagen den 10 november meddelade AIK:s styrelse Rikard Norling att de tänkte satsa på en annan tränare.

Fem timmar senare hölls en presskonferens där fans stormade in och krävde sportchefen Ola Anderssons avgång. Sedan tog turbulensen fart. VD Charlie Granfelt fick sparken, ordförande Per Bystedt mordhotades, assisterande tränaren Nebojsa Novakovic skällde ut AIK:s agerande i Expressen och meddelade att han sa upp sig med omedelbar verkan, spelarna gnällde över bristen på information, Ola Anderssons hus sattes under polisbevakning och sportchefen avgick samma kväll. Till slut utlyste klubben ett möte med fansen för att förklara sig och be om ursäkt. I media ställdes frågan: Vem är det egentligen som styr AIK?

Anders Hagenbjörk: »Redan i augusti fattade jag ju att något var på gång. Det stod tidigt att Rikard skulle sparkas men klubben lade locket på och sa att de skulle göra en utvärdering efter säsongen. Och så tio timmar efter att säsongen tagit slut sparkades Rikard. Då kände jag och många med mig: Var inte Norling värd en lite grundligare utvärdering än så?« 

Annons

Bojan Djordjic: »Jag fick reda på att Rikard sparkats av en journalist på Aftonbladet som ringde och väckte mig. Vi spelare visste ingenting innan dess. Det var dåligt skött av klubben måste jag säga. Dagen efter var det också fem spelare som uttalade sig på helt olika sätt i media. Så ska det inte vara. Vi borde ha varit förberedda. Är man en storklubb ska man bete sig som en storklubb.«

Mikael Stahre: »Jag fick samtalet från ordförande Per Bystedt mitt i natten. Jag skulle ljuga om jag sa att det kom helt oförberett. Jag hade ju också läst rykten i tidningar och funderat: Vad svarar jag om jag får frågan? Jag hade bestämt mig för att jag ville gå vidare från Väsby som jag varit i under två säsonger, det hade jag funderat på redan säsongen tidigare, men då hade AIK stått på sig, så någonstans kände jag väl att det kanske fanns en framtid för mig i just AIK. Min största betänklighet i det här läget var min relation till Rikard. Lite funderade jag väl också på om det vore bättre att ta en mindre allsvensk klubb först men samtidigt – när jag nu fick frågan, när jag kände mig redo och när Per sa att jag var deras förstaval som ny tränare i AIK… Ja, jag sa ja helt enkelt.«

Fredag 11.36. Nedräkningen börjar. Fyra månader efter »den svarta måndagen« laddar »nya« AIK för examensdagen, premiärmatchen mot Halmstads BK söndagen den 5 april. Med drygt 51 timmar till matchstart håller Bojan Djordjic låda för lagkamraterna. »Min uppgift är att ta hand lite om de yngre«, säger Bojan.
Fredag 14.02. Några timmar senare stressar Krister Nordin Råsunda runt för att förbereda sina åtaganden gentemot sponsorerna.

Nebojsa Novakovic: »Det var Rikard som berättade för mig. Han ringde när han varit på möte med styrelsen på måndagen och sa: ›Det är kört, Nebo. Jag har träffat dem nu. Jag har fått sparken.‹ Jag visste ju det egentligen. Jag läste tidningarna under sommaren. Killen som skrev det, man anade att han hade bra kontakter. Det stod att Micke skulle ta över. Det verkade stämma. Men jag hörde ingenting – från sportchef eller styrelse. Ingen frågade vad jag tyckte eller ville. Inte ens de sista dagarna, eller de sista timmarna. De bara sparkade Rikard och förutsatte att jag skulle stanna kvar.«

Anders Hagenbjörk: »Det var utlyst ett informationsmöte på måndagen, men när folk kom dit släpptes de inte in för att det plötsligt blivit en presskonferens. Då blev folk förbannade. Det var där de började skandera om Olas avgång. Personligen tycker jag att det kändes bra att Ola hoppade av. En femårsplan var ju satt och man bröt redan efter tre år. Det måste finnas oerhört starka skäl om man ska göra så. Det kändes ju som att vi var på väg någonstans.«

Ola Andersson: »När jag förstod att ledningen tänkte sparka Rikard insåg jag också att jag skulle vara tvungen att gå. Om jag inte hade gjort det hade Micke kopplats ihop med mig och turbulensen kring Rikard, och aldrig fått den chans han förtjänar. Då kanske han också fått supportrarna emot sig.« 

Krister Nordin: »Internt pratar vi om ›den svarta måndagen‹. Det är viktigt att skilja på det sportsliga och oss andra som jobbar för klubben – vi måste alltid knega vidare och vi har ju lärt oss att folk kommer och går i sporten. Man får vara lite cynisk i det läget för att sköta sitt jobb. Men visst påverkas vi. Alla svarta rubriker är dåliga för klubben. När det skrivs om supportrar som missköter sig, hot och sparkade tränare blir det inte direkt lättare för oss att sälja AIK som varumärke. Då får vi i stället lägga mycket energi på att informera, förklara och berätta vad klubben tar avstånd ifrån. Och det är ju tuffa tider – vi fick minusresultat i fjol. När det stormar blir det inte lättare.« 

Nebojsa Novakovic: »Så här är det i AIK. Oavsett hur mycket man säger att man ska jobba långsiktigt försvinner huvudtränare, sportchef, VD vart fjärde, femte år. Jag har sett det här några gånger förut.«

 

Rikard Norling och Nebojsa Novakovic blev AIK:s tränarduo inför säsongen 2005. AIK hade ett katastrofalt år bakom sig: laget hade åkt ur Allsvenskan för första gången på 25 år, ekonomin var körd i botten och styrelsens vice ordförande Alessandro Catenacci fick i uppdrag att dra ner omkostnaderna med 30 miljoner kronor. 

Nebojsa Novakovic: »När Rikard och jag tog över fanns ingenting. Från att ha haft 40-50 anställda fanns kanske tio stycken kvar. Karlberg var tomt. Vi fick själva plocka fram dammsugaren och städa, ordna med materialet. Och de spelare som vi ville bygga på – Ishizaki, Pelle Nilsson med flera – ville inte vara kvar och spela i Superettan. Det fanns inga sponsorer och vi visste inte ens vem vi skulle prata med om truppen. Dessutom förlorade vi nästan alla försäsongsmatcher. Ändå krävde folk att vi skulle ta upp laget i Allsvenskan inom två år – och vi gjorde det på ett. Jag är stolt över att vi födde den entusiasm som behövdes, tillsammans med publiken. Alla kände att vi skulle fixa det här tillsammans. Vi skulle visa att vi kunde ha högt publiksnitt fastän vi spelade i Superettan. Det var inte Rikard, jag eller spelarna som gjorde att vi gick direkt upp i Allsvenskan – det var publiken. Och året efter fortsatte bara den här goda cirkeln. Vi hade inga pengar att köpa dyra spelare för, alla sa att vi skulle åka ut – och så var det så jävla nära att vi vann guldet. Rikard och jag satte en mall för hur AIK skulle spela, ett kreativt spel, och folk är inte blinda. När de ser bra fotboll så fattar de. Men att spela så kräver att man har jättekvalitet på åtminstone några platser i laget. Därför var det viktigt att ha spelare som Derek Boateng, Dulee Johnson och Wilton Figueiredo.« 

Mikael Stahre: »Rikard och ›Nebo‹ fångade spelarna med en attraktiv spelidé. Jag kom in 2006 och fick arbeta tillsammans med de två med AIK:s A-trupp och det betydde mycket för min utveckling. Det löpte egentligen en röd tråd hela vägen från Stuart Baxter. När han kom till AIK 1998 med ett delvis nytt sätt att träna och instruera var vi många som lyssnade och lärde. Det var tydligare idéer än vad många tränare hade på den tiden. Vad ska vi göra när vi vinner boll? Hur ska vi vinna boll? Mer taktisk träning och mindre löpning. Och konkreta saker som att styra spelet in i planen i stället för utåt som alla gjorde då. Rikard var Stuarts assisterande och tog sedan steget till AIK ungdom där Björn och jag fanns. När det var stökigt på seniornivå – med många tränarbyten – kunde vi odla de här tankarna och utveckla dem i lugn och ro nere hos oss. Och när Rikard sedan tog över A-truppen fångades mycket upp. Det var lätt att komma in i. Därför var det inte självklart att tacka ja när Ola i slutet av -06 frågade om jag ville ta över Väsby. De hade precis åkt ur Superettan och skulle bli samarbetsklubb till AIK. Jag ville inte gå själv men när jag fick med mig Björn så tog jag chansen.«

Lördag 08.35. Mikael Stahre äter frukost med laget på AIK:s träningsanläggning i Karlberg. Han ögnar snabbt igenom morgonens tidning.

Nebojsa Novakovic: »Vi bestämde gemensamt att Micke skulle ta steget över till Väsby och utvecklas där för att i framtiden – när Rikard och jag inte längre var kvar i AIK – kunna ta över. Vi byggde rätt, det kändes bra. Problemet under de här åren var att vi alltid tappade vår viktigaste spelare mitt i sommaren – just när jag kände att vi var starka, när planerna blev bättre och vi skulle få som mest utdelning på vårt spel. 2006 var det Boateng, 2007 Wilton, 2008 Dulee Johnson. Alltså när Wilton försvann… jag sa till en journalist som ringde att det var perfekt att transferfönstret nu var stängt och vi visste att Wilton skulle vara kvar – och så säljer vi honom till någon shejk som kan öppna transferfönstret som han vill bara någon dag senare. Sådant händer bara i AIK. Oavsett hur mycket pengar vi fick är jag övertygad om att vi fått mer pengar, från samma klubb, om vi hållit honom tre månader till. Då hade vi haft chans på guldet. Se på Malmö, man läste i flera månader att PSV ville köpa Toivonen men klubben sa nej och priset bara ökade. Det tog fyra månader innan han såldes. I AIK tar en sådan process bara två dagar. Vi visste ju hur läget var och när sportrådet säger att de har köpt in argentinare efter argentinare – och att en försäljning av Wilton är enda möjligheten att betala dem – är det tufft för tränarna att protestera. Det var konstigt med Argentinaspåret också. När vi snackade om det i början handlade det om att ta hit 18-, 19-åriga talanger som kunde utvecklas. Det var en långsiktig plan. Och plötsligt gick man ifrån det och tog hit Óbolo, Valdemarín – färdiga spelare som kostade många miljoner. Jag tänkte: Vad är detta? Ska vi nu köpa in ett lag för att vinna SM-guld? Man gick från en långsiktig plan till en annan på en knapp månad. Jag tror att man kände att det var så nära 2006 och att man bara behövde lite extra kraft för att ta guldet. Men då skulle man ju ha behållit Wilton. Vi har bara tagit två guld efter andra världskriget och då kanske det hade varit värt de där 20 miljonerna. Vi sålde bort guldet. Och vi kunde ändå sålt Wilton senare, om vi haft tålamod.

Ola Andersson: »Jag tycker att det blev för mycket slit och släng. AIK hamnade i ett läge där man kände att ›bara vi får in den där spelaren så…‹ Så blev det inte som man hade tänkt sig omedelbart och då sökte tränarna efter en annan kille i stället. Tålamodet saknades.

 

AIK inledde säsongen 2008 knackigt och målfattigt, men de fyra raka vinsterna före EM-uppehållet gav andrum och en tredjeplats i tabellen, bara fyra poäng efter ettan Kalmar FF. Hoppet om guld levde ända fram till omgång 17 när AIK åkte till just Kalmar. Stockholmsklubben ledde med 2-1 men tappade och föll med 3-2. I omgången efter ställde tränarduon Norling/Novakovic upp med en extremt offensiv uppställning för att överraska Elfsborg. Boråsarna tog ledningen med 2-0 och dödade matchen redan under första halvtimmen.

Bojan Djordjic: »Vi ändrade mycket i laget förra året. Jag tror alla till slut kände en osäkerhet, man visste inte vem som skulle spela. Kanske var tre-fyra spelare säkra på sin position men sedan kunde vem som helst åka ur elvan. Vi bytte till och med målvakt tre gånger. Barcelona byter inte startelva så ofta – varför ska då vi, som inte är i närheten av så bred trupp, göra det? Det räcker nog att konstatera det. Men jag trodde inte att Rikard skulle sparkas, så länge han var där och gjorde sitt bästa trodde jag han skulle vara kvar. När det stormade i media var det viktigt för oss att visa att vi stod upp och kunde göra vårt på planen. Bakom kulisserna måste det ha varit jävligt stökigt men vi spelare märkte inte av det. 

Lördag 10.42. Lätt träning på Karlberg dagen före match.

Nebojsa Novakovic: »Hela det sista året var konstigt. Tidigare hade vi känt oss som en grupp som fixade allting tillsammans. Killarna som satt som VD, som sportchef och i styrelsen var ofta uppe på Karlberg, vi gick ut och åt lunch. Säsongen 2008 var allt annorlunda redan från början. Det är svårt att beskriva, men det kändes som att vi var mätta på varandra. Vi låg trea vid EM-uppehållet men jag – och säkert Rikard också – kände redan då att det inte var i närheten av hur det var 2006 och 2007. Vi jobbade på samma sätt, spelarna jobbade på samma sätt, vi kände att vi kunde vinna alla matcher. Men något var fel. Jag behövde ingen klapp på axeln när vi slagit IFK Göteborg, men när man får stryk mot Kalmar kan det vara skönt om någon säger: ›Vi tror på dig, snart vänder det.‹ I stället skrev tidningarna att Rikard skulle sparkas. Det var då supportrarna vaknade till. Vi hade många som såg våra träningar varje dag på Karlberg, de märkte ju att stödet inte fanns där och tog själva initiativ – de ville hjälpa laget, hjälpa Rikard. Jag har sagt det till styrelsen: inte många tränare hade räddat säsongen så som Rikard gjorde. AIK slutade ändå femma. Se hur Djurgården och Malmö rasade. Kanske tänkte styrelsen att Rikard var för stark, att han nästan blev som en symbol för supportrarna? Jag och Rikard har frågat oss själva: Vad gjorde vi för fel? Om jag fick chansen skulle jag göra samma sak igen. Man ska andas tillsammans med supportrarna i en klubb. Det är enda sättet.«

Anders Hagenbjörk: »Det hördes nog från läktarplats vem folk tyckte skulle stanna och vem som skulle avgå. AIK-tifo försöker alltid stå utanför all politik eftersom vi kanske skulle få in mindre pengar till verksamheten om vi tog ställning och gjorde utspel i våra tifon. Men jag ska inte hymla med att Rikard var omtyckt bland oss supportrar. Han förstod att det egentligen är supportrarna som bestämmer i en klubb. Han visste att man måste ha supportrarna med sig om man ska bli framgångsrik och han visade stor respekt för oss. Många sa ju att det var dålig stämning i truppen och jag vet inte, kanske var det så. Det verkar ju som att det skar sig ordentligt mellan Rikard och Ola. Rent sportsligt och personligt kanske det inte funkade men informationen kunde ha kommit ut mycket bättre till oss. När man gick in på presskonferensen och skanderade att Ola skulle avgå var det en termometer på den besvikelse och ilska som fanns.«

 

På sverigescenen.com, en sajt där AIK:s Firman Boys kommer till tals, publicerades ett hotfullt inlägg med rubriken: »De ljuger och pissar oss i ansiktet.« Stämningen var allmänt hätsk och Ola Anderssons hus sattes under polisbevakning natten till tisdagen. Det var en repris på kaotiska AIK-dygn från förr. Som 2007 när Jimmy Tamandi hamnade i bråk med några AIK:are på stan för att han gått ut på krogen efter en förlust och sedan fick extremsupportrarna emot sig. Eller som 2004 när VD Sanny Åslund fick ett träkors nedborrat i gräsmatten utanför sitt hus och sportchef Peter Kisfaludy med familj tvingades bo på hotell efter varje förlust. Eller som 2000 när Anders Limpar fick sin krog sönderslagen och blev spottad i ansiktet för att han valde att spela i Djurgården…

Lördag 13.00. Efter frukost och träningspass kopplar Mikael Stahre av – med ännu mer fotboll. Sonen Philip, åtta år, spelar match med pappa Mikaels moderklubb Gröndal på Gröndals bollplan. »De här dagarna innan går man och väntar på att nervositeten ska sätta in – men än har inget hänt«, säger Stahre.

Ola Andersson: »Jag levde ju med den här pressen som spelare i många år och är van vid det. AIK är en storklubb och folk har rätt att ställa krav men det finns också något annat där under ytan. Den där ilskan förlamar hela klubben. Hatet försvagar AIK. Klubben har inte råd med det, det tar så mycket energi från människorna som jobbar där. När det stormar ligger det över hela organisationen – man försöker sköta sitt uppdrag och ha ett privatliv vid sidan av men det är svårt. En av de största frågorna för AIK i framtiden är hur man ska få folk att orka jobba där en längre tid. Man kan prata om att stänga allting ute och vara enade inåt men det fungerar inte för det läcker oerhört mycket i den här världen. Fotboll är så medialt och folk inser att man lätt kan få status genom att bara yppa något litet för pressen. Alla läckor sliter på människorna som jobbar där. Det finns ett stort yttre tryck och när man inte står enade mot det blir det för jobbigt.«

Nebojsa Novakovic: »Om man är rädd för något stressar man upp sig. Är man flygrädd kan man inte tänka sig att flyga. Men jag måste säga att jag alltid känt mig säker i AIK. Oavsett om jag träffat folk från Firman eller från Black Army – det fanns inga problem. Vi träffade alla som ville träffa oss. Vi kunde äta middag, prata om alla möjliga problem. Jag har ju varit i AIK under år när det var stökigt så fort laget förlorat – det har varit sönderslagna bilar, upplopp… Men jag var aldrig rädd att träffa folk.«

Björn Wesström: »Ola har sagt att resan hade blivit tuffare för truppen om han varit kvar och på den punkten har han nog rätt. Även om det inte var Ola som tryckte på avtryckaren så tillhörde han dem som förknippades med beslutet. Den dagen man bestämde sig för att byta tränare blev de som tog beslutet att sparka Rikard förknippade med historien. Micke och jag tillhörde inte dem och det gav oss bättre möjligheter. Sedan är det ju mycket spekulationer – om Ola inte hade avgått hade jag inte jobbat med det här i dag men allt det där är som det är på något sätt. Det är inget vi kan göra något åt. Det är alltid tråkigt när folk man gillar mår dåligt och far illa. Folk har efteråt frågat mig hur vi upplevde stormen i höstas och jag har svarat att vi faktiskt inte märkte av den så mycket. Vi hade annat för oss, vi var tvungna att jobba vidare. Där fanns spelare att ta hand om, träningsläger att planera – en ny säsong låg bara någon månad bort.«

Mikael Stahre: »Jag hade möte med spelarna redan den där måndagen då allt hände, på kvällen på Karlberg. Oerhört välplanerat… nej, inte direkt. Det var enklast möjliga: ›Här är jag, jag är er nya tränare, ni är lediga veckan ut och vi kör igång nästa vecka.‹ Inte mer än så. Spelarna var inte mottagliga för något annat just då. Det handlade mest om att ge de spelare som aldrig hade sett mig ett ansikte – men de var inte många med tanke på att jag varit i klubben så länge.«

Lördag 15.17. AIK-tifo förbereder premiären. »I år sparar vi krutet till längre fram eftersom vi fyller tio år som förening. Vi lär testa ett par saker som aldrig gjorts förut i Sverige«, säger Anders Hagenbjörk.

Nebojsa Novakovic: »Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var inte sparkad. Ingen hade ringt. Skulle jag åka upp till det där mötet? Nej, det kunde jag inte göra. Och jag åkte inte till Karlberg dagen efter heller. Det första jag hörde att de sagt på presskonferensen var att de hade gjort en så grundlig analys och vänt på alla stenar och att det bästa var att Rikard och klubben gick skilda vägar. Samtidigt fattade de beslut om den jag jobbat närmast i fem år utan att fråga eller ens informera mig. Jag vet att de frågade lagledare, materialare… Kanske frågade de inte mig för att de visste att jag och Rikard var ett team. Men då skulle de ju ha sparkat mig också, inte trott att jag bara skulle fortsätta mitt treårskontrakt under en ny tränare. Det var viktigt för mig att träffa Micke och Björn och prata ut om det. Det handlade inte om vad jag tycker om Micke som tränare men för mig var det omöjligt att jobba vidare som assisterande åt honom. Jag är inte en sådan människa. Om Rikard försvinner så försvinner jag också, det har jag sagt hela tiden. Om jag bara tänkt på min utveckling hade jag kanske valt en annan väg, då hade jag gått till en annan klubb för att sedan sikta på att komma tillbaka till AIK som huvudtränare. Nu valde jag att påverka AIK tillsammans med Rikard och jag tycker att vi lyckades bra med det. Jag försökte göra det bästa för AIK på mitt sätt. Styrelsen försöker göra det bästa för AIK på sitt sätt. De tror att deras sätt är bäst och det kanske det är. Jag vet inte. Jag är ändå glad att jag var människa fram till sista dagen i klubben. Det enda jag ångrar är att jag svarade i telefon den där måndagen när journalisten som skrivit om alla rykten ringde. Det var i det ögonblick jag var som mest nere och mådde som sämst. Jag sa saker jag inte borde ha sagt, att ›AIK pissat på mig‹ och så. Dagen efter var det en artikel i tidningen med en stor bild på mig och stora citat… det gjorde allting värre, man ville bara dö, du vet. Det kändes inte som jag. Jag ville bara vrida allting 48 timmar tillbaka i tiden och göra om.«

Anders Hagenbjörk: »Jag var på ett möte med medlemmarna på torsdagen den veckan. Då var ju allt redan beslutat och kört men det var så mycket ryktesspridning. Alltifrån någon styrelseledamot som gick ut i media och fick för sig att berätta sin version, till en massa klantiga uttalanden från ledningen. Därför ville vi få information.«

Nebojsa Novakovic: »Jag tog på mig AIK-keps och gick på det där mötet som vanlig supporter. Innan det startade träffade jag Bystedt och berättade hur jag kände. Jag kom till mötet ensam, lyssnade, gick hem. Jag träffade också Micke och Björn på Karlberg någon dag senare. Jag gick från Solna eftersom jag behövde luft och tid att tänka. Varje steg på vägen dit var som att bestiga ett berg. När jag väl hade pratat med dem och gick hem igen var varje steg en lättnad. Jag var på väg till min trygghet, min familj. Jag var på väg vidare i livet. Så kändes det.« 

 

Mikael Stahre hade första träningspasset med AIK:s spelare den 17 november, en vecka efter »den svarta måndagen«. Då höll han sig mest i bakgrunden och lät assisterande tränaren Thomas Lagerlöf sköta snacket. Så fortsatte det under de första veckorna när spelarna mest hölls igång för att inte gå i ide för tidigt. Den första »riktiga« träningen genomförde Mikael Stahre i stället på Skytteholm när försäsongen drog igång på allvar den 7 januari i år. 

Mikael Stahre: »Helt ärligt ska jag säga att jag inte fick någon högre puls av det. Jag har bedrivit så ofantligt många träningar och varit mer på Skytteholm än i mitt eget hem nästan. Den första kicken fick jag i stället på första träningsmatchen. När vi gick ut på planen vände jag mig om och såg 3 000 åskådare. Då insåg jag: ›Det är mitt lag som ska spela.‹ Det var häftigt. Jag väljer att se det positiva i det här. Möjligheterna. För oss som är lite yngre handlar det mer om att tygla sig, det är lätt att bli för överambitiös. Jag låg i solstolen på semestern och planerade genomgångar och ritade pilar hit och pilar dit i hjärnan men insåg snart att ›här får du nog tagga ner lite, Micke‹. Jag måste portionera ut lite i taget. Man kan inte dra på de där stora powerpoint-presentationerna till hög musik… eller, vi gör ju det också, men inte varje gång.«

Annons

Söndag 13.27. För sjätte året i rad tar AIK:s supportrar emot spelarbussen vid premiären. »Jag har lovat mig själv att njuta när vi anländer till Råsunda«, säger Mikael Stahre.

Björn Wesström: »Vår filosofi bygger på långsiktighet. När vi bygger trupp tänker vi i tredjedelar. Vi ska ha en tredjedel lokala spelare, unga killar från Väsby eller andra vi hittar i Stockholmstrakten. Så ska vi ha en tredjedel spelare från övriga delar av Sverige. Sedan behöver man krydda med spelare med internationell erfarenhet – antingen svenskar som varit utomlands och återvänt eller utländska spelare som vi scoutat fram. Sverige är väl 24:e ligan i Europa eller något så all spetskompetens finns uppenbarligen inte innanför landets gränser. Balansen i truppen är inte optimal i dagsläget men vi strävar mot de här tredjedelarna. Jag är säker på att det är ett vinnande koncept när vi väl får till det.«

Nebojsa Novakovic: »Jag har sett AIK rivas och byggas några gånger men problemet finns alltid kvar – vem är det som bestämmer i klubben? I framtiden är jag hundra på att det bara kommer att finnas en manager i AIK. Jag läste en artikel i Aftonbladet där Elfsborgs sportchef sa att det självklart var Magnus Haglund som bestämde där. Det är bra. Om tränaren bestämmer, om han får de spelare han vill ha och om han får köra sitt race, då vet man också vem man ska sparka om laget inte fixar målsättningen. Under mina år i AIK har det diskuterats flera gånger vem som har ansvaret. Stuart Baxter eller Stefan Söderberg? Rikard Norling eller Stefan Söderberg? Rikard Norling eller Ola Andersson? Om några år är risken att det är likadant med Björn och Micke.«

Mikael Stahre: »Känner man inte varandra så väl som vi gör kan det nog vara svårt. Björn och jag är olika som personer och har olika egenskaper och det kommer alltid att finnas saker vi har olika uppfattningar om. Men då är det sakfrågan och inte personfrågan det handlar om. Sedan har vi olika uppgifter. Björn står inte på plan och leder träningen och jag sitter inte bakom datorn och pysslar med excel-ark – vilket är en jävla tur, kan jag säga.«

Björn Wesström: »Den här resan som styrelsen varit med på har nog gett en del lärdomar. Rikard satt i fyra år. I min värld var han en framgångsrik AIK-tränare och fyra år är ganska bra kontinuitet för att vara AIK. Man kan jämföra med perioden innan där man mer resonerade: ›Ah, vi tar en gammal förbundskapten för Sverige!‹ Och sedan: ›Peter Larsson verkar kul – han har ju spelat i Holland.‹ För att i nästa ögonblick tänka: ›Ja, varför inte en gammal EM-tränare för Tjeckien?‹ Den nyckfullheten ger en panikkänsla. Jag tror att det ledde till en insikt att man inte vill jobba med snabba lösningar. Att man nu justerade efter några år tror jag inte ska förväxlas med att man är tillbaka i snabba förändringar varje år.«

Söndag 14.23. Snart avspark. I restaurangen på Råsunda drar Mikael Stahre igenom dagens taktik för sponsorerna.

Ola Andersson: »Micke är rätt man för AIK. Han är energi, tydlighet, enkelhet. Han är väldigt medveten om hur viktigt det är att man har glädje i gruppen. I AIK är det A och O eftersom pressen utifrån är så stark. Förra året satte vi ett sätt att sköta klubben på som jag tycker är sunt. Micke passar bra in där. Jag är ingen stor vän av att köpa in utländska spelare, det finns en övertro på dem som kommer utifrån. Det är lätt att kika på spelare från Afrika eller Sydamerika och missa att det springer omkring en Yussuf Saleh i Vasalund, tvärs över vägen på Skytteholms idrottsplats. Tar du en kille från Argentina måste du koppla på allt: ta hand om familjen, fixa dagis, ordna bil, visa staden. Med de trånga organisationer svenska klubbar har i dag är det svårt. Det kostar mycket mer än övergångssumman att värva en spelare från utlandet. Rätt som det är krävs det två heltidstjänster på kansliet bara för att få just den spelaren att fungera socialt. Så är det inte med killar man hämtar in lokalt. Vi plockade in Atta och Jagne från Väsby inför -08 och i år har de tagit in ytterligare några. Det är spelare som kommer in i rätt läge – de har varit halvproffs, de är glada bara över att få heltidslön, de vill framåt, uppåt. Jag tror det här är rätt sätt att jobba för en svensk klubb i dag. Och Micke förstår vikten av att ta Väsby på allvar eftersom han själv varit tränare där.«

Anders Hagenbjörk: Stahre verkar proffsig. Han är ju ingen nykomling utan har funnits i klubben länge. Det är en fördel. Det kan nog vara rätt tufft att komma helt utifrån. När Aftonbladet får för sig att skriva något som de tycker är fel i AIK, när resultaten går emot… jag tror det kan vara jobbigt om man inte är van vid den här miljön. Frågan är om han har tillräckligt med erfarenhet. När det börjar blåsa kan det vara väldigt ensamt på toppen.«

Söndag 14.54. Nere i spelargången förbereder bollkallar, maskotar och spelare sig för avspark.

Mikael Stahre: »Folk har frågat hela vintern hur mitt liv förändrats. Jag kan bara svara att så jävla annorlunda är det inte. Jag har åkt den här vägen till jobbet i tio års tid. Det är klart det kommer att kännas annorlunda när jag går in på Råsunda första gången, och visst är det nytt att så många bryr sig. Men ärligt talat är det inte mer än så. Vår generation, vi som är födda på 70-talet och senare, har ju haft fotboll som yrke på ett annat sätt än de tidigare tränargenerationerna. Ta Magnus Pehrsson i Aalborg som gick från att vara spelare till en utbildning som manager till att träna Åtvidaberg och nu coachar han en klubb som möter Manchester City i Uefacupen. Han har hela tiden vetat att fotboll är hans jobb. Tidigare hade tränare en trygghetszon där de ofta var gympalärare, utbildade på GIH. Vad har jag? Jag har varit fritidsledare i ett knappt år. Sedan har jag bara jobbat som fotbollstränare. Skulle jag bli gympalärare om jag inte hade jobb? Jo tjena, det skulle inte bli så mycket redskapsgympa i varje fall. Och man kan säga att jag är oerfaren som coach på hög nivå men man ska inte glömma att en stor del av mitt arbete är att leda andra. Jag har ansvar för 40 personer dagligen – fystränare materialare, spelare… Och där har jag ändå bra erfarenhet.«

Söndag 15.31. Missade målchanser och ovårdat spel får sportchef Björn Wesström att gå i taket.

Bojan Djordjic: »Micke är en vinnare. Han är engagerad, har enorm energi och vilja. Han älskar verkligen fotboll och på det sättet påminner han om Rikard. Sedan har alla sin stil. Micke är mer öppen än Rikard var. Rikard gjorde oerhört mycket för AIK, det måste man säga. Han förtjänar cred för det. Sedan får man släppa det. Det får inte bli något snack om att det var bättre när Rikard var här. Så länge det blir bra för klubben så kan vi spelare inte säga så mycket. Jag tror också fansen förstod att de var tvungna att ge Micke sitt stöd direkt för att inte klubben skulle gå sönder. Det handlar ju om klubben långsiktigt, det handlar inte om en Ola eller en Rikard eller oss spelare. Vilka är vi i AIK-upplagan 2008 eller 2009 att säga vad som är bäst för klubben? Klubben är alltid viktigast. Den som har följt AIK vet att det är så här det fungerar. Och i år ser det bra ut. Vi har i stort sett samma trupp som förra året men förväntningarna är inte lika höga. Förra året var det grejer med Dulee, Ola, Rikard… Unga spelare behöver lugn och ro. Allt har lugnat ner sig nu.«

Anders Hagenbjörk: »Det känns som att AIK hamnar topp tre i Allsvenskan. Försäsongen har sett oförskämt bra ut. Visst, ibland funderar man ju på om vi ställer för höga krav på spelarna. Vi har till exempel diskuterat om vi ska ha guldtifo på premiären men det har vi aldrig vågat. Dels för att vi är skrockfulla, dels för att vissa spelare kanske inte skulle fixa att gå ut på Råsunda och få det i ansiktet. Men samtidigt: AIK måste alltid ha målsättningen att vinna SM-guld. Det finns inget annat.

Söndag 16.16. Mikael Stahre är avsevärt lugnare nere vid sidlinjen.

Det är den 5 april. På Råsunda förbereder AIK:s nya ledning sig för match, på Komplett.no Arena i Sandefjord laddar Nebojsa Novakovic, som assisterande tränare till Patrick Walker, för möte med Fredrikstad. 

Nebojsa Novakovic: »Det fanns tre vägar att gå. Följa med Rikard till en ny klubb, gå till en annan klubb som assisterande eller ta något steg tillbaka och ta huvudansvaret själv för ett lag. Rikard bestämde sig för att ligga lågt och utbilda sig och åka till Argentina. Jag hade också några erbjudanden om att bli huvudtränare från svenska klubbar. Men när Patrick ringde kändes det rätt. Jag ville bort från Solna, AIK och svensk fotboll ett tag. Första dagen i Norge andades jag ut för första gången på länge. Det var en lättnad att komma till träningen, en lättnad att ingen kände mig. För varje dag som går här känner jag mer och mer att det var rätt beslut. Jag går in och kollar resultat och läser fortfarande mycket om AIK. Det är svårt att vara utan klubben när man varit där så länge. Jag är nog mer AIK:are nu än när jag tränade där. Jag var hemma en helg för att hälsa på familjen när det var genrep mot Sundsvall. Jag hade inte träffat barnen och hustrun på en dryg månad men gick ändå till Råsunda och såg matchen. Jag kunde inte tänka mig något viktigare att göra mellan 13 och 15 den lördagen. De har ju haft bra resultat på försäsongen, jag hoppas det fortsätter för starten är alltid viktig i AIK, med bra resultat får man lugn och ro, med dåliga resultat kan det blåsa rejält. Vi jobbade till exempel mycket med hur spelarna skulle fixa Råsunda. Lyckas du inte och springer ut för att ta en hörna får du höra ›du, din jävla jugge, åk hem med dig‹. Och det är klart de ska skrika på mig om det inte stämmer. När jag hör publiken applådera spelare som skjuter ur dålig vinkel blir jag besviken. Jag vill hellre att de står upp och pekar och skriker på den spelaren – för då visar de att de förstår fotboll. Vi hade Krister Nordin och Andreas Andersson på Karlberg för att prata med spelarna om det här. Jag vet ju att det går att vända publiken också. Det kan räcka med en glidtackling eller en passning som går rätt så har man dem på sin sida igen. Då är det ›fy fan, du är den bästa spelare vi någonsin haft här‹ i stället.« 

Söndag 17.05. Efter en framspelning av Martin Mutumba gör Gabriel Özkan matchens enda mål i 55:e minuten. »Jag är skitglad helt enkelt«, konstaterar Özkan efter match.

Bojan Djordjic: »AIK är den enda klubben som kan jämföras med hur det är utomlands. Folk mår verkligen dåligt om vi inte vinner. Den passionen som finns här hittar du ingen annanstans. Som spelare i AIK måste man vara förberedd på att det inte alltid är lätt. Man måste jämföra med andra storklubbar i Europa och har du ambitioner att spela där ute måste du lära dig – och då finns ju ingen bättre skola i Sverige än att spela i AIK. Du måste överleva Råsunda.«

Ola Andersson: »Det bästa man kan göra är att inte överdramatisera Råsunda. Man går inte gärna på ett flygplan om piloten hyperventilerar över hur hemskt det är där uppe i luften. Visst, det är en stor arena med mycket folk men så jävla märkvärdigt är det inte. Press känner du bara när du tvivlar på dig själv som spelare. Mitt värsta år, när jag var som mest pressad, var min sista säsong i Sirius, när jag hade återvänt till Uppsala och insåg att jag inte längre höll den klassen som folk trodde jag skulle göra. En humla vet inte att han kan flyga men gör det ändå. Det är om han blir påmind som det går åt helvete. Här är Micke väldigt bra – han försöker bygga den där positiva inställningen.« 

Krister Nordin: »Jag hade aldrig problem med Råsunda. Det var ren njutning att springa ut där för jag visste att alla älskade en. Det spelade ingen roll om man mötte BK Badboll eller Barcelona – jag var aldrig nervös som spelare. Då känns det mer i dag, när man står på läktaren och inte kan påverka. I år är jag förväntansfull. Vi har jobbat hårt på marknad för att hålla kvar våra stora sponsorer och det har vi gjort.«

Ola Andersson: »AIK är på rätt spår. Jag håller kontakt med Björn och Micke och följer klubben genom dem. Jag saknar vissa saker, sådant som en gång gjorde att jag sa ja till jobbet – att vara delaktig, att få inblick i en trupp, att göra något tillsammans. Det var häftigt och jag tycker att jag gjorde ett bra jobb. Under de här åren i AIK har jag hanterat grejer många andra svenska sportchefer aldrig får uppleva. Det har varit porrkungar, riskkapitalbolag, arrangemang för 20 000 varannan vecka, affärer med Argentina, stor försäljning till arabvärlden, supporterproblem… Den organisationen som finns i AIK nu har jag varit med och satt, det är den jag har slagits för och jag såg fram emot att vara med på resan. Nu blev det inte så men jag hoppas verkligen det går bra för dem.« 

Söndag 17.25. Premiären avklarad. Efter presskonferensen sitter Mikael Stahre kvar och läser dagens tidningar. »Det är lätt att säga att det bara är en match i mängden men varför hymla? Säg det alla vet i stället: en premiär är viktig för alla oss inblandade«, säger Stahre.

Björn Wesström: Jag tror på oss. Man måste tro på sin filosofi. Om du inte gör det – sadla om! Bli kock! Gör något annat! Så känner jag. Nu längtar jag bara till premiären.«

Mikael Stahre: »Försäsongen är en skyddad verkstad för oss tränare. Spelarna blir inte ledsna av att placeras på bänken och supportrarna går inte i taket om vi förlorar matcher. Jag vet inte vad man tänker och tycker om mig just nu men jag tror att de flesta är neutrala: ›Ut och visa vad du kan‹, typ. Och det är precis så jag vill ha det.« 

Bojan Djordjic: »Nu har det stått tillräckligt negativt om AIK i tidningarna. ›Vi ser hur solen stiger över Råsunda‹, sjunger publiken när vi går in på planen. Det var ett jävla tag sedan vi fick någon sol på oss – men nu känns det faktiskt som att den är på väg.

Mikael Stahre: »Nu kastar vi oss in i skiten och kör bara.«