Det första han köpte var ett par nya benskydd och två helvita fotbollsskor av modellen Copa Mundial. Det blev lite dyrt, men Victor Bernander kände inte att det var läge att snåla.
När vårvärmen sedan kom till Stockholm släpade han sig, för första gången sedan han som tonåring spelade i Växjö Norras juniorlag, ut på en joggingrunda. Tillsammans med en kompis kämpade han sig över Danvikstullsbron till Henriksdal och tillbaka. Flera gånger under den fem kilometer långa sträckan låtsades han behöva knyta skorna för att få en chans att hämta andan. Under de kommande veckorna fortsatte han att tvinga sig ut på löprundor, och en månad före avresan till Berlin kämpade han sig runt milen på under en timme.
Det var Victors bror Jacob som först hade berättat för honom om det judiska fotbollslaget IK Makkabi och den judiska olympiaden, Makkabiaden, där idrottare med judisk bakgrund var fjärde år tävlade mot varandra i grenar som vattenpolo, tennis och fotboll.
Victor och Jacob hade först inte trott att de var välkomna. Under uppväxten hade de förvisso hört berättas att deras mormors mor varit judinna, men de hade ju inte fått någon judisk uppfostran och hade aldrig varit en del av Stockholms judiska församling. Det enda de visste om religionen hade de lärt sig av den där märkliga farbrorn som bodde i lägenheten bredvid deras när de var barn. Farbrorn som aldrig tände lyset i trappen på lördagar. Han som varje vår bjöd in dem för att smaka på det osyrade bröd och de bittra nötröror som serveras under pesach, den judiska påsken. Han som om hösten lät bröderna följa med honom ut på gården där han byggde en lövhydda för att fira sukkot.
Tack för att du läser Offside
Teckna en prenumeration eller Logga in för att fortsätta läsa.
