Ett år med Gais, del II: »Var fan är logiken?«

Inför säsongen 2018 valde Offside att följa Gais och Bosko Orovic under en hel säsong. I den första delen berättade vi om huvudtränarens brokiga spelarkarriär, vägen till Gais och hans första turbulenta tid i föreningen. Vi fick också vara med när Gais imponerade under försäsongen. Del två fokuserar på de första sju omgångarna av Superettan – en period som fylls av genombrott, frustration och rannsakan.

I ansatsen till bollen ändrar sig Edin Hamidovic. Han hade bestämt sig för att slå straffen i Frank Petterssons högra hörn. Men ett plötsligt infall gör att han byter hörn under den sekund som det tar för honom att starta rörelsen till det att han möter bollen med sin högerfot. Jönköpings Södras målvakt kastar sig åt höger. 2–1 till Gais. Anfallarens lagkamrater rusar mot honom. Edin springer ifrån dem. Full fart mot långsidan, en yvig maxlöpning i riktning mot Bosko Orovic med armar som fladdrar okontrollerat i luften. Tränaren är nära att välta när 75 kilo eufori hoppar upp i hans famn.

I ett par sekunder står de där, med armarna runt varandra. 16 minuter senare har Gais vunnit Superettanpremiären. Därmed får Boskos lag fortsätta leva med höga förväntningar, något som cementerades några dagar tidigare på Superettans upptaktsträff i Göteborg då Boskos tränarkollegor – med de grönsvartas kvartsfinalplats i Svenska cupen färskt i minnet – tippade Gais som tvåa i serien. Och Edin Hamidovic får fortsatta rubriker för sin form: Svenska cupen inräknad har han nu gjort fem mål på fem matcher.

Annons

När Edin några timmar senare ligger i sin soffa i tvårummaren i Guldheden kan han känna doften från de nymålade vita väggarna. Båda hans fötter värker efter stukningar. Men mest känner han en känsla av overklighet. Att avgöra en match i Superettan, att ännu en gång göra mål, att få höra hur Gaissupportrarna sjöng hans namn när han klev av planen i den 87:e matchminuten … Det som satte igång för 15 månader sedan bara fortsätter. Det som i januari 2017 var så oändligt långt bort är nu verklighet. Det blir ingen kebabtallrik denna kväll heller.

Bosko Orovic noterade Edin Hamidovic för flera år sedan. Det han såg var en teknisk dribblare med förmågan att göra det oväntade från sin kantposition på mittfältet. Bosko hade sett det i både Skövde AIK och i Motala AIF, klubbar som Edin varken lyckades eller misslyckades i.

– Ska jag vara helt ärligt var det en halvtjock kille som ändå hade något där, säger Bosko. Jag förstod tidigt att det var en »mini–Bosko« – en spelare som hade talangen och förutsättningarna, men också en person som inte fattade vad han behövde göra med det. Han var lat och bekväm, precis som jag var. Han kunde försvinna helt i matcherna när det gick emot honom, men vara matchens spelare när han kände för det.

Flera gånger under vintern har Bosko pratat om sin egen bortkastade spelarkarriär, en sällsynt lovande sådan som slutade vid 24 års ålder. Vid några tillfällen har han liknat sin egen tid som talang med den som Edin Hamidovic till sist valde att försöka ta vara på.

– Det som skiljer oss åt är att Edin hade vett nog att lyssna när rätt person ställde krav på honom. Jag var för kaxig för att ens göra det. Jag trodde att jag visste bäst.

 

Edin ler stort en solig eftermiddag i april.

– Han har rätt i allt. Jag var en clown. Jag var tjock och jag var oseriös. I flera år hade jag noll riktning i mitt liv.

Maryam, Edins flickvän, sticker fram huvudet bakom kökets dörrkarm.

– Och jag kan intyga allt! säger hon. Innan vi blev tillsammans för två år sedan hade jag alltid sett Edin som pajasen som mest hängde utanför pizzerian eller kiosken. Ordet seriös var inget man precis förknippade honom med. Det pratades kanske om att han var duktig på fotboll … när han ville. Men de flesta såg nog också att han inte hade förmågan att ta till vara på det.

Edin nickar medhållande.

– Fram till förra vintern käkade jag typ kebab varje dag och drack läsk. Aldrig frukost! Jag satt uppe om nätterna, var arbetslös och bodde hemma. Jag var nästan lite bitter på omgivningen, på mina tränare som inte spelade mig i matcher. Nej, det var fan sorgligt. Man skyllde på andra när det var en själv som var problemet.

Edin föddes på ett asylboende i Västervik 1993, ett år efter att hans föräldrar flytt kriget i Bosnien. Sju år senare flyttade familjen Hamidovic till Huskvarna och in i Öxnehaga, ett hyresrättsområde som restes på 70-talet som en del av miljonprogrammet. Stadsdelen skulle bli Edins centrala punkt i livet de kommande 18 åren. Det var här han hängde med en läskburk i handen utanför kiosken var och varannan eftermiddag och kväll, det var här han såg barndomskamrater trilla in i kriminalitet och det var här han var på väg att själv ge upp. Men Huskvarna skulle också bli hans räddning.

Annons

När han skrev på för Husqvarna FF 2016 var det mer av bekvämlighet än av ambition. Att bo utsocknes och spela fotboll, som i Skövde och Motala, var inte roligt nog. När han drabbades av en stressfraktur i foten några månader in på säsongen övervägde han om det var värt att fortsätta.

– Livet som spelare i division ett är inte lätt, säger han. Det är inte glamoröst. Man tjänar ingenting men förväntas träna som en elitspelare. Det är bortaresor som tar sju, åtta timmar enkel väg och ibland 50 personer på matcherna. Jag visste inte om jag orkade ta mig tillbaka genom flera månaders rehabilitering och veckor i gips.

Han pekar på Maryam, som slajsar till några kycklingfiléer vid köksbänken.

– Men så träffade jag henne! Det var min räddning faktiskt. Hon peppade mig när jag hade det som tyngst. Skadad, arbetslös … Jag mådde inte bra den sommaren. Jag var nog lite deprimerad.

Maryam:

– Jag blev nästan hans personliga assistent under sommaren. Jag fick köra honom, hjälpa honom på alla möjliga sätt. Allt var krångligt med gipset, till och med att duscha.

Edin garvar.

– Bra start på vårt förhållande! säger han.

Maryam fortsätter:

– Jag visste hur kul han egentligen tyckte fotboll var och jag visste att han var bra om han bara skärpte till sig, så vi pratade en del om hans framtid i några veckor. Jag skulle aldrig tillåta att han kastade bort det. Lite senare fick han jobb som förskoleassistent och så blev foten bättre snabbare än vad som var tänkt.

Edin igen:

– Men jag hade inte bestämt mig för att satsa ändå. Jag fortsatte käka pizza och slarva. Levde i en fantasi om att någon scout kanske skulle upptäcka mig. Jag var en som lallade runt och som satt vid kiosken och undrade varför jag inte kunde ha lite tur och lyckas. Det var inte förrän »Mak« kom in i bilden som jag fattade.

»Mak«, Mohammed Ali Khan, anställdes som tränare i Husqvarna FF inför säsongen 2017. När han samlade spelarna i januari för de första träningspassen tog han Edin åt sidan och sade: »Efter det här året spelar du elitfotboll eller i division sex. Det är upp till dig.« Lite senare samma dag hade Ali Khan ordnat så att spelarna skulle genomgå individuella fettprocentsbedömningar.

– Jag hade aldrig hört talas om något sånt tidigare, säger Edin. Jag låg på 19 eller 20 procent. Sämst i hela laget. Mak sa att allsvenska spelare ligger på mellan sex och tolv procent. Jag var väl inte förvånad, jag vägde 86 kilo då. När jag kom hem den eftermiddagen bestämde jag mig. Jag skulle ge mig själv chansen att bli något mer än den lovande Edin.

Förvånade föräldrar såg hur Edin sträckte fram ett papper med rubriken »Kostschema« till dem. Han sade att det var slut på skräpmaten och att han skulle börja äta frukost. Maryam lovade att stötta honom.

Jag frågar vad det var som gjorde att han lyssnade just den här gången.

– Det var nog att det var Mak som sa det. Han hade en lång allsvensk karriär bakom sig, han hade varit lagkapten i Häcken, proffs i Kina. Tidigare hade jag varit typ »vem fan är du?« om någon sa något till mig. Tyvärr var det så. Han sa att han trodde på mig och det betydde så jävla mycket. Jag hade inte hört det tidigare, jag kände mig sedd. Men herregud, de första två veckorna. Jag åt luft! Och keso! Jag var konstant hungrig och illamående. Jag mådde skit, orkade ingenting. Och på dagarna jobbade jag med en massa skrikande ungar … det blev nästan för mycket. Men kilona försvann sjukt snabbt.

Hur gick det på träningarna?

– I början var det katastrof. Jag orkade inte springa alls och var helt slut i den första träningsmatchen. Jag var bedrövlig. Men Mak hade tålamod, han sa att det skulle bli bra snart. Så kom Öster borta, en träningsmatch. »Du ska spela på topp!«, sa Mak. »Vad fan säger du?«, sa jag. »Det ska jag inte alls, jag har aldrig gjort det!« Jag hade fram till dess varit killen som skulle ha bollen på foten, jag var ingen djupledsspelare. Jag orkade inte ta uppoffrande löpningar. Bara några minuter innan avsparken bråkade vi, men till sist vann han. Och nästan omedelbart kände jag … wow! Jag passade för anfallsrollen! Jag såg löpvägar som jag inte sett tidigare, jag kände att jag hade tajmningen. Det var en jävligt häftig känsla, en helt ny sida av mig själv. Sedan rullade det bara på.

Edin gjorde elva mål under försäsongen och under våren i division ett med Husqvarna nätade han tio gånger på 13 matcher. Han ändrade sina rutiner helt och hållet. Han upptäckte husmanskost och lade sig i tid varje kväll. 15 månader senare har han fortfarande inte ätit en kebab eller en pizza.

– Även om det gick bra för mig under hela våren var jag rädd att det bara var något kortvarigt, att allt skulle försvinna. Det var nästan för bra för att vara sant. Jag hade fått smak på vad det innebär att ge allt på alla sätt och hungern växte för att lyckas. Att bara slå igenom en gång! Jag märkte att mina lagkamrater respekterade mig allt mer, det var också en ny känsla. Jag kände att jag började ta ansvar för laget, inte bara …

Edin stannar mitt i meningen innan han fortsätter.

– … för Issas skull. Hans sjukdom och hela sommaren som följde. Man kan säga att det var … jobbigt. Men det var så mycket mer än så.

 

I slutet av februari i fjol fick HFF:s sportchef Issa Iskander reda på att han hade cancer på fyra ställen i överkroppen. Prognosen var dyster, i bästa fall skulle han leva säsongen ut. Nyheten slog hårt mot en förening som med Issas envishet, kontakter och energi år efter år lyckats hålla sig på rätt sida av konkursens brant. Beskedet drabbade många av spelarna som vant sig vid sportchefens höga krav och varma famn, inte minst Edin. De båda hade skapat ett förhållande som till stor del handlade om att Issa ständigt låg på Edin om att aldrig slappna av, om att ständigt sträva efter mer. De kunde skälla på varandra, vara sura i timmar, men innerst inne visste båda att de agerade som de gjorde för att de tyckte så mycket om varandra.

– Issa var så mycket mer än Husqvarnas sportchef för mig. Han hjälpte mig med allt, höll koll på mig, peppade mig, skällde på mig. När han berättade om sin cancer kramade vi varandra i flera minuter. Jag grät som ett barn och han bara höll om mig.

I augusti, bara någon vecka innan Issa somnade in, skrev Edin på kontraktet med Gais. Efter att Bosko blivit tränare för Gais i slutet av juni och den första kontakten tagits med HFF, hade Issa propsat för att möjligheten var för bra för Edin för att tacka nej till. När allt var underskrivet och klart åkte Edin till Issas sjukhussäng för att berätta själv. Med sig hade han en makrill och en tårta. Han berättade för sin vän att han skulle stanna kvar i Husqvarna säsongen ut.

– Efter att jag varit hos Issa åkte jag till träning med Husqvarna, berättar Edin. Och dagen efter var det ett nytt pass på förskolan. Det var så konstigt alltihop. Även om det var svårt att fokusera stundtals under hösten är jag i dag glad att jag stannade säsongen ut. Issa hade nog varit stolt över mig, att jag fortsatte göra mål och bidrog till att Husqvarna stannade kvar i ettan. Jag kan hålla huvudet högt när jag åker hem till Öxnehaga.

Maryam, som nu hackar grönsaker, lägger ifrån sig kniven.

Annons

– Det är lite skillnad när du är hemma igen nu. Eller hur? De yngre vill ha din autograf, alla vill höra hur det är med dig. Det gick ju så bra för dig också under hösten. Vad gjorde du? Tio mål? Men du var så orolig för Gais också!

»Jag började oroa mig för om jag skulle få spela i ettan även med Gais. Jag fick ibland ont i hjärtat när de spelade.«

Edin nickar. Hösten 2017, medan han förberedde flytten till Göteborg, kämpade hans kommande klubb för att undvika nedflyttning från Superettan.

– När jag skrev på tog det inte många veckor innan jag blev gaisare. Jag läste på om alla gamla klubblegendarer. Wanderson, Samir Bakaou, Bosse Falk. Det låter kanske sjukt, men känslorna kom rätt snabbt. Och så gick det inte så bra, jag började oroa mig för om jag skulle få spela i ettan även med Gais. Jag fick ibland ont i hjärtat när de spelade. »Vad fan är det här?«, tänkte jag. Var det ett misstag? Jag kunde spela en match med Husqvarna för att direkt efter slutsignalen springa in i omklädningsrummet och kolla Gais senaste match på mobilen.

Pratade du med Bosko under hösten?

– Nja, någon gång bara. Han sa: »Oroa dig inte.« Men det var svårt att inte göra det! Kontraktet säkrades ju inte förrän i sista omgången! Samtidigt, någonstans visste jag att det skulle bli bra. Jag visste att det skulle bli helt annorlunda när Bosko fick hämta in spelarna som passar i hans sätt att spela fotboll, att den här säsongen skulle bli annorlunda jämfört med förra året. Och jag ville spela i hans lag med den offensiva och snabba fotboll som han slåss för.

Hur skulle du beskriva Bosko?

– Jag har aldrig varit i närheten av en så kompetent tränare tidigare. Han är svår att beskriva. En fotbollsnörd, en taktiker och riktigt bra inom gruppen. Hård och tydlig, men hur skön som helst utanför planen. Man märker att han inte lämnar något åt slumpen. Men han har höga krav på sig själv. Och på oss. Det kanske hänger ihop med hur hans egen spelarkarriär blev, jag vet inte. Han vill inte kasta bort den här chansen.

Kan du se att han och du har liknande historier?

– Ja, verkligen. Några saker hände i mitt liv som kanske inte hände i hans som gjorde att jag fick en ny chans som 23-åring. Kanske känner han så också, att han ser lite av sig själv i mig. Han är på mig mycket, hela tiden! Det är givetvis för att han vill att Gais ska prestera och vinna, men nog också lite för att han vill att jag ska lyckas.

Vad är han på dig om?

– Det är mest fotbollstaktiska saker. Hur jag ska löpa i straffområdet, diagonala rörelser och så. »Alltid närmsta vägen till mål«, säger han. Små, små saker. Men jag suger åt mig allt. Jag började om med min fotboll för drygt ett år sedan. En helt ny livsstil, en ny position. Jag har mycket att lära mig och det ser nog Bosko.

»När jag var liten såg vi upp till de kriminella, det fanns inte så mycket annat att relatera till.«

Hur skulle du beskriva dig som anfallare?

– Som annorlunda. Inte så stor, inte så liten. Ingen target, inte jättesnabb. Men ganska bra på allt, jag är en mix. Jag är skum på så sätt. Det bästa jag kan säga är att jag är rörlig. Någon sa till mig att jag påminner om Lasse Vibe, att jag är överallt och jagar målchanser och ständigt pressar försvararna. Men det går väl inte att jämföra sig med en gammal Blåvittspelare?

Du sa tidigare att när det började gå bra i Husqvarna kunde du tänka att det kanske bara var en tillfällig grej. Hur känner du i dag?

– Jag tänker inte alls så. Jag vet att jag helt och hållet underkastar mig fotbollen i dag, att inget kommer till mig av en slump. Jag tränar, kommer hem, vilar. Det är det jag gör. Samtidigt … det här är ett helt nytt liv för mig. Att vara så fokuserad på en sak. Jag har bara levt det i tre månader. Egen lägenhet och jag måste inte jobba vid sidan av. Jag försöker lära mig att hantera all ledig tid, men det är inte så lätt. Mina polare fattar inte vad jag pratar om när jag säger det, det låter som sjukaste lyxen.

Vad säger dina gamla kompisar i Öxnehaga om den nya Edin?

– De är stolta över mig. Så klart. Jag har blivit en som lyckats för många hemma, det märker jag när jag hälsar på. De ser på mig med helt andra ögon i dag. Nu är jag en av dem som de unga ser upp till. Det är häftigt, en skön känsla. Det behövs förebilder i Öxnehaga. När jag var liten såg vi upp till de kriminella, det fanns inte så mycket annat att relatera till.

En av dina barndomsvänner sitter i fängelse, hur nära tror du det var att du också suttit inlåst om det inte vore för fotbollen?

– Hade jag inte träffat Maryam hade det kunnat gå illa. Eller Mak. Jag var bitter och less. När jag åkte på skadan fanns det inte något inom mig som kände hopp inför framtiden.

Han tittar på sin flickvän. Snart är middagen klar: kycklingfiléer, ris och sallad.

– Eller vad säger du? frågar han.

– Du är inte sån, Edin, svarar hon. Du är för snäll. Jag tror du hade studerat till fritidsledare eller något. Jag hade aldrig tillåtit dig gå den vägen.

– Nej, så är det kanske. Du pushar mig hela tiden. Jag kan komma hem efter en match och vara deppig för att vi har förlorat, och då är du besviken på mig för att jag missat någon chans!

Hon skrattar.

– Jag kan ju inte ljuga om jag tycker att du borde presterat ännu bättre! Men jag säger det för att jag vet att du behöver höra det. Det vet du.

Edin nickar.

 

Några dagar senare vinner Gais säsongens andra match i Superettan, 2–1 borta mot Värnamo efter ett avgörande mål av Dusan Djuric i den 90:e matchminuten. Bosko kan inte vara annat än nöjd med resultatet. Däremot är han inte tillfreds med prestationen – den som han pratat så mycket om under försäsongen att hans spelare inte kan göra en intervju utan att nämna ordet »prestation« minst en gång. »Vi sprang runt som yra höns«, säger han på presskonferensen efter matchen. Framför allt tycker han inte att presspelet fungerar.

I omgången efter förlorar man mot Falkenbergs FF med 0–2 på Gamla Ullevi. Nu är Bosko vansinnig. Både på sig själv och på spelarna. Inför matchen hade han tryckt på två saker: att vinna andrabollar och att se upp med FFF:s omställningsspel. Varken det ena eller det andra fungerade. De 3 820 åskådare som tagit sig till Ullevi ljuger om de säger att de sett Gais vinna mer än en handfull närkamper. Dessutom var, som Bosko uttrycker det, »bolltempot unikt uselt«. Han sparar inte på kritiken när han påstår att han, med sin sargade fotled »hade joggat i högre tempo än vad bollen transporterades mellan backlinjen«. Men han säger också att det är hans ansvar som huvudtränare att förmedla instruktionerna. Han tar på sig skulden för säsongens första förlust.

Det blir några dagar av rannsakning på Gaisgården. Bosko pratar mycket om att gruppen inte får låta det undermedvetna »det löser sig« ta över. Efter framgångarna under försäsongen i Svenska cupen och med sex poäng på de två inledande matcherna kan Bosko känna att spelarna mot Falkenberg, men även mot Värnamo, tummade på presspelet och inte gick in hundraprocentigt i duellspelet. En del djupledslöpningar som var självklara mot Hammarby och Elfsborg i Svenska cupen lyste med sin frånvaro mot Falkenberg. Till Boskos glädje ser han att spelarna svarar på hans höjda tonläge: träningarna blir så intensiva som han vill. Vid ett tillfälle får till och med ledarna gå emellan när ett par spelare hamnar i en konfrontation.

Den 19 april åker Gais upp till Borlänge för match mot IK Brage. Två sponsorer har lastat in pengar som gör att Gais har råd att sent bestämma sig för att åka till Dalarna dagen innan match för att ta in på hotell. Efter att ha knaprat Voltaren mot två stukade fötter de senaste veckorna startar Edin Hamidovic fredagskvällsmatchen. I den 48:e matchminuten gör Gais nummer nio matchens sista mål. När spelarna kliver in i bussen strax innan klockan 22 väntar en lång resa hem. 1–1-resultatet är en stor besvikelse. Till skillnad från förlusten mot Falkenberg skapade Gais mängder av chanser. Rörligheten var bättre, närkampsspelet går inte att klaga på. Den här gången var det ineffektiviteten som kostade två poäng. Dessutom tvingades Bosko byta ut två skadade spelare redan i första halvlek. Ytterbacken Allan Mohideen är betydligt mer sargad än mittfältaren Andreas Östling, och ett par dagar senare får Bosko beskedet: Mohideens fraktur i foten innebär att han är borta minst tre månader. Därmed hamnar han på samma ovissa comebacklista som långtidsskadade August Wängberg, Daniel Janevski, Daniel Bennassar Nilsson och Alexander Leksell – flera av dem tilltänkta nyckelspelare i Boskos startelvor.

»Bosko tycker att Edin är för osjälvisk, att han måste vara mer direkt när det doftar målchans.«

Redan dagarna innan premiären kände tränaren varthän det barkade och vände sig till Gais styrelse med en fråga om det fanns utrymme att värva en spelare på korttidskontrakt, någon som skulle kunna täcka upp i några månader. Bosko kalkylerade att det skulle kosta cirka 200 000 kronor inklusive löner, och hade två namn i sitt huvud. Gais klubbledning meddelade att det inte fanns något ekonomiskt utrymme.

 

En vecka efter krysset i Dalarna blåser domaren Farouk Nehdi igång Gais tredje hemmamatch för året. 2 990 åskådare har tagit sig till Gamla Ullevi för att se mötet med Gefle IF. För klubbens ekonomiansvarige är det en oroväckande trend: 4 990 i den första matchen, 3 820 i den andra och nu nästan ytterligare tusen personer färre. Och skadorna fortsätter att ställa till det. Häromdagen skulle målvakten Damir Mehic göra en rutinräddning på träningen, men fastnade med fingret i gräset. Det innebär att andremålvakten Alexander Nadj, som senast stod i ett mål i en tävlingsmatch i juli 2017, kallas in.

90 minuter senare har Nadj och Gais hållit nollan. Men det innebär bara en poäng eftersom de själva inte heller lyckas göra mål. När domaren blåser för full tid hörs spridda burop från läktaren ovanför Bosko och avbytarbåset. Ytterligare en match som borde ha vunnits. Chanserna var många, motståndarnas attacker få. Flera spelare sjunker ner i gräset. Bosko haltar mot mittcirkeln, fram mot Edin Hamidovic som står för sig själv. Det var ännu en frustrerande match för honom. Några halvchanser, mycket löpningar, men aldrig riktigt nära. Det enda positiva är att hans båda stukade fötter nu är återställda. Bosko och Edin inleder en konversation som leder till att Bosko gestikulerar yvigt med händerna. Sedan är det Edins tur att göra liknande rörelser. De står där i en minut och är oense innan Bosko haltar tillbaka mot spelargången. Edin lunkar långsamt efter sin tränare, med huvudet böjt över skorna.

När jag pratar med Bosko har det gått 30 minuter sedan matchen var över. Han har hunnit med att sitta bredvid Gefles tränare Johan Mjällby på presskonferensen och förbanna sig över att de inte lyckades komma förbi deras »parkerade buss«, och sagt att hans Gais »inte är något jävla Barcelona« som kan passa sig in i mål. Det var också den frustrationen som Edin fick känna av i mittcirkeln efter matchen. Bosko tycker att Edin är för osjälvisk, att han måste vara mer direkt när det doftar målchans.

När Bosko svänger in på Gaisgården strax innan klockan 09.00 onsdagen den 9 maj är det redan 23 grader varmt. Men inne i tränarens kropp är det allt annat än soligt. Tolv timmar tidigare satt han på en ny presskonferens och konstaterade att hans lag förlorat bortamatchen mot Helsingborgs IF med 1–2. Det innebär att Gais tagit två poäng av de senaste tolv möjliga.

Hans bara shortsben vilar på kontorets skrivbord. Ögonen är svullna efter endast två timmars sömn. Det gick inte att somna när han kom hem till lägenheten någon timme efter midnatt. Så han tittade igenom hela matchen. Vred sig i sängen. »Äckligt.« Det är det bästa ordet han kan sätta på känslan efter en förlust. Just i dag känns det ännu äckligare än vad det brukar göra.

– Jag tycker att vi gör vår bästa match för säsongen, säger han och pustar tungt. Jag sa det direkt till spelarna efter matchen, att jag var jävligt stolt över dem. Men var fan är logiken? Det är det som knäcker mig i dag. Om vi förlorar som vi gör mot Falkenberg är det logiskt. Men vi kör över Helsingborg och åker ändå hem med noll poäng. Det är inte logiskt!

Han gnuggar sig i ögonen.

– För varje förlust blir det jobbigare och jobbigare. När man har såna här nätter undrar man vad man håller på med. Det tar på krafterna, det är inget att hymla om. Jag är dålig på att hantera den här frustrationen. Men jag måste, så är det bara. Den här skiten ingår i mitt jobb. Jag måste påminna killarna om vad vi sysslar med, hur saker har sett ut och varför det inte ser så dåligt ut som det kan se ut utifrån. Resultatmässigt har vi haft det tufft. Prestationsmässigt har vi varit ojämna, men i går gjorde vi kanske den bästa matchen jag någonsin har gjort som tränare. Ändå förlorar vi. Det är fan så …

Telefonen ringer. Bosko klickar bort samtalet.

– Helsingborg har en trupp som kostar 20 miljoner kronor. Vår kostar fem miljoner. I den 37:e minuten hörde Patrik [Ingelsten, Gais assisterande tränare] och jag hur Darijan Bojanic panikartat ropade ut mot Per-Ola Ljung: »Vad fan ska vi göra?« De var helt vilse och visste inte hur de skulle få tag i bollen eller försvara mot oss. Så vad gör de? De spelar chansfotboll och lyfter långt. Varenda jävla gång de får tag i bollen drar de upp den och hoppas att de vinner andrabollen.

Jag frågar om inte han och Ingelsten övervägde att överge sin ordinarie taktik de sista tio, femton minuterna för att få till ett mål. Att kopiera HIF:s »chansfotboll«.

– Det fanns en klok man som sa det bra en gång: »Om du tror att det är lösningen, varför gör du inte det från minut ett då?« Fattar du vad jag menar? Om man tror på chansspel och långa bollar de sista minuterna, varför gör man då inte alltid det? Jag tror inte på den fotbollen. Skulle Helsingborg gå upp i Allsvenskan med det spelet kommer de att åka ur direkt.

Vem var det som sa så?

– Cruijff.

Samtidigt hänger ditt jobb på resultat, Gais framtid hänger ihop med vinster och inte med »bra prestationer«. Är inte vinster värda mer än att hålla fast i en filosofi?

– Jag fattar vad du menar. Men jag kan inte spela på ett sätt som jag inte tror på. Inte en chans. Det är inte utvecklande att slå bollar från backlinjen till anfallarna stup i kvarten. Mina spelare kan inte bli spelare som de inte är. Jag vill att vi ska vara med i toppen i år, men allt handlar egentligen om 2019. Det är klubbens målsättning att gå upp då. Nu bygger vi för det. Spelar vi som vi gjorde i går kommer vi att ta många poäng den här säsongen. Vår utmaning nu är att få spelarna att förstå att det krävs samma löpningar, samma intensitet, samma inställning i alla matcher. Inte bara när vi möter ett förväntat topplag.

Vi pratar om möjligheterna att förstärka truppen under sommaren. »Inte så troligt«, säger Bosko. Tanken har hela tiden varit att hålla nere kostnaderna för truppen under 2018, för att spara till 2019 – året då Gais ska gå upp i Allsvenskan. Dessutom finner han tröst i att några långtidsskadade spelare inom några veckor ska kunna vara tillbaka i träning. Jag frågar om hur han ser på Edin Hamidovics insatser.

– Jag tycker Edin har gjort det bra. Han är klok som fan på planen, men lär sig hela tiden. Han, som många andra som vi har hämtat in det senaste året, kommer från division ett. Och alla har gjort det jävligt bra, men de kommer göra det ännu bättre när de har en Superettansäsong i sig.

Dörren öppnas. Patrik Ingelsten kliver in. Inte heller Gais assisterande tränare har sovit mycket i natt. Efter förlusten i Helsingborg satt Ingelsten uppe och klippte matchbilder som han strax ska gå igenom med spelarna. Bosko vill visa två sekvenser på sin padda som han inte kan släppa. Ingelsten ställer sig lutad över hans axlar.

– Den ena är när [Junes] Barny har ett superläge för en djupledslöpning, men väljer att stå still för att få bollen vid fötterna, säger Bosko. Kolla här!

Han klickar på skärmens play-knapp. Inget händer. Han klickar igen. Inget händer.

– Vad fan?! Jag hatar den här jävla skiten.

Han fortsätter trycka. Inget händer. Han puttar till skärmen så att den välter.

– Skit i det. Jag orkar inte.

 

Spelarna sjunker ner på stolarna. Bosko ställer sig längst fram.

– Okej, gubbar. Ett kort snack först bara innan Patrik tar fram klipp. Vad känner vi om matchen i går? Ni som inte spelade först. Janevski?

– Jag kollade bara första halvleken.

– Varför det? frågar Bosko.

– Bilden försvann, boxen funkade inte.

Alla skrattar.

– Svahn, vad säger du? fortsätter Bosko.

– Jag tycker vi var jävligt bra. Framför allt i första halvlek. Hela tiden hotande djupledslöpningar, högt bolltempo. Målet vi gör är fantastiskt, vi vänder på spelet, flyttar försvaret och gör egentligen allt rätt. I andra halvlek tappar vi lite.

– Bra analys, säger Bosko. Okej, vad gör Helsingborg i andra halvlek, vad gör de för förändring som gör att vi inte kan fortsätta som i första?

Flera spelare säger det nästan som i kör:

– Lyfter ännu längre bollar mot vårt försvar.

– Exakt! säger Bosko. Och i andra tycker jag att vi hamnar för högt upp med våra två »sexor« på mitten, våra centrala mittfältare kommer för högt upp och för långt ifrån försvaret när andrabollarna måste vinnas. Men det är inte läge att prata om det negativa i dag.

Han gör en konstpaus.

– Jag vet att ni är frustrerade, jag är frustrerad. Men jag är så stolt över er! Vi har så många chanser, vi gör allt som vi pratat om. Det är koncentrationen vid deras mål och det direkta spelet den sista tredjedelen som vi måste jobba vidare med. Men som vi spelade från straffområde till straffområde i går … gör vi det varje match kommer vi må jävligt mycket bättre när vi sitter här framöver och går igenom matcher.

Ny konstpaus.

– Men! Och det här är jävligt noga. Jag vill att ni mår skit i dag. Man ska må dåligt efter en förlust. Men i morgon är en ny dag och då kör vi igen! Den inställningen som vi har i går, den ska vi ha i varje match, i 90 minuter, säsongen ut. Vi får inte fuska någonstans! Okej? Ni ska vara helt jävla slut när matcherna är över. Vill vi spela som vi vill och kan måste vi ta fighten! Hela tiden! Lita på mig. Gör vi det kommer det här att bli jävligt roligt.

Patrik Ingelsten klickar igång några av de sekvenser som han klippt ut från gårdagens match. De spelas upp, en efter en.

– Försök nu att fokusera killar, säger Bosko. Det är viktigt att vi inte sitter och sover nu.

Det är spelvändningar, både Gais egna och Helsingborgs. Det är klipp på presspelet och situationer som visar hur försvaret för fram bollen efter erövringar. Ibland avbryter någon spelare med en idé om vad som kunde ha gjorts annorlunda. Målvakten Mehic vill att anfallarna inte ska bli så statiska vid inläggssituationer om bollen inte kommer in i förstaläget. Mittfältaren Bergholtz vill se att försvararna oftare slår en öppnande crossboll för att variera uppspelen. En kvart in i klippen kommer Ingelsten fram till kontringen som kunde ha räddat en poäng på Olympia. Sekvensen visar hur Edin Hamidovic löper med bollen vid sina fötter och har med sig tre lagkamrater som springer i full fart mot HIF:s två fallande försvarare.

– Stanna där, säger Bosko.

Ingelsten pausar.

– Vad säger du om din passning, Edin? frågar Bosko.

– Spela upp så jag får se, svarar Edin.

Ingelsten trycker på play. Spelarna får se hur Edin väljer att rulla ut bollen åt vänster, till Jonas Lindberg. Borde han istället ha spelat den genom HIF:s två försvarare, för att inte tillåta dem att jobba i sidled? Kanske. Istället för en hotande genomskärare centralt blir det en boll som leder till ett svagt avslut från en sämre placerad Lindberg.

– Jag är jättenöjd med den passningen, säger Edin. Den sitter perfekt!

Några spelare fnissar.

– Okej, säger Bosko. Du tycker det. Jag säger inte att det är fel att slå den passningen, men om du ska göra det måste den vara ännu mer precis. Nu blir den lite för lös, inte i steget.

– Vi tänker olika, säger Edin. Så är det nog.

Lite mer fnissande i rummet. Bosko skrattar och skakar på huvudet.

– Vilken dåre du är, säger han.

Edin flinar.

– Okej, jag fattar, säger han.

 

Fyra dagar senare kisar Bosko Orovic i kvällssolen. Klockan är några minuter i halv åtta och resultattavlan på Örjans vall i Halmstad visar 1–0 till hemmalaget. Domaren Fredrik Klitte blåser för full tid. Ännu en förlust. Ännu en matchbild som känns igen: många brända chanser och mycket boll – inga mål. För ett lag som öste in mål mot allsvenskt motstånd i Svenska cupen och som i varje match i årets Superettan haft mer boll på offensiv planhalva än någon motståndare, är det en oroväckande utveckling. Totalt sex gjorda mål på de sju första matcherna. Två mål på de senaste fem. En poäng ner till kvalplats med en fjärdedel av säsongen avverkad.

Om det här ska bli »jävligt roligt« så börjar det bli bråttom nu.


Reportageserien »Ett år med Gais« består av fem delar. Du har just läst del två. Den tredje publiceras den 23 juli i Offside 4/2018 och på offside.org. Här kan du läsa del ett: »Bosko kräver mer«.

Ett år med Gais, del 1: Bosko kräver mer