Ett år med Gais, del III: Klubbchefen, derbyt och verkligheten

I del II av Offsides serie om Gais följde vi anfallaren Edin Hamidovic och en allt mer frustrerad Bosko Orovic, som såg hur hans lag tappade fler och fler poäng. I den här delen tar vi rygg på klubbchefen Erik Bergkvist under några veckor som kan rädda föreningens ekonomiska välmående och klubbens framtida sportsliga ambitioner.

Polisen Anders Hallesjö får ett utskrivet A4-papper av Gais klubbchef Erik Bergkvist. Anders tittar direkt på Erik och säger:

– Fan, är det färg på utskriften i dag?

Annons

Eriks replik levereras omedelbart.

– Ja, det går bra nu. Så i dag festar vi till det lite. 

Övriga runt bordet får samma papper av Erik – en utskrift som visar Gamla Ullevis olika sektioner. Totalt är det elva personer i rummet på Gaisgården: ytterligare två supporterpoliser, ett par från ett vaktbolag, två från Göteborgs arena- och evenemangsbolag Got Event, Örgrytes och Gais säkerhetsansvariga, en matchdelegat från Svenska fotbollförbundet, och på länk, i en högtalaranordning, finns både Gais och Örgrytes SLO:er. Denna tisdagsmorgon ska de tillsammans sitta igenom ett planeringsmöte inför derbyt mellan Gais och Örgryte IS. Vilka sektioner kräver separering? Hur ska man leda ut Öissupportrarna på smidigaste sätt efter slutsignalen? Hur många ordningsvakter krävs? Hur mycket pyroteknik kan man räkna med? Allt ska få svar i dag.  

Erik tar plats vid bordets gavel. I sitt knä har han en laptop. Han uppdaterar de senaste siffrorna samtidigt som Mikael Hansson, förbundets utsända matchdelegat, öppnar mötet.

– Den 12 juni ska det bli fotbollsfest på Gamla Ullevi! utropar han. 

Erik Bergkvists dator berättar att biljettförsäljningen har kommit igång helt okej. Aningen bättre än vid samma tidpunkt inför fjolårets derby, då det till sist kom 10 212 åskådare. Erik och Gais har hela tiden sagt att 10 000 är ett antal de är nöjda med. Men lyckas de få tusen personer mer innebär det cirka 100 000 kronor extra till klubbkassan, intäkter som gör väsentlig skillnad i en förening där en återkommande utmaning – mer eller mindre varje månad dyker den upp – är att ha tillräckligt med likvida medel för att föreningen ska kunna snurra runt

Avtal med rival. Gais och Öis har skrivit ett tvåårsavtal som innebär att Öis får intäkterna för de ­derbymatchbiljetter som de lyckas sälja till Öis supportrar när Gais är hemmalaget, och vice versa.

Att Erik festade till det med färgutskrifter några minuter tidigare beror mycket på de senaste veckornas matcher. Två dagar har passerat sedan Edin Hamidović rullade in 2–1 mot IK Frej på Gamla Ullevi inför 2 020 åskådare. Med bortavinsten mot Öster i omgången innan innebär det att Gais vunnit två raka matcher för första gången sedan de två första omgångarna av årets superetta. De lovande resultaten betyder att Erik vågar tro på bra derbysiffror. Han vet hur mycket matchen betyder och han inser att allt kommer att bli så mycket lättare kommande dagar på grund av den annalkande form som tränaren Boško Orović och hans spelare har uppvisat. 

Punkt efter punkt avverkas. Någon tar en ostfralla från bordet (frallor som också utmålas som tecken på att det är bra tider i Gais: »här sparas det inte på krutet«). En annan säger att »pyroteknik inte kan uteslutas«. Erik gnuggar sig i ögonen. Det blev inte många timmars sömn i natt. Sjuka barn. På det en oväntad krissituation som uppstod när Gais styrelseordförande Claes Forsberg någon vecka tidigare plötsligt meddelade att han ville avgå med omedelbar verkan. »Personliga skäl« är den enda förklaringen som har kommunicerats. Överlämningen var obefintlig och det har blivit Eriks ansvar att försöka reda ut röran. Bekymrade supportrar och frågande sponsorer har hört av sig, och som nästan alltid landar frågorna i Erik Bergkvists knä. Dels för att det är han som är klubbchefen, dels för att hans egen Gaishistoria är speciell. Men också för att det inte finns så många andra knän i klubbledningen. Det är han och Annica Dohsé, föreningens säkerhets- och evenemangsansvariga (och personen som gjort frallorna och som leder planeringsmötet med van hand) som får alla frågor från de som bryr sig om Gais. Inte nödvändigtvis för att de bett om det, snarare för att de andra två som är anställda av klubben är säljare, och få oroliga gaisare ringer en säljare för att få lugnande besked. De är inte fler på kansliet och varje gång en krissituation uppstår påminns Erik om klubbens bräcklighet. 

Samtidigt: han vet förutsättningarna. Det går inte att beklaga sig. Det enda som går är att jobba ännu hårdare, att försöka skapa fler arbetstimmar varje dygn. Och nu, när han för första gången sedan han anställdes av Gais för sex år sedan känner att klubben har en plan, är det värt mödan och uppoffringarna. Annat var det förr. 

 

Dagen före derbyt mot Öis stökar Erik Bergkvist runt i receptionen på Gaisgården och sorterar matchbiljetter till sponsorer. Det regnar utanför fönstret, klockan är strax före nio på morgonen och även i dag är han trött. Hans femåring har börjat beklaga sig över att han jobbar så mycket och det dåliga samvetet har slagit in. »När derbyt är över blir det bättre«, intalar han sig själv. Han har också en tilltagande ångest inför den Ironman som han hoppas genomföra i södra Frankrike om ett par veckor – träning har det inte blivit mycket av på sistone – men också en trånande längtan efter den semester som han ska ha med sin familj i samband med loppet.

Infödd makrill. Eriks föräldrar var hängivna gaisare, och när han själv gick från att vara en passiv åskådare till att bli en aktiv supporter, sammanföll det med några av de tyngsta åren i klubbens historia. 1996, när Erik var 15 år, åkte Gais ur dåvarande Division 1 södra.

När han tagit plats i en fåtölj på sitt kontor gör han som så många gånger den senaste veckan: uppdaterar biljettförsäljningen. Han ögnar igenom sajten tills han kisar rätt. 

– 8 207 betalande, säger han. Det är bra! I morgon ska det bli fint väder igen, det gör stor skillnad. Nej, det här känns bra. 

Jag frågar om han kan tillåta sig att vara supporter nuförtiden, eller om allt arbete med klubben suddat ut känslorna. 

– Jag blir fortfarande förstörd när vi förlorar, men det är på ett annat sätt i dag. Det finns liksom inte tid att vara besviken. Eller att vara glad efter en vinst, för den delen. Det finns alltid arbete att ta tag i som kräver att man kan koppla bort känslorna. 

Annons

Att Erik Bergkvist skulle bli Gais klubbchef var det nog inte många som trodde för åtta år sedan. Men 2010, vid 29 års ålder och efter nästan 15 år som aktiv supporter, hände något som skulle förändra hans liv: han stängdes av från Gais matcher i ett helt år. Tillträdesförbud. Det var Annica Dohsé som såg till att det blev omöjligt för honom att fortsätta stå på läktaren och vråla ut sin frustration. Men det var också hon som öppnade upp möjligheten för ett annat förhållningssätt till klubben.

Annica erbjöd Erik att gå med i Gais »matchorganisation«, att han ideellt skulle arbeta för föreningen under hemmamatcherna. Erik, som i några år varit vilse och inte vetat vad han skulle göra med sin framtid, tackade ja. Inte minst för att han skulle kunna fortsätta titta på Gais. 

– Det var saker i mitt privata liv som gjorde att jag inte brydde mig så mycket om vad som hände med mig, säger han. Jag ser det i dag, från min nuvarande roll med andra supportrar som kliver över gränsen för vad som är okej, att de inte sällan får ett överengagemang för Gais när det inte finns så mycket annat att engagera sig i. Det blir en ond cirkel. 

Vad gjorde du för att bli avstängd?

– Pyroteknik. Gais–Malmö FF 2010, den allsvenska premiären. Men hade det inte varit för det hade det nog blivit något annat som lett till en avstängning. Det rann över lite för ofta just då. Jag blev allt hetsigare och hamnade i situationer där det ibland var stökigt. I dag, om vi har supportrar som är på gränsen för vad vi som förening accepterar och vad lagen tillåter, ger vi personen samma möjlighet. Vi vill inte kasta ut någon på gatan, vi vill ge dem en chans att hjälpa klubben, att använda sitt engagemang på ett sätt som bidrar till att vi kan bli bättre. 

Efter att ha jobbat med allt från att välkomna bortalagens supportrar till att se till att de på Gamla Ullevis familjeläktare hade det bra, blev Erik 2012 anställd som SLO av Gais. Supporter Liaison Officer-rollen var som klippt och skuren för honom: han kände till de flesta supportrarna, han visste vad de tänkte och hur de fungerade. Med den vetskapen kunde han filtrera fram de mest relevanta önskemålen och synpunkterna till Gais styrelse och kansli, och vice versa. Samtidigt blev han SLO vid en tidpunkt då Gais var som stökigast på insidan.

»Jag måste säga att det aldrig har varit så roligt som nu, äntligen jobbar hela klubben i samma riktning och med en tydlig plan.«

Under ordföranden Christer Wallin hade man år efter år tagit sig vatten över huvudet med budgetarbetet. Man räknade med spelarförsäljningar som aldrig förverkligades, man värvade spelare som man inte hade råd med, och 2012 avslutade Gais säsongen med 25 matcher utan vinst och en allsvensk degradering som sammanföll med ett ekonomiskt och organisatoriskt kaos. Många medlemmar var vansinniga för alla år av glädjekalkyler och märkliga transaktioner, samtidigt som många spelare var missnöjda över uteblivna utbetalningar. Sponsorer hoppade av, en efter en. Det hjälpte föga att Gais styrelse och dåvarande klubbdirektör Leif Gjulem tiggde pengar av de luttrade supportrarna till det som kallades »Framtidsfonden«, än mindre att man sade upp personer på kansliet för att rädda elitlicensen. Gais framtida existens var hotad. 

In i detta klev alltså Erik Bergkvist. Han skakar på huvudet när han blir påmind.

– Utan att överdriva kan man beskriva 2012 som ett fullkomligt kaos. Panik överallt! Det känns overkligt att tänka tillbaka på hur det var då jämfört med hur det är i dag. Men det var så klart oerhört nyttigt för mig att få vara med om. 

I samma veva blev Erik kanslichef, något han var fram till han blev Gais klubbchef i augusti 2016. Först efter nästan ett år som klubbens högsta tjänsteman kände han att han hade mandat att en gång för alla diskutera den långsiktighet och den identitet som han under sina första sex år upplevde saknades. 

– När vi släppte Benjamin [Westman, som sparkades som huvudtränare våren 2017 och ersattes med Boško Orović] var det dags att verkligen tänka om. Styrelsen och jag var överens om att det inte fungerade längre. I flera år hade Gais testat sig fram med olika lösningar varje gång, utan att ha en riktig plan för framtiden. Vi insåg att vi saknade en tydlighet som klubb. Vi saknade en image för vad Gais står för. Vi spelade en fotboll som saknade karaktär, som inte attraherade tillräckligt. Det fanns ingen grundidé, ingen känsla i Fotbollssverige för hur Gais spelade fotboll. Boško kom fram som ett bra alternativ, han var tydlig i sin personlighet och han var tydlig i sin fotboll. Det var startpunkten för det »nya Gais«. Och jag måste säga att det aldrig har varit så roligt som nu, äntligen jobbar hela klubben i samma riktning och med en tydlig plan. När jag i dag träffar sponsorer och supportrar känner jag mig helt trygg i vad vi gör, och så har det inte alltid varit.  

Märker du det här i sponsorernas och supportrarnas intresse och engagemang? 

– Det svåra med det vi har jobbat med det senaste året, långsiktigheten och att ha ordning och reda, samtidigt som vi vill ta kliv mot 2019 – året då vi ska satsa för att gå upp i Allsvenskan – är att det inte är så lätt att kommunicera. Om en sponsor ska öka sitt engagemang i Gais vill de veta vart vi är på väg. Inför den här säsongen var det en utmaning att säga »vi tar det försiktigt i år och satsar mer på nästa år« och samtidigt be om en höjning i sponsoravtalen. Jag ville inte lova något som vi inte kunde stå för och därför var vi defensiva. Nu följer vi vår plan, men den är som sagt svår att kommunicera. Supportrarna undrar varför vi inte kan spela långbollar för att vinna fler matcher, men det är inget vi har råd att påverkas av. Tidigare i Gais anpassade vi oss när trycket utifrån blev för stort. Vi tog snabba beslut i stressen eller på grund av förväntningarna på oss. Om tillräckligt många skrek efter snabba förändringar lyssnade klubben. 

Är det inte så längre, menar du?

– Nej. Vi som jobbar här i dag håller stenhårt på den linje som vi har bestämt. Även om inte resultaten blivit som vi hoppats i alla matcher under våren har inte Boško kompromissat fotbollsmässigt. Vi spelar samma fotboll i varje match eftersom vi tror på den i längden. Och det ger mig energin att fortsätta. Att vara klubbchef i en klubb som Gais är inget som fungerar om du inte tror på det du lägger ner så mycket tid på.

Och hur ser ekonomin ut i dag?

– Det är ju en kamp hela tiden, så är det. Men den är under kontroll. Vi sålde cirka tio procent mer partnerskap än förra säsongen, vi sålde fler årskort än förra säsongen. Samtidigt har vi ökat en del i spelarbudgeten och satsat lite mer på ledarstaben. Ändå ligger vi lågt i förhållande till många andra klubbar i Superettan. Kostnaderna har ökat, men det var enligt planen. Vi har inte budgeterat för att sälja spelare och vi har inte budgeterat för att göra något överskott.

Gone fishing. Under våren har Gais stora ­problem med bevattningen av A-lagets träningsplan på Gaisgården. Ibland går sprinklersystemet i gång utan förklaring, andra gånger kommer det inget vatten alls. I brist på personal och resurser kallar sig Erik Bergkvist numera också »bevattningsexpert«.

Ni har en spelarbudget på drygt fem miljoner kronor för 2018. Om ni hade dragit ner den med en halv miljon och istället satsat på att anställa ytterligare en person på kansliet som kunde arbeta för att öka intäkterna – är inte det ett mer långsiktigt tänk? 

– Det här är en huvudfråga, hur vi använder våra intäkter. Hur bygger vi vår klubb bäst? Tidigare har det sportsliga scoutingarbetet inte alltid varit så bra. Vi har lagt ut stora summor på spelare som mest suttit på bänken. Då var det lätt att tänka: »Fan, där sitter en spelare som inte varit med en enda gång, det kunde ha varit en heltidstjänst på ekonomin.« Så känner jag inte i dag. Givetvis är det eftersatt på kansliet, men i regel är det lättast att skära där. Det går att skära i truppen och ta bort två spelare och ha mer kvalitet i en tunnare trupp, men då måste man ha tur med skador. Med våra skador under våren hade det inte varit en bra idé i år. Men för att återgå till din fråga: det är klart att de här tankarna existerar. Det hade varit bättre om till exempel jag hade kunnat jobba mer med ekonomiska frågor än små detaljer. Just nu jobbar vi med att varje krona måste värderas, och så måste vi fortsätta tänka. Min förhoppning är att våra supportrar också förstår hur vi tänker.

Du känner inte att de gör det? 

– Inte alla. Men det är en del av fotbollen, supportrar lever på känslor. Hade jag bara haft mer tid hade jag satsat ännu mer kraft på att kommunicera vårt arbete, vår plan. När någon skriker »ni måste värva en ny anfallare«, vill jag säga »men gå på våra matcher, det är det bästa sättet att stärka vår ekonomi«. Det är så viktigt för oss att få publikintäkter, det är helt avgörande för våra utvecklingsmöjligheter. Ta hemmamatchen mot Frej. Före våra bemanningskostnader hade vi en nettointäkt på 40 000 kronor när arenahyran och allt annat var borta. Det blir inte mycket över när vi har betalat för sjukvårdspersonalen och vakterna. Det blir en förlustaffär. Därför är det så viktigt att gaisare går på matcher även när det känns tungt. Men än en gång: jag vet hur det är att vara supporter. Jag vet hur det är att vara gaisare. 

Ditt dåliga samvete gentemot din familj, dina långa arbetsdagar, förväntningarna från supportrarna – hur länge tror du att du orkar med det här jobbet? 

– Det är brutalt i perioder. För några år sedan kraschade jag helt. Det gick inte längre, jag fick logga ut i några veckor och bara vila. Man sugs in i allt och om jag inte är tillgänglig hela tiden riskerar en liten fråga att på bara några dagar växa till ett stort problem. När min dotter föddes för snart sex år sedan … de första åren kommer jag knappt ihåg. Det är jävligt tragiskt. Men jag kämpar hela tiden för att vara närvarande när jag är hemma, och jag blir bättre och bättre på det. Jag tror att om det bara blir ännu tydligare och stabilare i styrelsen, vilket det snart kommer att bli, kommer min arbetsbeskrivning att förbättras. Samtidigt, det här är en liten klubb. Alla tänker nog inte på det. Men att jag river matchbiljetter är inga problem för mig, det finns en charm i det.

»Det är inställningen som avgör. Ni ska ut där i morgon och springa tills ni dör. Det finns inga jobbiga hemåtlöp i morgon.«

Det plingar till i Eriks telefon, för vilken gång i ordningen är omöjligt att svara på. Han tittar på sin klocka, ett nytt möte startar om en minut. Han ber om ursäkt för att han hoppat lite mellan frågorna under timmen som gått, skyller på »derbystressen«. 

Innan han lämnar kontoret klickar han fram en uppdaterad biljettförsäljning. Och innan han kan påbörja mötet måste han rusa ut i regnet för att stänga av träningsplanens vattenspridare. 

 

Drygt en timme senare: Edin Hamidović kommer lunkande på Gaisgården. Anfallarens långa hår är utsläppt och blött av sommarregnet som fallit under det sista träningspasset inför derbyt. Han sätter sig på en träbänk utanför omklädningsrummet och pillar bort gräs från sina dobbar. Det är en annan person än den som jag satt mitt emot ett par månader tidigare, när han hade gjort mål i match efter match i Svenska cupen. Då lös det om honom. Nu är det något som tynger honom. Även om han satte en straff i omgången tidigare mot Frej känns det inte rätt. 

– Självförtroendet är borta, säger han. Borta, gone! Det blir så när jag inte får spela. Något inhopp här, något där. Det blir ingen rytm. Fan, i vintras, de första omgångarna … jag kände att jag var het varje gång jag fick bollen. Att allt kunde gå in. Nu är det annorlunda. Väldigt annorlunda. 

Annons

Edin skakar på huvudet. 

– Jag tror inte att jag får starta i morgon. Jag har trott det hela veckan, men i dag var jag med i det andra laget på träningen. Boško säger inget heller. Det är tufft nu. 

Jag frågar om han har sökt upp Boško för ett samtal.

– Nej, inte riktigt. Men jag känner att jag vill spela i morgon, att jag bara behöver få speltiden för att komma tillbaka till den gamla Edin. En sådan match som mot Öis, den passar mig. Vi får se hur det blir i morgon, kanske jag måste prata med honom.

Några minuter senare sätter sig Edin och hans lagkamrater i rader framför Boško Orović. Tränaren står bredbent i mötesrummet på Gaisgården. Dags för matchgenomgången.

1894. Gais kostnad för ett årskort på Gamla Ullevi är en hommage till året då Göteborgs atlet- och idrottssällskap grundades. Inför årets säsong sålde klubben cirka 1 500 årskort.

Bakom Boško kan spelarna läsa de anteckningar som han har skrivit på whiteboardtavlan. Nyckelorden är uppradade. »Tålamod«, »Bolltempo«, »Glädje« … Ett ord är understruket tre gånger och i versaler: »AGERA!« 

Boško inleder mötet med att prata om morgondagens spelsystem. I defensiven är utgångspositionerna 3–4–3. Han säger att han vill att spelarna ska stänga ytorna framför Öis försvarare, att motståndaren ska tvingas slå längre bollar i brist på bra alternativ. Han vill också att anfallarna ska sätta press på Öis backlinje, som han tror sig veta då hemfaller åt panikbollar. 

– De är inte bra på huvudspelet offensivt, det måste vi komma ihåg, säger han. De letar sällan den bollen. Men de jobbar stenhårt för varandra, de är aggressiva och viker inte en millimeter i duellspelet. 

Konstpaus.

– Vi från bänken kommer inte att höras i morgon, volymen kommer att göra det omöjligt. Därför måste ni kommunicera extra mycket ute på planen. Hjälp varandra hela tiden, prata hela tiden. Okej? 

Ytterligare några minuter ägnas åt defensiven innan det offensiva spelet, som varit vårens problem, tas upp. 

– En nyckel i morgon är våra wingbacks. Vi måste trycka upp och komma i numerärt överläge. Vi ska komma tre mot två på kanterna. Och inga långa crossbollar i morgon, de kommer att vara helt onödiga. 

Några minuter senare är den offensiva taktiken avhandlad. Boško lägger undan sin tuschpenna och ställer sig bredbent igen. Armarna i kors över bröstet.

– Killar, det här är få förunnat! Det kommer i princip att vara fullt i morgon, ett jävla tryck på stan. Vi vet att vi är bättre än de om vi gör vårt jobb. Vi vet! Okej? Allt kommer att handla om hur mycket vi är villiga att sälja oss för. Vi ska sälja oss dyrt något så in i helvete. Ska de slå oss ska det kosta dem dyrt. Jag vet hur det är när det är den här typen av matcher, det är inställningen som kommer att avgöra. Ni ska ut där i morgon och springa tills ni dör. Det finns inga jobbiga hemåtlöp i morgon. Ger ni bara allt kommer jag att somna som en stolt man, oavsett hur det går. Ni har kompetensen, och har ni den rätta inställningen kommer ni också att somna med stolthet i kroppen. 

Några spelare nickar. Boško läser upp de 18 spelare som är uttagna i truppen, startelvan får de först när de samlas på Gamla Ullevi 90 minuter före avspark. Edin Hamidović är som väntat med i truppen. 

Boško avlutar med att höja rösten:

– Killar, nu åker ni hem och vilar. Laddar. Tar hand om er. Så njuter vi i morgon! 

Det sista ropar han ut: 

Fucking enjoy tomorrow nu, killar! 

När de adrenalinfyllda spelarna lämnar rummet vänder Johan Svahn halvvägs tillbaka. Han berättar att han inte tycker att Boško tar rätt beslut som lämnar honom utanför matchtruppen. Boško förklarar att han inte tycker att mittfältaren har uppvisat tillräckligt bra form efter en vårsäsong som innehållit en del skador. Svahn är inte glad när han lämnar rummet. Minuten senare är det Edin som frågar om han får en minut med tränaren. Anfallaren vill veta om han ska starta mot Örgryte. Boško säger att han får vänta på svaret till i morgon.  

 

13 310. Så många åskådare tog sig till derbyt mellan Gais och Örgryte IS. Antalet var högre än Erik Bergkvist vågade hoppas på och ytterligare några hundra tusen kronor kommer att sjunka ner i Gais klubbkassa, pengar som underlättar kommande månad, då man inte har några som helst matchintäkter på grund av sommaruppehållet. Men när domaren blåste i pipan en sista gång denna sommarkväll i juni visste klubbchefen ändå inte hur han skulle känna.

Trend. Inför matchen mot det oväntade topplaget Örgryte har Gais inte vunnit mot ett enda lag på den övre halvan i Super­ettan. Förluster mot HIF, Falkenberg och Halmstad, oavgjort mot övriga. Endast två av fem hemmamatcher har vunnits.

4–4-resultatet var en besvikelse i sig. Det såg ju så bra ut de första 15, 20 minuterna. Eller: Erik förstod utifrån Gaissupportrarnas tilltagande röststyrka att det såg bra ut. Under hemmamatcher, då han ständigt från sin position mellan avbytarbåsen har kontakt med säkerhetsansvariga genom sin öronsnäcka och sin walkie-talkie, ser han inte många minuter fotboll. Men hade han kunnat följa matchen hade han sett ett aggressivt Gais som stressade Öis, och ett lag som gick in precis så beslutsamt i varje närkamp som Boško Orovic pratat om. Han hade också sett Dušan Djurić spela som om det vore 2006 igen – 33-åringen dominerade och gjorde som han ville. Han hade också sett ett mönster som känts igen under vårsäsongen: ett lag som trots övertag släpper in motståndarna. I den 38:e matchminuten stod det 1–3 efter återkommande kaos i Gais försvar. Han hade sett Edin Hamidović bytas in i den 60:e minuten och han hade sett Öis göra 4–2 i den 80:e minuten efter att målvakten Demir Mehić värderat ett inlägg fel. 

Men de sista minuterna kunde Erik unna sig att se, och det är de minuterna som gör att han knappt vet hur han ska känna när matchen är över. Först 3–4-reduceringen i den 88:e minuten, och i den sjunde och sista tilläggsminuten: 4–4. På ett sätt känns det som en vinst, på ett annat som två förlorade poäng. Men för varje minut som går efter matchen blir känslan bättre och bättre. Det var ett välorganiserat matcharrangemang med få problem rapporterade från läktarna, trots ett publikrekord i årets superetta. Han vet att den upphämtning och den avslutning som många nyss sett innebär att fler är benägna att återkomma till Gamla Ullevi. 

Han sitter i utvärderingsmöte med matchdelegaten när Gaisspelarna nyduschade lämnar omklädningsrummet. Edin är en av de första som avviker. Han ler stort. Men skakar snart på huvudet.

– Såg du när vi kom i tre-mot-tre och jag hade bollen? Den gamla Edin hade skjutit. Nu passade jag och det blev inget av anfallet. Men det kommer, det var skönt att få komma in i dag. Det går framåt. Snart är jag tillbaka, jag känner det. Och hela laget … fan, i dag visar vi att vi aldrig ger upp! Det kommer att bli en bra höst. 

Strax före elva på kvällen, nästan två timmar efter att åskådarna gått hemåt, spelarna lämnat och personal städat upp inne på Gamla Ullevi, stegar Erik Bergkvist fram i rask takt i korridoren. Telefonen är tryckt mot ena örat. Arbetsdagen som redan pågått i 14 timmar är långt ifrån över. Styrelsen har ett extrainsatt möte på Gaisgården runt midnatt och Erik måste närvara. Han intygar att det inte är något akut som ska avhandlas, snarare handlar det om att styrelsen – innan semestertiderna slår till för de förtroendevalda – vill vara på det klara med att allt kommer att flyta på kommande veckor. Inte minst med tanke på situationen som uppstod när deras tidigare ordförande plötsligt avgick. 

Erik tittar på sin klocka. Tar en tugga på sin fralla, den femte under kvällen. 

– Nu måste jag ut och plocka ner ett partytält borta vid Gunnar Gren-statyn. Sedan köra upp med lite grejer till ett lager i Gårda. Därefter till Gaisgården. 

Han tittar på sin telefon.

– Och jag har fått rapporter om att det är lite krassligt där hemma. Vi får se om det blir någon sömn i natt. 

Han hoppar in i en vit skåpbil och rullar iväg mot Gunnar Gren-statyn. Strax efter klockan 03.00 sätter han nycklarna i dörren till sitt radhus i västra Göteborg. Han somnar omedelbart. 

 

Timmen efter att Sverige besegrat Sydkorea med 1–0 i Nizjnij Novgorod är det en ny hemmamatch på Gamla Ullevi. Erik är inte på plats, han är i Nice med sin familj för triatlonloppet. 2 011 åskådare är däremot på läktarna denna regniga kväll och ser Gais dominera spelet efter att man tvingats kämpa sig tillbaka efter ett tidigt Degerforsmål. Matchen slutar till sist 1–1 och resultatet och dramaturgin är talande för vårsäsongen: det var den nionde gången på 13 matcher som Gais släppte in matchens första mål. Endast två gånger på dessa nio matcher har Gais lyckats vinna. Det var också en match där Boško återigen fick se sitt lag missa målchans efter målchans. Beslutsfattandet i den sista tredjedelen är det som har frustrerat tränaren mest under våren, och i den känslan finns troligen också svaret på varför Boško inte ger Edin Hamidovic ohämmat förtroende.

Stöd. Efter halva säsongen har Gais ett hemmapubliksnitt på 4 150 åskådare, ­vilket endast slås av Helsingborg (6 640). 2017 landade snittet på 3 157, ­vilket också då var näst bäst i Superettan.

Men så får anfallaren chansen från start i omgången efter, borta mot Varbergs Bois. Och i den 66:e minuten gör Edin 1–0. 25 minuter senare är matchen över: 2–2. Ännu ett kryss, ännu en match utan tre poäng. På de senaste fyra matcherna har nu Gais tagit lika många poäng. Resultaten, som på sistone också skvallrar om att försvarsspelet behöver en besiktning, innebär att laget inför den sista matchen före sommaruppehållet – hemma mot Norrby – har placerat sig i mitten av Superettan, med ett större glapp uppåt än neråt. Nio poäng till Halmstads BK som innehar den allsvenska kvalplatsen, fem poäng ner till en betydligt obehagligare kvalplats. Samtidigt: Gais har nu spelat sex raka matcher utan att förlora. 

 

Lördagen den 30 juni klockan 16.00 sparkar Gais igång matchen mot Norrby IF. 1 684 åskådare har tagit sig till Gamla Ullevi och därmed valt bort VM:s första åttondelsfinal mellan Frankrike och Argentina. De har tagit samma beslut som Erik Bergkvist, som från ett hotellrum i spanska Costa Brava hellre följer Superettanmatchen över en hackig stream. Själv sitter jag i gassande sol bredvid Junes Barny, som inte ens är med i truppen och som några timmar senare, när juni blir juli, ska bli en fri spelare. Gais bryter kontraktet med mittfältaren som kanske var Boškos tyngsta värvning i vintras. Ingen vill berätta varför och när jag frågar Barny ler han bara lurigt, rycker på axlarna och säger:

Shit happens. Jag vill inte säga mer än så. 

Därmed har Boškos trupp krympt med två spelare. Ett par dagar tidigare berättade Gais att Stefan Ilić, ytterbacken, sagt upp sitt avtal med Gais på grund av »personliga skäl«.

Övertid. Efter ett kvitteringsmål i den 97:e matchminuten återstår många timmars arbete för Erik. Väl hemma väntar sjuka barn.

Desto tydligare är det ute på gräset i dag. Från minut ett är det Gais som för spelet. Edin Hamidović ser ut att trivas, de pigga löpningarna är tillbaka och nu ser de mer tajmade ut än de senaste veckorna. I den 24:e minuten rör han sig ut mot högerkanten, tar emot bollen och driver framåt i hög fart. Ett hårt inåtskruvat inlägg i straffområdet senare och Andreas Östling kan nicka in 1–0. Efter 30 spelade minuter har Norrby fortfarande inte haft ett avslut på mål. Edin rullar in 2–0 från straffpunkten i början av den andra halvleken, trean kommer strax därefter och de sjungande gaisarna på läktaren kan äntligen andas ut. Precis som Erik. När matchen, som slutar 4–1, är över skickar han ett SMS: »Väldigt glädjande avslut på vårsäsongen. Känns som hösten är Makrillens tid. Och framtiden vår.« 

Och kanske kan det bli så. Efter att hälften av säsongen är avverkad är det endast sju poäng upp till HBK och tredjeplatsen. När spelarna lämnar Gamla Ullevi väntar två veckors ledighet. Flera har känslan att de kan så mycket bättre än de uppvisat under våren. Gladast är Edin Hamidović. 

– Edin är tillbaka! säger han glatt och marscherar vidare ut i sommarkvällen.


Du har nu läst del III i Offsides följetong om Gais – »Ett år med Gais«. Del I och II finns att läsa här:

• Del I: Bosko kräver mer
• Del II: »Var fan är logiken?«

Del IV publiceras på offside.org i september.