Follow the money

Fifas beslut att ge Qatar VM 2022 har resulterat i en oändlig korruptionshärva, märkliga bortförklaringar och hundratals döda gästarbetare. Är vi beredda att blunda för vad som helst för att få titta på fotboll?

Nepalesiska butlers serverar kiwijuice till de overkligt rika qatarier som lutar sig tillbaka i fåtöljerna på Jassim bin Hamad-stadions vip-läktare. De sveper glasen och ber direkt om nya. April har just gått över i maj, och det ska enligt kalendern vara qatarisk vår i huvudstaden Doha. Ändå är det redan över 40 grader om dagarna, och inne på stadion nedåt 30 när det nedkylningssystem som är tänkt att användas på alla framtida VM-arenor skjuter ut kalluft från hål placerade under stolsraderna. De förmögna qatarierna svalkar sig genom att dra upp sidorna på sina vita eller rödvita huvuddukar, så att det liknar arabiska cowboyhattar med släp i nacken.

Resten av världen laddar för VM i Brasilien, men vi är här för att blicka in i framtiden: mot Qatar-VM 2022. Vi ska snart bevittna semifinalerna i den 42:a upplagan av Emirens Cup. Den hålls till den nytillträdde emirens ära, shejk Tamim bin Hamad al-Thani. Vinnaren är garanterad en plats i asiatiska Champions League.

Först ska Qatars äldsta klubb Al Ahli ta emot eviga mittenlaget Al-Sailiya. Därefter ska Al-Gharafa, med den före detta Lyonanfallaren Lisandro López och det australiska landslagets playmaker Mark Bresciano, försöka överraska mot Qatars mest framgångsrika lag Al Sadd – sedan två säsonger tillbaka anfört av Raúl, som lockades hit med ett kontrakt värt över två miljoner skattefria kronor i veckan. Utöver 13 ligatitlar och lika många Emirens Cup-triumfer har »Vargen«, som Al Sadd kallas, vunnit asiatiska Champions League 1989 och 2011. I år är man återigen med när turneringen går in i kvartsfinalspel i augusti.

Annons

Innan semifinalerna sparkar igång bjuds vi på en show uppförd på Jassim bin Hamad-stadions gräsmatta. Eller show och show. Mer än något annat är det en ultranationalistisk manifestation för fotbolls-VM 2022. Först träder ett femtiotal pojkar i vita skjortor och huvuddukar in och utför en traditionell qatarisk svärddans. Sedan följer ett lika stort antal höftdansande flickor, insvepta i lager på lager av glittriga tyger. Så dånar förinspelad åska ut från högtalarna och de storslagna sentimentala Mellanösternstråkarna går över i Yolanda Be Cools låt We No Speak Americano, varpå svärddansare och prinsessor ger plats åt pojkar som i Qatars vinröda landslagsdress gör överstegsfinter i takt med de upphackade refrängerna: »Pa-pa l’americano, pa-pa l’americano, pa-pa l’americano …« Vid kortsidorna marscherar en handfull ynglingar in med ballonger som pryds av texten »Qatar 2022«. Speakern eldar på publiken med en mix av arabiska och engelska, där han hela tiden återkommer till att skrika »DOHA – THE WORLD’S SPORTS CAPITAL« och »RISING QATAR DESERVES THE BEST«.

Så avbryts allt för bön. Varefter man tar in en tombola.  Speakern vrålar:

– De nummer som kommer upp på skärmen vinner mini-Ipads och presentkort till Hyatt Plaza Shopping Mall! Vinsten hämtas hos qatariska fotbollsförbundet i det underbara Al Bidda Tower.

 

Det är alltså det här som väntar världen om åtta år: ett strikt muslimskt land som samtidigt är så hyperkapitalistiskt och västerländskt att man undrar om qatarierna verkligen vänder sig mot Mekka när minareterna sjunger ut sina böner.

Qatar har mötts med skepsis ända sedan Fifa i december 2010 meddelade att landet tilldelats mästerskapet – till de övriga kandidaterna Australiens, USA:s, Japans, Sydkoreas och hela omvärldens stora förvåning. Har det inte handlat om mutanklagelser mot Fifa-delegaterna så har ordförande Sepp Blatter ifrågasatts för hur man kunde förlägga fotbolls-VM i ett land där temperaturen ligger runt 50 grader på sommaren, i ett land där homosexualitet är olagligt och i ett land där alkohol bara finns tillgängligt på lyxhotellen. Dessutom har Qatar ingen större fotbollskultur: man pendlar kring hundrastrecket på Fifas världsrankning och har inte kommit närmare VM än när man i kvalet till Frankrike 1998 föll med 1–0 i den direkt avgörande slutomgången mot Saudiarabien.

Qatar har helt enkelt varit fritt villebråd för kritikerna. När skisserna till de första arenorna stod klara gjorde många – från engelska tidningen The Guardian till The Daily Shows satirkung Jon Stewart – sig lustiga över hur konservativa Qatar kunde godkänna den irakiska stjärnarkitekten Zahi Hadids design av Al-Wakrah-stadion – arenan såg ju ut som en vagina i stål.

Men framför allt har Qatars kommande värdskap lett till att ljuset satts på gästarbetarna i landet. Undan för undan har det kommit fram rapporter om de usla arbetsförhållandena och kritiken har inte låtit vänta på sig – människorättsorganisationer har menat att byggnadsarbetarna från Indien, Pakistan, Nepal och Bangladesh, som under de två senaste decennierna byggt upp såväl Dohas som andra gulfstaters mäktiga skylines, i princip lyder under samma villkor som de slavar som en gång byggde Egyptens pyramider.

Ändå tycks ingenting förändra Fifas beslut om att 2022 års VM ska hållas i det lilla nyrika naturgas- och oljeemiratet. Blatter har rutit ifrån genom att kalla mediernas kritik av Qatar »orättvis« och »rasistisk«. Uefaordföranden Michel Platini har envist förnekat att korruption låg bakom hans röst för den lilla ökennationen. Och qatarierna själva har förklarat att det faktum att tjugo indiska gästarbetare dör varje månad »är normalt« eftersom »indier utgör den största gruppen i landet«.

Med tanke på att Qatar bara har fått skit sedan Fifa meddelade sitt beslut för fyra år sedan är det värt att fråga sig varför landet ens vill arrangera ett VM i fotboll. Eller, för den delen, vad ökennationen har för planer för landet på sikt – bortom 2022.

Matthias Krug kommer direkt från en dag på stranden med familjen. När han plockar upp mig och fotograf Peter Widing ber han om ursäkt för all sand och alla strandleksaker i baksätet på cityjeepen. Matthias är klädd i svart kostym, trots att instrumentbrädan visar att det är 42 grader utanför bilfönstret. Sedan ett år tillbaka är han presschef för VM 2022. Nu har han lovat att under flera dagar visa oss »Qatar från sin bästa sida«, med såväl besök på VM-arenor som intervjuer med spelare och förbundsfolk.

Matthias Krug är före detta frilansjournalist och fick jobbet som presschef efter att han i en rad artiklar, för bland andra Huffington Post, spanska El País och den engelskspråkiga sajten Your Middle East, hade bett omvärlden att ge Qatar »en sportslig chans«. Som son till den östtyske släggkastaren Joachim Krug, som i början av 1980-talet anställdes som chefstränare vid det qatariska friidrottsförbundet, är Matthias född och uppvuxen här i Doha. Han har med egna ögon sett landet moderniseras sedan shejk Hamad bin Khalifa al-Thani 1995 tog makten från sin far shejk Khalifa bin Hamad al-Thani i en oblodig kupp medan denne var i Genève.

Innan shejk Hamad bin Khalifa al-Thani i fjol lämnade över emirtronen till sin son shejk Tamim bin Hamad al-Thani, hade han gjort det han lovat: satt Qatar på världskartan. Direkt efter kuppen startade han Qatar Foundation, vetenskaps- och välgörenhetsorganisationen som driver universitetsstadsdelen Education City, som har fått mycket uppmärksamhet för sin forskning kring hur man på sikt ska få öknen att blomma och förvandlas till jordbruksmark. 1996 startade han också al-Jazeera, arabvärldens första friare TV-kanal där ledarna i regionen kunde få utstå kritik (även om den mesta kritiken mot Qatar och emiren själv förpassas till den engelskspråkiga versionen av nyhetskanalen). Han lät dessutom resa den ena spektakulära skyskrapan efter den andra vid lagunen i Dohas West Bay, och siktade samtidigt på att få arrangera allt större sportevenemang.

– När vi får utstå kritik glömmer man hur fort allt förändras här, säger Matthias Krug medan han rattar jeepen genom Dohatrafiken.

Annons

I sina artiklar de senaste åren har han varit tydlig med att han har sett förändringen på nära håll, och att det inte går att underskatta nationen han föddes i.

– Jag har vuxit upp här och sett vad som skett de senaste tio, tjugo åren, och jag är övertygad om att vi snart även kommer att se över hbtq-frågor och gästarbetarnas rättigheter. Sedan vet jag inte om jag tycker att det är en självklarhet att servera alkohol under ett VM. Det kravet visar på vilken västerländsk syn Fifa har på världen. Jag tycker att man ska respektera lokala seder, just så som muslimska länder gör när det är VM på andra håll i världen.

Han rycker på axlarna:

– Men visst, även jag förstår ju att det här med alkohol mest är en sponsorfråga. Det går inte att ha ett VM utan de stora ölsponsorerna, och det här kommer vi att ordna med speciella fanzoner som serverar alkoholhaltiga drycker.

Att Qatar inte skulle ha någon fotbollskultur är helt fel, enligt Matthias. Han minns själv sommaren 1992, när han som nioåring såg det qatariska landslaget slå ut Egypten och Colombia och gå till kvartsfinal i Barcelona-OS.

– Det var en fantastisk sommar och Qatar är en fantastisk plats. Du vet, det här är en plats där drömmar förverkligas.

Utanför bilrutan noterar jag det öde ökenlandskapet passera förbi, trots att vi fortfarande befinner oss mitt i Doha. Ännu är huvudstaden inte så utbyggd att den fyllt igen alla sandhål. Vi svänger av mot vattnet och färdas längs stadens flera kilometer långa strandpromenad. Inte en enda människa är ute och går. De enda som vistas utomhus är de gästarbetare som antingen ligger och vilar i skuggan under palmerna eller tvingas trotsa solens strålar för att få ännu en våning på en blänkande ny skyskrapa på plats.

– Människorna i Qatar förhåller sig till sommaren som skandinaver förhåller sig till midvintern, säger Matthias. Vi undviker helst att gå ut. Eller så tar vi bilen till någon av shoppinggalleriorna.

Han svänger in på en grusparkering framför en arkitektritad svart kub – The Legacy Pavilion. Matthias berättar att vi ska få uppleva samma 3D-presentation som man visade Fifa-delegaterna när de var här för den inspektion som pågick under fyra dagar i september 2010.

Väl inne i salongen bjuds vi på franskt mineralvatten och ombeds slå oss ner i svarta, kubformade skinnfåtöljer. Tre av de omgivande väggarna är täckta av skärmar. När filmen går igång visas ett tredimensionellt Doha med tydliga silhuetter av det pyramidformade Sheratonhotellet, det cylinderformade tornet Burj Qatar och museet för islamisk konst där de två långsmala, sneda fönstren högst upp ska föreställa en arabisk kvinna i niqab.

Min förhoppning är att presentationen ska visa varför detta lilla land – som sedan 1940-talet gått från att ha varit en perifer plats för arabiska pärlfiskare till att i dag vara världens rikaste nation räknat i BNP per capita – väljer att gå in i just fotbollen med miljarder och åter miljarder från sin olje- och naturgasutvinning.  Att man lyckats locka avdankade stjärnor – som Gabriel Batistuta, Romário och nu Raúl – till Qatar Stars League för ett hundratal skattefria miljoner är inte så märkvärdigt. Inte heller att man 2010, genom Qatar Foundation, blev FC Barcelonas första tröjsponsor, eller att Qatar Investment Auhority 2012 köpte Paris Saint-Germain. Med tanke på att olje- och naturgasfonden Qatar Investment Authority har tillgångar på motsvarande 700 miljarder kronor, och att siffran bara fortsätter att ticka uppåt (den qatariska naturgasen ska enligt beräkningar räcka i 200 år), är det små investeringar i sammanhanget. Att sponsra Barcelona kostar bara 300 miljoner kronor om året, att köpa PSG krävde inte mer än en dryg miljard. Värdskapet för fotbolls-VM är dock avsevärt mer substantiellt – till den turneringen har man satt en budget på 130 miljarder kronor.

Plötsligt blixtrar det till på skärmen framför mig. Texten »EXPECT AMAZING!« kommer så nära i 3D-formatet att det känns som att jag skulle kunna ta på den. Beduinromantiska bilder, där man slagit sig ner med dromedarer vid en oas i öknen, ackompanjeras av en berättarröst som förklarar att gästfrihet alltid har varit själva kärnan i den qatariska kulturen. Därefter visas Dohas snabba förvandling fram till i dag, och det berättas att man nu bygger en flygplats som ska vara befriad från förseningar, en tunnelbana med fyra linjer, 50 hotell så att Doha uppfyller Fifas krav om 60 000 rum samt tolv nya arenor, där planerna för finalarenan Lusail Iconic Stadium utmärker sig mest. Den ska rymma 86 250 sittplatser och ligga i Lusail, en helt ny förstad norr om Doha. Här ska det byggas bostäder med plats för 250 000 invånare.

Det är svårt att ta in. Alla dessa byggnationer ska ske i ett land med ynka två miljoner invånare (varav fyra femtedelar är gästarbetare), ett land där det inte ska ta mer än två timmar att köra de 16 milen från fiskebyn Madinat ash Shamal i norr till gränsen mot Saudiarabien i söder. Madinat ash Shamal är, med sina knappt 5 000 invånare, för övrigt tänkt att bli en av VM:s värdstäder. Arenan – Al-Shamal Stadium – ska ta 45 330 åskådare.

»Det här kommer att bli världens första kompakta VM«, säger berättarrösten, varpå Qatar 2022-ambassadören Pep Guardiola träder in i bild. Med händerna i jeansfickorna läser Bayern Münchentränaren på engelska från en teleprompter; han säger att de korta avstånden kommer att gynna spelet då spelarna inte kommer att bli trötta av långa resor – jämfört med i Brasilien 2014 och i Ryssland 2018. Zinedine Zidane, även han Qatar 2022-ambassadör, är mer poetisk när han klipps in och berättar att man måste tro på sin dröm för att nå någonstans i världen. »Go Qatar!« utropar fransmannen, och så maxas 3D-effekterna inför avslutningen av filmen, och det känns som om hela salongen lutar när vi från ett helikopterperspektiv dyker ner i en av arenorna, där man simulerat öppningsmatchen Qatar–Tyskland. Att just Tyskland står för motståndet har antagligen att göra med att det är Albert Speer Jr, son till rustningsministern och chefsarkitekten i Hitlers Nazityskland, som med sin arkitektfirma Albert Speer Jr & Partners ligger bakom arenorna.

Så blixtrar »EXPECT AMAZING« till än en gång. Sedan är det över.

Cool runnings. För att klara den nästan 50-gradiga ­sommarhettan kommer VM 2022 att bli en uppvisning i ­nedkylningsteknik. På arenorna ska solenergi omvandlas till kalluft. Under Emirens Cup kyler lufthålen runt ­Jassim bin Hamad-stadion ner innerplanen till 18 grader.
Positiva. Projektledaren Ruth ­Muschinski, ­presschefen Matthias Krug och talangutvecklaren Bora Milutinović avfärdar omvärldens kritik av Qatar. ­Istället tror de att sloganen »Expect Amazing« kommer att prägla VM 2022.

Efter filmvisningen leds vi vidare till ett intilliggande rum där en provisorisk utställning om den qatariska fotbollshistorien täcker väggarna. När jag tittar mig omkring noterar jag att Matthias Krug tagit plats i ett hörn och står och småpratar med Bora Milutinović. Efter att ha lett fem olika landslag i VM (Mexiko, Costa Rica, USA, Nigeria och Kina) är Milutinović sedan tre år tillbaka ambassadör för VM 2022, samt ansvarig för Qatars talangutveckling.

Jag går fram för att hälsa. Milutinović skiner upp och börjar direkt berätta om sitt nya hemland. Han säger utan omsvep att hans största utmaning är att väcka hungern hos spelarna. I de fattiga länder där han tidigare arbetat har den funnits naturligt, men här har han hamnat i ett land där alla qatarier har medborgarlön (summan beror på vilken stam man tillhör, de närmast emirsläkten al-Thani får ut mest), där man inte betalar någon skatt och där all sjukvård är gratis. Om man vill tjäna mycket pengar är det mer lukrativt att studera och sedan ta ett jobb i gas- och oljefonderna än att bli proffs i Qatar Stars League.

Milutinović är en kul figur och det är uppenbart att han kallats hit till 3D-visningen för att lätta upp bilden av landet inför oss och det tyska TV-team som också är på plats. När han får höra var jag kommer ifrån ler han brett och säger att han har döpt två av sina hästar, på ranchen i Mexiko, till Sverige och Skottland – efter de lag som hans Costa Rica slog ut i Italien-VM 1990.

Jag frågar vad som fick honom att ställa sig bakom VM i Qatar 2022.

– Pengarna, så klart! utbrister han leende.

– Menar du allvar?

– Ja, det är klart. Och för tennisen. Qatar är den bästa platsen om man vill ägna dagarna åt att spela tennis. Nu väntar jag bara på att Novak [Djoković] ska komma hit och spela med mig.

Det är inte ens en provokativ fråga, men det är uppenbart att serben är ironisk. Jag inser att det nog är som New York Times en gång skrev: »Bora Milutinović kan tala fem språk flytande, men kan inte svara på tuffare frågor på ett enda av dem.«

När tränaren minglar vidare för att charma det tyska TV-teamet frågar Matthias Krug vad jag tyckte om 3D-filmen.

– Visst är den extraordinär? säger han.

Jag hummar svävande till svar och frågar Matthias om jag kan ta tillfället i akt att göra den utlovade intervjun om den bok han skriver om qatarisk fotboll. Han säger okej, men jag blir snart varse att han egentligen inte vill svara på frågor. När jag undrar hur han ska kunna hålla sig objektiv, och inte bara skriva ett förlängt informationsblad om dem som i dag betalar hans lön, flackar han med blicken och svarar stakande att det inte är några problem. När jag frågar varför man av ekonomiska skäl har planer på att bortse från Fifas krav och dra ner antalet VM-arenor från tolv till åtta – trots att emiratet sagt sig ha oändliga resurser – svarar Matthias undvikande:

– Det är ett förslag från vår sida att gå ner från tolv till åtta arenor, sedan är det upp till Fifa att fatta beslut.

För att slippa svara på fler frågor börjar han sedan föreläsa om de informationstavlor om qatarisk fotbollshistoria som omger oss. Han säger:

– Fotbollen kom till Qatar med engelsmännen, då man mellan 1916 och 1971 var ett brittiskt protektorat. Man spelade på steniga grusplaner, lite som det är på parkeringen här utanför …

Matthias pekar på en tavla som berättar just detta  samt visar en svartvit bild på en stenig grusplan.

Annons

– Den qatariska fotbollsligan Qatar Stars League bildades 1963 och stjärnor som Frank De Boer, Marcel Desailly, Fernando Hierro, Taribo West, Stefan Effenberg, Pep Guardiola, Jay-Jay Okocha, Christophe Dugarry, Romário och Gabriel Batistuta har spelat här …

Tavlan vi nu betraktar berättar exakt det han just sagt.

Jag avbryter föreläsningen för att fråga vad som egentligen är målet med Qatar Stars League – om man på sikt till och med vill köpa sig en plats i europeiska Champions League för att lag som Al Sadd verkligen ska kunna sätta landet på fotbollsvärldskartan. Matthias svarar att ligan »inte är hans ansvarsområde«. När jag istället blir personlig och frågar varför hans pappa valde att flytta hit försöker han först byta samtalsämne, för att därefter bara säga att pappan »fick ett jobberbjudande här«.

Sanningen är den att pappan Joachim Krug mot slutet av sin karriär flyttade till Västtyskland och där åkte på en tvåårig dopningsavstängning. Därmed kunde han inte jobba vidare med friidrott i Europa. När Qatar hörde av sig bör valet därför ha varit lätt. Sedan Joachim Krug kom hit har landet också fått stora friidrottsframgångar – bland annat tog den Qatarfödde höjdhopparen Mutaz Essa Barshim brons vid OS i London och silver vid VM i Sydkorea. Men Joachim Krug har också fått svarta rubriker för återkommande dopningsfall, och en hel del kritik för hur han låtit dopningsfällda fortsätta träna med landslaget. Dessutom har misstankar väckts om att man systematiskt betalat kenyanska medel- och långdistanslöpare för att tävla för Qatar.

Jag vänder mig återigen mot Matthias och undrar hur det är med fotbollslandslaget:

Finns det planer på att tidigt ta hit unga talanger från andra delar av världen, för att sedan efter fem år i landet få de bästa att bli qatarier lagom till VM 2022? 

– Det där kan jag inte kommentera, säger han. Jag ska se om jag har någon mer offentlig talesperson som kan besvara dina frågor. Jag får återkomma om det när jag kör er till Al-Wakrah-stadion i morgon.

Charmör. Den ständigt leende Bora Milutinović är en av VM:s många ambassadörer. Andra som stött kampanjen är Zinedine Zidane, Pep Guardiola, Gabriel Batistuta, Roger Milla och Ronald De Boer.

Med det 300 meter höga Aspiretornet som fond spelar det qatariska landslaget tvåmål med max två tillslag på bollen. Gräsmattan är lika fin som välansade golfgreener och spelarhotellet bredvid planen liknar mer ett skotskt slott. I buskagen runt anläggningen har man placerat högtalare som ger ifrån sig inspelad fågelsång.

Det är som ett fotbollens Disneyland, och det känns som om hela stället bara är en förlängning av det intilliggande shoppingcentret Villaggio, där man i en konstgjord inomhuskanal, under en kopia av Rialtobron, kan ta sig från ena änden till den andra med en gondol.

Spelet på träningsplanen är dock inte fullt så magiskt som omgivningarna. Qatar ligger för tillfället på 95:e plats på Fifas rankning. Utöver två turneringssegrar i provinsiella Gulf Cup stannar meriterna vid den där kvartsfinalen i Barcelona-OS 1992 samt ett antal hedersamma förluster – som när man två gånger om ledde mot Japan i Asiatiska mästerskapens kvartsfinal 2011, men till slut fick stryk efter att japanerna satt 3–2 i 89:e minuten.

Nye förbundskaptenen Djamel Belmadi, som den här heta majkvällen håller sin första träning med laget, menar att det var orutin som fällde laget mot Japan. Samma sak i VM-kvalet till Brasilien, där man efter att ha tappat flera ledningar slutade fyra i sin kvalgrupp efter Iran, Sydkorea och Uzbekistan. Belmadi, med ett förflutet som spelare i bland annat Olympique de Marseille, Manchester City och det algeriska landslaget, berättar att det kommer att bli mycket kortpassningsövningar framöver.

– Jag vill se ett större bollinnehav, och ett snabbt passningsspel efter marken där vi under perioder i matchen tröttar ut våra motståndare. Den qatariska ligan har, mycket på grund av värmen här, ett alldeles för lågt tempo, och under landskamperna orkar spelarna sällan hålla uppe nivån i 90 minuter. Särskilt inte i de matcher där laget mest får jaga. Jag vill ändra i grunden och försöka sprida min vision till klubbarna så att vi har en gemensam väg framåt.

– Skulle man kunna se det som qatarisk tiki-taka? frågar jag.

– Jag förstår att det kan låta så, och det är ju så klart drömmen. Men jag skulle nog ändå vilja ta mer inspiration från hur Diego Simeones Atlético Madrid man övrerade ut Barcelona i den andra Champions League-kvartsfinalen i år. De pressade högt, hade sedan ett blixtsnabbt passningsspel framåt med ett till två tillslag innan de kom till avslut. Men de kunde också i stunder hålla bollen inom laget. Visst, vi är inte där, men om vi fick upp tempot och självförtroendet i passningsspelet en nivå, då har vi chansen att kvalificera oss till VM i Ryssland. Där skulle vi kunna se och lära inför 2022, där tanken är att vi ska överraska världen.

Det märks att Qatar har en plan för hur man bäst ska utnyttja Fifas regler om att en utländsk spelare måste ha bott minst fem år i sitt nya land för att få representera dess landslag. På träningen finns tre brassar, en senegales och en ghanan som antingen redan är landslagsspelare eller på god väg att qatariseras.

Den största stjärnan – uruguayanen Sebastián Soria som gjort 31 mål på 97 landskamper – gjorde resan redan för tio år sedan. Trots att han sommaren 2004 hade anbud från La Liga-klubben Getafe valde han att flytta till qatariska Al-Gharafa.

– Om jag ska vara ärlig så visste jag ingenting om Qatar när de hörde av sig, säger Sebastián när vi åker med i hans Porsche Cayenne till en turkisk restaurang efter träningen.

– Jag trodde att det var som i Irak här. Du vet – krig, al-Qaida, oroligheter. Men när jag blev influgen hit för läkarkontrollen så visade det sig vara tvärtom. Till skillnad från Getafe, som bara erbjöd ett ettårskontrakt, fick jag ett fyraårskontrakt. Dessutom spelade det givetvis roll att det inte var någon skatt här.

Efter att Sebastián under sitt första år vunnit Qatar Stars Leagues skytteliga, och blivit utnämnd till ligans mest värdefulla spelare, fick han en förfrågan om att spela för Qatars landslag. Eftersom det på den tiden räckte med att ha bott i ett nytt land i två år för att kunna spela för dess landslag brådskade beskedet. Sebastián säger att han tvekade länge, men när han till sin stora besvikelse ratades av Uruguay i kvalet till VM 2006 tackade han ja till Qatar. Men de skulle inte få honom gratis.

– Jag kan egentligen inte tala om det här eftersom det ska vara en ära att representera sitt landslag. Det hade det också varit om jag fått spela för Uruguay. Men om jag nu skulle spela för ett annat land så tyckte jag att jag skulle ha betalt för det. Så jag träffade kronprinsen, den nuvarande emiren, och efter en timmes möte – där vi talade om fotboll i tio minuter och annat under resten av tiden – skrev jag på ett kontrakt med landslaget.

Qatariserande. Uruguayanen Sebastián Soria och brasilianaren Luiz Júnior är två av flera sydamerikaner och afrikaner som har övertalats att representera Qatar på landslagsnivå. Soria erkänner att det dessutom varit en bra affär för hans del.

Lön från såväl klubben Lehkwiya som landslaget gör att Sebastián Soria kan konstatera att han »inte tjänar lika mycket som Ibrahimović eller de största uruguayanska stjärnorna, men bättre än de flesta i det uruguayanska landslaget«.

– Jag har fått många erbjudanden från europeiska klubbar genom åren, men ingenting har varit i närheten av hur jag har det här. Men nu går mitt kontrakt ut, såväl med klubben som med landslaget. Kanske flyttar jag till Europa ett par år innan jag återvänder hem till min ranch i Uruguay.

Sebastián ler och berättar att det, pengarna till trots, har varit en tuff tid i Qatar. Det tog tid att acklimatisera sig. Den 40-gradiga värmen plågade honom. Han tvingades till och med klippa av håret en bit eftersom det långa svallet ner till axlarna kändes som att bära en mössa i hettan.

– Jag minns också att skorna blev så svettiga att det kändes som att springa i ett träsk. Sedan orkade jag inte ens springa en halvlek innan jag tog slut. Det tog ett tag innan jag lärde mig att värdera när jag skulle ta en löpning. Det var lite som att spela på hög höjd i Bolivia, som jag hade gjort med mitt uruguayanska lag. Och då var det här ändå under den qatariska hösten, om somrarna försvinner jag så snabbt jag kan härifrån. Det går inte att vara ute då.

Jag frågar hur man med de förutsättningarna ska lyckas arrangera ett VM mitt i sommaren. Sebastián tror inte att det ska vara några problem.

– Allt kommer att förändras till dess. Spelarna kommer att bo på luftkonditionerade lyxhotell, åka luftkonditionerade bussar till arenorna, där det kommer att finnas nedkylningssystem. Om det inte skulle funka på de allra största arenorna har jag hört att man ska skapa konstgjorda moln som svävar över arenorna och ger skugga. Fansen, däremot, kan det nog bli värre för.

»Om det inte skulle funka på de allra största arenorna har jag hört att man ska skapa konstgjorda moln som svävar över ­arenorna och ger skugga.«

Natten innan presschefen Matthias Krug ska ta oss till VM-arenan i Al-Wakrah mejlar han och ställer in utflykten. Han förklarar inte varför. När jag mejlar tillbaka och frågar om vi inte kan besöka arenan dagen därpå istället, så att vi hinner med det före vår hemresa, svarar han kort att det inte funkar. »Räcker det inte om jag skickar över bilder från byggarbetsplatsen?« undrar han. När jag därefter frågar hur det blir med intervjun med någon högt uppsatt i Qatars fotbollshierarki, någon som kan besvara frågor om landets framtid, skriver Mathias att »det kan bli svårt«.

Vändningen från att ha lovat att visa Qatar från sin bästa sida till det här känns mystisk. Jag och fotografen Widing bestämmer oss för att ta en taxi till Doha-förstaden Al-Wakrah för att se vad det är som Qatar inte vill visa upp. Efter tjugo minuter på en motorväg genom ett intetsägande ökenlandskap är vi framme i en gudsförgäten, och till synes fallfärdig, stad. Skyltarna ovanför de små halalslakterierna och guldbutikerna hänger på sniskan. Det enda som sticker ut i stadsbilden är gästarbetarnas neongula västar och hjälmar.

Enligt en animerad presentationsfilm av arenorna – som går att se på Youtube – ska Al-Wakrah-stadion ligga nere vid hamnen, lika lättåtkomlig för dem som reser med den nya tunnelbanan som för dem som tar taxibåt från Doha. Tillsammans med den nepalesiske taxichauffören försöker jag lista ut var arenan kan vara någonstans. Vi åker till den nästintill övergivna hamnen, till den lokala fotbollsklubben Al-Wakrah SC:s arena, vi frågar gästarbetare på varje bygge vi ser om de vet var Zahi Hadids skapelse ska uppföras. Förgäves.

– Jag är inte förvånad, säger taxichauffören.

Efter att jag fått lova att inte nämna hans namn – han är rädd för repressalier – berättar han att arbetarna här sällan får veta vad de bygger innan det väl är på plats.

– De nepaleser jag känner får bara veta lite, lite i taget, säger chauffören. Det är för att inga hemligheter ska läcka ut. Dessutom är de inte intresserade av vad de jobbar med, de är bara intresserade av att ha ett jobb.

När vi inser att Al-Wakrah-stadion inte har kommit längre än att man möjligtvis gjutit de första pelarna ber vi taxichauffören ta oss till Lusail – den nya förstaden norr om Doha där VM-finalen ska spelas på Lusail Iconic Stadium inför 86 250 åskådare, och där det ska byggas bostäder för 250 000 människor. Rimligen borde man ha kommit längre där – det har gått fyra år sedan Qatar fick VM, och det är bara sju år tills Confederations Cup – för-VM – ska äga rum här. Men även Lusail är oroväckande öde. Här finns inget mer än en handfull höghus och långa rader med plakat längs med byggarbetsplatserna som skriker ut »LUSAIL«, »GREEN CITY«, »MY CITY«, »FASHIONABLE CITY« och »FUTURE CITY«. I en öde korsning står en provisorisk skylt med texten »Jet ski« och en pil nedåt hamnen.

»Future city« I Lusail ska det ­byggas bostäder åt 250 000 invånare. Men fyra år efter att Qatar blivit tilldelat VM står här än så länge inte mer än en handfull halvfärdiga hus.

Det är tydligt att VM 2022 än så länge bara är en dröm – och det är upp till de hundratals gästarbetarna att förverkliga den. Så lever de också under en ständig press och usla villkor. Under uppförandet av Brasiliens VM-arenor omkom totalt nio byggjobbare i olyckor. I Qatar är det svårare att läsa av siffrorna – det är omöjligt att avgöra vilka arbetsplatser som är knutna till VM eftersom så gott som hela Doha är ett enda stort bygge. Himlen är full av lyftkranar, och trafikkaoset överröstas överallt av grävskopor som sätter tänder i husen. Här renoverar man helst inte, till och med hus från 1990-talet rivs för att ge plats åt nya. Det är också svårt att avgöra vad som är arbetsplatsolyckor och vad som är naturliga dödsfall. Det står dock klart att det i Qatar, enligt en rapport framtagen av advokatfirman DLA Pipers, i snitt dör mer än en byggnadsarbetare om dagen. Om det fortsätter så kommer 4 000 byggjobbare att ha avlidit när finalen blåses igång på Lusail Iconic Stadium 2022.

– Jag är så tacksam att jag sökte taxijobb istället för byggjobb, säger chauffören. Men allt är ju relativt. Om jag skulle förklara för dig hur mycket jag tycker om Qatar så skulle jag säga att det är till en procent. Jag hatar livet här. Allt är bara pengar, pengar, pengar. Allt vi ser här är för fotbolls-VM. Det är ju sjukt.

Han berättar att han får ut motsvarande 1 000 kronor i månaden. Då jobbar han tolv timmar om dagen, ibland mer, sju dagar i veckan.

– Jag får bara behålla 20 procent av lönen. Resten går till taxiföretaget som betalar mellanhanden som fick mig att komma hit. Det är inte så att vi kanske är slavar. Vi är slavar! Om jag hade vetat vad som väntade här och stått mellan att välja det här eller ett års fängelse hemma i Nepal, så skulle jag ha valt fängelset.

 

När jag senare samma kväll tar mig ner till Dohas marknad snurrar tankarna i huvudet – mörkläggandet från presschefen Krug, taxichaufförens berättelse, de öde städerna ute i öknen … Och här på marknaden runt omkring mig känns folklivet lika sömnigt som i en gammal stadsdel i en mindre badort i den grekiska övärlden. Då är ändå det här en av de största utomhusmötesplatserna i den qatariska huvudstaden, där man i de labyrintiska gångarna kan köpa tyger, kryddor och livs levande jaktfalkar. Ja, hela det här Qatarprojektet är som om Grekland – bara de fann lite olja och naturgas så de blev av med sin statsskuld – skulle ansöka om att få arrangera VM på Rhodos eller Kreta.

Matthias Krugs märkliga beteende skvallrar också om att något bubblar under ytan. För oavsett om man nu har mutat Fifadelegater att rösta på Qatar – och sedan lyckats undanhålla det – så måste emirerna ha varit medvetna om att ljuset med tiden skulle komma att falla på gästarbetarnas förhållanden. Migranterna syns överallt i staden, och det går inte ens att hoppa in i en taxi utan att chauffören självmant berättar om sin livssituation i landet. Allt sker helt öppet.

Frågan är nu om man är redo att förbättra arbetsvillkoren för gästarbetarna – vilket skulle få budgeten att skjuta i höjden – eller om man kallt räknar med att man ska lyckas tysta ner Amnestys, Human Right Watchs och omvärldens högljudda protester mot slaveriet tills man om sisådär sju, åtta år fått alla VM-byggnationer på plats.

 

– Det där är bra och svåra frågor.

Silvia Pessoa möter upp i Mellon Carnegieuniversitetets korridorer i norra Doha, dagen därpå.

– Jag önskar att jag visste, men det är nog bara emirerna som vet, fortsätter hon.

På vår väg mot hennes arbetsrum svassar indiska butlers förbi, redo att servera te till forskarna.

– Jag har försökt stoppa teserverandet, men det går visst inte, säger den uruguayanska professorn som sedan hon flyttade till Qatar 2006 forskar om gästarbetarnas situation i landet.

Forskningsstödet – det rör sig om flera miljoner kronor – kommer från Qatar National Research Fund, som lyder under Qatar Foundation. Enligt Silvia har organisationen backat upp forskningsprojektet hela vägen – fram till att de fick se resultatet.

– Vi intervjuade först 1 200 låginkomstarbetare, gjorde uppföljningsintervjuer med 40 och träffade sedan 15 migranter en gång i månaden under ett och ett halvt års tid. Det blev en sorglig rapport. Och när jag sedan uttalade mig i medierna så ville de som jag fått pengar av att jag skulle tystas ner. Fastän jag bara presenterade fakta.

Silvia Pessoa suckar:

– Det är så det är här. Det finns hur många exempel som helst på att man vill närma sig västvärlden, men samtidigt hålla kvar muslimska traditioner. Unga qatarier åker till USA för att studera, men kompenserar sedan det med att gifta sig med sin kusin. Man har här, en trappa upp, ett samarbete med en journalistutbildning på Northwestern University, samtidigt är Qatar ett land med begränsad pressfrihet. Man låter sådana som jag utföra studier på gästarbetare, men när man inte gillar resultatet anser man att jag förolämpar landet.

Jag frågar hur det egentligen kommer sig att världens rikaste nation inte kan betala skäliga löner till sina gästarbetare. Silvia menar att det är komplext.

– Det hela börjar i gästarbetarnas länder, där mellanhänder får människorna att antingen sälja allt de äger eller ta lån så att de har råd med resan hit till Qatar. Väl här inser de att lönerna inte alls är på samma nivå som de blivit lovade av mellanhanden – och de måste skicka hem pengar till sina hemländer för att antingen försörja sina familjer eller betala av sina lån. När de kommer hit blir också deras pass omhändertagna av den qatariske arbetsgivaren, så de kan inte annat än att gå med på arbetsförhållandena. Det är trafficking.

Undantag. »Kan ni inte bara omnämna mig som professorn?« Silvia Pessoa är rädd för ­repressalier och vill först inte ställa upp på vare sig bild eller intervju där hon nämns vid namn. När hon förstår att tidningen bara ges ut i Sverige ger hon dock klartecken.

Men varför sprider inte gästarbetare som återvänder till sina hemländer information om att mellanhänderna inte går att lita på?

– Dels för att de, om de kommer tillbaka hem, skäms för att ha blivit lurade. Eller så litar inte människorna i de här länderna på deras historier, utan tror att de vill ha jobben i Qatar för sig själva. Förhoppningsvis kommer uppmärksamheten som VM ger att förändra strukturen. Man måste verkligen avskaffa Kafala-systemet.

Kafala är det sponsorsystem som gäller för utländsk arbetskraft i Qatar och andra gulfländer. För uppehålls- och arbetstillstånd i Qatar krävs det att någon, i praktiken arbetsgivaren, garanterar arbetstagarens vistelse i landet. Systemet ger sedan arbetsgivarna långtgående rättigheter att kontrollera gästarbetarna. Det är mer regel än undantag att beslagta pass, kontrollera löner och tillgångar och, inte minst, avgöra om migranterna ska sluta eller byta jobb.

Kafalasystemet visade sig häromåret även finnas i den qatariska fotbollen. Zahir Belounis hade varit med och fört upp arméklubben El Jaish i högstaligan när han blev offer för klubbens nya satsning. Ledningen ville ta in mer meriterade spelare, och eftersom Qatar har en maxgräns för antal utlänningar i truppen ville man låna ut Belounis till en klubb i andraligan. Spelaren protesterade när han insåg att hans arvode skars ner till en femtedel. Då slutade lönen att komma helt. När han anmälde klubben kunde han, likt gästarbetarna som avhänder sig sina pass, inte lämna landet eftersom det då hade varit omöjligt att få ut en enda krona av de 3,5 miljoner han blivit lovad när han skrev på femårskontraktet. Efter drygt 27 månader, några fruktlösa brev till Qatarambassadörerna Zinedine Zidane och Pep Guardiola och ett möte med Frankrikes president François Hollande gav han upp. I november 2013 flög han hem till Paris – så nere att han ordinerades antidepressiv medicin för att kunna ta sig upp ur sängen på morgnarna.

– De jävlades verkligen med honom, säger Silvia. Men det allra sorgligaste här är nog ändå de filippinska barnflickorna.

Hon berättar att filippinskorna ofta lämnar sina egna barn i hemlandet för att åka och arbeta i Qatar. Här jobbar de dygnet runt, bor hemma hos sina qatariska värdfamiljer och sover ibland till och med i samma säng som barnen. Allt för cirka 1 000 kronor i månaden.

– De flesta qatarier har en hel armada av köksor, chaufförer och trädgårdsarbetare, säger Silvia. Men jag kan verkligen inte förstå hur man kan vilja att ens barn ska tas om hand av de här filippinska kvinnorna, och varför man i så fall inte betalar mer. Man kan se hur deprimerade de är. Ofta är de mammor själva. Det betyder ju att barn får växa upp utan sin mamma i Filippinerna, och att barnen här får växa upp med en deprimerad barnflicka.

När eftermiddagssolens strålar träffar den 42 våningar höga Turning Torso-skruvade skyskrapan Al Bidda Tower blänker det till som om byggnaden vore en slipad diamant. Här har såväl qatariska fotbollsförbundet som Qatar Stars League kontor. Sedan VM:s presschef Matthias Krug slutade svara på mejl och telefonsamtal, och lämnade över mitt ärende till förbundets presschef Fay-Louise Smith, har ingenting hänt. Under två dagar har hon meddelat att hon varit ute i Doha på ärenden, för att i andetaget därefter poängtera att hon verkligen ska försöka fixa en intervju med någon högt upp i den qatariska fotbollshierarkin. Eftersom jag inte har hört något från henne har jag tagit mig hit för att kolla hur det går.

När jag nått fram till receptionen för att höra om Fay-Louise är inne ser jag henne smyga bakom min rygg och skynda ut genom de glasade svängdörrarna, knappande på sin smartphone. Strax därefter får jag ett mejl där hon skriver att hon har varit ute hela dagen, att hon fortfarande är ute och att jag dessvärre får ta den utlovade intervjun över mejl.

Jag inser att det är här det tar stopp. På fem dagar i Doha har allt gått från varma välkomnanden med öppna armar till ett förbund som leker kurragömma och sticker huvudet i närmaste sandhög. Jag undrar förstås varför, men anar att jag aldrig kommer att få veta svaret.

När vi dagen därpå tar en taxi ut till Dohas flygplats noterar jag att jag äntligen har fått ett svar från Matthias Krug. Som om ingenting hänt hoppas han att jag är nöjd med min vistelse och önskar mig trevlig resa.

 

En knapp månad efter mitt besök i Qatar brakar helvetet löst. Sunday Times presenterar scoop på scoop om varför VM 2022 tilldelades det lilla ökenlandet på den arabiska halvön. Enligt uppgift har tidningen gått igenom en miljon dokument och hittat bevis för att qatariern Mohammed bin Hammam, affärsman och tidigare ordförande för det asiatiska fotbollsförbundet, ska ha gett Fifa-delegater från Afrika, Asien och Karibien motsvarande 30 miljoner kronor var för en röst på Qatar. Thailands Fifa-delegat ska ha röstat på Qatar i utbyte mot billig naturgas.

Fifas internutredare Michael Garcia har fullt sjå att intervjua representanter för samtliga kandidatstäder till VM 2018 och 2022. Han har dessutom frågat ut, eller försökt fråga ut, samtliga medlemmar i Fifas verkställande kommitté vid omröstningen 2010. Rapporten ska lämnas in till Fifas etiska kommitté i slutet av juli. Från Qatarhåll är det tyst – förutom några korta utspel i medierna där man bestämt nekar till alla mutanklagelser.

Allen Fromherz, historieprofessor vid Georgia State University och författare till Qatar: A Modern History, är inte förvånad. Vare sig över att mutanklagelserna kan visa sig vara sanna eller över hur Qatar beter sig mot sin omvärld.

– Hela landet är uppbyggt av visioner om framtiden, man vill bara nå dit, så fort det bara går, och helst utan att någon lägger sig i om man mutar någon eller struntar i att betala löner. Fast det blir allt svårare när man nu får så mycket uppmärksamhet. Men styrande qatarier har ett självförtroende som är bortom denna värld.

Jag frågar varför han tror att man ens vill ha VM. Professorn svarar:

– Varför stöttade Qatar de libyska rebellerna under den arabiska våren? Varför låter man USA ha en miltär-flygbas i sin öken, och varför har man låtit al-Qaida-medlemmar, inklusive bin Ladin, gömma sig i landet? De är allierade med allt och alla, och de är det för att de vill att vi i omvärlden ska bli osäkra på vad de vill. Varför vill de så gärna arrangera fotbolls-VM? Jo, för att genom att agera oberäkneligt blir de så mycket större och mäktigare än vad de är. Det man inte förstår, det blir man ju lätt rädd för.

 

En dag i juni, bara någon dag innan VM i Brasilien ska sparka igång, dyker det plötsligt upp svar på mina mejlfrågor. Avsändare är Supreme Commitee for Delivery & Legacy – som låg bakom Qatars VM-ansökan – och trots att snaran dras åt för varje dag som går visar sig självförtroendet fortfarande vara uppe bland molnen.

På frågan om de kommer att hinna klart i tid med alla byggnationer svarar de: »Vi ligger bra till i tid.«

Frågan om vad Qatar egentligen gjort för att förtjäna det bästa – som det står överallt i landet – besvaras med samma självklarhet: »Fotboll är den mest populära sporten i Mellanöstern, så vi ville att vår ansökan skulle ses som en ansökan inte bara för Qatar utan för hela Mellanöstern. Det var dags nu.« På frågan om hur det påverkar dem att man fortfarande diskuterar huruvida VM ska spelas sommar eller vinter, lyder svaret: »Om man ber oss att flytta till vintern har vi möjlighet att göra det. Men vi har ansökt om ett sommar-VM och vi skulle vilja visa världen att vi kan genomföra ett sommar-VM. Vi är övertygade om att vi ska kunna skapa bekväma gångvägar, fläktzoner och arenor som ska kylas ner av solenergi så att såväl spelare som fans ska kunna njuta av mästerskapet. Miljövänlig kylteknik är en viktig fråga inför framtiden för vår nation, region och många länder med liknande klimat.«

Så det är alltså det här som väntar: ett helt och hållet luftkonditionerat VM där det 50-gradiga sommarQatar kommer att kunna upplevas lite som en enda stor och fläktande shoppinggalleria med tillhörande arenor. Hur öppen jag än har varit för att ta in Qatars visioner så kan jag inte förstå Fifas beslut att ge VM till landet. Men kanske är jag bara konservativ. Det är i alla fall så som qatarierna själva tycks se på mig och de skeptiker som menat att Brasilien-VM var den sista riktiga turneringen innan pengarna – med först Ryssland 2018 och sedan Qatar 2022 – helt tar över världens största fotbollsturnering. På min avslutande fråga om man var redo för all kritik biter man nämligen ifrån: »Alla arrangemang av större turneringar får till en början kritik. Men all skepsis har bara fått oss att bli än mer beslutsamma när det kommer till att leverera en fantastisk turnering som kommer att uppskattas av fotbollsfans från hela världen. Så vi är inte oroliga, bara man ger oss chansen.«

Det är som de slutligen konstaterar: »Alla innovativa tänkare möter stor skepsis i början.«