På ett sätt känner jag igen mig. Ändå är det värre än något jag någonsin upplevt. Drogerna, det besinningslösa våldet, hopplösheten, stanken av avföring och rutten fisk. Till och med vädret är dåligt här i Buenaventura, Colombias viktigaste hamnstad.
Jag tänker på Vila Cruzeiro, favelan där Adriano växte upp, mitt i mitt soliga Rio de Janeiro. Jag var där för att skriva två Offsidereportage inför VM 2006, ett om anfallaren som förväntades bli VM:s skyttekung och ett om »Spelarfabriken«, den fotbollsindustri som på bara fyra år efter VM-guldet 2002 hade skickat ut 3 067 brasilianska spelare till proffsspel utomlands. Inkomsterna från spelarförsäljningarna överskred intäkterna från landets kaffeexport och hela världen ville veta mer om hemligheten; mina reportage såldes till tidningar i ett tiotal länder på tre olika kontinenter.
Vid ingången till Vila Cruzeiro den gången möttes jag av ett gäng jointrökande och revolverbeväpnade killar som undrade vart jag var på väg. Jag blev rädd och tänkte på Tim Lopes, en journalist som två år tidigare tagit sig in i samma favela för att skriva om »de förbjudna funkfesterna«. Han avslöjades och dränktes i bensin. Några månader senare identifierades hans benrester och aska i en intilliggande kåkstad.
Sedan dess har många av de farligaste favelorna i Brasilien blivit drägliga arbetarklassområden och de bäst belägna kåkstäderna har gentrifierats till hippa krog- och kulturkluster. Någon sådan utveckling syns inte till där jag står nu. Jag tittar ut över gyttret av trähus som byggts på pelare i gyttjan. Området har inget avloppssystem. Allt åker rakt ner i geggan från toaletterna i kåkarna.
