Fransk revolution i Liverpool

Beatles lär inte återförenas och atlantångarna är borta. Bara fotbollen kan ge stolthet åt invånarna i ett hårt prövat Liverpool. En fransk lärare – och nya spelare från Finland, Tjeckien, Schweiz och Guinea – har fått förtroendet av Liverpool FC:s trofétörstande supportrar.

»We´re doing fine now. Houllier is the right man. Say hello to Shankly and Paisley for us.«

Hälsning till en av dem som dog i Hillsboroughkatastrofen, på en blombukett i januari 2000.

 

Annons

December 1959. En man och hans hustru promenerar sakta över kalla och kvällsmörka Melwood, division två-laget Liverpool Football Clubs träningsanläggning.

Planen är knagglig och det finns inga omklädningsrum, så laget får inleda varje träningspass med att springa från Anfield fem kilometer därifrån. Mannen, Liverpools nye manager Bill Shankly, går och funderar på om han verkligen gjorde rätt när han lämnade jobbet som manager i Huddersfield. Hustrun Nessie uppmuntrar honom, säger att om han verkligen vill leda ett division ett-lag, så kanske detta är hans största chans. Bill Shankly lyssnar på sin fru och de kommande veckorna går han och hans medhjälpare Bob Paisley, Joe Fagan och Reuben Bennett varje dag lite tidigare till Melwood för att röja undan stenar från planen.

När de är färdiga med sitt arbete har de inte bara lagt grunden till ett fotbollsimperium. De har också gett folket i en stad på väg utför någonting att vara stolta över.

 

November 1998. På Melwood, när han tar farväl av spelarna, klarar Roy Evans inte av att hålla tårarna tillbaka. Han, som kom hit som 15-åring men tvingades inse att han aldrig skulle bli tillräckligt bra och gick över till tränarstaben redan vid 25, har nu också insett att han inte räcker till som manager. En stund senare, under presskonferensen på Anfield, är tårarna borta och han konstaterar själv osentimentalt vad det handlar om. Han fick fyra år på sig, laget blev fyra, trea, fyra, trea.

– I andra klubbar hade det varit en stor framgång, men inte i Liverpool. Vi måste vinna.

Det vet hans efterträdare Gérard Houllier också. Det finns inga alternativ. Han måste lyckas.

 

Liverpool, onsdag 19 januari år 2000. Brian Bentley, 38, möter utanför Lime Street Station. Kortklippt mörkt hår, mörk kostym. Skjorta, men ingen slips. Säger »come on lad, jag ska visa dig stan« och går ned mot floden Mersey längs gågatan Church Street. Förbi tiggare. Förbi gubbar som borde ha varit pensionärer men som tvingas stå i regnet och sälja kvällstidningen The Liverpool Echo.

Han var tre år när han såg sin första match. Möjligen fyra. I vilket fall som helst är hans pappa inne på sitt 53:e år som årskortsinnehavare. Pappan började följa Liverpool när det var stadens andralag, när klubben inte var någonting.

– På den tiden brukade han säga »den dagen Liverpool är större än Everton, ska jag aldrig mer vara tyst«.

Brian Bentley har en bror som är fjorton månader äldre och i början fick de turas om att följa med på matcherna. Den utvalde placerades på en liten pall som pappan hade snickrat ihop.

– I början stod vi på Anfield Road-läktaren. Det var för mycket liv på The Kop för att ett litet barn skulle kunna stå där.

Brian Bentley stannar och pekar bort mot stadshuset. Säger att på den tiden Liverpool vann allt som fanns att vinna så brukade laget alltid samlas på den balkongen och vinka. Samma sak med Beatles, när de var hemma. Och ja, det var här Bill Shankly höll sitt berömda Chairman Mao-tal.

– Jag stod ungefär här då, säger Brian och pekar på en plats ett par hundra meter från Stadshuset.

Annons

Närmare än så var inte lätt att komma, 100 000 fans mötte Liverpool när de kom hem från FA-cupfinalen på Wembley 1971. Trots att laget förlorat mot Arsenal. Spelaren Brian Hall har berättat om händelsen. Shankly visste att Hall var en av två i laget som hade studerat på universitet, en mycket hög notering för att vara i ett brittiskt fotbollslag på den tiden, och närmade sig honom på balkongen. Han frågade efter namnet på »den där kinesen, han som brukar säga ›vad heter du?‹ till folk«.

Brian Hall tänkte »är du galen eller« – och frågade Shankly om han menade ordförande Mao. »Ja, just han« sa Shankly, tog en mikrofon och vände sig till den församlade massan.

– Det är möjligt att vi förlorade cupen på Wembley i går, men ni har vunnit allt. Ni har vunnit över Londons poliser och allmänhet. Det är tveksamt om ens Chairman Mao hade klarat av att arrangera en sån röd styrkedemonstration som ni gjort.

Bill Shankly vände sig ofta direkt till supportrarna, talade alltid om för dem att de var landets bästa. Han hade sagt precis vad de ville höra i besvikelsen efter förlusten. Brian Hall skakade på huvudet och tänkte: »den här mannen är ett geni«.

Vi fortsätter ner mot floden. Brian Bentley nickar åt olika håll och muttrar omväxlande »slave money« eller »cotton money« när vi passerar stadens flottare byggnader, insprängda mellan grått och nedgånget. Liverpool har aldrig varit en särskilt rik stad, i vart fall har välståndet aldrig nått speciellt många.

Men det fanns en tid då stadens hamn var den viktigaste i hela Europa. Först för slavtrafiken mellan Afrika och Amerika och för bomullen som behövdes för att regionen skulle bli den första i världen att industrialiseras. Sen för emigranterna. Nio miljoner européer har lämnat sitt hemland via Liverpool för ett nytt liv i Amerika.

När 1930-talet började var Liverpool på väg att passera en miljon invånare. Sedan dess har det gått utför. Kolgruvorna som använde Liverpool som exporthamn sinade, handelsvägarna förändrades och när Storbritannien gick med i EG i början av 1970-talet låg staden mer fel än någonsin. Nedförsbacken fortsatte, det enda som fanns att vara stolt över var fotbollsklubben. Nu har staden krympt till hälften. Men inte ens det har hjälpt, Liverpool dras ändå med konstant hög arbetslöshet.

Hade det inte varit för dimman hade vi kunnat se över till hamnarbetarnas stadsdel Birkenhead från kajen där färjan går över Mersey. Brian säger att när han var liten kunde det vara så fullt med båtar att man nästan kunde gå över till andra sidan. Hans pappa jobbade här, en av alla de hamnarbetare som inte längre behövs.

Själv blev Brian dataprogrammerare, men tröttnade och började prata in nyheter om Liverpool FC på en telefonlinje istället. Den finns fortfarande kvar, men sedan ett par år är Internet den stora distributionsvägen för Teamtalk. Det är ett nytt medium, med ett annorlunda sätt att jobba. Brian skriver bara om Liverpool, han har inget krav på sig att vara objektiv, gör aldrig någon hemlighet av att han är supporter i första hand. Ibland publicerar han nyheter i stil med »en ny vänsterback förhandlar med klubben, men jag säger inte vem, för jag vill inte förstöra något«.

Han drar sig inte heller för att erkänna att han haft fel – eller påpeka när andra har felat, något som är tabu för de flesta medier. Speciellt måndagarna brukar han ägna åt att förklara att Robbie Fowler inte är på väg till Arsenal eller Leeds, som söndagstabloiderna brukar påstå.

– Läsarna gillar det. De blir ju oroliga när de ser sånt. Jag brukar tänka så här: jag är Liverpoolsupporter själv, därför tror jag att jag vet vad andra supportrar vill läsa.

Teamtalks Liverpoolsida har 400 000 träffar varje dag och ett par tusen av dem skriver e-post till insändarsektionen. Brian Bentley läser och kommenterar så många han hinner – det har funnits en del att diskutera senaste året. Först en usel avslutning på den förra säsongen, då Gérard Houllier behöll laget han fått ärva av Roy Evans. Sedan den största utrensning klubben skådat.

Under några veckor fick åtta spelare – Paul Ince, David James, Jason McAteer, Steve Harkness, Björn Tore Kvarme, Sean Dundee, Öyvind Leonardsen och Rob Jones – lämna Liverpool. Steve McManaman försvann frivilligt och Gérard Houllier hade gärna släppt Phil Babb och Stig Inge Björnebye också om någon velat ha dem. Därefter, medan fansen och experterna väntade på stora värvningar, presenterade han nyförvärv som få hört talas om och ingen längtat efter.

Två mittbackar, Sami Hyypiä och Stephane Henchoz, från fotbolls-u-länder som Finland och Schweiz. Två anfallare, guineanen Titi Camara, som haft svårt att platsa i Marseille, och holländaren Erik Meijer.

Mittfältaren Vladimir Smicer och målvakten Sander Westerveld gjorde folk lite gladare och den sista värvningen, den tyske defensive mittfältaren Dietmar Hamann, ansågs genomgående som vettig – men knappast tillräcklig för att lösa Liverpools problem. Tidningen Independent spådde till exempel fiasko för Gérard Houlliers storsatsning och tippade Liverpool som tia i ligan.

Märkligt nog var fansen inte lika kritiska och i dag är de flesta ense om att Gérard Houllier gör ett bra jobb. Det tycker Brian Bentley också, men i början var han lite tveksam. Han visste att Houllier hade ett gott rykte som tränare – totalansvarig manager är en annan sak.

– Men han har ju hittat Sami Hyypiä, så han måste vara bra.

 

När Bill Shankly kom till klubben letade han först upp den bästa mittback som gick att få tag på, skotten Ron Yeats, med argumentet att ett lag måste ha en stark ryggrad. Under alla framgångsåren levde filosofin vidare. Emlyn Hughes, Tommy Smith, Phil Thompson, Alan Hansen, Mark Lawrenson – många av klubbens bästa spelare har varit mittbackar.

Men det tog slut under Graeme Souness tid som manager. Hans köp, Julian Dicks och Neil Ruddock, var aldrig tillräckligt bra och Roy Evans lyckades inte heller, trots att han ägnade sitt första halvår åt att leta mittbackar. När han till slut handlade, valde han John Scales och Phil Babb.

Babb var Storbritanniens dittills dyraste försvarare men Evans fick fortsätta att leta. Innan han lämnade jobbet hade han visat intresse för ytterligare ett femtiotal mittbackar, utan att köpa någon av dem.

Ett namn som aldrig nämnts i diskussionerna var den holländska klubben Willem II:s finske kapten Sami Hyypiä. Han hade visserligen varit med och fört klubben till Champions League, ändå var han praktiskt taget okänd i England. Så trots att Houllier fick honom billigt, 2,5 miljoner pund, fanns det många skeptiker.

Men inte nu längre. Under Roy Evans led Liverpool av ett läckande försvar – nu släpper laget in minst mål i ligan. Hyypiä har fått äran för den utvecklingen och i november förra året fick han pris som månadens bäste försvarare i Premier League. Han blev dessutom utsedd till Finlands bäste fotbollsspelare, ett pris som innan dess gått till Jari Litmanen sju år i rad.

Till och med Sami Hyypiä själv är lite förvånad över hur bra det har gått för honom.

– Jag trodde att det första året skulle bli jobbigt. Att jag skulle få sitta på bänken och ha svårt att komma in i det engelska tempot, säger han.

Men bänken har han inte varit i närheten av. Istället är han nu så aktad i Liverpool att han vikarierar som lagkapten när Jamie Redknapp och Robbie Fowler är borta. Han är också den i laget som ligger bäst till i Liverpool Echos årliga omröstningen årets idrottspersonlighet. Efter ett halvår i staden.

Han har vunnit respekt inte bara genom sitt trygga spel på planen, utan också genom sin inställning. Det är inte ovanligt att han är på Melwood och tränar extra på lediga dagar och han har spelat två matcher med influensa i kroppen.

Även den andre nye mittbacken, Stephane Henchoz, som kom från nedflyttade Blackburn, visar vilken känsla Houllier har för att hitta spelare, säger Brian Bentley.

– Jag såg Blackburn två gånger förra säsongen och jag ska erkänna att jag aldrig lade märke till Stephane Henchoz. Jag ser honom knappt nu heller och det kanske är det bästa betyg en mittback kan få, för det betyder ju: inga vårdslösa tacklingar, inga panikartade undanrensningar på linjen.

Och numera finns det ju flera skäl att gilla Gérard Houllier än för hans mittbackar, säger Brian.

Annons

Resultaten börjar tala för sig själva. Fyra i ligan – med chans att klättra till andra plats – trots ett helt nytt lag, en darrig inledning och många skador.

 

Upp mot centrum igen och Cavern-kvarteren, platsen för Beatles första spelningar. Här i bakgatorna flyter all nostalgi ihop. I souvenirbutikerna står Shankly och Lennon bredvid varandra i orörligt brons. Ensam på en parkbänk sitter bagladyn Eleonor Rigby som en lika stelnad staty.

Det är rea i stans dyraste modebutik Wade Smith. Brian säger:

– David James och Jason McAteer är säkert där inne just nu.

Vi går istället in på Flanagans Apple för publunch och öl. Och där inne, menar Brian, hade förmodligen Robbie Fowler suttit om det inte varit för Gérard Houllier.

– Innan var spelarna ute hela tiden.

Det har talats mycket om det där. Roy Evans lyckades inte få någon ordning på sina unga mångmiljonärer. Den ena historien värre än den andra. Spelarna turades om att parkera sina lyxbilar på Evans p-plats vid träningsanläggningen. Vid ett tillfälle frågade en av spelarna hur mycket han skulle få böta om han missade träningen dagen därpå, skrev ut en check på beloppet, 15 000 pund, och åkte och gjorde ett reklamjobb istället. Många av historierna handlar om fester och lyxliv, en klick i truppen fick öknamnet Spice Boys och den allmänna meningen var att Evans förfogade över en grupp talanger som kunde presterat betydligt bättre bara han fått grepp om dem.

När Glenn Hysén spelade i Liverpool för tio år sedan skötte Roy Evans träningen. Hysén beskriver Roy som »den snällaste människa man kan tänka sig«. Som tränare var han nästan som en i laget och eftersom båda bodde i Southport, strax norr om stan, umgicks de privat under Hyséns tid i klubben.

– Jag hade lite på känn att det skulle gå som det gjorde. Han är alldeles för snäll för ett sånt jobb. Han skulle aldrig skälla på någon, säger Glenn Hysén.

Kombinationen fotboll och alkohol var i och för sig inget som föddes med Roy Evans.

– Det var alltid någon gubbe som luktade sprit. Inte dagen innan match, men alltid mitt i veckan. Jag fattar inte hur de kunde supa som de gjorde.

Hysén säger att den dåvarande managern Kenny Dalglish och de båda tränarna visste om det, men så länge laget spelade bra var det ingen som sa någonting. Hysén, som kom direkt från Italien, har fortfarande svårt att förstå den engelska alkoholkulturen.

– I Italien existerar det inte. Där är full det värsta man kan vara. Spelarna drack kanske ett glas vin utspätt med vatten någon gång. Men inte mer. Tror fan det att England inte hänger med. Visst hade man roligt där, men det var knappast fysiskt perfekt.

Att inställningen till alkohol inte ändrats under åren förklarar han med att de flesta klubbledare är före detta spelare, som tycker att det som gick bra på deras tid borde fungera nu också. Roy Evans, som själv suttit på krogen med många spelare, var inte mannen att bryta den traditionen.

Gérard Houllier är betydligt hårdare. Ändå inträffade den värsta spritskandalen i klubbens historia efter det att han tillträtt, på spelarnas julfest 1998. Sensationstidningen News of the World lyckades smuggla in en fotograf och ut kom bilder på en kanonfull Jamie Carragher och en halvnaken strippa.

Men julfesten fanns långt innan Gérard Houllier och den har varit likadan i alla år. Skillnaden är att festen inte dokumenterats på bild tidigare.

– Man skulle ju nästan kunna tro att det var arrangerade bilder, men jag har varit där så jag vet ju att det var precis så det var, berättar Glenn Hysén. Med brudar och så. Ett år lyckades Ray Houghtons fru ta sig in. Hon höll på att smälla av. Hon berättade för de andra fruarna och Alan Hansens fru blev vansinnig: »Din jävel. Du har ljugit för mig i elva år. Du har sagt att det bara är ni som sitter och super«.

I höstas fick Liverpools image sig ytterligare en törn, när klubbens förre försvarare Neil Ruddock släppte sina memoarer Hell Razor. Bilden han tecknar är av en tillvaro där det mesta är tillåtet och slagorden »Win, draw or lose – first to the bar for booze«, alltså: det viktigaste är inte att vinna, utan att komma först till baren.

»Och det lyckades vi alltid med«, skriver Ruddock.

Men när boken kom ut hade Houllier redan skickat iväg de värsta spelarna och tvingat andra att skärpa sig, så det var en ganska lugn manager som på en presskonferens förklarade att det Neil Ruddock skrev om tillhörde en annan tid.

– Jag vet att engelska spelare har druckit mer än fransmän. Men musklerna tar skada av alkohol, om man vill hålla sig på topp en längre tid går det inte att dricka, sa han.

Men i England finns en pub i varje gathörn, och traditionerna sitter hårt. Få av fansen var irriterade på att Roy Evans spelare festade, problemet var att de inte vann. Brian Bentley tycker att Gérard Houllier går för långt om han inte låter spelarna dricka alls. De är ju trots allt bara unga arbetargrabbar som plötsligt fått massor av pengar. Nåt kul ska de väl få ha.

Vi tar in mer öl och börjar prata mittfält.

Det sena 70-talets uppställning med Graeme Souness, Jimmy Case, Terry McDermott och Ray Kennedy är fortfarande Brians favoriter. De orkade mer än alla motståndare, Souness och Case var hårdare än alla andra, McDermott och Kennedy kunde avgöra matcher på egen hand.

– På den tiden var de oslagbara. I dag hade de varit medelmåttor. Det är ett av Gérard Houlliers största problem, att supportrarna inte förstår hur mycket som hänt sedan dess, säger han.

– Det finns fortfarande de som bara är nöjda när Liverpool vinner med 6-0 och de som tror att det inte går att slå Liverpool på Anfield.

– Därför bryr sig ingen heller om att alla spelare Houllier köpt hittills, elva stycken, är utlänningar. Så länge de har på sig en röd tröja och vinner, så är folk nöjda.

 

Torsdag morgon. Hade det varit klart hade man kunnat skymta The Kop från stan. Men det är regn och dimma igen och man ser ingenting. Bussen lämnar centrum och kör norrut, längs rader av engelska radhus, pubar och tomma industrilokaler. Ännu mer radhus, och plötsligt dyker den upp från ingenstans. Anfield. Den enda byggnaden i hela området som ser underhållen, reparerad och välskött ut. En lapp vid biljettkassorna säger att det är utsålt både till lördagens möte med Middlesbrough och matchen mot Leeds två veckor senare.

Rundturen börjar elva och Gary, en smårund liten man i träningsoverall och rött bockskägg, tar oss med till långsidan där en liten mur skiljer arenaområdet från några bakgårdar. In i korridoren mot omklädningsrummen, mörk träpanel på väggarna. Gästernas ligger direkt in till vänster. En korridor fortsätter åt höger och där, direkt till höger, är hemmalagets.

Tröjorna hänger på rad och berättar att försvaret byter om närmast dörren, anfallarna borta vid duschen. Tja, duschen förresten. Här inne är det ett stort badkar som upptar den mesta platsen. Men det ska bort, förklarar Gary, nästa år blir det bara duschar.

En liten kille, en mor med dotter och en turist från Kapstaden vill ha sin bild tagen vid Owens tröja.

– Han har använt den under försäsongen, säger Gary.

Ett dussin personer är med på turen, normalt för att vara mitt i veckan på vintern. Fredagar är bäst, när norrmännen och alla andra som rest lite längre för matchen har kommit. Då brukar det vara fullbokat, femtio personer på båda turerna.

Tillbaka i spelargången. Några trappsteg ned och några trappsteg upp, så är man inne på arenan. Vid utgången hänger ett stycke fotbollsmytologi: en röd skylt med ett klubbmärke och texten »This is Anfield«.

Bill Shankly hängde upp den ett år efter han kommit till klubben. Syftet var att skrämma motståndarna. Liverpoolledarna trodde att den skulle göra bra proffs bättre och dåliga ännu sämre – och eftersom de var övertygade om att det fanns fler dåliga än bra bland motståndarna, så åkte skylten upp. Myten om att Liverpool är oslagbart hemma har levt kvar länge.

– Motståndarna hade nästan förlorat på förhand när man sprang in på Anfield. Det hade sån respekt med sig, säger Glenn Hysén.

– Så är det väl inte i dag, men det var så då. Det handlar inte om publikstödet – trycket är lika stort på Old Trafford eller Goodison Park – det är nåt annat. Nåt magiskt.

Magi eller ej – This is Anfield-skylten visar hur Bill Shankly jobbade. Han byggde upp sina spelares självförtroende och samtidigt lockade han dem att tappa respekten för motståndarna. Som när Liverpool lyckats ta sig upp i första divisionen och inledde med att förlora de första matcherna. Då började han berätta för spelarna hur kommande motståndare synts ute på nattklubbar och att deras nyckelspelare var halvskadade. Londonlagen kallade han konsekvent »veka sörlänningar« och han spådde allmänt att nästa motståndare var ett lag på rejäl nedgång.

Liverpool började vinna – och då hade spelarna plötsligt besegrat landets bästa lag.

Ron Yeats, mittbacken som blev Shanklys andra stora värvning, har berättat hur det gick till när han kom till Liverpool. Yeats var 25 år och hade väntat sig att fortsätta en ganska ordinär karriär i Dundee United, när Bill Shankly dök upp i Skottland och ville värva honom. Mer av artighet än av intresse frågade Yeats var i England Liverpool låg. Han menade var i landet det låg, men Shankly svarade »i första divisionen«.

Ron Yeats, som hade något bättre koll på fotboll än geografi, frågade om det verkligen stämde, om inte laget låg i tvåan. Shankly svarade »jo, men om du skriver på så ligger vi snart i ettan«. Yeats klarade inte av att säga nej, inte till en manager som hade en sån tilltro till hans förmåga.

 

Vi fortsätter genom spelartunneln, men stannar vid sidan av planen. Bara vaktmästaren får gå på gräset. Förra säsongen lades hela mattan om med nya varmvattenrör under gräset för att klara kalla matchdagar.

Blicken går automatiskt till höger, mot den stora läktaren bakom målet, The Kop. Det var här Kenny Dalglish gick med sina två barn Paul och Kelly i april 1989.

Fredag kväll, arenan var folktom. Dalglish och barnen gick sakta, med vördnad. Hela ståplatsläktaren var fylld med blommor, halsdukar och minnessaker. 95 av lagets supportrar hade just omkommit på Hillsborough-stadion i Sheffield, ytterligare en låg i koma för att aldrig mer vakna upp. Dalglish hade fått ta över som klubbens manager fyra år tidigare, direkt efter en annan tragedi, den på Heyselstadion i Bryssel 1985.

Vid tiden för kvällspromenaden gjorde han inte mycket annat än gick på minnesstunder, begravningar och sjukhusbesök. Fotbollen låg nere, all tid ägnades åt att sörja och visa deltagande med drabbade. Dalglish levde ständigt med tragedin.

Nu fick han syn på två apelsiner som någon lämnat på läktaren och såg en bild inom sig, en bild av två vänner som brukar träffas just här på matcherna. De turas om att ha med sig något att äta under pausen. Och nu är en av dem borta, bara för att han ville se en match utanför Anfield.

Kenny Dalglish stannade upp och grät. Men varken han eller någon annan anade att klubbens enorma framgångsperiod, ett kvartssekel lång, gick mot sitt slut.

Den våren slutade Liverpool tvåa i ligan på snöpligast möjliga sätt. Laget hade råd att förlora med ett mål hemma mot Arsenal i sista omgången. Det blev två, på övertid.

Sommaren 1989 köptes Glenn Hysén från Fiorentina. Laget skulle förstärkas, ligan skulle vinnas tillbaka. Vilket skedde. Allt verkade normalt och när ligan startade på nytt hösten 1990 gick Liverpool på som vanligt. Laget inledde oerhört starkt, hade en svacka kring jul men ledde fortfarande när februari närmade sig sitt slut.

– Det var en fredag, vi skulle spela mot Luton dan därpå. Dalglish kom in i omklädningsrummet och sa »Jag har fått nog av det här… det är ett för stort tryck. Lycka till mot Luton i morgon«. Och så bara han gick ut igen. Gubbarna blev helt chockade, man undrade vad fan det var frågan om, berättar Glenn Hysén.

Dalglishs beslut kom lika överraskande för hans andreman Ronnie Moran. Kenny hade ringt honom dagen innan och sagt att han fått nog. Moran trodde att han skojade och frågade vad han ville, men Dalglish svarade inte.

Han hade redan lagt på luren.

Det var fler som tog alltihop som ett stort skämt. När Kenny Dalglish lämnat spelarna i omklädningsrummet reste sig hans bäste vän Alan Hansen och sa att han var den nye managern – och att han redan sett till att alla spelare var portade från sina stampubar.

– Gubbarna visste inte vad de skulle tro. Dalglish gick bara rakt in och rakt ut. Sen reste sig den tokstollen, säger Glenn Hysén.

Inte ens Alan Hansen visste att Dalglish var på väg att sluta. Senare fick han veta att Dalglish försökt ringa honom dagen innan. Men då, i omklädningsrummet, blev han lika förvånad som alla andra.

Glenn Hysén säger att han fortfarande inte förstår varför Kenny Dalglish hoppade av. Det kunde knappast handla om press på grund av fotbollen, resonerar han. Liverpool toppade ligan och var kvar i båda cuperna. Mer än så var svårt att begära.

I Kenny Dalglishs memoarer framgår det att beslutet hade väldigt lite med fotboll att göra. »Det känns som mitt huvud ska explodera« var uttrycket han använde på presskonferensen när han meddelade sin avgång. Trycket hade byggts upp under tiden efter Hillsborough, ett tryck han först inte märkte eftersom han hade så fullt upp med att vara manager.

Men efter hand kom all sorg upp till ytan, all tid han tillbringat på minnesstunder och sjukhus. Hösten innan han avgick fick han eksem på kroppen, han blev otrevlig mot sin familj.

»Jag förstod det inte då, men Hillsborough var den största anledningen till att jag lämnade Liverpool. Medan jag var uppe i det, förstod jag aldrig hur pressad jag blev« skriver han i sina memoarer.

Det ligger fortfarande blommor nedanför The Kop. En del av dem är till minne av Hillsboroughoffren. Men inte alla. Det händer också att folk kommer till klubben och frågar om de kan sprida askan efter en anhörig på planen. Människor som levt för klubben, som upplevt de lyckligaste stunderna i livet på Anfield och som vill stanna här för evigt.

– Två, tre gånger i veckan sprider vi någons aska på planen. Oftast är det planskötaren som gör det, säger Gary.

– Ibland läser en präst några minnesord,

Fler blommor och mer smärta utanför arenan, på den kortsida som ligger på Anfield Road. Där brinner en evig eld för dem som omkom på Hillsborough. I guldtext på marmor finns deras namn och ålder: Jack Anderson, 62; Colin Mark Ashercroft, 19… nittiosex personer som klämdes ihjäl när alldeles för många släpptes in alldeles för fort på Hillsboroughs bortaläktare 15 april 1989. Vid sidan av minnesmärket står Shanklys grindar, med inskriptionen »You´ll never walk alone«, Liverpoolsupportrarnas sång.

 

Till andra kortsidan. Nostalgi möter kitsch. Europacuppokaler mot en tekanna som ser ut som en fotboll med Liverpoolscarf. Klubbens heliga reliker i museet och allt som går att fästa en Liverbird på i souvenirshopen Liverworld.

Här finns en liten lampa med bild på Michael Owen, ett suddgummi med hans namn på, ett par tofflor med klubbmärke, ett par jeans eller ett par lite elegantare svarta byxor. Hur många olika tröjor som helst. Babykläder. Hela spelartruppen som plastfigurer. Ölglas, muggar, ett lakanset. Liverpooltapeter. En våning upp, förbi ett gammalt vändkors från arenan och man är inne i museet.

Allt började i slutet av 1800-talet med att markägaren John Houlding kom ihop sig med Everton, som spelade på hans plan, Anfield Road. Konflikten ledde till att Everton letade upp ny mark på andra sidan Goodison Park.

Kvar fanns Houlding med plan, men utan lag. Han löste problemet genom att bilda en egen klubb, Liverpool Football Club. Houlding blev hånad i pressen, man undrade var han skulle hitta fotbollstalanger till ett helt nytt lag. »I Skottland« svarade Houlding och skickade en bekant, John McKenna, på värvarresa till Glasgow. McKenna, som var skotte, kom hem med elva professionella fotbollsspelare. Fler behövdes inte, reserver var inte tillåtna på den tiden. McKenna själv blev manager.

Trots att den nya klubben inte innehöll en enda engelsman fick den en hel del anhängare och, emellanåt, lite framgångar. Vid slutet av 1940-talet hade klubben lyckats samla ihop fem ligavinster, den senaste 1947. Men bara några år senare åkte Liverpool ned i tvåan – och i slutet av 50-talet var det ett medelmåttigt division två-lag.

Everton var stadens stora lag och Liverpool FC kunde lika gärna blivit en klubb med samma status som dagens Preston North End eller Manchester City, om det inte varit för att två av klubbens direktörer åkte till Huddersfield en höstdag 1959. Huddersfield Town mötte Cardiff och efter matchen gick de fram till hemmalagets manager Bill Shankly och frågade honom om han kunde tänka sig att bli manager för landets bästa klubb. »Hur så, har Matt Busby lagt av?« blev svaret.

Men nej, det handlade inte om Manchester United, utan om Liverpool. Bill Shankly var intresserad ändå. Han kände till klubben ganska väl, han hade mött den i tvåan med sitt Huddersfield, hade till och med representerat dem ett par gånger under kriget, då proffsspelarna fick spela för klubbar där de låg utkommenderade. Inte minst viktigt – han visste att klubben hade en stor och hängiven supporterskara.

Innan han tackade ja ställde han två villkor: att han fick sköta laguttagningarna själv, utan inblandning uppifrån, och att det fanns pengar tillgängliga för nya spelare.

Bill Shankly var 46 år när han kom till Liverpool. Han var född och uppväxt i Glenbuck, en liten gruvby precis på andra sidan skotska gränsen. Byn har aldrig haft mer än 1 000 invånare, men har ändå fostrat 50 professionella fotbollsspelare.

Shanks var 19 år när han skrev han på för Carlisle. Då hade han redan hunnit med några år i gruvan – och om inte annat hade han fått med sig två saker från Glenbuck. Socialism och femmannafotboll.

Bakgrunden kom att genomsyra hans arbete som manager och på väggen i museet sitter hans livssyn: »Den socialism som jag tror på innebär att alla jobbar för varandra och att alla får en del av belöningen. Det är så jag ser på fotboll, och på livet.«

Shankly ersatte löpningen mellan Anfield och Melwood med en busstur och all annan träning med femmannafotboll. På den krympta ytan skulle spelarna tvingas att lära sig hitta varandra och röra sig.

Med femmannafotboll lade han grunden till Liverpools sätt att spela fotboll, »pass and move«. Eller som Shankly sa till spelarna: »if you´re not in possession, get in position«, ungefär »om du inte har bollen, gör dig spelbar«.

»Jag lärde mig mer på de första tre månaderna, än jag gjort under de sju år jag varit proffs. Jag önskar bara att jag varit fem år yngre« säger Ronnie Moran i boken The Shankly Years.

Men det var inte alla spelare som svarade på samma sätt. Under de första åren rensade Shankly ut dem som inte hade rätt inställning. Precis som John McKenna på sin tid, åkte han hem till Skottland och hämtade nya spelare: Ian St John från Motherwell, Ron Yeats från Dundee och Willie Stevenson från Glasgow Rangers. Tillsammans med en ung skotsk målvakt, Tommy Lawrence, som redan fanns i klubben, blev de lagets nya ryggrad. 1964 blev Liverpool ligamästare. Året därpå vann klubben FA-cupen. Nästa år ligan igen.

I Europa räckte Shanklys lag aldrig riktigt till och efter ligaguldet 1966 följde ett par tunga år även på hemmaplan. Bill Shankly klarade inte att – ville inte – byta ut de spelare som tagit klubben från division två till toppen av förstadivisionen. I slutet av 1960-talet tvingades han ändå inse att det var dags att bygga nytt, från grunden. Med spelare som Kevin Keegan, John Toshack, Ray Clemence och Emlyn Hughes vann Liverpool sin första Uefa-cup 1973 och efter FA-cupsegern året efter lade Shankly av.

Tre ligaguld, två FA-cupsegrar, en Uefa-cup på femton år. Det är Bill Shanklys facit i kalla siffror. Hans efterträdare, Bob Paisley, behövde bara nio säsonger för att vinna sex ligatitlar, en Uefa-cup och tre Europacuper.

Ändå är Bill Shankly den store hjälten. Det är han som står staty utanför Anfield. Gatuförsäljarna säljer kassettband och videosnuttar med hans ord. Och när Liverpool Echo bad läsarna rösta fram sitt favoritlag med spelare från Shanklyeran blev det den största omröstning tidningen någonsin haft. Inte minst de magra åren under 1990-talet har skapat en högkonjunktur för Shankly-nostalgi, supportrarna har längtat efter en ny Shanks som kan sätta de överbetalda och underpresterande stjärnorna på plats.

Förbundskaptenen Kevin Keegan har påpekat i flera intervjuer att Bill Shankly betytt allt för honom och Teamtalk-redaktören Brian Bentley är helt övertygad om att Shankly är klubbens bäste manager någonsin. Bob Paisley och Joe Fagan hade gått i hans skola och följde bara mästarens ord, menar Bentley.

Men några ser saken annorlunda, de som säger att Shankly aldrig var någon stor taktiker och att det i själva verket var hans andreman Bob Paisley som stod för det mesta fotbollskunnandet. Shanklys första stora värvning Ian St John har i efterhand sagt att det var bristen på taktik som gjorde att laget misslyckades i Europa.

Shankly ville göra publiken lycklig, han påpekade ofta att han tänkte och kände som supportrarna på ståplatsläktaren. Och de som står på engelska ståplatsläktare, de tänker »framåt«.

 

Som 1965. Liverpool var i semifinal i Europacupen. Vann hemma med 3-1 mot Inter, men vägrade spela defensivt i bortareturen och förlorade med 3-0.

Å andra sidan älskas Shankly inte bara för resultaten. Det är tveksamt om någon annan manager, någonstans, har haft ett så nära förhållande till lagets fans.

Shankly stannade ibland spelarbussen på väg till bortamatcher för att plocka upp liftande supportrar som inte hade råd att åka tåg. Andra gånger gav han strandsatta anhängare pengar ur egen ficka till biljetten. Han lyckades helt enkelt få folk att känna sig delaktiga och stolta över det som hände.

Bob Paisley var en helt annan person, inte alls lika utåtriktad. Han hade varit i klubben sedan 1939, då han kom som spelare. Stannade kvar, utbildade sig till sjukgymnast och var med i tränarstaben. Han var på gränsen till blyg och sa direkt att han aldrig velat bli manager. Styrelsen hade gett honom jobbet och han hade tagit det av plikt.

Om Shanks valspråk var att han ville göra folk lyckliga, var Paisleys att han hoppades att laget skulle föra hans talan.

Klubben började renodla The Liverpool way, Liverpoolmetoden. En titt på det lag som vann Europacupen 1978 säger mycket om hur klubben arbetade: målvakten Ray Clemence köptes som 19-åring från Scunthorpe och fick lära sig jobbet i reservlaget innan han slog igenom. Samma sak med mittbacken Alan Hansen. Han kom billigt från Partick Thistle i Skottland som 21-åring och skolades in via reserverna.

Högerbacken Phil Neal hittade Paisley i ett division fyra-lag, Phil Thompson hade börjat som lärling, David Fairclough kom också från de egna leden. Jimmy Case upptäcktes i ett amatörlag liksom Steve Heighway. Emlyn Hughes kom från Blackpool som 19-åring, Ray Kennedy och Terry McDermott var rutinerade proffs från Arsenal respektive Newcastle, som trots talang i massor ansetts vara på nedgång innan deras karriärer vände i Liverpool. Graeme Souness och Kenny Dalglish var båda dyra värvningar för att fylla givna luckor.

Till skillnad från Shankly behövde Paisley aldrig bygga helt nya lag. Han hade redan ersättaren klar när en spelare måste bytas ut. Oftast var det någon som köpts billigt och lärt sig jobbet i reservlaget. I mer sällsynta fall gick det till som när Kevin Keegan försvann till Hamburg. Klubben kunde bara tänka sig en ersättare och betalade Celtic 440 000 pund, den största övergångssumman dittills i brittisk fotboll, för Kenny Dalglish.

Reservlaget var viktigt. De var tvingade att spela samma spel som A-laget, så att utbildningen blev meningsfull. Därför tränade också allihop tillsammans. Reservlagsspelet hade ytterligare en funktion, det garanterade att Liverpool fått tag på rätt personer. De som inte fann sig i att spela och offra sig bland reserverna, passade inte in i klubben.

Allt handlade om kontinuitet. Under de mest framgångrika åren hade klubben två målvakter, Ray Clemence mellan 1970 och 1981, Bruce Grobbelaar från 1981 till 1994. Ian Callaghan, Tommy Smith, Alan Hansen, Kenny Dalglish, Phil Thompson och Steve Heighway spelade alla mer än tio säsonger. Spelarna kunde varandra utan och innan, alla visste sin roll på banan och Bob Paisley kunde utveckla Liverpools passningsspel ännu mer.

Paisleys spelare var heller aldrig skadade, Kenny Dalglish spelade samtliga matcher under fem av sina sex första säsonger och Phil Neal var borta fyra gånger under nio säsonger. Det har sagts att förklaringen fanns i Liverpools sätt att träna och spela. Att femmannafotbollen lärde spelarna att släppa bollen i tid, innan någon kom åt att skada dem.

Laget som vann Europacupen 1978 anses av många vara Liverpools bästa någonsin. På hela den säsong som följde släppte laget inte in mer än 16 mål i ligan, samtidigt som det producerade 85 framåt. I första matchen för säsongen besegrades Tottenham, som precis förstärkt med nyblivna världsmästarna Ardiles och Villa, med 7-0 på Anfield.

 

Puben The Albert är närmaste granne med stadion. En gammal englandsflagga i taket, vimplar från europeiska storklubbar som spelat på Anfield och en bild av Phil Thompson på väggen. Det är torsdag lunch och Alex Somner, 22, sitter i matchtröja, 60-talsmodellen, med en pint lager.

Han har rödlätt, kort hår och sneda tänder. Kommer från Birkenhead och hade varit arbetare om det funnits något jobb. Han är en del på puben, säger att många dricker i den här staden, folk har inte annat att göra. Matcherna brukar han också se på puben, han har inte haft råd att gå på Anfield på två år,

Fotbollens allvar, närvaro – densitet – är på något sätt större i Liverpool än på andra håll i England. Arsenals och Tottenhams fans lever också med sina klubbar. Men i London finns ändå ett annat liv runt hörnet. Flera jobb, andra nöjen. Fansen blandas och försvinner i vimlet. I mindre städer har man å andra sidan aldrig haft samma förhoppningar, samma krav, som i Liverpool.

Nu har Alex precis hämtat en återbudsbiljett till matchen mot Middlesbrough. Två års fasta är över.

– Jag ser verkligen fram emot lördag. Fotbollen och klubben, det är det jag lever för.

Att leva för klubben, inte med klubben.

Alex Somner säger att han praktiskt taget är uppfödd på Shanklys visdomsord – pappa är också supporter – och han tycker att Gérard Houllier gjort ett bra jobb så här långt. Houllier löste direkt det Roy Evans ständigt misslyckades med, att skapa ett starkt försvar. Houllier bygger sitt lag bakifrån, precis som Shankly gjorde.

– Han är en väldigt smart man och inte arrogant, som många fransmän är.

Alex tror att Gérard Houllier kan få Liverpool att börja vinna igen. Men fansen är otåliga, säger han. Nästa år vill de ha en pokal och om högst tre år vill Alex se ett Liverpool som är lika starkt som Barcelona och innehåller lika stora stjärnor.

Så bra skulle Liverpool redan legat till om det inte varit för Graeme Souness, säger Alex Somner.

Brian Bentley på Teamtalk har samma uppfattning om varför Liverpool slutade att vinna. Han säger att Souness var otrevlig och skapade dålig stämning. Och så gjorde han av med så fruktansvärt mycket pengar.

– Han köpte medelmåttiga spelare dyrt. Houllier har gjort tvärtom. Han köper högklassiga spelare för medelmåttiga pengar.

Tommy Smith, backen som spelade 15 säsonger i klubben och numera skriver krönikor och svarar på läsarbrev i The Liverpool Echo, har gått ännu längre:

– Souness köpte skit. Spelare som inte fått en match i reserverna några år tidigare.

Graeme Souness köpte Paul Steward för 2,3 miljoner pund 1992. Han gjorde ett mål på 32 matcher och var omöjlig att bli av med, gick till slut gratis till Sunderland 1996. Julian Dicks kostade 2,5 miljoner pund och det enda positiva var att Liverpool fick tillbaka en miljon då han försvann efter ett år. Dean Saunders kostade 2,9 och gick för 2,3.

Glenn Hysén var lagkapten i klubben när Graeme Souness blev manager våren 1991 – och Hysén om någon har anledning att minnas Souness. Till den första matchen, när han varit i klubben i mindre än en vecka, stuvade Souness om på en plats i laget. Hysén åkte ut och mittfältaren Jan Mölby sattes in i försvaret.

– Vi satt i omklädningsrummet. Han gick bara förbi och sa »du spelar inte i morgon«. Att bli petad kan man ta, men man vill gärna veta varför och han kunde sagt det till mig personligen. Sitta där inför alla andra. Då kände man sig inte så stor, säger Glenn Hysén.

Behandlingen av den svenske backen är bara ett exempel på hur Graeme Souness trampade folk på tårna och skapade dålig stämning. I en klubb där framgången byggde på traditioner och kontinuitet, ville han ändra på allt. Stort som smått. Spelare som Peter Beardsley, Ray Houghton och Steve Staunton fick lämna klubben, B-lagstränaren Phil Thompson fick sparken, den dagliga bussresan till träningen på Melwood togs bort.

– Han ifrågasatte hur alla på Anfield skötte sitt jobb. Sånt de gjort i åratal. Det gjorde att han fick alla emot sig, säger Glenn Hysén.

Till och med Graeme Souness själv visste att han hade få vänner. Han led av hjärtproblem och genomgick en bypassoperation under sin tid i klubben. Efteråt har han sagt att han inte ens vågade vara med och spela femmannafotboll på träningen.

– Jag tror inte att någon hade gett mig första hjälpen om jag trillat ihop.

 

Som spelare kom Dalglish och Souness till Liverpool samma säsong, 77/78. Dalglish blev lagets klarast lysande stjärna, Souness dess viktigaste spelare. De var nära vänner och när Kenny Dalglish avgjorde Europacupfinalen mot Brügge 1978, stod Graeme Souness för passningen.

Inget kunde verka mer logiskt än att ersätta Dalglish med Souness.

Ändå var det så feltänkt. För som personer är de fruktansvärt olika. Dalglish trygghetsberoende och lojal. Souness otålig och en risktagare.

Kenny Dalglish provspelade för Liverpool som 15-åring, blev erbjuden att stanna som lärling men tyckte att det var ett för stort steg och stannade hemma i Celtic. Graeme Souness lämnade Edinburgh som 15-åring och sökte lyckan i Tottenham. Frustrerad över att inte ha tagit en plats i förstalaget gick han till Middlesbrough fyra år senare.

1975, när Kenny var 24 år och etablerad landslagsman, började beslutet att bli proffs söder om gränsen växa fram. Men så blev hans mentor, Celticledaren Jock Stein, sjuk – och Dalglish stannade kvar ytterligare två år. Av lojalitet och för att inte uppröra Stein.

Han kom till Liverpool ett halvår före Souness och många trodde att han också skulle bli först att ta steget vidare ut på kontinenten. Men så blev det inte. I sina memoarer berättar han att han aldrig hade modet.

– Men Graeme var annorlunda. Han hade sånt självförtroende, skriver Dalglish.

Souness försvann till Sampdoria. Kenny stannade kvar i Liverpool, blev erbjuden jobbet som manager och tackade ja. Inte för att han drömt om att bli manager, utan mest för att han inte kunde tacka nej. Hans enda ambition var att hålla traditionerna vid liv, få framgångarna att fortsätta.

När han hoppade av var Graeme Souness manager i Glasgow Rangers, där han tagit tre titlar på fyra år. Som spelare var Souness kompromisslös, titeln på hans memoarer, No Half Measures, säger det mesta och han var likadan som manager.

Han gick stenhårt fram i Rangers och bröt mot den heligaste av klubbens traditioner när han köpte en katolsk spelare, Mo Johnston, som dessutom tidigare hade spelat för Celtic. När han kom till Liverpool, så var det för att köra sitt eget race.

– Det första han sa till oss var: »Jag haft en mycket framgångsrik karriär som spelare både här och i Italien, och vunnit skotska ligan som tränare. Men det tar inte slut där: jag ska se till att vi vinner nåt här med« berättar Glenn Hysén.

Det sade Souness till en grupp spelare som alla var landslagsmän och som vunnit ligan året innan. Tre år senare lämnade han klubben, efter en FA-cupvinst, två sjätteplatser och en åttondeplats i ligan.

Men i Graeme Souness fall är det tveksamt om de uteblivna pokalerna var största sveket. Eller om det var när han sålde storyn om sin bypassoperation till skandaltidningen The Sun, hatad av många Liverpoolanhängare för dess rapportering om Hillsborogh. Reportaget publicerades dessutom på treårsdagen av händelsen.

 

Fredag. Man ser nästan ingenting genom de små springorna mellan cementblocken. Ändå står folk och kisar för att få se en liten glimt av Michael Owen, Titi Camara och de andra. Utanför ståldörren som leder in till Melwood står det några till. I regn som sol. Det finns absolut inget annat att göra i närheten, här står de i timmar för att få se hur spelarna kör förbi på väg till och från träningen.

Det är dag innan match och Liverpools A-trupp spelar tvåmål. Men inte femmanna. Det är inte längre den enda övningen. Men så var det fortfarande när Glenn Hysén kom till klubben 1989. Bortsett från att varje pass började med lätt joggning runt Melwood, så var femmannafotboll den enda träningen. Varje dag.

– Jag trodde inte mina ögon när jag kom dit, säger Hysén.

Den här dagen avslutas passet med anfallsövningar. Eftersom Titi Camara är avstängd från morgondagens match och Robbie Fowler skadad, ska Michael Owen spela på topp tillsammans med Vladimir Smicer, som egentligen är mittfältare. In i det sista gnuggas detaljer: bollen till Owen, som tar emot med ryggen mot målet och försöker passa eller dribbla sig förbi Djimi Traore. Gérard Houllier springer vid sidan och instruerar.

– Yes! Yes! skriker han när Owen och Smicer äntligen kommer förbi.

– Träningen har inte förändrats så där våldsamt mycket under den tid jag varit här, men vi jobbar lite mer med det defensiva nu, säger högerbacken Vegard Heggem som kom hit från Rosenborg sommaren 1998 då Evans och Houllier delade på managerjobbet.

Men det har blivit andra förändringar. Det är stramare, mer disciplinerat. Houllier har en bestämd ledarstil som avspeglar sig i allt. Hela inställningen till fotbollen är en annan, förklarar Vegard Heggem.

Ett exempel är att mobiltelefoner numera är förbjudna på Melwood. När spelarna är här ska de tänka på fotboll, inte på livet utanför muren. Sen ankomst ger böter och engelska är det enda språk som får talas i matsalen.

– Det handlar om små detaljer, att göra rätt saker på och utanför banan. Det har blivit mer professionellt. Alla drar i samma riktning och alla tycker att det är något bra som pågår i klubben, säger Vegard Heggem.

Han har en keps på huvudet, en Trondheimstidning framför sig och han berättar att han aldrig varit något stort fan av engelsk fotboll; att han inte visste så mycket mer om Liverpool än att det var en stor klubb med mycket supporters. Kanske är det därför han rycker på axlarna åt de jämförelser med gamla spelare och gamla uppställningar som han och de andra ständigt blir utsatta för.

Redan under träningsmatcherna dök frågan om Sami Hyypiä kunde bli den nye Alan Hansen upp, samtidigt som en journalist påpekade att Dietmar Hamann påminde mer om Graeme Souness eller Ronny Wheelan än Paul Ince. Efter Hamanns första hela match skrev en supporter på Teamtalks insändarsida att han »fångade upp en massa lösa bollar, ungefär som Sammy Lee brukade göra« och just den här dagen ägnar en av kvällstidningarna en hel artikel åt att jämföra Vladimir Smicer med Steve McManaman.

De gamla stjärnorna finns inte bara i folks minne. Alan Hansen är expertkommentator i BBC:s Match of the day, Mark Lawrenson arbetar också för tv och skriver analyser i Daily Post, Tommy Smith skriver i supportrarnas bibel The Liverpool Echo, Ian St John pratar i radion och skriver kommentarer på Internetsidan Koptalk. Och de har ständigt synpunkter på hur managern och spelarna sköter sig.

– Det finns minst tio gamla spelare som är expertkommentatorer och de talar hela tiden om vad jag borde göra och inte göra, sa Gérard Houllier nyligen.

 

Å andra sidan är det få av dem som kritiserar Houllier för ögonblicket. Det är nästan bara Ian St John som haft invändningar och till och med han börjar mjukna. Tommy Smith har stött Houllier hela tiden och Mark Lawrenson skrev i november förra året, när Gérard Houllier varit ensam manager i exakt ett år, att han hittills klarat uppgiften »anmärkningsvärt bra«.

– Framförallt har han lyckats skapa en bra laganda. Bland annat tack vare att han gjorde sig av med såna som Paul Ince, skrev Lawrenson.

För precis som Shankly en gång gjorde, har Houllier skickat iväg de spelare han inte fick med sig på förändringarna – för att sedan fylla på med egna värvningar. I början fick han en del kritik för att alla hans köp var utlänningar. Han försvarade sig med att han helst velat köpa engelsmän och till och med gjort en förfrågan på West Hams Rio Ferdinand, men att han skulle kostat mer än Henchoz, Hyypiä, Smicer och Westerveld tillsammans. Protesterna har också lättat i takt med att nyförvärven offrat sig för laget på ett sätt som de gamla aldrig gjorde.

– Houllier har återskapat passionen i laget. Det går inte precis att ifrågasätta inställningen hos en spelare som dyker upp och spelar – och gör mål – samma dag som hans far dör, som Titi Camara gjorde i höstas, säger Brian Bentley på Teamtalk.

Dessutom har Gérard Houllier gett klubbens egna ungdomar chansen. Flera av dem har tagit den. Speciellt Steven Gerrard, 19. Han fick starta säsongen som defensiv mittfältare när Dietmar Hamann blev skadad och han skötte sig så bra att han har fått fortsätta på innermittfältet när Jamie Redknapp tvingades till en knäoperation. Förbundskaptenen Kevin Keegan har redan varit och tittat på honom ett par gånger – och som om inte det vore nog anser Brian Bentleys pappa, mannen som haft säsongskort i 53 år, att Gerrard kan bli klubbens bäste någonsin.

Jamie Carragher och David Thompson har också varit så gott som ordinarie, Danny Murphy har kommit in mer i laget och både Jon Newby och Leyton Maxwell har fått debutera. I en match var alla fyra mittfältare under 21 år, i en annan var sex av spelarna från de egna ungdomsleden. Och då var ändå Robbie Fowler skadad.

Med tiden ska den egna ungdomsakademin förse klubben med ännu fler egna spelare. Michael Owen, Steve McManaman, Robbie Fowler, Jamie Carragher, David Thompson och Steven Gerrard är alla skolade där, under ledning av den gamle kantlöparen Steve Heighway. Och nu har satsningen ökat ytterligare: fler elever, fler tränare och nya lokaler inklusive en inomhushall i fullformat.

Dessutom har Gérard Houllier börjat göra affärer i Paisley-anda, alltså köpa unga lovande spelare till reservlaget. Som Djimi Traore – den franske 18-åringen som en del bedömare tror kan bli sin generations bästa mittback – och den norske tvåmetersmannen Frode Kippe.

Reservlaget har långt in i februari fortfarande inte förlorat på hela säsongen. Här ligger tonvikten på ungdomar. I vissa matcher har alla utom två spelare varit gamla eller nuvarande elever på ungdomsakademin.

Träningen är slut, det är dags för presskonferens om morgondagens match. Gérard Houllier har bytt träningsoverallen mot en grå blazer och sätter sig framför en stor skärm med alla företagslogotyper som måste synas i tv. Efter det vanliga om vilka som är skadade och inte kan vara med dagen efter frågar en av tvreportrarna hur han ser på tabellpositionen, en fjärdeplats.

– Det är inte dåligt när man ser till vilka bekymmer vi haft. Michael Owen och Stephane Henchoz missade inledningen av säsongen, Dietmar Hamann blev skadad första matchen, Robbie Fowler är skadad och kommer inte tillbaka på två månader. Jamie Redknapp, vår kapten, missar också tre månaders spel. De är landslagsmän allihop och vi saknar dem givetvis.

Han ser tre anledningar till att det ändå gått såpass bra: lagandan, lyckade värvningar – »en del av dem har inte spelat i England innan och de har varit bättre än vad man kan kräva av dem första året« – och ungdomarna.

Det är en gammal lärare som talar. Han vet vad han ska säga. Svaren är uttänkta på förhand. Det märks inte minst när han reser sig upp och svarar på radiojournalisternas frågor. Med exakt samma ord.

Enda gången han tvekar lite är när frågan om Paul Ince, som fick sparken av Houllier i somras, dyker upp. Men han hittar ett svar för den också.

– Matchen i morgon är mellan två lag. Liverpool och Middlesbrough. Vårt mål är att vinna den. Vi sitter inte och pratar om andra spelare. Det handlar om tre poäng. Det jag gjorde i somras, gjorde jag för Liverpools bästa.

Första gången han kom hit var just som lärare. Han jobbade i Liverpool i ett år och den första match han såg på Anfield var en cupmatch mot irländska Dundalk i oktober 1969. Liverpool vann med 10-0. I halvtid ledde laget med 5-0, med fem minuter kvar stod det 8-0 och Liverpool fortsatte att pressa.

– Det hade aldrig hänt i Frankrike. Då hade laget lagt av efter 4-0. Jag var oerhört imponerad.

Tillbaka i Frankrike började han jobba som ungdomsledare och sedan manager i en liten klubb han förde uppåt i seriesystemet. I början av 1980-talet kom han till Lens som han först tog upp till förstadivisionen och sedan direkt till en Uefa-cupplats. 1986 vann han den franska ligan med Paris St. Germain.

Sedan dess har han arbetat för det franska förbundet. Han tog det franska U18-landslaget till ett EM-guld 1996 och har sen dess hållit sig i bakgrunden som teknisk direktör och assisterande förbundskapten. Hans insatser ansågs så betydelsefulla att dåvarande förbundskaptenen Aime Jacquet beordrade fram en medalj till honom efter Frankrikes VM-guld.

Ett av Houillers första uppdrag för det franska förbundet var att se till att alla proffsklubbar startade egna ungdomscentrum, dit pojkar i 15-årsåldern plockades ut. Men han märkte att en del av dem hade för dålig grundteknik och att det var svårt att göra någonting åt i den åldern. Houllier drog igång ett experiment och valde ut 20 pojkar som var mellan tio och tolv år gamla. De specialdrillades i teknik tills de började på akademin några år senare. Ur den första gruppen på 20 pojkar är idag elva professionella spelare, bland dem Nicolas Anelka och Thierry Henry.

En insats han gjorde under sin tid i det franska förbundet märktes ända till England. Och det är inget som Liverpool är tacksamma för. Det var Gérard Houllier som ringde upp sin vän i Leeds, Howard Wilkinson, och frågade om han hade lust att ta sig an en fransk spelare. Det gjorde han och när spelaren behövde en ny klubb ett år senare ringde Houllier upp en annan bekant, Alex Ferguson. Även han tog hand om spelaren; Eric Cantona.

 

Lördag. Strax efter tolv, nästan tre timmar kvar till matchen, men redan börjar folk samlas längs Walton Breck Road. Inne på The Oakfield tjocknar det kring bardisken. Nästan bara män, många i klubbens färger. Alla med en öl i handen, några med blicken mot tv:n där Sky ger de sista analyserna inför dagens matcher.

Ute på gatan fylls det på med folk, små klungor i varje hörn, med fish and chips eller korv i handen. Mer trångt på pubarna ju närmare arenan. På Sam Dodds Wine Bar går det inte att komma in alls, kö ända ut på gatan. Samma på The Park och The Albert. Folk står utanför och dricker sina pints. Fanzineförsäljarna lockar med nya nummer av Red All Over the Land, Through the Wind and Rain och The Liverpool Way. Biljetthajarna dyker på alla som ser förvirrade ut. Det är ett myller, men ändå ingen aggression i luften.

Å andra sidan finns det ingen att bråka med, bortalagets supportrar får bara 1 500 biljetter på vanliga ligamatcher.

För första gången på hela veckan skiner solen och längs det som på vardagarna är gråa trista gator är det rött överallt, nästan överallt – en del har den gröna bortatröjan, andra den gula som användes för ett par år sedan. Men ingen har den gräddvita, den som nästan blev symbolen för Roy Evans underpresterande stjärnor – »när de dök upp på Wembley och såg ut som ett gäng glassförsäljare, då insåg jag hur långt det gått« som Ian St John sa.

 

Fem minuter kvar. Packat, fullt till sista plats. Gerry and the Pacemakers version av You´ll Never Walk Alone går igång. När den tonar ut tar The Kop refrängen en gång till. Trycket är enormt, det låter som klacken har högtalare. Ännu värre före avspark, när lagen tvingas byta sida, det dånar »Liverpool, Liverpool«. Det känns som Middlesbroughs spelare ska åka med i tryckvågen. Men det gör de inte, snarare tvärtom. Nio av elva Middlesbroughspelare håller sig kring det egna målet hela halvleken. I den andra ökas antalet till tio.

Hela matchen påminner om en träningssituation: Middlesbrough försvarar, Liverpool anfaller. Problemet för hemmalaget är att de inte har några anfallare. Titi Camara är avstängd, Robbie Fowler skadad och 27 minuter in i matchen får Michael Owen känning i sin lårmuskel igen och lämnar planen. Lagets fjärdeforward Erik Meijer, som också har varit skadad och inte spelat på en månad, får gå in tillsammans med mittfältaren Vladimir Smicer.

Det är Smicer och hans landsman Patrik Berger som får mest gjort. Smicer med planens bästa teknik, varje bollmottagning ser enkel ut, och Berger, lite hårdare i kroppen, som utmanar och ett par gånger lyckas ta sig förbi Middlesbroughs försvar.

– Det ser ut som mot Blackburn förra matchen, säger radiomannen på bänken framför efter fyrtio minuter. Sätter de ett, så blir det tre-fyra.

Men det blir inte ens ett. Det spelar ingen roll hur mycket Dietmar Hamann, Steven Gerrard och David Thompson springer eller vilka bollar Dominic Matteo matar Patrik Berger med. Gary Pallister, Paul Ince och Mark Schwarzer är för skickliga på att försvara sig.

– Det var ett sånt uppträdande jag behövde. Vi försökte vara svåra att bryta ner, säger Middlesbroughs manager Bryan Robson efter matchen.

Men ingen lyssnar, ingen är intresserad. Ingen ställer en enda fråga. Hans presskonferens tar inte ens en minut. Söndagstidningarna vet redan vad de ska skriva om. Det stod klart efter 27 minuter, när Owen linkade ut, och det enda reportrarna vill veta nu är hur illa det är.

– Det är inte samma muskel som tidigare, men det var ett klokt beslut att avbryta matchen. Han vet att han måste gå av så fort han känner något, säger Gérard Houllier.

Så här har hela säsongen sett ut för underbarnet. Han missade slutet av förra och början av denna på grund av lårskadan, kom tillbaka och spelade några matcher, men fick känning igen och igen. Och har inte Owen varit borta, så har Robbie Fowler varit det. Förstavalen i anfallet har spelat tillsammans mindre än 100 minuter på hela säsongen och ingen ifrågasätter längre att Gérard Houllier valde att komplettera truppen med två anfallare i somras. De veckor som följer blir istället den stora frågan om han ska köpa ytterligare en eller rent av hyra, då Michael Owen blir borta två månader till och en Champions Leagueplats finns inom räckhåll.

Efter vinster mot topplagen Leeds och Arsenal tar Liverpool steget upp på tredje plats. Och Gérard Houllier har än en gång fått nytta av sin favoritfras, som han tagit till varje gång det gått över förväntan: »Jag tänker inte låta det här stiga oss åt huvudet. Vi har mycket jobb kvar.«

Han missar sällan att påpeka att det tog Alex Ferguson sju år i Manchester United innan första ligaguldet kom och att Chelsea, som inledde sin storsatsning för fem år sedan, fortfarande bara har en placering bland de tre främsta.

Han manar till tålamod, samtidigt som han lovar att det är mer på gång. Det är redan klart att Bayern Münchens Markus Babbel kommer till Liverpool som Bosmanfall till sommaren. Nu talas det om att Bixente Lizarazu följer med, men framförallt talar man om Zinedine Zidane. Det är spekulationer förstås, från klubben hörs ingenting. Men visst, Houllier har sagt att Zinedine Zidane är den spelare han helst skulle vilja ha till klubben och Zidane har sagt att Gérard Houllier är den som betytt mest för hans fotbollskarriär – så det finns lite att spekulera kring.

Hur det än blir, så är Markus Babbel ett litet bevis för att Gérard Houllier kan locka attraktiva namn till Liverpool. Det kan mycket väl visa sig vara en av hans viktigaste egenskaper, för de senaste åren har visat att det inte är helt lätt att få de största stjärnorna att välja en före detta toppklubb i en liten stad i nordvästra England. Och om inte Lizarazu och Zidane kommer, så kommer Houllier att leta upp andra spelare – kanske några ingen hört talas om – men säkert sådana som gör succé.

Att Leicesters Emile Heskey ska komma till sommaren är hela den engelska pressen ense om, trots att Liverpool inte andats ett ord i den riktningen. Brian Bentley har till och med en förklaring till varför Heskey kommer att välja Liverpool. Han säger att klubben kommer att titta efter en ny sponsor när avtalet med Reebok går ut. De kommer att välja Nike, som satsar stort på Leicesteranfallaren och, för att få ut mesta möjliga av avtalen, kommer att rekommendera honom att flytta till Liverpool.

– Vi får väl se hur det blir. Jag har hört det från folk som inte fattar någonting om fotboll, som inte inser riktigt vad det betyder, säger Brian Bentley.

Radion är på i bussen på väg in mot stan. Lyssnarna får ringa in och säga vad de tycker om matchen mot Middlesbrough och om stadens lag i allmänhet. Det ringer folk oavbrutet. Evertonsupportrarna är dystra, men Liverpoolanhängarna är trots det oavgjorda resultatet optimistiska.

Snart ska de ha någonting att vara stolta över igen.