Redan sekunderna efter avspark förstår förmodligen varenda en av de 3 664 människor som har samlats inne på Estadi Johan Cruyff att de kommande två fotbollstimmarna inte direkt kommer att blåsa dem av sina knallblåa plaststolar. Sannolikt hade de heller inte förväntat sig någon dramatik när de knatade hit denna småkyliga februarisöndag – gästerna från Eibar är trots allt nästjumbo i den spanska ligan, 44 poäng efter de serieledande hemmaspelarna. De åskådare som har sett någon av Barcelonas matcher denna säsong är vana vid att hålla blicken på en planhalva. Motståndare som vid matchens första spark omedelbart backar mot eget mål hör ändå till ovanligheterna.
Det är inte en fyrbackslinje som Barcelonaspelarna försöker kombinera sig igenom. Inte heller en fem- eller ens sexbackslinje. Sju Eibarspelare står nu uppradade i höjd med straffområdeslinjen. Ändå lyckas den vitklädda försvarsmuren inte hindra de blåröda från att gång på gång hitta lediga ytor i straffområdets båda sidokorridorer. Därifrån spelas bollen in högt eller lågt till utkanten av målområdet. 1–0-, 2–0-, 3–0- och 4–0-målet kommer alla till på det sättet.
Mittfältaren med nummer 11 på ryggen och kaptensbindeln runt vänsterarmen ligger bakom många av de avgörande passningarna. Ballon d’Or-vinnaren Alexia Putellas styr och ställer, väggspelar och snurrfintar, växlar tempo och pressar. Det är också hon som är nära att nicka in lagets femte mål på ytterligare ett inlägg, men denna gång krävs två returer via blockerande Eibarben för att bollen ska skickas i nät.
27 minuter har gått av matchen och Barcelona leder med 5–0. Två av bortalagets försvarare gestikulerar med öppna handflator mot varandra – inte argt eller ens irriterat, utan uppgivet. »Vad ska vi göra?«
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
