Grupparbetet

När Allsvenskan gick in på upploppet slogs fyra tränare om att hinna först till pokalen. Offside följde en kvartett som visste att minsta misstag kunde förstöra deras chanser. Guldvapnet: att ge ansvaret till spelarna.

De skulle stanna där inne så länge som det krävdes. Det viktiga var inte att komma överens om vad som hade gått fel, utan att alla spelare fick säga sin mening. Utåt är Elfsborgs tränare Jörgen Lennartsson mån om att visa upp en enad front, men inom gruppen ska det råda fri debatt. Han uppmuntrar gärna spelarna att komma med kritik, även sådan som är riktad mot honom själv.

Den här morgonen, i samlingsrummet på Borås Arena, behöver de rensa luften. Dessutom måste de komma fram till en strategi inför Allsvenskans avslutning. Det har gått tolv timmar sedan förlusten i Norrköping, och med tre omgångar kvar av Allsvenskan har Häcken tagit över serieledningen. Tidningarna menar att Elfsborg drabbats av guldfrossa.

Ända sedan försäsongslägret på Säröhus i januari har Elfsborg talat om att »älska striden«. Det har varit ett motto för hela 2012. Elfsborg är känt som ett passningsskickligt lag men har de senaste åren också kritiserats för att sakna vinnarmentalitet. Ryktet säger: Elfsborg viker ner sig när det gäller, när vädret blir jävligt och planerna tungsprungna.

Annons

Det har funnits matcher under säsongen när de bevisat att det inte stämmer. Borta mot AIK den 26 september älskade de verkligen striden. I hällregnet på Råsunda fick Niklas Hult axeln söndertacklad av Martin Lorentzson och totalt delades åtta varningar ut. Ändå fick Elfsborg med sig en poäng från Solna, och efter matchen upplevde Jörgen Lennartsson det som om »en lastbil fullpackad med Red Bull hade kört rakt in i omklädningsrummet«. Dagen därpå visade Elfsborgs assisterande tränare Peter Wettergren upp en bild för laget: tre AIK-spelare låg ner i gräset efter dueller med elfsborgare. »Titta här«, sade Wettergren. »Motståndarna faller, men vi står upp. Trötta, blöta och skitiga – men på benen.«

Det var att älska striden.

Nu senast, mot IFK Norrköping, valde Jörgen Lennartsson samma spelsystem som mot AIK, 4–5–1, men fick ett betydligt sämre resultat med sig hem. På mötet i samlingsrummet på Borås Arena tycker flera av spelarna att laget hamnade för långt ner i planen och att de därmed spelade ett fysiskt starkt Norrköping i händerna. Målvakten Kevin Stuhr Ellegaard tycker att det känns som om Elfsborg försöker försvara ett guld istället för att vinna ett. Jörgen håller inte med. Att Stefan Ishizaki på en Norrköpingshörna råkade nicka in bollen i eget mål, vad har det med spelsystemet att göra?

Diskussionen fortsätter länge. Sedan delar Jörgen Lennartsson in spelarna i grupper, lagdel för lagdel. Alla får samma uppgift: »Ta fram tre defensiva och tre offensiva punkter som Elfsborg ska fokusera på i guldstriden!«

Träningen i Borås kommer igång senare än vanligt den här måndagen.

 

Elfsborg, Häcken, Malmö och AIK. Jörgen Lennartsson, Peter Gerhardsson, Rikard Norling och Andreas Alm. När höstmörkret lägger sig över Sverige är det dessa fyra som utsetts till guldkandidater. Jag bestämmer mig tidigt i oktober för att följa dem hela vägen in i mål.

De har tagit olika vägar fram till upploppet. Där Jörgen Lennartsson fick en drömstart på serien tvingades Rikard Norling redan i omgång två stå till svars gentemot upprörda supportrar efter en 0–5-förlust mot Peter Gerhardssons Häcken. Och där Rikards två kanske bästa spelare – Mathias Ranégie och Jimmy Durmaz – lämnade Malmö under sommaren har Andreas Alms AIK-trupp spetsats med flera nyförvärv. Elfsborg tappade formen en bit in i serien, Häcken fann den. Peter vill inte kännas vid någon press, Rikard omfamnar den.

– När det blåser orkan och regnar spik, då sover jag som bäst, säger MFF-tränaren när vi ses för första gången den här hösten.

Det är antagligen en nyttig egenskap i sammanhanget. Positionen är ovan för alla fyra tränarna. Ingen av dem har vunnit Allsvenskan som huvudtränare tidigare. Och även om samtliga är måna om att tona ner den egna betydelsen, och istället lyfta fram sin stab av assistenter, är det alltid Jörgen, Peter, Rikard och Andreas som får stå till svars efter matcherna. Oavsett resultat.

Jörgen Lennartsson

Född: 10 april 1965

Uppdrag som tränare: Växjö Norra IF U 1979–1988, Östers IF U 1990–1993, Helsingborgs IF U 1994–1999, Helsingborgs IF (assisterande) 2000–2001, BK Häcken 2002–2004, Sverige P16 2005, Sverige U21 2005–2010, Stabæk Fotball 2011, IF Elfsborg 2012–

Meriter: Stort silver Allsvenskan 2000 (assisterande), Superettanseger 2004, semifinal U21-EM 2009, SM-guld 2012

Peter Gerhardsson

Annons

Född: 22 augusti 1959

Uppdrag som tränare: Uppsala IF 1993–1995, BKV Norrtälje 1996, Bälinge IF 1997–1998, Enköpings SK 2000–2002 (assisterande), Sverige P16 2002–2004, Helsingborgs IF 2005–2008 (assisterande), BK Häcken 2009–

Meriter: Tvåa i Superettan 2002, Svenska Cupen-guld 2006 (assisterande), Stort silver Allsvenskan 2012

Rikard Norling

Född: 4 juni 1971

Uppdrag som tränare: Brommapojkarna U 1992–1993, IK Bele 1994–1995, AIK U 1996–1997, AIK (assisterande) 1998–1999, AIK U 2000–2001, Väsby IK 2002–2003, Gif Sundsvall 2004, AIK 2005–2008, Assyriska FF 2010–2011, Malmö FF 2011–

Meriter: SM-guld 1998 (assisterande), Svenska Cupen-guld 1999 (assisterande), Stort silver Allsvenskan 1999 (assisterande), Superettanseger 2005, Stort silver Allsvenskan 2006

Andreas Alm

Född: 19 juni 1973

Uppdrag som tränare: Eskilstuna City 2008, AIK 2009–2010 (assisterande), AIK 2011–

Meriter: SM-guld 2009 (assisterande), Stort silver Allsvenskan 2011

– Sämre klack än Häcken! Ja, ni har sämre klack än Häcken!

Ramsan som hörs från Strandvallens bortaläktare är riktad mot Mjällbys supportrar. Och de som sjunger tillhör just Häckens klack – Getingarna – som har gjort det till en hederssak att driva med sig själv under matcherna. Dessutom är det lätt att vara ödmjuk när det går bra. I dimman på Listerlandet tar Häcken en uddamålsseger och går upp i tabelltopp.

Peter Gerhardsson gör en high-five med Häckens fystränare Pontus Ekblom. Sedan börjar de tala om fåglar.

– Pontus arrangerade en fågelskådarpromenad för oss i morse, berättar Peter. Han lovade att vi skulle få se en massa fräcka fåglar, men det blev ett riktigt praktfiasko.

– Vadå? säger Pontus. Lite såg vi ju.

– Visst. Gräsänder och någon sparv.

– Och ett stort gäng svanar.

I gräset bredvid Peter Gerhardsson sitter Tom Söderberg och stretchar ljumskarna. Under matchen var den långe mittbacken stundtals rasande på sina lagkamrater och fem minuter efter slutsignalen ser han fortfarande förbannad ut.

– Jag krigade mot mitt eget lag i dag, muttrar han.

– Går det bättre då, Tom? flinar Peter.

– Vet inte. Det är lättare att skylla på andra i alla fall.

Vid ena kortsidan har några Getingar dröjt sig kvar. Peter går dit och tackar dem för stödet. I retur får han applåder, sånger och en DVD-skiva. Mannen som räcker över presenten heter »Biffen« Jansson. Han bär ett yvigt skägg och på sin kraftiga vänsterarm har han tatuerat in Bamse, Lille Skutt och Skalman. Huvudet pryds av en gulsvart Häckenmössa som hans mamma stickat. Peter anar att DVD:n har något med musik att göra. Efter sina år som assistent och turnéledare i Göteborgsbandet In Flames känner Biffen många av världens hårdrocksstjärnor.

I bussen på väg tillbaka till Hisingen trycker Peter Gerhardsson in skivan i sin dator. På skärmen ser han hur Saxons ärrade sångare »Biff« Byford gör djävulstecknet och utnämner BK Häcken till »mitt favoritlag«. Därefter följer hälsningar från Dusty Hill (ZZ Top), Zakk Wylde (Black Label Society), Phil Campbell (Motörhead), Mike Muir (Suicidal Tendencies) och Robb Flynn från Machine Head. Den sistnämnde håller upp Häckens randiga matchtröja och skriker: »This is an awesome team – called Häcken! Rule it!« Jubel utbryter i spelarbussen. Peter Gerhardsson skickar ett tack-SMS till Biffen  och avslutar med uppmaningen »rock on«. Sedan byter han skiva för att se om den match hans lag just har spelat.

Trots segern upptäcker han detaljer i spelet som inte är bra, till exempel hamnade mittfältarna Dominic Chatto och Martin Ericsson för nära varandra i andra halvlek. Peter gör en notering. Att han leder Allsvenskan nu, med tre matcher kvar, betyder ingenting. Han har varit betydligt närmare SM-guldet tidigare. Han om någon vet exakt hur smärtsamt små marginalerna kan vara när en serie ska avgöras.

 

Peter Gerhardssons pojkdröm gick i uppfyllelse tidigt. 18 år gammal värvades han från Uppsala IF till favoritlaget Hammarby. Han tjänade 1 200 kronor i månaden och fick en Fiat 131 att använda som leasingbil.

Till en början upplevde Peter klimatet i Hammarby som tufft. Det fanns en tydlig hierarki i laget där de äldre gärna körde med de yngre. Peter blev kallad »jävla norrlänning«, trots att han kom från en plats som bara låg sju mil norr om Stockholm. Helt ordinarie blev han inte förrän efter fyra säsonger.

Det året, 1982, gick Hammarby till SM-final och Peter hade gjort mål i både kvarts- och semifinalerna. I den första finalen, borta mot IFK Göteborg, spikade han slutresultatet: 2–1 till Hammarby. Efter matchen gick det för första gången upp för honom hur nära SM-guld laget faktiskt var. Insikten var svår att hantera. Eftersom Hammarby aldrig hade vunnit titeln tidigare visste han hur mycket det skulle betyda för alla runt klubben. På kvällarna hade han svårt att somna.

Försprånget från den första finalen gjorde samtidigt att många ställde in sig på guld: Peter och lagkompisen Uffe Eriksson skickades till en tobaksaffär på Södermalm där de stod och skrev autografer i flera timmar. Fyra dagar efter första matchen spelades returen på Söderstadion. IFK Göteborg vann med 3–1 och tog därmed guldet.

Annons

Sju år senare spelade Hammarby i division ett norra. Det gjorde Peter Gerhardsson också – men med Vasalund. Inför den sista omgången hade överraskningslaget ett drömläge att nå Allsvenskan. Seger borta mot Luleå skulle innebära uppflyttning, och även om det blev oavgjort behövde Hammarby samtidigt besegra Karlstad med hela sex mål för att stjäla förstaplatsen.

Uppe i Luleå fick Vasalund en straff i den första halvleken. Speluppläggaren Dragan Stevovic tog bollen och fick av en lagkamrat tipset att skjuta till vänster, eftersom Luleåmålvakten Anders Larsson hade för vana att kasta sig åt andra hållet. Stevovic ignorerade tipset och brände straffen. Matchen slutade 0–0. 

Efter slutsignalen dröjde sig Peter kvar på planen. Han tittade på resultattavlan: Karlstad–Hammarby 0–3. Det kändes lugnt. Men så uppdaterades resultatet till 0–4. Och kort därefter: 0–5. På läktaren stod några Luleåbor och lyssnade på radio. Av dem fick Peter veta att Hammarby i matchens sista anfall också gjort ett sjätte mål. Han kunde inte tro att det var sant. Vasalund hade missat Allsvenskan på färre gjorda mål. Peter började genast tänka på de chanser han missat tidigare under säsongen, på billiga mål som släppts in, på händelser som hade känts oviktiga då men som visat sig bli helt avgörande.

När Peter långt senare blev tränare för BK Häcken berättade han om Vasalunds säsong 1989 för spelarna. Budskapet till truppen var tydligt: »Varje mål räknas! Tappa aldrig koncentrationen! Inte ens om vi leder med 4–0!« De gånger det ändå hände, som i hemmamatchen mot Åtvidaberg i år då gästerna reducerade till 5–2 på tilläggstid, hade Peter svårt att glädjas över vinsten. Men i huvudsak hade budskapet gått fran: Häcken hade den överlägset bästa målskillnaden av de guldjagande lagen 2012.

Våga! Det värsta Jörgen Lennartsson vet är rädda spelare, då har han misslyckats som tränare. »Niklas Hult har nog aldrig varit ­nervös. Han bara springer och har roligt.«
Populär. Med Peter Gerhardsson som tränare har BK Häcken blivit Allsvenskans mest målglada lag. Själv tycker han att många svenska ledare är för fega.
Gammal? I sin första guldstrid, 2006, tillhörde Rikard Norling en ny tränargeneration. Då tyckte han att de äldre ledarna var mossiga. »Nu tycker säkert andra det om en själv.«

Rikard Norling har försökt intressera sig för andra poeter, men återvänder alltid till Tomas Tranströmer. Framför allt är det bildspråket han gillar. När Rikard läser Tranströmers dikt Blåsipporna, om hur »de skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar«, börjar han direkt tänka sig Malmö FF:s unga spelare som blåsippor, blommande i offensivt straffområde. Det har hänt att han använt sig av Tranströmer i sina samtal med spelarna. Ibland har budskapet gått fram, ibland har mittbacken Pontus Jansson undrat vad tränaren egentligen menar. Då har Rikard fått börja om.

När jag besöker Malmö i oktober berättar Rikard att han har funderat mycket på relationen till de unga spelarna. Hur stort ansvar kan man begära att de ska ta i ett lag? När de uppträder på planen inför en sjungande publik ser de så självklara ut, tycker han. Rakryggade. Muskulösa. Adrenalinstinna. Sedan ser Rikard dem på träningen nästa dag, dit de anländer i sina munkjackor, och slås av hur lite livserfarenhet de trots allt har. Hur mycket kan han kontrollera dem? Hur mycket vill han kontrollera dem?

Inte lika noggrant som förr, den saken är säker. Rikard Norling är inte samma tränare som 2006, då han med AIK gick igenom sin första allsvenska guldstrid och föll på mållinjen. På den tiden fick jag inga SMS från honom som avslutades med ordet »kram«. Det får jag nu. Trots att konversationen bara handlar om att hitta en lämplig intervjutid.

– När jag var yngre såg jag mig själv som Guds svar på hur fotboll skulle spelas, säger han. Jag trodde mig ha svaret på allt och ville kontrollera spelarna. Det var som ett polismästarskap. Man stod där och pickade med nageln mot armbandsurets glas och ryckte bort spelarnas bullfat. I dag litar jag fullt på spelarens egen drivkraft.

Mittbacken Pontus Jansson kan ge ett exempel på det. Under en träning i våras, när Malmö var inne i en tung period då de på fyra bortamatcher släppte in tolv mål, rann det över för några av spelarna. Pontus Jansson säger att »det bråkades lite överallt på planen«, han var själv en av syndarna. Han hamnade också i en het ordväxling med sin tränare. Efter passet blev han inkallad på Rikards kontor.

– Man förberedde sig på en utskällning, säger Pontus.

Men det kom ingen. Istället sade Rikard till honom: »Jag vill att du ska veta hur mycket du betyder för den här gruppen. När du är iväg på samlingar med U21-landslaget lämnar du ett hål efter dig.« Pontus förstod att det var Rikards sätt att ge honom förtroende. »Det vore fan om jag inte kunde leva upp till det«, tänkte mittbacken när han lämnade kontoret.

– Efter det samtalet med Rikard hittade jag både självförtroendet och formen igen.

Rikard berättar att han lärde sig mycket av tiden i AIK. När han tvingades lämna Solnaklubben i november 2008 var han upprörd och sårad. Men snart insåg han att han var tvungen att stanna upp och reflektera över sitt ledarskap.

– När man får kritik, som jag fick i AIK, av människor man vet vill en jävligt illa, folk som baktalar en och vill ha bort en, då slår man först dövörat till. Man tycker att de är skithögar allihop. Men när man också får synpunkter från personer man vet tycker om en … börjar det inte ringa en klocka då är man illa ute. Då tvingas man fundera, och det gjorde jag.

I Malmö jobbar Rikard nära Daniel Andersson, Jörgen Pettersson och Simon Hollyhead. Numera tar Rikard inget stort beslut utan att först ha diskuterat med sin stab.

– I AIK var det mest Nebojsa [Novakovic] jag fångade in. I dag är jag bättre på att tänka: »Jag är inte så bra på just den här biten, men jag har en medarbetare här som kan hjälpa mig.« Jag behöver inte kunna allting själv.

 

Tränare brukar älska att tala om spelarnas utveckling. Mer sällan hör man dem reflektera över sin egen. Ibland talar de om »erfarenheten de skaffat sig«, men vad består den av? Och hur kan de använda den? Under den här höstens guldstrid funderar många av tränarna på ämnet.

På ett fik i Göteborg säger Häckens Peter Gerhardsson att han med åren upptäckt att hans fotbollsfilosofi är mer dansk än svensk. Kvällen före vårt möte har Paris Saint-Germain förlorat borta mot Porto i Champions League. Segermålet kom efter att en PSG-spelare tappat bollen nära eget straffområde, och i Viasatstudion efteråt tyckte experten Lars Lagerbäck att parisarna bara borde ha sparkat bort bollen i det läget, istället för att försöka spela sig ur en trängd situation. Peter suckar:

– Det är en så fattig analys. Klart att man kan säga att de borde ha sparkat bort bollen eftersom det blev mål, men hur många matcher har inte Paris vunnit för att de har behållit bollen inom laget? Ta vår match mot Blåvitt nyligen. Martin Ericsson tappade bollen efter en kort passning från David Frölund som blev lite för hård, och så kvitterade Blåvitt. Gjorde Frölund fel som inte bara drog iväg bollen? Borde jag som tränare säga det till honom? Nej. Han gjorde inte fel. Däremot kunde hans passning ha slagits lite lösare.

Peter ler:

– Vi har varit för rädda i Sverige och trott att vi ledare kan kontrollera allt. Vi har glömt bort spelarna. Att det faktiskt är de som ska fatta besluten på planen. Man kan undra hur svensk fotboll hade sett ut i dag om två holländska tränare slagit igenom här på 70-talet, istället för Roy Hodgson och Bob Houghton.

I Borås hör jag Jörgen Lennartsson berätta om hur han inspirerats av Tom Prahls nyfikenhet:

– Ju mer jag håller på, desto mer märker jag hur lite jag kan. I början var man sugen på kunskapen och efter några år trodde man att »nu kan jag det här«. Och det är det som är faran, att tro att man som tränare sitter på facit.

Han berättar att han under sina första tränarår främst var intresserad av den fysiska biten. Sedan av den taktiska biten. Som följdes av den tekniska biten. I dag talar han helst om ledarskapet. Det har blivit viktigare att se spelarna som människor i första hand, och det finns ett ord han ständigt återkommer till: delaktighet.

Om en spelare upplever att han får vara med och påverka tar han automatiskt på sig ett ansvar, och sedan kommer han att göra allt för att leva upp till det.

– Det är väl Jörgens ledord, säger Elfsborgs lagkapten Anders Svensson. Och personligen tycker jag att det är jäkligt viktigt att alla vågar, och får, säga vad de tycker i ett lag. Oavsett om man är överens eller inte.

– Han vill verkligen att alla ska säga vad de känner, instämmer lagkamraten Stefan Ishizaki. Är det någon som inte räcker upp handen vänder han sig gärna direkt till den personen och frågar: »Vad tycker du om det här?«

Jörgens assisterande tränare Peter Wettergren gillar kollegans ledarstil och säger att diskussionerna ofta kan bli rätt heta:

– Vissa skulle nog kalla det konflikter. Men oavsett vad man kallar det är jag säker på att det öppna debattklimatet har gynnat oss i år.

 

En av de fyra tränarna i höstens guldrace har svårare att tala om sin egen utveckling. Anledningen är enkel: Andreas Alm har just inlett den.

I AIK:s klubbhus vid Karlberg trillar spelarna in en efter en för att äta frukost före dagens träning. Klockan är bara halv åtta på morgonen och tiden måste utnyttjas väl. Laget är inne i en intensiv matchperiod – utöver den allsvenska guldstriden måste de hantera gruppspelet i Europa League.

Andreas Alm sitter i soffan innanför ytterdörren och hälsar på spelarna när de går förbi.

– God morgon, Robin. Bättre i  dag?

– Lite, svarar Robin Quaison, som har varit småskadad en tid.

– Lite? Mycket bättre ska det vara. Gå in och ta lite frukost nu.

Andreas Alm bjuder på kaffe. Själv ska han inget ha. Han dricker inte alkohol heller, har aldrig gjort. Ibland funderar han på hur det skulle vara att börja, men riktigt frestad är han inte.

– Det skulle kännas konstigt att ta sin första tonårsfylla när man är 39.

Att Andreas valde bort alkohol i ungdomen berodde på idrottandet. Det var viktigare än allt annat och fotbollen tog han sig an med största noggrannhet. Redan i de tidiga tonåren började han skriva om sin träning. Varje fotbollspass fick ett referat. Andreas skrev vad som hade gått bra, vad som hade gått sämre och vad han behövde bli bättre på. Ingen uppmuntrade honom att skriva, det skedde helt på eget initiativ, och han var alltid hård mot sig själv. När det blev dags för Elitpojklägret i Halmstad blev Andreas – till skillnad från flera av lagkamraterna i Eskilstuna Citys juniorlag – inte uttagen. Då tränade han ännu hårdare.

Sommaren därpå struntade tonåringen i att följa med kompisarna på fotbollscup i Danmark. Istället åkte han upp till Norrbotten, landskapet familjen Alm hade lämnat när Andreas bara var två år, och underkastade sig ett stenhårt intervallprogram. Ibland var han ute och sprang flera gånger om dagen och när han kom tillbaka till Eskilstuna efter två och en halv månad var han starkare än någonsin. På hösten fick han debutera i Citys seniorlag i division tre, 16 år gammal.

– Jag var extremt fokuserad på att bli bättre. Och det gav en grym kick att se hur långt man faktiskt kunde nå genom hård, hård träning. Jag hade nog gjort mig bra som individuell idrottare. Jag kände mig som en individuell idrottare, fast i ett lag.

1994 tackade Andreas nej till ett A-lagskontrakt med Hammarby. Han trodde att en säsong till i City skulle vara bättre för hans utveckling. Det var en chansning, men säsongen efter hörde Hammarby av sig igen. Problemet var att Andreas då precis hade opererat båda hälsenorna och satt i rullstol. Knappast det bästa utgångsläget inför en förhandling. När Hammarbys styrelseledamot kom till Eskilstuna gömde Andreas och hans sambo Cecilia rullstolen. Sedan skrev han på för Hammarby.

Som allsvensk spelare fortsatte Andreas Alm att skriva om sin fotboll. Det handlade aldrig om laget, bara om hans eget spel, och han utgick alltid från sex kategorier: fysik, teknik, taktik, mental styrka, sociala färdigheter och pedagogik. Tränarna lyssnade han inte så mycket på, snarare ville han sätta dem ur spel. De skulle inte påverka om han var bra eller dålig. Det var först när han, 26 år gammal, kom till AIK och träffade Stuart Baxter som han ändrade inställning. Baxter var en skicklig instruktör och kunde tala om spelförståelse på ett sätt som fångade honom.

På Karlberg frågar jag Andreas om det inte finns en motsättning i att han, som var så individualistisk som spelare, nu ansvarar för ett kollektiv.

– Det är utmaningen, säger han. Laget är viktigt, men i grunden vill jag att spelarna ska inse hur mycket de faktiskt kan påverka som individer. Det häftigaste är när de kommer på det själva, utan att jag skriker det i örat på dem. Så var det lite med Viktor Lundberg förra året. Och med Martin Lorentzson i år. Jag blev så glad när han tog en varning mot Elfsborg genom att tackla Niklas Hult, som då redan hade ont i axeln. Kort därefter tvingades Hult byta. Där såg man hur Lorentzson har vuxit som spelare.

Runt Andreas Alm i AIK finns tre tränarassistenter: Nebojsa Novakovic, Christer Swärd och Lee Baxter. De tre fyller Andreas egna luckor. Staben har möte kvart över nio varje morgon.

– Vi har en väldigt kritisk miljö, säger Andreas. Den är så kritisk att det kan bli tärande ibland. Vi dunkar inte varandra i ryggen. Vi pekar på varandra och ifrågasätter vad den andre säger.

– Blir man inte trött av att verka i en sådan miljö? frågar jag.

– Det kan man bli. Och det är möjligt att vi måste tänka om den dagen vi hamnar i en riktigt djup svacka. Men det är ju det här med att alltid vilja bli bättre. Som spelare tyckte jag själv att kritiken jag fick var för mild. Det är samma sak nu när någon kommer fram och säger att man är dålig, att man har gjort fel byten eller vad det nu kan vara. Då har jag redan tänkt den tanken tusen gånger. Jag har aldrig träffat en supporter som har större krav på mig än vad jag själv har.

– Men är det inte viktigt att kunna ta in beröm också?

Andreas Alm ler.

– Jag har hört att det kan vara det. Många skulle nog uppleva mig som känslokall. Men bekräftelse får jag inte när någon säger något snällt, det får jag när AIK vinner.

Segersäker. Bortavinsten mot IFK Göteborg tar Andreas Alm tillbaka in i guldstriden. Efter matchen är han lyrisk. »AIK har aldrig vunnit på det här sättet i Göteborg, de kunde inte ens störa oss.«
Pressad. Fyrabarnspappan Rikard Norling trivs med trycket som finns i de större klubbarna. »Jag har varit tränare för AIK och Malmö FF, jag vet inte vad som kan trumfa det.«

Den här hösten har Andreas Alm fått en hel del av den varan. AIK förlorade mot Kalmar FF den 5 augusti men sedan följde sju raka omgångar utan förlust – laget klättrade i tabellen och med nyförvärv som Henok Goitom och Mohamed Bangura började tidningar spekulera i om guldet inte skulle hamna i Solna ändå. Förlusten mot Gefle den 7 oktober kastade om förutsättningarna. »Nu måste de andra klanta sig ordentligt för att vi ska bjudas in igen«, suckade Alm besviket efter matchen.

I slutet av oktober är det därför Häcken som, stärkta av sin seger på Strandvallen, har greppet om SM-guldet med 53 poäng. MFF och Elfsborg jagar, AIK hoppas på en sista chans. Men även de tränare som ligger efter måste behålla lugnet och inte påverkas när tidningarna skruvar upp tonläget.  Jörgen Lennartsson anstränger sig mest för att truppen ska må bra, så här sent på året vill han inte göra några stora ändringar i spelet. Istället handlar det om att påminna spelarna vad de kommit överens om före säsongen, att inte överge grundplanen. Det var ändå den som hade tagit Elfsborg till toppen.

Rikard Norling resonerar likadant. När andra talar om att Malmö har årets viktigaste matcher framför sig tittar Rikard bakåt, till Allsvenskans tredje omgång då hans lag hade en poäng och 0–5  i målskillnad.

– Där behövdes jag som mest, säger han.

Förutom att göra vissa justeringar i försvarsspelet var Rikard under den perioden extra noga med sitt yttre.

– När spelarna är trötta och frustrerade måste jag som tränare utstråla något helt annat. Jag ska vara nyrakad när jag kommer till träningen. Jag ska ha klara, pigga ögon. Man ska bli glad av att se mig.

När Malmö vinner behöver Rikard inte tänka lika mycket på vilka signaler han sänder ut. Faktum är att han sover sämre i medgång. Då tillåter han sig själv att stanna kvar i matcherna för att njuta en stund när timmen är sen.

 

Peter Gerhardssons flickvän Linda Blom dukar fram kaffe och vinbärspaj på TV-bordet i lägenheten i Olskroken.

– Ta för er. Det är Peter som har bakat.

På bordet ligger också båda kvällstidningarna. Peter har redan läst dem. I Aftonbladet skriver krönikören Simon Bank, apropå matchen mot Mjällby, att »Häcken inte ens behöver vara särskilt bra för att vara bäst«.

TV:n visar startelvorna inför matchen mellan Kalmar och Malmö. Peter sätter på sig sina läsglasögon, tar upp ett anteckningsblock och skriver ner spelarnas initialer. Häcken ska möta Kalmar i nästa omgång.

– Jag blir nervös när vi tittar på de andra topplagen, säger Linda.

– Jag blir nervös av att du är nervös, säger Peter.

Efter en halvlek leder Malmö med 2–0. På TV får Rikard Norling frågan om det finns risk för att hans spelare blir för bekväma och tappar initiativet. »Det finns alltid risker i fotbollen, och i livet i största allmänhet«, svarar Malmötränaren.

– Han är ju underbar, säger Linda. Börja prata om livet i ett sånt här läge. Det skulle du aldrig göra, Peter.

Peter skrattar.

– Jag hade faktiskt Norling i en steg 3-kurs jag höll i för längesen. Jag minns att han var väldigt vetgirig. Och när han var ung ringde han mig ibland och bad om tips. Det enda rådet jag kunde ge honom var att inte ha för bråttom.

Med en kvart kvar av matchen reducerar Kalmars Erik Israelsson. Peter knyter näven i soffan.

– Ett till nu, Kalmar! Inte ge bollen till Rydström för mycket!

Samtidigt som Kalmar jagar kvittering ringer det på dörren. Det är fystränaren Pontus Ekblom som kommer. Han och Peter ska efter matchen cykla ner till Gamla Ullevi för att se IFK Göteborg–AIK.

– Försökte du ta livet av mig i går eller? säger Peter.

– Vadå? frågar Pontus.

– Din fågelskådarvandring. Vet du vad jag upptäckte när jag kom hem? En fästing. Precis vid ljumsken.

– Vad gjorde ni egentligen? undrar Linda. Peter sa att det var rena djungelvandringen.

– Lägg av, säger Pontus. Det var max 50 meter mellan varje hus. Kolla på matchen nu istället.

Malmö rider ut stormen och tar tre poäng i Kalmar. Men på en annan arena faller ett mål som har stor betydelse för Häcken.

– Pontus Ekblom, säger Peter. Du har just säkrat din första medalj i BK Häcken. Örebro har kvitterat mot Helsingborg.

– Är det slut alltså?

– Det ska det vara. Vi kan som sämst bli fyra nu. Och enligt Allsvenskans sätt att räkna, med »Lilla silver« och så där, får det fjärde laget en bronsmedalj.

– Det var inte dåligt.

Peter nickar och säger:

– Men vi hoppas förstås på mer än så.

På väg ut. När Andreas Alm ­kommer till Rambergsvallen i den näst sista omgången vet han att det inte ­kommer att bli något guld. »Men vi har en ­spännande trupp inför nästa år.«
Grodperspektiv. Från sin plats på bänken har tränarna dålig översikt. Peter Gerhardsson får nästan alltid revidera sin uppfattning när han ser om matchen dagen efter.
Nära igen. Som spelare i Hammarby tappade Peter Gerhardsson guldgreppet 1982. Med Häcken 30 år senare sker det igen. Krysset mot Andreas Alms AIK krossar pokaldrömmen.

Andreas Alm och Peter Gerhardsson har ett gemensamt: de pratar aldrig om tur eller otur. Andreas har blivit osams med folk av den anledningen, för Peter är det ett sätt att inte fly från eget ansvar. Särskilt i pressade situationer är det lätt att söka förklaringar som inte har med ens eget agerande att göra. Helst vill Peter att spelarna ska tänka så också, de ska känna att de kan påverka varje händelse på planen.

Men hur gör man då med Gud? I Häcken finns flera troende spelare.

– Jag har funderat jättemycket på det, säger Peter. Om en spelare säger »Gud ville inte i  dag« låter det helt ologiskt för mig. Samtidigt måste jag respektera deras tro. Jag har faktiskt inte kommit på något bra sätt att förhålla mig till det. Mot Gud känner man sig rätt maktlös.

Rikard Norling talar däremot gärna om »starkare makter«. Vid ett tillfälle avslutar han en lång utläggning om Malmös guldchanser med:

– Men i slutändan handlar det också om vad han där uppe vill.

När jag frågar om han är kristen svarar Rikard att han »mer har min egen religion«. Han har lite svårt att definiera den, men under ett av våra samtal gör han mig nyfiken. Det sker när intervjun är över, då han plötsligt frågar:

– Ska du spela squash nu?

– Jag har inte spelat squash på ett halvår, säger jag. Men i morgon har jag faktiskt bokat en tid. Hur kunde du veta det?

– Det är han där uppe. Ibland bara kommer det.

Kanske kan det ändå vara rätt skönt att ha något att tro på under en höst när Lennart Johanssons pokal tycks vara hal som en tvål.

 

Hemma hos familjen Lennartsson finns fem TV-apparater. Den största är placerad i vardagsrummet och visar den här kvällen matchen mellan Dortmund och Real Madrid i Champions League. Bredvid Jörgen Lennartsson i soffan sitter hans son Hannes, klädd i Barcelonas matchtröja.

– Hannes, säger Jörgen. Vill du att Dortmund ska vinna eller att Real ska förlora?

– Det är ju samma sak, pappa.

– Just det!

I halvtid är ställningen 1–1. Lars Lagerbäck berömmer matchens intensitet.

– Lasse håller jäklar i mig på att bli folkkär, säger Jörgen. Så var det inte direkt när han tränade Sverige. Ska vi käka glass nu eller?

Han skyndar ut i köket och plockar fram två oöppnade paket Carte d’Or ur frysen.

– Du får bestämma sort. Vi har Crema di Mascarpone, en riktig klassiker. Och så en med bär. Ska vi köra den med bär eller? Den är inte dum.

Det blir den med bär. Jörgen hetsar mig att ta mycket glass, mina tre skedar imponerar inte på honom. Själv fyller han hela sin skål och tar den med sig ut till soffan.

– Härlig fotbollskväll det här!

Att Elfsborg har tappat serieledningen märks inte på Jörgens humör och som vanligt slås jag av hans energi. Det är jag inte ensam om. Stefan Ishizaki har berättat hur han flera gånger kommit trött till morgonträningen, utan att vara heltaggad. Då har Jörgen kommit fram, daskat handflatan i mittfältarens bröst och sagt: »Nu ska det bli kul med lite fotboll! Eller hur, ›Ishi‹?« Det har också hänt att loja elfsborgare slötittat på Nyhetsmorgon före träningen – bara för att få se sin tränare rycka åt sig fjärrkontrollen, byta kanal och utropa: »Fan, killar, det är ju Champions League-repris på TV!«

Från sin plats i soffan säger nu Jörgen att Elfsborg hela tiden har varit inställt på att guldstriden inte kommer att avgöras förrän i den sista omgången.

– Till och med när vi ledde serien med åtta poäng tänkte vi så. Därför har vi inte panik nu. Mer glass eller?

– Det är bra, tack, säger jag.

– Säkert? Det finns mycket kvar. Jag ska i alla fall ta en påfyllning.

Han återvänder till köket och snart ligger ett nytt glasslass i skålen. Men innan den bärs in i vardagsrummet försvinner Jörgen in i ett annat rum. När han kommer tillbaka har han en trave böcker i famnen.

– Köpte dem när jag var i London.

Han visar upp sex böcker. Samtliga har med fotboll att göra. Fyra handlar om kända fotbollstränare (Rafael Benítez, Carlo Ancelotti, Fabio Capello och Alex Ferguson), två om kända fotbollsspelare (Paul Scholes och Gary Neville).

– Det är väl tveksamt om jag kommer att läsa alla. Men det ger mig alltid något att läsa om fotboll och andra tränare.

– Läser du skönlitterära böcker också? frågar jag.

– Nej, säger Jörgen. Det tålamodet har jag inte. Men nu får vi allt gå tillbaka till matchen.

I andra halvlek gör Robert Lewandowski 2–1 till Dortmund. Tränaren Jürgen Klopp jublar och Jörgen säger:

– Honom vill jag göra ett studiebesök hos. Jag gillar tränare som inte förändras av framgångar. Som behåller ödmjukheten. Jag kommer ihåg när jag var U21-kapten och hälsade på Albin Ekdal i Juventus. Då tränades laget av Claudio Ranieri, och vilket värdskap alltså. Han hade inte alls behövt bry sig om den där svenske tränaren som stövlade in, men det slutade med att vi satt och tjötade fotboll i flera timmar.

Han tillägger:

– Alltid lika gott att tjöta lite fotboll.

Jörgen gjorde sitt första studiebesök i en annan klubb som 20-åring, då han var ansvarig för Växjö Norras juniorer. Den gången gick resan till Malmö där Jörgen under tio dagar studerade Roy Hodgson på nära håll. Sedan dess har han besökt många klubbar, många länder. Under höstens landslagsuppehåll åkte han till London. I två dagar deltog han i en stor ledarskapskonferens med föreläsningar, grupparbeten och rundabordssamtal. Han var ensam svensk där. Bara några av de andra deltagarna jobbade med fotboll, alla verkade inte ens inom idrotten. Bland annat lyssnade Jörgen på en högt uppsatt militär som ledde en brittisk styrka under Irakkriget. Av just honom lärde han sig inte så mycket som Elfsborg kan ha nytta av, men han återvände till Borås med fickan full av visitkort. Dessutom skaffade han sig en ny vän i Nordirlands förre förbundskapten Lawrie Sanchez.

I slutet av november, när säsongen är över, ska han och assistenten Peter Wettergren hälsa på den norske tränaren Ståle Solbakken i Wolverhampton.

– Det är perfekt nivå, säger Jörgen. Att åka till klubbar som Barcelona och Manchester City skulle inte ge lika mycket. Visst, fotbollen är fantastisk där, men deras verklighet är så långt ifrån vår. Ekonomiskt, inte minst.

När TV-matchen närmar sig sitt slut känner jag att det är dags för mig att gå. Timmen är sen, det är tandborstning och läggdags för barnen Hannes och Tove, och Jörgen ska köra till Borås tidigt nästa morgon. Det borde vara skönt att bli av med mig.

– Stanna en stund till, säger Jörgen. De visar ju målen från de andra matcherna efteråt. Dem måste vi titta på.

När jag till slut står i tamburen och tar på mig rocken är klockan över elva. Jörgen är upprymd efter alla snygga mål som vi har sett och visar ingen tillstymmelse till trötthet. Innan jag går säger han:

– Välkommen tillbaka. Alltid lika gott att tjöta lite fotboll.

Energisk. Jörgen Lennartsson är Allsvenskans mest aktiva tränare under matcherna. Ingen av Elfsborgs spelare har någonsin sett honom trött.
Guld värd. Med sina åtta mål blev mittfältaren Stefan Ishizaki Elfsborgs främsta målskytt säsongen 2012. Han är också en av dem som har pratat mest när Jörgen har bett spelarna om synpunkter på lagets spel.

på 183 sekunder hinner Häcken gå från guldgrepp till totaldepp på Rambergsvallen. Det är den 27 oktober och ett självmål av David Frölund samt en tappad boll från målvakten Christoffer Källqvist gör att 1–0 mot Kalmar blir till 1–2 i Allsvenskans 28:e omgång. Efteråt har ingen något bra svar på hur det har gått till, inte ens Kalmarspelarna.

– Jag tycker synd om Häcken, säger mittfältaren Erik Israelsson. Vi var utspelade i första och hade tur i andra. Det känns konstigt. Man är ju glad när man vinner, men jag hade unnat Häcken att ta guldet. De har spelat bäst fotboll i år.

Berömmet är en klen tröst för hålögda hemmaspelare. Häckens lagkapten Mohammed Ali Khan sitter efter matchen kvar en lång stund på avbytarbänken med sänkt huvud. Peter Gerhardsson går långsamt längs planen med händerna i fickorna. Från högtalarna hörs Bruce Springsteens sorgliga låt Terry’s Song. Samtidigt som det vemodiga munspelssolot inleds möter Peter de första journalisterna. Utanför, på parkeringen, väntar Linda på honom i bilen. Där får hon sitta i över en timme. Det är många som vill fråga hennes pojkvän varför hans lag just har förlorat för första gången på tre och en halv månad. Peter svarar alla som frågar, men egentligen gör han inte så mycket mer än att konstatera att Häckens guldchanser har försämrats.

– Israelsson i Kalmar tyckte att ni hade otur, säger jag.

Peter ler. Han tänker inte gå i min fälla.

– Ta Kalmars kvittering, säger han. Bollen tog i stolpen och gick sedan på Frölund och in i mål. Det kan se ut som otur, men då glömmer man bort att Kalmars Abiola Dauda tog en smart djupledslöpning några sekunder tidigare. Om Dauda varit mindre spelskicklig hade situationen aldrig uppstått.

Han minns sitt Vasalund. Samma bistra sanning gäller fortfarande – varje liten detalj har betydelse.

 

Nästa dag är det AIK som definitivt spelar bort sig genom att bara få 1–1 hemma mot Syrianska. Andreas Alm klandrar sig själv.  Sharbel Toumas mål kom efter en slarvig passning från Martin Lorentzson. Tränaren grubblar över om han kanske borde ha påtalat ännu tydligare för högerbacken hur farligt det är att spela in mot mitten i ett pressat läge?

– Det är såna saker man funderar på, säger han när vi träffas på Karlberg morgonen därpå.

Han låter trött på rösten men verkar inte knäckt. När Allsvenskan är över ska han tillsammans med sitt team analysera varför AIK tappade så många poäng under de sista hemmamatcherna. Berodde det på att laget tappade kraft i och med spelet i Europa League? Eller på att gruppdynamiken förändrades när nya spelare anslöt till truppen halvvägs in i serien?

Andreas kan inte svara säkert på det nu. Däremot konstaterar han att grundmålet inför säsongen – fler vinster än förluster – trots allt är uppnått.

Och dessutom:

– Från omgång 15 i fjol till omgång 15 i år var AIK Sveriges bästa lag. Men det ger ju ingen guldmedalj.

 

Jörgen Lennartsson applåderar vid sidlinjen. Regnet vräker ner över Borås, Gefle är på besök. Det har gått exakt en vecka sedan lagmötet efter förlusten i Norrköping.

Det sista Elfsborgs spelare gjorde på mötet var att komma överens om hur de skulle uppträda under seriens tre sista matcher. Offensivt gällde det att variera mellan kortpassningar och ett rakare djupledsspel, att söka spelvändningar, samt att slå hårda, låga inlägg mot ytan mellan målvakt och backlinje. Defensivt skulle fokus ligga på aggressivitet, hög press och duellspel. 

– Härligt, killar!

Mot Gefle får Jörgen se sina spelare hålla sig till planen. De är aggressiva. De tacklar. De varierar anfallsspelet. De vinner med 2–0. Tre dagar senare åker de till Blekinge och tar en ny trepoängare.

Samma kväll knyter en annan tränare näven på Swedbank Stadion i Malmö. Han heter Per-Ola Ljung och är mycket nöjd med det oavgjorda resultatet. För Rikard Norling innebär 1–1 mot Örebro däremot att Jörgen Lennartsson har smashläge inför sista omgången. När Rikard kommer till presskonferensen vet han att han kommer att få frågor om domaren Martin Hansson. Under matchen ville Simon Thern ha frispark före Örebros kvittering, dessutom fick Wilton Figueiredo ett mål bortdömt för offside.

– Det bultar en viss frustration i en, säger Rikard.

Sina spelare vill han inte kritisera.

På ett sätt är det logiskt att Malmö inte orkar hela vägen. Rikard Norling är den enda av topptränarna vars trupp på pappret har försämrats sedan seriestarten. Den store anfallaren Mathias Ranégie ersattes med den lille sydafrikanen Tokelo Rantie, Jimmy Durmaz ersattes inte alls. Istället fick innermittfältaren Simon Thern flytta ut till vänsterkanten. Tränaren har tvingats anpassa sig efter klubbens dåliga ekonomi.

– Både mina spelare och min stab har gjort ett fantastiskt arbete, säger Rikard. Oavsett hur vår resa slutar kommer jag att vara tacksam för det.

Till en början är det som vilken matchgenomgång som helst. Elfsborgs Peter Wettergren visar en film han klippt ihop om årets sista motståndare: Åtvidaberg. Spelarna tittar intresserat. När de var i Östergötland i somras förlorade de med 5–1 mot samma lag. Nu kan det krävas seger mot Åtvidaberg för att ta SM-guldet, Elfsborg är två poäng före Malmö inför Allsvenskans sista speldag.

Peter Wettergren tycker att stämningen i gruppen är lite spänd. Jörgen Lennartsson undrar om spelarna är rädda.

– Vad är det värsta som kan hända i morgon? frågar han.

Ja, vad är egentligen det värsta som kan hända? Spelarna sätter sig i grupper och diskuterar. En tappad förstaplats skulle innebära kval till Europa League istället för Champions League nästa år. Det skulle inte bli någon guldfest på Grand i Borås. Och vinterledigheten skulle bli lite tråkigare.

– Okej, säger Jörgen. Det är alltså det värsta som kan hända för oss. Men vad är det värsta som kan hända för en kirurg under en operation? Jo, att patienten dör. Eller för en rallyförare som missar en kurva? Eller för en backhoppare som kommer helt fel i uthoppet? Eller för en  …

Han behöver inte säga mycket mer. Spelarna fattar. De har ingen anledning att vara rädda. Helvete! De borde vara tacksamma! Alla andra lag drömmer om att vara i Elfsborgs situation just nu. Lika bra att njuta av läget istället. Så mycket har de faktiskt inte att förlora.

När spelarna går ut till träningen noterar Peter Wettergren många leenden.

Jörgen Lennartsson tackar nej till en cigarr.

– Det är mer Hamréns stil. Glass hade varit godare.

Han har guldkonfetti i det champagneblöta håret. Bakom sig har han en stor skara supportrar som skrålar hans namn. 1–1 hemma mot Åtvidaberg gör att han nu kan kalla sig guldtränare. Men det vill han inte. Istället lyfter han fram spelarna, berättar för alla som vill höra om vilket ansvar de har tagit under säsongen. Särskilt efter förluster.

När Anders Svensson har lyft pokalen lämnar Jörgen konstgräset för att ta plats i C  Mores provisoriska studio på Borås Arena. Efter intervjun säger programledaren Tommy Åström att det nu väntar La Liga-fotboll i kanalen.

– Men det missar du, Jörgen.

– Spelar in det! Perfekt att ha på julafton.

I Elfsborgs omklädningsrum leder en guldmålad Stefan Ishizaki allsången. Sportchefen Stefan Andreasson far runt som en sockerdopad sjuåring, samtidigt som han sjunger »Lennartsson! Lennartsson! Lennartsson!« När Andreasson går förbi Peter Wettergren ger han den assisterande tränaren en stenhård muskeldödare.

– Aj fan, säger Wettergren och tar sig åt överarmen. Tänk att vi har tagit guld trots en sportchef som inte är frisk i huvudet.

Tre våningar upp har Elfsborgs sponsorer ett eget party. När Jörgen Lennartsson tar hissen dit är det många som vill skåla med honom. Men ju mer beröm han får, desto tystare blir han. Och när en lyckorusig sponsor kritiserar Elfsborgs tidigare tränare Magnus Haglund avbryter han direkt.

– Haglund har stor del i det här också.

– Äsch, säger sponsorn. Du är kung, Lennartsson!

Jörgen tittar bort mot ena hörnet av rummet där en del av hans trupp nu har samlats. Anders Svensson skriver sin autograf på en ung mans vad. Stefan Ishizaki dansar och stryker sig över mustaschen. Lasse Nilsson sträcker händerna i vädret och skriker något ohörbart.

– Det är spelarna som är kungar, säger Elfsborgs tränare.