Hello, Dubai!

Som nyblivet fotbollsproffs drömde Christian Wilhelmsson om att bo nära naturen. Det blev mer än så.

Ladies and gentlemen, as we start our descent, please make sure your seat backs and tray tables are in their full upright position.

Den skräniga högtalarrösten får mig att rycka till. När jag öppnar ögonen inser jag att min elva timmar långa resa äntligen är på väg mot sitt slut.

Min näsa är svullen, snoret rinner och jag har bara mig själv att skylla. Efter mellanlandningen i Istanbul frågade den bredaxlade arabiske mannen i sätet bredvid om det var lugnt att han maxade båda våra fläktar. I utbyte mot hans filt nickade jag fram ett okej. Strax innan jag somnade berättade han att han var på väg till Dubai för att hälsa på sin bror. Själv förklarade jag att jag skulle träffa en svensk fotbollsspelare.

Annons

Mannen hade ingen aning om vem »Chippen« var, och såg lika oförstående ut när jag försökte med »Willy«, smeknamnet spelaren fick under sina år i A-l-Hilal och som hängt med sedan dess.

– Fotboll är inte stort i Emiraten, men lycka till! sade mannen medan han spände säkerhetsbältet över sin dishdah, den vita dräkt som många araber bär.

Jag snyter mig och tittar ut genom flygplansfönstret. I den svarta natten ser de upplysta motorvägarna ut som brinnande ormar som slingrar sig rakt in i det virrvarr av skyskrapor och blinkande strålkastare som utgör Dubais stadskärna. När planet kränger åt höger ser jag Burj Khalifa, världens högsta byggnad, som bland annat hyser världens högst belägna nattklubb på den 144:e våningen. Med sina 825 meter får det gnistrande stålspettet övriga skyskrapor att se ut som halvmesyrer.

Byggboom. Sedan 2001 har Dubais bebyggda yta tredubblats. Bara i Business Bay, stadens södra centrum, finns i dag mer än 150 skyskrapor.

I en artikel från 2011 inledde en av Vanity Fairs skribenter sin text om staden med att konstatera att »det viktigaste när det gäller Dubai är att komma ihåg att ingenting är på riktigt«. Allt är bara resultatet av »överdrivet rika mäns jakt på ära och berömmelse«. Längre ned i texten slog skribenten fast att hela staden lider av sjukdomen »gigantism«, som gör att allt alltid måste vara störst. Enligt en av mina vänner ska en shejk ha byggt en »stor jävla skidbacke« mitt i öknen och hela Dubai ska tydligen vara omgärdad av en enorm luftkonditioneringsmaskin. Och mannen i kassan på Forex växelkontor på Landvetter påstod att man kan ta ut guldtackor från bankomaterna i centrala Dubai. »Du gör nog rätt i att ta ut lite riktiga pengar på hemmaplan«, sade han när jag växlade till mig 150 dirham för mina tre hundralappar. Om fotbollen på Arabiska halvön har jag däremot knappt hört någonting. Det lilla som rapporteras handlar mest om att spelare som Christian Wilhelmsson flyttar dit för pengarnas skull.

Vad som är sant vet jag inte. Hur stor 33-årige Chippen egentligen är här nere har jag inte en aning om. De senaste två matcherna har han inte ens suttit på bänken när hans lag Bani Yas har spelat. Jag vet bara att jag ska träffa en fotbollsspelare som tydligen ska bo på en konstgjord ö, formad som en palm.

I flygplatsterminalen möter fotografen Daniel Nilsson upp. Med våra väskor över axlarna traskar vi mot glasdörrarna. Boom! Värmen som slår emot oss känns som en örfil. Klockan är tre på natten – ändå är det 35 grader varmt. De hundra meter som vi går för att komma till taxikön får svetten att rinna från alla kroppsdelar. Precis efter limousinkön står taxibilarna. Och en kvinna i vad som ser ut som en liten hage.

– Titta, säger Daniel och pekar på skylten ovanför kvinnan. Women’s waiting area, vad är det här för ställe? Vad fan gör Chippen här?

 

– Trezeguet played here! He played here!

Mr Saleh, Bani Yas lagledare, pekar så ivrigt mot den gröna gräsmattan med båda armarna att hans vita dishdah blottar en rejäl kulmage. Bani Yas arena är belägen drygt 15 minuter rakt ut i öknen från Abu Dhabi, huvudstaden i Förenade Arabemiraten. Den ligger 15 mil sydväst om Dubai, där Christian Wilhelmsson bor. På vägen från hotellet passerade taxibilen Dubai Mall, världens största shoppingcenter, som bland annat skryter med världens största akvarium, världens största inomhusvattenfall och världens största godisbutik.

Det är eftermiddag, solen gassar. Chippen joggar runt med sina lagkamrater i den tryckande värmen. Jag frågar Mr Saleh om David Trezeguet, som spelade för Bani Yas för nästan två år sedan, var bra. Han drar ner sin vita dräkt över buken.

– Not so good. Willy – very good!

Han pekar mot läktaren.

– Den här arenan är inte så bra. Vi ska bygga en ny. En riktigt stor och fin. Jag ska visa dig!

Annons

Han leder mig till ett rum under läktaren och pekar på en glaskupa som är placerad på ett bord. Inne i kupan reser sig en stad i miniatyrformat.

Look, säger Saleh och sätter fingret över en sexkantig byggnad som är fem gånger så stor som alla andra. Nu är vi klara med shoppingcentret. Nu ska vi bygga stadion. För 25 000 människor.

Han förklarar att den nuvarande arenan bara är tillfällig.

– Vi bygger snabbt. Den nya är snart klar.

Ute på planen har träningen övergått till fotbollstennis. Det har gått knappt två dygn sedan Bani Yas förlorade den viktiga seriematchen mot Al-Jazira. Nu är klubben beroende av att Al-Jazira förlorar säsongens sista match om man ska kunna knipa den åtråvärda tredjeplatsen som garanterar spel i AFC Champions League, Asiens svar på Europas stjärnturnering. Efter förlusten var många journalister förvånade över att Bani Yas tränare Saleh Ismaiel valde att vila nio spelare i matchen. Ismaiel själv kommenterade bara kort att man sparade spelarna till morgondagens cupfinal i GCC Champions League.

 

Turneringen kallades fram tills för ett år sedan bara för »Gulf cup«, men på ett förbundsmöte i höstas bestämde man sig för att döpa om cupen till Champions League. Varför vet ingen riktigt, men den engelska journalisten Martyn Thomas, som tillsammans med mig utgör dagens samlade presskår, misstänker att det beror på att klubbägarna tycker att det är coolare om den heter »något med Champions«, trots att det egentligen är en tröstcup för de lag som inte lyckats kvalificera sig till AFC Champions League.

När Chippen och hans lagkamrater har spelat bollen över näten i en kvart blåser tränare Ismaiel i pipan och samlar spelarna nedanför de enorma porträtten på Förenade Arabemiratens grundare Zayed bin Sultan Zayed Al Nahyan och hans två söner som pryder den bortre långsidan. Laget formerar sig i en ring och ber en bön. Chippens blonda kalufs sticker ut. Han passar på att stretcha nacken medan lagkamraterna står med böjda huvuden.

Efter bönen drar Ismaiel igång en passningsövning. När Chippens lag lyckas hålla bollen inom laget 23 passningar i följd skriker Nick Carle, australiensaren som lånats in från Sydney FC: »We’re like Barcelona«, och gör en high-five med egyptiern Mohamed Aboutrika.

Bakom mig sysselsätter tio män sig med att ställa i ordning vip-läktaren inför morgondagens cupfinal. Meterbreda fåtöljer i guld bärs fram, väldiga handknutna mattor rullas ut på golvet bakom spelaringången. Jag frågar klubbens presschef om det alltid bärs fram guldstolar inför matcherna. Presschefen nickar, men påpekar att det är extra viktigt att allt är tipptopp i morgon. Det ryktas att Salif bin Zayed Al Nahyan, klubbens president och tillika landets infrastrukturminister, tänker flyga till matchen i sin helikopter.

Nothing can go wrong! säger presschefen.

Jag frågar hur många åskådare han tror kommer.

– Jag vet inte, men jag hoppas på mer än 7 000. Det finns tusentals hus i området. Kommer det en man från varje hus blir det fullsatt.

»En man från varje hus.« Just det, kvinnor får inte gå på fotboll här.

När spelarna lite senare joggar ner kommer lagets norske andretränare Tor Thodesen fram till mig vid sidlinjen.

– Nå, vad säger du om arenan? frågar han.

– Jo, den är väl helt okej, säger jag. Men jag fick se skisserna på den nya arenan. Den såg mycket finare ut.

– De är så märkliga här nere alltså, säger Thodesen. Vi har knappt 500 personer på våra matcher, men ändå vill de bygga en arena för minst 25 000. Men jag ska inte säga något, jag är nöjd med att ens vara kvar. Varje träning som går bra är en seger för mig.

– Jaha?

– Ja, jag trodde att jag skulle ryka redan i februari, men av någon anledning fick jag vara kvar. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför. Det är väl bara att tacka och ta emot, antar jag.

Jag frågar andretränaren om Chippen kommer att spela morgondagens match.

– Jo, han har haft lite problem med sin tå, men det är inget snack om att han spelar. Han är så viktig för laget att han spelar så länge han kan gå. Christian har gjort helt rätt som flyttat hit, han har verkligen maxat sin karriär. Man måste tänka ekonomiskt. Han är lite på väg utför, men jäklar vad han har tjänat pengar alltså.

Han ler och skakar på huvudet:

– Ojojoj, så mycket pengar!

Tvåa. Trots sina 600 000 kvadratmeter är Mall of Emirates bara Dubais näst största k­öpcentrum. Världens största köpcentrum, Dubai Mall, ligger fyra tunnelbanestopp bort.
Dyr hobby. För 450 kronor får man nyttja Ski Dubais fem pister och världens längsta inomhusrodelbana – i två timmar.
Turistmagnet. Med sina åtta miljoner besökare var Dubai världens åttonde mest besökta stad i fjol. 2015 är målsättningen att 15 miljoner turister ska besöka staden.
Under konstruktion. Mellan Burj Khalifa och den femfiliga motorvägen Sheik Zayed Road försöker man nu klämma in ytterligare en skyskrapa, Burj Palace. När byggnaden står klar kommer den att ha minst 100 våningar.

Sommaren 2008 fick Christian Wilhelmsson telefonsamtalet som ledde till att han i dag är Sveriges bäst betalda fotbollsproffs, efter Zlatan Ibrahimovic.

Chippen började bli trött på att skeppas runt mellan europeiska klubbar som en handelsvara. Något var tvunget att hända. När han tre år tidigare skrivit på ett fyraårskontrakt med franska Nantes var han säker på att han hade tagit rätt beslut. Men när ett storsatsande Nantes gjorde svaga resultat fick det svenska nyförvärvet en stor del av skulden. Chippen kände sig orättvist utpekad, kom på kant med tränaren och fick spela allt mindre. Den uppmärksammade utekvällen i Göteborg – då han, Olof Mellberg och Zlatan Ibrahimovic skickades hem från landslagssamlingen inför en EM-kvalmatch mot Liechtenstein efter att ha kommit för sent tillbaka till spelarhotellet – förbättrade inte hans rykte och Chippen signalerade att han ville lämna Nantes. Trots att Chippen inte ens var nära startelvan ville Nantes ha minst 100 miljoner kronor för att släppa honom, och när ingen klubb var villig att öppna plånboken fick hans agent, Fabio Alho, hitta en provisorisk lösning i form av en utlåning till AS Roma.

Han flyttade till Rom i januari 2007 och redan efter ett par matcher var glädjen tillbaka. Som kantspelare med få defensiva uppgifter blev Chippen snart en uppskattad figur bland Romas supportrar, och när sommaren kom hade han hört sitt namn sjungas på Olimpico flera gånger om. Han hade också inkasserat den första trofén sedan han vann ligan med Anderlecht 2005. Efter säsongen ville Chippen gärna stanna i den italienska huvudstaden, men Nantes president, Waldemar Kita, vägrade att sänka prislappen. Romas ledning svarade med att köpa Ludovic Giuly från Barcelona och Mauro Esposito från Cagliari. För att slippa frysboxen i Nantes fixade agent Alho ännu ett lån. Den här gången gick flytten till Premier League och Bolton Wanderers.

Englandsresan blev en lightversion av flytten till Nantes. Två månader in i säsongen ersattes managern Sammy Lee av Gary Megson, och svenskens speltid blev minimal. Chippen kände att han var tvungen att få speltid om han skulle ha en chans att nå EM-slutspelet i Österrike och Schweiz. Alho löste spelarens problem med ett halvårslångt lån till spanska Deportivo La Coruña.

Annons

Både Chippen och sambon Oksana trivdes bra i Spanien. Han fick bra kontakt med lagkamraterna Julian de Guzman och Filipe Luís. Mellan träningarna brukade de tre dra ut i skogen och jaga småfåglar. Men eftersom Nantes ville ha mer pengar för honom än vad Deportivo La Coruña hade i total transferbudget blev Chippen inte långvarig i La Liga heller.

Utan att veta vad som skulle hända härnäst stack Chippen till EM-slutspelet i Alperna. En match från start och två matcher på avbytarbänken senare var Sverige utslaget ur turneringen. Chippen drog hem till Hällevik på semester.

 

Redan när Chippen hörde agentens röstläge i telefonen förstod han att det var något stort på gång. Alho förklarade att han hade fått ett samtal från den saudiska klubben Al-Hilals ägare, prins Abdulrahman bin Musaad. Budet var så bra att Nantes skulle tacka ja direkt.

»Saudiarabien?« tänkte Chippen. Allt han visste om landet var att Sverige hade mött dem i VM 1994, att de hade mycket olja och ett »väldigt varmt klimat«.

Agenten berättade mer om upplägget och när samtalet avslutades reste sig Chippen ur soffan och gick ut till Oksana i trädgården. Han sade som det var, en klubb i Saudiarabien ville ha honom. Sedan berättade han om pengarna som Alho nämnt i telefonen och frågade: »Vad fan gör vi?«

Chippen visste att det inte var helt vanligt att som europeisk fotbollsspelare flytta till Arabiska halvön, blott 28 år gammal. Samtidigt visste han att ett signerat kontrakt skulle trygga framtiden inte bara för Oksana och honom utan också för deras barn … och barnbarn. De närmaste dagarna ägnade han åt att prata i telefon.

Först pratade han med sin pappa och sina kompisar. Sedan ringde han den assisterande förbundskaptenen Roland Andersson. Andersson hade varit tränare i Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten och tillbringat närmare åtta år i länderna på Arabiska halvön. Många av dem som Chippen pratade med påpekade att det nog skulle bli en stor omställning att flytta till Saudiarabien, men Andersson hade inget ont att säga om landet. Han menade att intresset och trycket runt fotbollen var enormt och sade att landslagskarriären inte alls behövde påverkas negativt av en flytt utanför Europas gränser. När Chippen fick höra att landslagsledningen inte hade någonting emot övergången satte han sig ner och listade alla för- och nackdelar. Sedan ringde han tillbaka till Alho. Agenten jublade när han hörde vad klienten hade att säga och påpekade att Nantes president var minst lika nöjd.

Först erbjöd Al-Hilal ett tvåårskontrakt, men Alho lyckades omförhandla avtalet så att det sträckte sig över dubbelt så lång tid. Chippen åkte ner till Cannes för att skriva på. I hamnen hämtades han upp av en vit lyxyacht, och först när han hade promenerat runt på soldäcket ett tag fattade han att de var på väg till en ännu större yacht. Väl på den andra yachten, som var stor som »en jävla tanker«, fick han träffa prins Abdulrahman bin Musaad och skrev på kontraktet. Chippen och prinsen satt kvar och småpratade när svensken berömde sin nya arbetsgivare för dennes armbandsur. Prinsen lät svensken pröva klockan. »You can keep it«, sade han. Armbandsuret var värt över en halv miljon kronor.

När det gick lite sämre lät det annorlunda. Ibland kunde Chippen se hur tränarna och presidenten satt lutade över en dator och tittade på Youtubeklipp från hans tid i Anderlecht. Då och då ropade de till sig Chippen: »Varför presterar du inte på samma nivå i vår klubb?«

Men för det mesta gick det ändå bra på planen. Efter sin andra säsong i Al-Hilal blev Chippen utsedd till Årets spelare. Som belöning fick han en Bentley i present av ägarens kompis.

Sensommaren 2011 kastades Chippen återigen ut i transferkarusellen, sedan ytterligare ett antal prinsar köpt in sig i Al-Hilal. Prins Adbulrahman kände sig pressad att lyssna på de nya investerarnas önskemål om att köpa kameruniern Achilles Emaná från Real Betis. Svensken fick ett ultimatum två veckor innan transferfönstret stängde: flytta eller sitt på bänken. Eftersom alla storklubbar redan gjort klart med sina nyförvärv accepterade Chippen en utlåning till Al-Ahly i grannlandet Qatar. »Jag kan ju alltid hitta något nytt i januari«, tänkte han. Det följande halvåret blev inte som han hoppades, han trivdes inte i klubben. När Al-Hilal i januari meddelade att de ville ha tillbaka honom blev han tacksam. Precis som inför EM-slutspelet 2008 kände han att det var viktigt att få speltid inför EM i Polen och Ukraina. Även om han kände sig sviken av hur Al-Hilal behandlat honom tidigare insåg han att det var bättre att spela för klubben än att hamna i ännu en tvist. Tillbaka i Saudiarabien stegrades Chippens form och han tog tillbaka sin startplats. I säsongens sista ligamatch gjorde han hattrick, och laget vann Saudi Crown Prince Cup för tredje året i rad.

Medan mittfältarens spel flöt på bättre än på flera år började hustrun Oksana tröttna på det isolerade livet i Saudiarabien. Det hade gått fyra år sedan hon ens fick köra bil, hon var tvungen att bära slöja och hon reste allt oftare hem till Sverige. Chippen försökte lugna henne med att säga att kontraktet med Al-Hilal skulle gå ut i samband med EM och att det »nog skulle gå att fixa något nytt«. Efter tre inhopp i mästerskapet skrev han i september 2012 på för Los Angeles Galaxy.

Även inför den här flytten vägde han för- och nackdelarna mot varandra. Ekonomiskt sett var Galaxy »verkligen ingen hit« eftersom de redan fyllt sin lönekvot med David Beckham, Robbie Keane och Landon Donovan. Samtidigt erbjöd Los Angeles något helt annat. Livet på den amerikanska västkusten skulle vara den direkta motsatsen till hur Oksana hade haft det i Saudiarabien. Dessutom hade paret fått sitt första barn, dottern Naomi, och de insåg att det inte skulle bli lika lätt att flänga runt i framtiden.

USA-äventyret varade i sex månader. Chippen gjorde mål i debuten och Galaxy blev den första klubben i ligans historia att vinna två år i rad. Efter säsongen ville flera MLS-klubbar värva Chippen, men då det aldrig presenterades något konkret kontrakt som kunde erbjuda honom lika mycket pengar som han tjänade i Saudiarabien, blickade han mot gulfen igen.

Paret väntade sitt andra barn och kände att de ville bo i det hus som de hade köpt i Dubai två år tidigare. När Bani Yas erbjöd ett kontrakt nappade de direkt. Klubben låg i grannemiratet Abu Dhabi, men Chippen räknade ut att det gick att ta sig dörr-till-dörr på under en timme.

Han ringde sin privata chaufför Rafik, som flyttat hem till Indien i samband med parets flytt till USA. Rafik blev överlycklig när han fick höra att Chippen skulle flytta tillbaka till Arabiska halvön.

»Spalletti beordrade chauffören att stanna bussen. Hela laget drog ner brallorna och tryckte skinkorna mot rutan. han bara gapade.«

 

25 minuter in i cupfinalen mot Al Khor tar Chippen emot bollen på vänsterkanten. När motståndarlagets ytterback går upp och pressar överstegsfintar svensken två gånger innan han rappt klackar med sig bollen och kommer förbi försvararen. Stora delar av publiken – som endast består av män – reser sig upp och jublar. De yngre killarna drar av sig sina huvuddukar och vevar dem i den heta luften.

Lapp på luckan? Trots att publiksiffran på Bani Yas Stadium sällan är fyrsiffrig flyttar laget snart till sin nya arena i Bawabat Al Sharq. Där kommer det att finnas plats för 25 000 åskådare.

Bani Yas spelidé är tydlig: ut med bollen till Chippen på kanten. Så fort målvakten greppat bollen kastar han ut den till svensken. Efter 45 minuter leder hemmalaget med 1–0. Andra halvlek blir sömnigare. Inte förrän Chippen blir neddragen till vänster om straffområdet i den 80:e matchminuten och Nawaf Mubarak gör mål på den efterföljande frisparken, får publiken något att jubla över. Ett hundratal småkillar som suttit framför mig på pressläktaren springer in på planen. Männen runt omkring mig står upp och applåderar. Några tänder en cigarr.

När domaren blåser i pipan har Bani Yas tagit sin första titel sedan 1992. Bara några minuter efter att presidenten lyft pokalen – han gör det innan spelarna får chansen – kommer Chippen ut från stadion.

– Jag kan inte stanna, spring!

Chippen ropar stressat mot mig och fotograf-Daniel. Med en rullväska och fyra småkillar i släptåg springer han slalom genom de drygt 500 vitklädda supportrarna som nu står samlade utanför Bani Yas Stadium. Chippen vill hem till Dubai, han »pallar inte klubbens bankett«, vill inte »posera framför kameran med fler styrelsemedlemmar«. Daniel och jag joggar efter honom. Först när han når kravallstaketet stannar han upp i ett par sekunder. Han vänder sig mot mig och Daniel och pekar snett åt höger:

– Min bil står där, typ 300 meter bort. Nu får ni fan springa!

Vi springer ut på den jättelika parkeringsplatsen, men det är redan för sent. De fyra småkillarna har blivit tio och utan packning är deras steg betydligt rappare än våra. När vi når den kopparfärgade Porschen har den jagande skaran av killar tredubblats. Chippen låser upp bagageluckan och omringas direkt.

Photo! Please, Willy, photo!

Chippen tittar på mig med ett snett leende innan han vänder sig mot killarna.

Okey, but I’ll have to leave soon.

Efter 15 minuters smajlande bredvid de unga fansen upptäcker jag att en man i 30-årsåldern, iklädd svenska landslagets tröja, har dykt upp vid bilen. Chippen hejar glatt på »Sosso«. Sosso flyttade från Sverige till Dubai för tre år sedan och jobbar med att sälja plastblommor. Han lärde känna Chippen när Oksana beställde plastblommor av honom. Nu är han en av spelarens närmsta vänner i Dubai.

Sosso hoppar in i framsätet, Daniel och jag sätter oss där bak. Chippen rattar ut bilen på Sheik Maktoum Bin Rashid Road, den spikraka motorvägen som sträcker sig de 15 milen mellan Abu Dhabi och Dubai, och drar handen genom håret.

– Fy fan alltså, det var ju helt sjukt!

Jag frågar vilka alla shejkerna som gratulerade honom efter matchen var.

– Shejker och shejker, säger Chippen. Många av de där lirarna har jag aldrig träffat i hela mitt liv, men nu när vi vann ville alla komma fram och hälsa. Det är faktiskt inte så lätt att veta vem som är vem, förutom vår chairman då. När farsan var här nere och hälsade på tyckte han att han hade träffat en så jäkla trevlig snubbe under vår träning och trodde att han var någon slags höjdare bara för att han var klädd i en sådan där dräkt. När jag fick veta vem han hade pratat med visade det sig att det var killen som brukar låsa grinden efter oss på träningsanläggningen. Han är typ vaktmästare.

Sosso garvar.

Jag berättar att flera supportrar pekade på mig och skrek »Willy’s brother« under matchen och att jag skrev fem autografer.

– Det ska du vara nöjd med … Men då kanske du förstår hur jag har det. Har jag dragit storyn om när min polare hälsade på mig i Roma?

Vi skakar på våra huvuden.

– Jag hade en kompis på besök som gick på en match tillsammans med Oksana. Vi är inte jättelika, han är säkert två meter lång, men vi har båda blont hår.  Ändå blev det helt galet så fort de kom till arenan. Fansen stod och skrek och ville ha autografer, och till slut blev det så pass jobbigt för min polare att han lackade och gick hem. Och då lirade jag ändå matchen, hur fan skulle jag kunna kolla på matchen och spela samtidigt?

– Saknar du Roma? frågar jag. Det gick ju ändå rätt bra för dig där?

– Det gick förbannat bra, rättar Chippen. Jag kände Spalletti [Romas dåvarande tränare] eftersom jag hade provspelat för honom i Udinese ett par år tidigare, och hela den våren var verkligen toppen. Inför den sista matchen var ligan redan avgjord. Vi hade vunnit cupen och fansen hängde ut rödgula flaggor i hela Rom. När vi satt i spelarbussen fick vi syn på en Lazio-supporter som stod på en balkong. Han gjorde fuck you-tecknet åt oss. Spalletti beordrade chauffören att stanna bussen omedelbart. Hela laget drog ner brallorna och tryckte skinkorna mot rutan. Han bara gapade. Men vet du vad det bästa var? frågar Chippen.

– Nej.

– När vi åkt två kvarter bort reste sig Spalletti upp igen och skrek »one more time!« Vi bara jublade när bussen vände. Det var helt grymt.

Sosso frågar Chippen om han ska med till golfbanan i morgon. Ett gäng inflyttade svenskar har utmanat några britter i vad de kallar för »Emiratens Ryder Cup«.

– Fan, jag har fortfarande inte invigt mitt nya set, så det hade varit riktigt kul, säger Chippen.

De nya golfklubborna köpte han i ett köpcentrum för bara ett par veckor sedan.

– Vi skulle ha fest, så jag sa till Oksana att jag bara skulle gå och köpa en sisha, eller ja, en vattenpipa. Jag visste att det fanns en golfaffär precis bredvid, så när jag mötte upp henne efteråt kom jag gående med vattenpipan i ena handen och med en golfbag på ryggen.

– Skön du är! säger Sosso och flinar.

– Vad kostar det att vara medlem i den där golfklubben egentligen? frågar Chippen.

– Det går på 50 000 spänn per år, men då är det ett riktigt schysst ställe. De har en bra restaurang och ett poolområde bakom klubbhuset.

– Vad grymt, då kan man ju ha badbrallorna i bagen och bara hoppa i direkt efteråt.

Jag frågar vad de hittar på när de inte planerar golftävlingar.

– Man kan göra allt här, säger Chippen. Det är det bästa egentligen. Om man hade bott i Sverige hade man typ varit tvungen att åka till Köpenhamn eller något om man hade velat se en bra spelning. Här funkar det så att alla kommer till oss. Det är egentligen bara att gå in på Dubai Calendar och välja och vraka. Nyligen var U2 här, och för bara ett litet tag sedan var vi på Justin Bieber. Han var svinbra! Dessutom så har du tennis, Formel 1 och MMA. Om du känner för det.

– Och snart kommer Depeche Mode, flikar Sosso in.

– Och Cirque du Soleil! säger Chippen. Det är fan i mig världsklass.

– Haha, Cirque du Soleil … så fattigt, säger Sosso.

– Vadå fattigt, vet du ens vad Cirque du Soleil är? Det är inget Cirkus Scott jag snackar om.

När jag tar upp en näsduk och snyter mig tittar Chippen på mig i backspegeln.

– Är du förkyld?

Jag nickar.

– Det är den här AC:n som står på överallt. Det första jag gör när jag kommer till ett hotellrum är att stänga av AC:n. Annars är man som du efter bara några timmar, det har jag minsann lärt mig.

Chippen bränner på längs motorvägen och märker att Porschen drar lite åt höger, trots att han har haft den på service i närmare en månad.

– Äh, det här är bara en skitbil. Eller ja, en »bra-att-ha-bil«. Jag har bytt ut 23-tumsfälgarna mot de här små reservhjulen eftersom frugan inte gillar när den slår i farthindren. Den här Porschen har jag också fått i Saudi förresten.

Han höjer volymen på bilstereon. Swedish House Mafias Don’t You Worry Child strömmar ur högtalarna. I mitten av den andra refrängen ringer Chippens telefon. Han ser att det är ett 08-nummer och sänker volymen. Expressens Mathias Lühr är i andra änden och Chippens ton blir plötsligt allvarlig. Svaren kommer blixtsnabbt och är sällan längre än ett par meningar:

– Jo, det känns väldigt bra, vi vann ju cupen …

– Det är svårt att säga exakt hur stor turneringen är, men man kan nog säga att det är som Europa League ungefär …

– Jo, jag vet att Erik [Hamrén] tog ut truppen i dag. Jag pratade faktiskt med honom förra veckan. Det är klart jag är besviken, men jag hade varit ännu mer besviken om jag inte vetat att jag varit lite ojämn på sistone.

Så rullar samtalet på. Chippen berättar mer om matchen och påpekar flera gånger att han är besviken över Hamréns beslut att inte ta ut honom i laget, samtidigt som han säger sig förstå förbundskaptenens argument.

Andraval. »Nian var redan upptagen när jag kom hit, så jag fick ta nummer 99. Men det var inga problem, jag hade den i Al-Hilal också och där gick det ju ändå ganska bra.«
Stjärna. Tillsammans med Mohamed Aboutrika är »Willy« Bani Yas största stjärna. Under matchen mot Al Khor är mittfältaren inblandad i samtliga anfall – utom fyra.
Husgudar? Väldiga porträtt av Förenade Arabemiratens grundare, Zayed bin Sultan Zayed Al Nahyan, och hans två söner pryder samtliga fotbollsarenor i landet.
Kramkalas. När Bani Yas vinner sin första titel sedan 1992 intas planen av hundratals vitklädda män. Många har Chippen aldrig träffat tidigare, men han poserar ändå glatt för männens kameror.

Chippen was here!

Efter elva klubbar i elva olika länder ser Christian Wilhelmsson tillbaka på ett kringflackande proffsliv där de flesta infall bejakats.

Landslagschippen (2001–)

Mästerskap: EM i Portugal 2004 (spelade 189/390 minuter), VM i Tyskland 2006 (spelade 220/360 minuter),
EM i Schweiz/Österrike 2008 (spelade 78/270 minuter),
EM i Polen/Ukraina 2012 (spelade 86/270 minuter)

Chippen: »Under EM i Ukraina var vi ett gäng som satt och diskuterade om någon landslagsspelare representerat fler klubbar än jag. Vi lyckades inte komma på en enda. Någon tyckte att Christian Poulsen, dansken, ändå slog mig på något sätt, han har ju spelat i Bundesliga. Men jag har fler klubbar.«

Mjällby AIF (1997–99)

Chippen: »Jag blev uppflyttad i A-laget när jag var 18 och debuterade samma år. Inkilningen gick ut på att jag skulle dra iväg på en lång jävla cykelrunda under Killebomsfestivalen och sedan dra en story om min första närkontakt med det andra könet. Så här i efterhand låter det ganska smärtfritt, men jag minns att jag var väldigt nervös och att Jonas Andersson och Mattias Asper tyckte att det var förbannat roligt.«

Stabaek IF (2000–03)

Chippen: »Jag flyttade direkt från pojkrummet till Norge och var tvungen att ringa mamma varje gång jag skulle tvätta. Jag vet inte hur många gånger jag frågade om man kunde tvätta blått och svart tillsammans. Som tur var fanns både Anders och Tobbe Linderoth där, jag käkade söndagsmiddag hemma hos Anders och Viola varje vecka.«

RSC Anderlecht (2003–06)

Chippen: »Här tog det fart på riktigt och för första gången kände jag mig som en kändis. Det var härligt och jag ställde upp på alla möjliga konstiga hemma hos-reportage. Fotbollsmässigt gick det väldigt bra, men i dag kan jag känna att det finns lite för många bilder på mina extrema frisyrer från den här tiden.«

FC Nantes (2006–08)

Chippen: »I Anderlecht var jag så känd att jag kunde göra lite som jag ville när det gällde polisen. I Frankrike var det en helt annan grej. En gång blev jag bötfälld för att jag inte stannade vid en stoppskylt, 500 meter från arenan. Det var klubbens egen polis som gav mig boten på 60 euro. Jag blev helt chockad.«

AS Roma (2007, lån)

Chippen: »När jag skulle skriva på kontraktet ritade tränaren Spalletti upp tre ringar på ett papper och förklarade att Roma spelade 4–3–3. Sedan skrev han ›Totti‹ med stora bokstäver i den mittersta cirkeln och frågade vilken av de andra ringarna som jag föredrog. Det var tydligt att Totti var större än allt.«

Bolton Wanderers (2007–08, lån)

Chippen: »När vi firade nyår i vårt penthouse i centrala stan ville jag lätta upp stämningen lite, så jag började jaga en kompis med ett sådant där rör som skjuter fyrverkerier. Plötsligt sprang min polare in i lägenheten och det slutade med att ett av skotten landade i vår nyinköpta designersoffa från Italien. Det blev ett stort svart hål i mitten, så vi lade en filt över och låtsades inte om det. Soffan kostade 200 000 spänn.«

Deportivo La Coruña (2008, lån)

Chippen: »Jag har bara fina minnen från Deportivo. Vi spelade till oss en plats i Europa League och efter sista ligamatchen stormade fansen planen. Det var redan klart att jag inte skulle förlänga och fansen höll mig kvar sist av alla. Rörd linkade jag av planen i bara kallingarna.«

Al-Hilal (2008–12)

Chippen: »Redan efter ett par veckor blev jag stoppad av polisen för en rätt rejäl fortkörning, men när polismannen såg vem jag var räckte det med att ställa upp på en bild för att få köra vidare. Jag lärde mig snabbt hur allt funkade och körde alltid runt med tio-tolv matchtröjor i baksätet. En signerad tröja kunde fixa dig ur det mesta.«

Al-Ahly (2011, lån)

Chippen: »Tillsammans med Nantes är Al- Ahly den klubb som jag har trivts sämst i. Det var en väldigt rå tillvaro och jag var egentligen bara där på grund av att ett par prinsar övertygat Al-Hilal om att värva kameruniern Emaná från Betis, vilket innebar att de var tvungna att göra sig av med mig. Det var jävligt skönt att det bara blev ett halvår.«

Los Angeles Galaxy (2012)

Chippen: »Oksana och jag hade ganska länge tänkt att det skulle vara coolt att bo i USA och när chansen att få spela i L.A. dök upp tvekade vi inte. Vi bodde grymt fint på Manhattan Beach, söder om Santa Monica. Vi träffade många spännande människor och det var grymt att kunna dra på en Lakersmatch eller kolla lite hockey om man kände för det.«

Bani Yas SC (2013–)

Chippen: »Efter allt flängande är det grymt att äntligen kunna bo i sitt eget hus. Vi har gillat Dubai ända sedan vi var här första gången, och på många sätt är det nära till allt. Om man vill dra till Bora Bora eller New York så går det ju direktflyg.«

trots att Chippen inte blev uttagen i VM-kvaltruppen till matcherna mot Österrike och Färöarna hävdar han att han inte ens tänkt tanken på att landslagskarriären är över. Han är säker på att han har vad som krävs, bara han slipper sin tåskada och får en ordentlig försäsong i kroppen räknar han med att vara tillbaka i landslaget till hösten.

Själv tänker jag att hans tid i gulfen trots allt kanske har skadat hans status i blågult. Roland Andersson, som med sina täta band till arabvärlden kunde uppskatta kvaliteten på ligafotbollen, är sedan länge borta från landslagsledningen. Och kanske noterar Hamrén, precis som jag gjorde under cupfinalen, att matcherna i hettan är extremt ryckiga. De korta anfallen i maxfart följs ofta av tio minuters gåfotboll, där spelarna fokuserar mer på att återhämta sig från värmen än något annat. När jag träffar journalisten Ali Khaled, krönikör på Förenade Arabemiratens största engelskspråkiga tidning The National, förklarar han hur det ligger till med kvaliteten.

– Vill man göra det enkelt för sig kan man titta på hur det går för klubbarna i Champions League, säger han. Våra lag har knappt en chans. Om du jämför med den saudiarabiska ligan, som Willy spelat i tidigare, så är den mycket bättre. Ligafotbollen i Qatar är också bättre.

Han förklarar att det är ungefär likadant om man jämför fotbollsintresset i de olika länderna. Han tror att det framförallt finns två anledningar till det bristande intresset för Förenade Arabemiratens proffsliga: att man som boende i landet är van vid att kunna få det bästa av allt – vilket man inte får med fotbollen – och att klubbarnas ägare är så rika att de inte bryr sig om det kommer folk på matcherna eller inte.

– Fotbollen speglar på många sätt landet i stort, säger Ali. I slutet av 00-talet gick de flesta västerlänningarna i världen runt och oroade sig för hur deras jobb skulle påverkas av den globala finanskrisen. Här ryckte folk på axlarna och fortsatte gasa. Oljan gjorde att man kände sig immun mot krisen, och på många sätt var man ju det.

Han berättar att krisen drabbade Dubai först ett par år senare och att byggandet av Burj Khalifa, världens högsta byggnad som jag flög förbi häromdagen, var nära att ställas in.

–Man löste det genom att låta Abu Dhabis emir, Khalifa bin Zayed Al Nahyan, betala hela kalasat. Även om en del företag fått avskeda anställda, planerar man att bygga nya stadsdelar i Dubai.

Burj Khalifa skulle egentligen ha hetat Burj Dubai, men när Khalifa betalade 10 miljarder dollar för att lösa ut Dubai ur projektet fick han döpa det till vad han ville. Att han valde att namnge det efter sig själv var inte på något sätt oväntat, enligt Ali.

– Allt handlar om image och yta här, och det gäller även fotbollen. Det är klart att en ägare kan bli besviken om det inte dyker upp någon publik på lagets matcher, men rent ekonomiskt spelar det ingen roll. Visst, du tänker säkert att Willy har en ganska hög lön, men i jämförelse med hur mycket pengar klubbägarna har är de utländska spelarnas lönekostnader försumliga.

De låga publiksiffrorna skyller Ali på samhällsstrukturen. Eftersom landet grundades först på 70-talet finns relativt lite kunskap inom många områden. Lösningen på problemet har hittills varit att de styrande i landet systematiskt köpt in expertis så fort det har behövts.

Jag frågar Ali om han tror att fler européer kommer att värvas till ligan framöver, spelare som Chippen som var 28 när han anlände.

– Som sagt så kostar fotbollsklubbarna väldigt lite att driva i jämförelse med hur mycket pengar ägarna har. Vill ägarna ha hit en spelare, får de också hit honom.

 

Ännu en dag vaknar Dubaiborna upp till en solig himmel. Det finns inte ett enda moln att ta skydd under. Jag sitter bredvid Daniel i en taxibil, på väg till Chippens hem i Palm Jumeirah, som fram tills att man byggde systerpalmen ute i vattnet var världens största konstgjorda ö. Bilens AC är på fullt blås. Det dunkar i mitt huvud.

När taxin kör upp på den bro som leder ut till »palmens blad« är det svårt att inte fascineras av vyerna. Kolossala lägenhetskomplex reser sig längs med vägen och mellan husen glittrar det gröna vattnet. En solbränd säkerhetsvakt öppnar en bom och släpper in oss på Chippens gata. Polerade bilar trängs på villornas garageuppfarter. Det är Porschar, Rolls Royce, Lamborghini … Chippens kopparfärgade Porsche är parkerad bredvid en svart Mercedesbuss. Gräsmattan till höger om entrén täcks helt av en studsmatta. Daniel knäpper ett par bilder. Vi har lovat Chippen och Oksana att vi inte ska ta några bilder i huset, eftersom ett amerikanskt inredningsmagasin nyligen varit här och gjort en stor hemma hos-special hos familjen Wilhelmsson.

 

– Välkomna! säger Chippen när han glider ut genom porten, klädd i en grå t-shirt och slitna jeansshorts. Runt midjan spänner ett Louis Vuittonskärp och i sin famn bär han sin fyra månader gamla son, Leon-Prince.

– Vi kallar honom bara för Prince, säger han.

Vi kliver in och husesynen kan därmed börja. Han skjuter upp en svart dörr.

– Här är gästrum nummer ett, säger han.

Rummet är större än min lägenhet hemma i Göteborg.

– Det är väl inte jättemycket att se kanske. Häng med så visar jag resten istället!

Vi når husets mitt. Jag kan inte bestämma mig för var jag ska fästa blicken. Jag har aldrig varit i ett 500 kvadratmeter stort hus tidigare. 20 meter ovanför mitt huvud är taket format till en stor kupol. Samtidigt omringas jag av stora statyer föreställande lättklädda kvinnor.

Oksana dyker upp bakom ett hörn.

– Vad fint ni har det, säger jag och hälsar.

– Ni har ju knappt sett någonting, säger Chippen.

Rundvandringen fortsätter. Vi går in i vardagsrummet där en svart matsalsgrupp upptar mer än halva golvytan. I ett av hörnen står en dryckesvagn med vodka- och Moët-flaskor i prydliga rader. Två av de fyra väggarna upptas av stora fönster som vetter ut mot havet. Genom två av dem anar jag en swimmingpool.

– Den är faktiskt tempererad, säger Chippen och pekar på poolen. Men det är ju inte som hemma direkt. Vi har ställt in den så att den ska kylas till 38 grader. Annars gör solen att det känns pissljummet.

Rummet fortsätter in i ännu ett rum där tvååriga Naomi sitter och tittar på Familjen Flinta på vad som måste vara minst en 60-tumsteve. Hon springer jublande glad fram till sin pappa och lägger armarna om hans högra vad.

– Hon brukar bli väldigt entusiastisk när vi får besök, säger han. Det är lite populärare att hälsa på oss nu när vi bor i Dubai än vad det var i Saudi.

Bredvid soffan som Naomi just suttit i ligger lite leksaker i en hög på golvet. Jag påpekar att det annars är oerhört välstädat.

– Ja, men vi har ju lite hjälp och sådär, säger Chippen. Alltså, vi har en tjej som hjälper till med barnen och hemmet.

Vi vandrar tillbaka till kupolen och tar marmortrappan upp till övervåningen. På den breda trappan ligger en röd matta utlagd.

– Vi kan börja här borta, säger Chippen och rundar kupolen.

– Här är vårt andra gästrum. Det är Oksana som har inrett allt i huset. Det här rummet går som ni ser i svart och orange. Det är hennes grej det här. Men jag har en kul grej som jag ska visa er lite senare.

Vi lämnar gästrummet. Chippen fortsätter att öppna dörrar. Gästrum tre.

Han viker av till höger och går in i ett ljust rum med utsikt mot havet.

– Det här brukade också vara ett gästrum. Men Oksana ville ha en garderob, så ja, det är hennes walk-in-closet helt enkelt, säger han.

Jag noterar fem resväskor som står i mitten av rummet. Om fem dagar reser familjen hem till Sverige på semester.

– Det ska bli för jäkla skönt, säger Chippen. För första gången på länge har jag inga landskamper i juni. Min tå kommer verkligen att få vila.

– Hur länge ska ni vara i Sverige? frågar jag.

– Det blir nästan fem hela veckor. Sedan drar vi tillbaka hit. Vi drar igång igen i augusti, det ska bli gott med en ordentlig försäsong. Jag har inte haft någon försäsong sedan jag var i Al-Hilal 2010 och det märks. Jag känner i kroppen att det har blivit mycket »in och kör« bara.

Skräddarsydd. Varje dag skjutsas Chippen till träningen i sin ombyggda Mercedesbuss. Bilen är köpt i Dubai, men interiören är specialbeställd från Tyskland.

Efter en halvtimme verkar rundvandringen vara över. Vi går tillbaka mot trappan när Chippen stannar till vid en stor bokhylla. Han ger bokhyllans karm en knuff, den glider åt sidan och lämnar en öppning efter sig. Vi går in genom öppningen, några lampor tänds och jag inser att det är en biosalong. Chippen skrattar.

– Ja, ni fick ju se Oksanas garderob innan … Hon fick den, jag fick det här.

Det står tre godisautomater uppradade till vänster om ingången och en popcornmaskin bortanför den vita bioduken.

– Hur kom du på att du skulle ha en lönndörr? frågar jag.

Chippen kliar sig i håret.

– Jag älskar film och under åren har jag sett många lönndörrar. Jag menar, Batman har ju en, så då tänkte jag att det är klart att Chippen ska ha en också. Här hänger jag ganska mycket, spelar Xbox och sånt.

När han skjuter igen lönndörren ser jag verk av Oscar Wilde, Fjodor Dostojevskij och James Joyce i bokhyllan.

– Har du läst alla de här? frågar jag.

– Nej, det är bara sådana här, säger han och visar hur böckernas sidor ersatts av små förvaringsutrymmen.

– Men kom, nu ska ni få se baksidan!

Innan han skjuter upp de dubbla altandörrarna trycker han igång »NRJ Sverige« på en Iphone som är kopplad till ett högtalarsystem. På andra sidan uteplatsen lockar ett stort tak av brun bast med skugga. Jag korsar de soldränkta plankorna och tar plats i en stol intill en närmare två meter bred Webergrill. Chippen sätter sig bredvid mig.

Från altanen löper en stentrappa ner till familjens privata sandstrand. Den turkosa viken som bildas mellan Chippens palmblad och nästa är alldeles tom, bortsett från vad som ser ut att vara en fyra gånger fyra meter stor flytboj. Jag frågar vad det är för något.

– Det? Jaha, det är min studsmatta.

Jag frågar om det verkligen är okej att ha en sådan mitt i viken, och påpekar att alla andra husägare har sina båtar och leksaker på land.

– Ja då, det är ingen som sagt ifrån i alla fall, säger Chippen. Jag får dra upp den någon gång om året när de kommer hit för att rensa botten. Men annars är det inga problem.

Till vänster om oss står en stor fågelbur.

– Undrar du inte varför den är tom? frågar Chippen.

– Jo.

– När jag kom hem efter en träning hörde jag någonting som plaskade i poolen. Jag gick ut på altanen och såg en stor grön papegoja sprattla omkring. Det verkade som om den inte kunde flyga, så jag tog upp den. Den var verkligen hur lugn som helst. Jag tyckte att den var fin, så dagen efter åkte jag och köpte den där.

Han pekar på buren.

– Nästa natt vaknade jag av att det var ett jävla oväsen här ute, och när jag gick ner för att kolla vad det var, så satt det tre, fyra andra papegojor här och skrek. Jag antog att det var föräldrarna. Natten därpå var det ännu fler papegojor i buren och det blev värre för varje dag som gick. Efter några dagar såg jag hur den första papegojan flaxade inne i buren. Så jag öppnade luckan. De flög iväg, allihop. Så nu står skiten här alldeles tom. Det var bara någon vecka sedan faktiskt.

 

Jag sitter där och tittar på buren, sedan på havet. Allt är så skruvat och maxat att jag känner mig helt tom i huvudet. Eller så är det bara hettan som gör mig mållös. Jag sneglar på Chippen. Han sitter glatt och klappar med till musiken med handflatan mot sitt lår. Jag har under mina dagar med honom i den här bisarra miljön försökt att förstå om Chippen inser hur udda hans tillvaro framstår för de flesta av oss andra. Det är prylar hit och dit, bilar till höger och vänster och en golfbil av märket Hummer i garaget. Stundtals känner jag mig provocerad. Det är ett land där kvinnor får stå i en inhägnad hage om de vill åka taxi, där status går före smak, där miljardärer leker med sina pengar. Och Chippen är inte annorlunda. Han köper det han vill ha. Samtidigt har jag sällan träffat en människa som är så sorglös i hela mitt liv. Han älskar sitt liv och ser till att utnyttja den lott som livet gett honom. Vill han ha en biosalong låter han någon bygga en åt honom. Och det är knappast hans fel att folk öser pengar över honom. Hur hade jag själv påverkats av att hitta 300 000 spänn i mina byxor? Av att få en klocka för 600 000 kronor och en lyxbil som tack för ett väl utfört arbete? Det som jag ser som extremt har blivit hans vardag.

– Det här är lite skillnad mot när du bodde i Norge, får jag ur mig.

– Jo, det är klart. När jag flyttade till Stabaek var jag helnöjd med att bo intill en liten bäck och ha en uteplats med rottingmöbler, haha, jag var som en liten tant. Men jag ville bo nära naturen, det var mitt mål. Och nu har man plötsligt allt det här …

– Är du nöjd med det här då, rent fotbollsmässigt?

– Jag vet faktiskt inte. Jag ser mig fortfarande som en fotbollsspelare i första hand och jag mår fortfarande som bäst när fotbollen fungerar. Man kan väl aldrig veta vad som händer i framtiden, men just nu är planen att stanna här tills barnen blivit lite äldre. Det är inte lika lätt att ta en utlåning och bara slänga sig på ett plan i dag som det var förr.

Han reser sig upp.

– Förresten, ni har ju inte ens sett köket! Kom med här.

Vi passerar återigen den runda kupolen men viker av åt höger istället för vänster. Chippen öppnar ännu en dörr och sätter sig vid den svarta köksön.

– Det här fick vi blåsa ut helt och hållet, säger han. De flesta här nere har ju tjänstefolk och så där, så de lägger inte så mycket krut på köket, men även om vi också har en maid ville vi ha ett ordentligt kök.

Han slår handflatan i köksöns bänkskiva.

–Vi köpte faktiskt hela skiten på Ikea.

Naomi kommer springande och Chippen lyfter upp henne i en barnstol. Sedan ger han henne en Ipad att leka med. Han berättar att privatchauffören Rafik »har blivit mer av en allt-i-allo« det senaste halvåret.

– Vad innebär det att ha en allt-i-allo? frågar jag.

– Nej, men han hjälper Oksana och sådär. Titta här ska ni få se vad jag har fixat förresten!

Han vänder sig om och drar ut den översta kökslådan. Han tar fram en tjock, svart pärm. Han bläddrar fram ett par sidor och vrider upp pärmen mot mig.

– Jag har fotat av allt som vi vill ha i vårt kylskåp, så att Oksana bara kan bocka av vad hon vill ha handlat. Sedan åker Rafik till affären och jämför bilderna med varorna på hyllorna.

– Riktigt så funkar det ju inte, säger Oksana som klivit in i köket genom en annan  dörr.

– Haha, nej, Rafik tycker att det är pinsamt att gå runt med pärmen, så han ger den alltid till någon som jobbar i affären. Sedan glider han bara med, hur cool som helst, tills allt är hopplockat. Han är verkligen toppen.

– Det verkar som att det inte finns någon vardagstristess i ditt liv, säger jag.

– Nej, det gör det nog inte. Och det kan jag sakna på sätt och vis. Du vet någon som man bara kan sitta och spela bordshockey eller Xbox med en hel kväll. Såna där Svenssongrejer som tacokvällar, det kan jag också sakna. Nu har jag bara det på somrarna i Hällevik och det hör väl kanske ihop med att man flyttat runt så mycket, att man liksom mest haft vänner som man haft väldigt kul med för tillfället, innan man drar vidare till något nytt.

Jag frågar om han inte känner att han bara lever i en bisarr Las Vegasvärld.

– Las Vegas? Nej, jag skulle snarare säga att det är ett Disneyland för vuxna. Det finns liksom aldrig någon som säger stopp här. Allt ska vara störst hela tiden, och det kan vara lite tröttsamt. Det ska vara världens största byggnad, världens största racetrack … Ibland känns det som om man knappt kan köpa en Coca-cola utan att de frågar om man vill ha »världens största Cola«.

– Funderar du på varför just du blev »en sådan som flyttar runt«?

– Mycket handlar väl om att jag fick ett väldigt bra kontrakt, rent ekonomiskt, redan i Nantes. Det gjorde att jag ville behålla den lönen när jag gick vidare till nästa klubb. När dessutom Nantes ville ha så mycket pengar för mig, hade jag inte jättemycket att välja mellan. Jag tänkte att det bara skulle bli en kortare lösning.

– Du har ändå varit i Al-Hilal, Al-Ahly, Galaxy och Bani Yas på ganska kort tid, påpekar jag.

– Ja, men det har varit olika grejer hela tiden. Som det där med att prinsarna köpte in sig i Al-Hilal. Det var ju ingenting jag kunde påverka.

– Ångrar du något i din karriär?

Chippen drar handen genom håret.

– Ångrar och ångrar … Någonstans tror jag ändå att det är ödet som avgör. Hade jag inte skrivit på för Nantes hade kanske Hilal aldrig ringt. Och så vidare. Och då hade kanske inte du och jag suttit här i dag. Visst, jag kanske hade kunnat skriva på för Fiorentina istället för Nantes, de var intresserade, och då kanske jag hade hamnat i Milan efter något år. Eller så hade jag skadat mig. Det blir väldigt hypotetiskt att tänka så. Det blir liksom svårt.

– Er assisterande tränare sa häromdagen att du »maxat din karriär ekonomiskt«. Var hade du behövt spela i Europa för att ha samma lön?

– Det är svårt att säga eftersom det handlar om tax, eller ja, skatt och sånt. Här betalar jag ingen skatt. Jag hade nog behövt heta Fernando Torres för att tjäna det jag gör.

Han slår ut med armarna.

– På många sätt påminner mitt liv om vilken fotbollsspelare som helst. Man tränar i veckorna och lirar matcher på helgerna. Samtidigt skiljer det sig också enormt mycket. En gång i Al-Hilal var det så mycket sand i luften att jag var tvungen att träna i en sådan där mask som man har när man spacklar.

Han skuttar upp från stolen med ett ryck och pekar mot höger.

– Fan, jag har ju inte visat bilarna!

Det första som möter mig i garaget är nosen på en enorm vit Rolls Royce. Chippen öppnar förardörren och hoppar in. Han backar ut bilen ur garaget.

– Har du sett TV-serien Sons of Anarchy förresten? frågar han mig när bilen står på uppfarten.

– Ja, de första tre säsongerna, säger jag.

– Jag har en exakt kopia av Jax motorcykel! Jag bodde precis intill en Harley Davidsonaffär i L.A. och när jag såg att de sålde exakta kopior så var jag bara tvungen att ha en. Det står »Redwood« på den och allting. Men jag har faktiskt inget MC-körkort.

– Vad är det där då? frågar jag och pekar på den svarta Mercedesbussen på uppfarten.

– Just ja, den använder jag ju mest.

Chippen tar upp ännu ett par bilnycklar ur fickan och skjuter upp bussens dörr. Han kliver in och sätter sig i baksätet. Det känns mer som en limousine än en minibuss. De fyra sätena är klädda i blått skinn och på samtliga nackstöd är initialerna »CW« broderade i vita, snirkliga bokstäver.

– Den här brukar jag åka med till träningarna, säger han. Den har nästan allt: Xbox, cigarrlåda, kyl … Och jag har en liten remote som jag kan fälla upp TV:n med.

– Vad gör du oftast här inne då? frågar jag.

– Äh, jag chillar mest. Rafik brukar ställa fram en croissant och en apelsinjuice på morgnarna. Det kan inte bli bättre.

En timme senare sitter Daniel och jag på en hotellrestaurang längst ut på den konstgjorda palmön i väntan på att vårt flyg ska ta oss tillbaka till Sverige. I en broschyr läser jag att hotellet rymmer 1 500 rum »ovan jord« och att det finns två undervattenssviter. Efter de senaste dagarnas upplevelser blir jag mer förvånad över att det inte står att det har »världens största« av någonting än när jag läser att undervattenssviterna har tre våningsplan.

Vi snackar om Chippens liv. Han har ont i tån, han saknar någon att spela bordshockey med och han har tappat sin landslagsplats. Det är hans största problem i livet. Samtidigt kanske han, som säger att han mår som bäst när fotbollen fungerar, ändå passar som bäst just här. Han är lagets stora stjärna och det ryckiga matchtempot med korta ettriga anfall känns som klippt och skuret för hans spelstil. Visst kan man tycka att han kastade bort sin karriär när han lämnade Europa 2008. Samtidigt har han vunnit titlar – han är den enda svensken som vunnit MLS – och tjänat mer pengar än någon annan svensk fotbollsspelare, bortsett från kompisen Zlatan Ibrahimovic. Skulle han någon dag vakna upp och känna sig deppig över vad som inte blev kan han alltid hoppa sig glad på sin studsmatta i viken nedanför sitt hus.

Vi reser oss från bordet och promenerar mot taxibilarna vid hotellets entré. Det är där jag ser den – den guldfärgade bankomaten. Det står »Gold to go – it’s easy« på den.

Daniel skakar på huvudet.

– Vad är det här för ett ställe?